Skaffa barn trots psykisk ohälsa?

[monster1]

Ungefär så, ja. Fast det innebär ju inte att det är enkelt.

Nej, men sitter det i DNA:t så har man ingen chans alls.

 

[LBR]

Jag vill tacka er alla för varierande och bra svar. Det är fantastiskt med buke, att man alltid kan få olika vinklar på en och samma fråga.

Jag är en välfungerande människa som jobbar och lever i ett bra och sunt förhållande. Min sambo är ansvarstagande och frisk med ordnad ekonomi och jobb. Ångesten är nästan alltid närvarande för mig men det är inte alltid den är helt förlamande. Människor med GAD kan gå långa perioder utan några problem. Jag vet allt det här. Att jag har ett bra kontaktnät och en fin sambo och att depressionerna inte kommer tätt ihop, kanske en om året ungefär. Men man tänker ju ändå på det där med att behöva lägga över det på sin sambo de perioderna det är jobbigt, och på vilket sätt det hade påverkat ett eventuellt barn.

När det gäller ärftligheten hade min gammelfarmor, mormor och min pappa grav ångestproblematik, mormor alkoholist och pappa narkoman, och jag har inte växt upp med någon av dem så i mitt fall är det inte miljön som spökar. Det är klart att jag också då tänker att det kan ärvas. Sen finns det ju inget som säger att ett barn med säkerhet kommer att få ångestproblematik, men ska man verkligen chansa?

Madalaki du skriver väldigt vettigt. Jag har tidigare i friska perioer alltid sagt att jag inte vill ha barn, men sen jag träffade min sambo har jag börjat längta efter det och det var väl därför detta blev ett sådant dråpslag mitt i depressionen. Man hänger upp sig på saker som man tänker att man aldrig kommer kunna få.

Självklart ska jag ta denna diskussionen med min sambo, men jag ville ha lite olika input på mina tankar först.

Det är väl lite vilket perspektiv man ser det ur. Är det viktigast att ge sig själv glädje och hoppas att barnet inte ärver ens problem, eller ska man play it safe. Vi har många fina förutsättningar med ett stabilt och kärleksfullt förhållande, vältubildade, jobb och fina familjer så det ser ju bra ut från utsidan, men det är inuti mig det inte riktigt känns helt rätt....

 

[sillysinta]

Fast det är skillnad på djur och människor på det sättet, människor kan lära sig hantera sin ångest och lära sig hantera med medicin osv att inte falla ner i derpressioner och trots det ha ett underbart liv. Det kan inte djur göra på det sättet. Tycker inte det där går att jämföra. Ska man enbart avla på människor som inte har något i släkten av psykiska besvär då lär det inte finnas särskilt många människor kvar. Det kan ju trots allt hoppa över generationer osv sånt där.

Jag har inte någon psykisk sjukdom i min släkt (som jag vet om eller märkt av) men jag har ändå drabbats av en viss hysterisk känslighet som gör att jag otroligt lätt faller. Jag är trots det ändå glad åt livet på ett sätt, det innehåller mycket vackert och när jag nu lärt mig hantera dom starka känslorna osv så blir det lättare och lättare.

Jag skulle nästan se det som positivt att ha förälder som har lärt sig hantera sin sjukdom, då kan man fungera mer eller mindre som vanligt plus att den då kan hjälpa barnet otroligt mycket då den vet vad den går igenom. Om det ens är så att barnet ärver någonting.

Och nu tycker jag du ar naiv och lite smadum.
Sjalvklart skulle det finnas mangder med manniskor kvar. Och sjalvklart skulle alla inte vara karnfriska arier heller.

Det handlar icke om all depression. Det finns olika sorters serru. En del ar biologiska, andra icke. Det finns mangder med andra psykiska besvar och sjukdomar. En del biologiska och nedarvbara, andra icke.
Det galler heller inte enbart psykiska akommor utan aven andra nedarvda SVARA sjukdomar.

Det galler aven att kunna ta hand om ett barn, ge den en god grund att sta pa i framtiden. Det rakar vara sa att alla inte kan ge detta.
Att en foralder som inte ar sjuk pa nagot satt skulle vara samre pa detta ar ju helt befangt. Det finns nog med svarigheter i livet redan som det ar som vi alla maste ta oss forbi.
Samtidigt kan en del ge en sadan god start i livet men samtidigt vara kloka nog att inse att ens egen genetik kanske inte ar helt forsvarbar att fora vidare till ett barn. Da kan man tex bli adoptivforalder eller stodfamilj, som jag sjalv ar.

Men att vara foralder och att skaffa barn, tycker JAG inte ar nagon som helst rattighet som till varje pris maste uppfyllas heller. Men det ar ju jag det. Vet att det finns manga totalt foraldranippriga personer dar ute som blir helt hysteriska over ovanstaende mening. tihi

 

[mandalaki]

Jag vill tacka er alla för varierande och bra svar. Det är fantastiskt med buke, att man alltid kan få olika vinklar på en och samma fråga.

Jag är en välfungerande människa som jobbar och lever i ett bra och sunt förhållande. Min sambo är ansvarstagande och frisk med ordnad ekonomi och jobb. Ångesten är nästan alltid närvarande för mig men det är inte alltid den är helt förlamande. Människor med GAD kan gå långa perioder utan några problem. Jag vet allt det här. Att jag har ett bra kontaktnät och en fin sambo och att depressionerna inte kommer tätt ihop, kanske en om året ungefär. Men man tänker ju ändå på det där med att behöva lägga över det på sin sambo de perioderna det är jobbigt, och på vilket sätt det hade påverkat ett eventuellt barn.

När det gäller ärftligheten hade min gammelfarmor, mormor och min pappa grav ångestproblematik, mormor alkoholist och pappa narkoman, och jag har inte växt upp med någon av dem så i mitt fall är det inte miljön som spökar. Det är klart att jag också då tänker att det kan ärvas. Sen finns det ju inget som säger att ett barn med säkerhet kommer att få ångestproblematik, men ska man verkligen chansa?

Madalaki du skriver väldigt vettigt. Jag har tidigare i friska perioer alltid sagt att jag inte vill ha barn, men sen jag träffade min sambo har jag börjat längta efter det och det var väl därför detta blev ett sådant dråpslag mitt i depressionen. Man hänger upp sig på saker som man tänker att man aldrig kommer kunna få.

Självklart ska jag ta denna diskussionen med min sambo, men jag ville ha lite olika input på mina tankar först.

Det är väl lite vilket perspektiv man ser det ur. Är det viktigast att ge sig själv glädje och hoppas att barnet inte ärver ens problem, eller ska man play it safe. Vi har många fina förutsättningar med ett stabilt och kärleksfullt förhållande, vältubildade, jobb och fina familjer så det ser ju bra ut från utsidan, men det är inuti mig det inte riktigt känns helt rätt....

Så vettig du låter

 

[LBR]

Så vettig du låter

Tack, jag försöker att se det utifrån, men det är inte alltid så lätt. Därför är det extra bra när man kan få råd här.

 

[mandalaki]

Tack, jag försöker att se det utifrån, men det är inte alltid så lätt. Därför är det extra bra när man kan få råd här.

Ja, eller inte. Ibland är det här stället tamejfan livsfarligt. Men du låter så nykter att du nog står pall oavsett åt vilket håll tråden går. Det är ett skitsvårt ämne på Buke för här finns många med psykiatrisk problematik och en del har också barn. Man får sitta på händerna ibland för att inte skriva vad man tycker, för det riskerar ta så styggt.

 

[Freddie]

Jag har varit deprimerad (konstant, inget uppehåll) i över 15 år, sedan jag var 12 år ung. Utöver det har jag grav social fobi och jag har lidit av ätstörningar i olika varianter till och från under många års tid. Om någon med min problematik frågade mig om jag tycker att det är en bra idé att skaffa barn hade jag tänkt (men förmodligen inte sagt) "Är du dum på riktigt eller!?".

Jag har barn, en åttaårig son. Jag fick honom när jag var 20, tillsammans med min man som jag levt ihop med i tio år nu. Fler barn kommer jag förmodligen inte att skaffa, men jag är innerligt glad att en oplanerad tonårsgraviditet ledde till den underbara individ som är min son. Mer harmonisk och lättsam unge får man leta efter. Han är så självklar i mitt liv att det inte går att föreställa sig livet utan honom.

MEN. Det har varit ett helvete mellan varven. Under sonens första år i livet mådde jag så dåligt att jag ville dö, till en början varje minut av varje dag. Jag ångrade mig dygnet runt. Det var fruktansvärt och min man tog huvudansvar för sonen under en lång tid. Hade inte min man varit den fantastiska människa han är och hade vi inte fungerat så väl ihop hade det blivit väldigt annorlunda. Jag har dock ett mycket starkt nätverk med mycket support från släkt och vänner, så det fanns många back-ups om det hade gått helt åt fanders.

Själv växte jag upp i en trygg miljö med stabila föräldrar och mycket god ekonomi. Jag är den enda i släkten med känd, allvarlig psykisk sjukdom.
Min man växte upp i en kaosartad miljö, med psykiskt instabila föräldrar och dålig ekonomi. Han är den mest stabila, lyckliga person jag någonsin mött.
Statistisk borde det förstås ha varit tvärtom, men det ena leder helt enkelt inte automatiskt till det andra. Det finns så många faktorer som spelar in.

Jag skulle förstås inte rekommendera någon i min situation att skaffa barn. Jag får kämpa hårt dagligen för att fungera så bra jag någonsin kan för min sons skull. För att hans uppväxt ska bli så bra som möjligt så får jag gå emot mina sjukdomsinstinkter flera gånger om dagen och det är svårt. Stundtals är det till och med näst intill outhärdligt.
Men tanken på att liv utan min familj... Tack vare att jag har känslomässig, praktisk och ekonomisk backning från flera håll och lever ihop med en stabil och minst sagt välfungerande man vet jag att jag kan ge min son det han behöver. Han är sjukt rolig, kärleksfull, intelligent och socialt kompetent. Världen vore en tråkigare plats utan honom. Men att vara förälder är tufft och det är mycket tuffare när man kämpar med psykisk ohälsa. Så jag kan inte säga att det är rätt att skaffa barn när man lider av kronisk, svår psykisk sjukdom, men jag kan säga att det kan fungera bra och att du inte behöver bestämma dig nu. Om jag fick åka tillbaka i tiden nio år skulle jag utan tvekan valt att behålla min son, men det har som sagt varit väldigt, väldigt tungt ibland och när jag trots preventivmedel blev gravid för ett drygt år sedan så var valet att inte utöka familjen ganska enkelt.

 

[Grazing]

Och nu tycker jag du ar naiv och lite smadum.
Sjalvklart skulle det finnas mangder med manniskor kvar. Och sjalvklart skulle alla inte vara karnfriska arier heller.

Det handlar icke om all depression. Det finns olika sorters serru. En del ar biologiska, andra icke. Det finns mangder med andra psykiska besvar och sjukdomar. En del biologiska och nedarvbara, andra icke.
Det galler heller inte enbart psykiska akommor utan aven andra nedarvda SVARA sjukdomar.

Det galler aven att kunna ta hand om ett barn, ge den en god grund att sta pa i framtiden. Det rakar vara sa att alla inte kan ge detta.

Fast det är inte så enkelt som du verkar vilja tro. Det finns olika grader av känslighet som alla föds med, hur man sen växer upp styr ofta lite åt vilket håll man kommer gå åt. Har jag fattat det som iallafall. Då är ju frågan isåfall, vilken grad av känslighet tycker du är okej? För till och med jag hade kunnat bli "normal" även med min känslighet.

Och varför skulle inte någon som är åt det känsligare hållet, som har fått bukt med ångesten och depressionerna, vara en precis lika bra förälder för det?

Vilka är biologiska? För jag har samma som Ts har mer eller mindre, ingen i min släkt har det.

Och jag har inte skrivit att jag tycker dom som ärver ner fysiska svåra sjukdomar har "rätt" att skaffa barn när risken är större att barnet ärver än att det inte gör det.

 

[Skjøldur]

Nej, men sitter det i DNA:t så har man ingen chans alls.

-Jag tror visst man har en chans även om det sitter i generna! Förr så hade man allmänt mindre kunskap om psykiska problem och man sa kanske om dom att "han är lite knepig", och så anpassade man sig efter det. Och en mamma kanske hade "dåliga nerver" och låg mest till sängs under svåra perioder, men om hon skötte sig normalt för det mesta så var hon respekterad ändå. Man fick helt enkelt anställa en barnficka eller be mormor / farmor om hjälp. Fokuset låg mest på att arbeta, sköta sitt och inte ligga andra till last. Jag tror familjerna och samhället i stort kan funka trots att en del har psykiska problem om man är förstående och hjälps åt. Det låter väl vackert? Jag tror på det jag hör på radion ibland - att psykologerna är oroliga för barns allt sämre psykiska hälsa. Och dom säger det beror på långa dagisdagar i stora grupper alldeles för tidigt och otrygga familjeförhållanden. Hur ska dom som inte jobbar och gärna vill vara med barn, och dom som jobbar för mycket hitta varandra? Jag tycker inte man kan utesluta alla som kan ha en ärftlig disposition för det ena eller det andra och säga att dom inte borde få barn bara för det -och för att samhället blivit så tufft. Jag tror inte det är egoism att vilja ha barn trots allt utan att det hör till det mest mänskliga - kärlek vill barn. Möjligen om båda föräldrarna har anlag för samma sak att man lite varsamt skulle kunna fråga om dom kan tänka sig en spermadonator istället, om båda kommer överens om det.

 

[mandalaki]

@Freddie för din livsberättelse.

 

[Centaur]

Min ärliga åsikt är att du inte skall utsätta ett barn för en sån situation.

Barnen far så illa, de behöver trygghet och stabilitet och det kommer du utifrån din beskrivning tyvärr inte kunna ge dem hur väl du än vill.

 

[SiZo]

@LBR
Du skriver att du har ett väldigt bra skyddsnät, är det personer som skulle kunna ta hand om barnet på ett riktigt bra sätt när du inte kan det?

Den ärftliga delen är givetvis en faktor, kanske skulle äggdonation vara något? Då kan du ju ha barnet i magen och allt, bara att barnet inte bär på dina gener. Bara en tanke såhär mitt i matlagningen innan jobbet.

 

[sjoberga]

Nej, men sitter det i DNA:t så har man ingen chans alls.

Nej, det finns sätt att lära sig hantera sina problem. Även om Dna i sig inte går att ändra.

Det finns mycket goda chanser att påverka sitt liv åt de håll man önskar, med eller utan professionell hjälp.

 

[Lona]

Jag är kluven och är väl heller inte opartisk i och med att jag har en liknande problematik själv. Har funderat mycket kring det här när det gällt mig själv och fattat beslutet att inte skaffa barn. Hur skall jag få dem att kunna leva ett riktigt, rikt och bra liv när jag inte ens lyckas med mig själv?
Å andra sidan har jag egentligen aldrig behövt "försvara" mitt beslut vare sig inför mig själv eller andra, jag har aldrig träffat Den Rätte med vilken jag tänkt att "honom vill jag skaffa barn med" och heller aldrig blivit ofrivilligt gravid.
Jag skulle aldrig klara av att vara den mamma jag ville vara utan det skulle vara ett ständigt misslyckande även om barnen antagligen hade fått en hyfsad uppväxt med hjälp av närstående.
Nu är jag 41 och det är inte så mycket att fundera på även om det har känts bittert ibland genom åren.

Min syssling valde att avsluta sitt liv när han var i min ålder - hans då 11-åriga dotter hittade honom när han hade hängt sig i deras hall. Och det låter jättehemskt men hans mamma (flickans farmor) har flera gånger sagt att "tänk om D hade varit lika klok som "Lona" och inte skaffat barn, vad mycket lidande som hade kunnat undvikas".

Men jag tror inte att det finns ett enkelt "ja" eller "nej" utan att varje situation är unik. Hur man själv mår, hur man klarar av livet, hur det sociala kontaktnätet ser ut. Och om man skulle orka - eller har någon som kan göra det istället - kämpa för att få den hjälp man faktiskt har rätt till, på olika plan.
Livet har inga garantier, även om man sitter med en vinnande hand i starten så kanske det slutar tvärtom och vice versa.

 

[tolksele]

Jag vill tacka er alla för varierande och bra svar. Det är fantastiskt med buke, att man alltid kan få olika vinklar på en och samma fråga.

Det är väl lite vilket perspektiv man ser det ur. Är det viktigast att ge sig själv glädje och hoppas att barnet inte ärver ens problem, eller ska man play it safe. Vi har många fina förutsättningar med ett stabilt och kärleksfullt förhållande, vältubildade, jobb och fina familjer så det ser ju bra ut från utsidan, men det är inuti mig det inte riktigt känns helt rätt....

Här är den springande punkten för mig. Om det i framtiden känns helt rätt för dig så är det förhoppningsvis det. Du verkar ju ha tillräcklig koll på saker och ting för att ha allt det där andra som är bra att ha (kärleksfullt förhållande, jobb, familj...)

 

[lady_vip]

Min kusin (som är mig ganska nära) är psykiskt sjuk. Eller snarare, hon blev det, av en förlossningspsykos när hon födde sitt första barn och har aldrig riktigt hämtat sig från det.

Hon har 3 barn. Den första är fullt frisk och en helt fantastisk individ, formad av sin mammas sjukdom, men har klarat sig bra tack vare väldigt närvarande morföräldrar där hon har bott sedan 10-årsåldern.
Den andra visade sig vara svårt hjärtsjuk när han var några dagar gammal, de bodde i stort sett på sjukhuset under hans första år.
Den tredje har någon slags konstig tumör i hjärnan, som han haft också sedan mycket liten och har opererats otaliga gånger. Han har nyligen diagnostiserats med autism, utöver sin ADHD.

Jag lägger inga värderingar i att hon valde att skaffa två barn till utöver det första, men jag vet att läkare avrådde henne. Jag vet också att två av dem nu lyckats bli iaf halvvuxna och är otroligt vettiga individer som jag är mycket stolt över. Jag vet att min kusin gör allt för sina barn. Och jag vet att vi klarar allt som familj. Barnen har inte haft det tipptopp hela sitt liv, men de har aldrig varit i närheten av någon misär. De har haft trygghet, kanske inte alltid hos sin mamma, men hos någon av oss andra.

Mina 5 spänn, som antagligen inte tillförde så mycket. Mer än att alla bör tänka över sina val och sen göra det bästa utav det.

 

[monster1]

Jo men vi pratade ärftlighet. Genetisk ärftlighet kontra miljöpåverkade ärftlighet=att man ärver ett beteende.
Jag kan inte påverka min arvsmassa så jag inte nedärver psykisk ohälsa till mitt barn, men jag kan påverka mitt beteende så det inte "nedärvs".

-Jag tror visst man har en chans även om det sitter i generna! Förr så hade man allmänt mindre kunskap om psykiska problem och man sa kanske om dom att "han är lite knepig", och så anpassade man sig efter det. Och en mamma kanske hade "dåliga nerver" och låg mest till sängs under svåra perioder, men om hon skötte sig normalt för det mesta så var hon respekterad ändå. Man fick helt enkelt anställa en barnficka eller be mormor / farmor om hjälp. Fokuset låg mest på att arbeta, sköta sitt och inte ligga andra till last. Jag tror familjerna och samhället i stort kan funka trots att en del har psykiska problem om man är förstående och hjälps åt. Det låter väl vackert? Jag tror på det jag hör på radion ibland - att psykologerna är oroliga för barns allt sämre psykiska hälsa. Och dom säger det beror på långa dagisdagar i stora grupper alldeles för tidigt och otrygga familjeförhållanden. Hur ska dom som inte jobbar och gärna vill vara med barn, och dom som jobbar för mycket hitta varandra? Jag tycker inte man kan utesluta alla som kan ha en ärftlig disposition för det ena eller det andra och säga att dom inte borde få barn bara för det -och för att samhället blivit så tufft. Jag tror inte det är egoism att vilja ha barn trots allt utan att det hör till det mest mänskliga - kärlek vill barn. Möjligen om båda föräldrarna har anlag för samma sak att man lite varsamt skulle kunna fråga om dom kan tänka sig en spermadonator istället, om båda kommer överens om det.

Nej, det finns sätt att lära sig hantera sina problem. Även om Dna i sig inte går att ändra.

Det finns mycket goda chanser att påverka sitt liv åt de håll man önskar, med eller utan professionell hjälp.

 

[kryddelydd]

GAD är ju en ganska ny diagnos om jag förstått det rätt (jag är själv diagnostiserad med det), depression och utmattning kommer inte sällan som en bieffekt av GADen.

Jag blir väldigt osäker på om det är så att depression och generaliserat ångestsyndrom verkligen är ärftligt.

Jag vet att man misstänker ärftlighet på autismspektrat (Autism, asperger, adhd, add) och schizofreni möjligen bipolaritet. Men jag har faktiskt inte hört det om depression och gäller det i såfall all form av depression. Många gånger är ju depression en konsekvens av något annat t ex utmattning, sorg etc. Ångestspektrat som GAD ingår i har jag inte heller hört att det skulle vara något som är genetiskt.

Förövrigt så tycker jag att din frågeställning här är en typisk GAD reaktion, man hakar upp sig på något någon sa och sedan ältar man det och skapar avgrundscenarier. Ska du ta upp frågan med någon så bör du ta upp den med din sambo och kanske först dina tankar kring detta med din terapeut.

Det är välkänt att det finns ärftliga inslag i depression och ångest men det är inte en rak ärftlighet där man kunnat identifiera genetiken.
Det är ju mycket av omgivningsfaktorer som också påverkar.

Jag tycker som Görel: om/när man ska skaffa barn, bör man ha tagit ställning till att man har förmåga att ta hand om ett barn.
Det är inte lätt att vara barn till förälder med svårare psykisk sjukdom.

 

[monster1]

Det är välkänt att det finns ärftliga inslag i depression och ångest men det är inte en rak ärftlighet där man kunnat identifiera genetiken.
Det är ju mycket av omgivningsfaktorer som också påverkar.

Jag tycker som Görel: om/när man ska skaffa barn, bör man ha tagit ställning till att man har förmåga att ta hand om ett barn.
Det är inte lätt att vara barn till förälder med svårare psykisk sjukdom.

Vad bra du kanske kan ge lite referenser då? För jag har inte hittat några, ingen av mina läkare eller psykiatrer har heller talat om ärftlighet av GAD. Eller är det en ökad sårbarhet som du menar och inte sjukdomen i sig?

Tycker du att en fjärde del av befolkningen inte borde skaffa barn? Har du samma inställning till människor med andra sjukdomar eller handikapp; Diabetes, Chrons, olika former av cancer, dövhet, blindhet, reumatism, allergi för att inte tala om alla som någon gång varit beroende? Det blir en liten elit som får skaffa barn då.

Huruvida GAD och depression är svårare psykiska sjukdomar beror ju helt på hur de har drabbad individen, för vissa människor är det ett gupp på vägen och för andra en ständig uppförsbacke.

 

[stjarnfrugt]

@LBR För mig är det väldigt enkelt. Vill jag riskera att någon ev utsätts för ens hälften av mina problem jag dragits med i livet? Nej. Dessutom har jag väldigt svårt att se att man i depression, ångest och andra tillstånd inte påverkar sina stackars barn i negativ mening. Miljön påverkar också, så man ska nog inte bara stirra sig blind på ärftligheten rent genetiskt.

Jag har haft en mkt bra uppväxt och jag har ändå alltid varit sjuk eller påverkad av depressioner, ångest, ätstörningar... Kan bara tänka mig hur det skulle vara att se sin förälder i dessa tillstånd. Jag har även vuxit upp nära ett par jämnåriga som drabbats av sina föräldrars psykiska problem, fruktansvärt onödigt lidande. Och en bekant till mig lär indirekt sin dotter att man måste träna och späka sig varje dag, tredje generationens anorektiker i den familjen...