Skaffa barn som ensamstående

[Kiwifrukt]

Nu är jag ju lyckligt barnfri och planerar att så förbli, så jag förstår om mitt perspektiv blir lite skevt i frågan. De enda personen jag känner som faktiskt skaffade barn själv (adopterade två barn med stora behov), gick olyckligt bort i cancer vilket såklart innebar tragedi för barnen. Så jag har inte så mycket solskensperspektiv på frågan, dessvärre.

Men hur som helst: som redan dykt upp i tråden kommer ju "nätverksperspektivet" in, att det är vanskligt att skaffa barn själv om man inte har ett starkt nätverk som kan ställa upp. Det där tycker jag är väldigt knepigt. En av mina närmsta vänner går med samma funderingar som dig och hon hade ett "snack" med sina närmsta vänner där hon rent ut frågade vad hon kunde räkna med från oss. Hon ville ju helt enkelt veta hur hennes nätverkskapital såg ut, så att säga. Jag fick vara ärligt och säga att hon inte kan räkna med någonting utöver vad vår vänskap redan omfattar. Jag tycker inte att det ingår i en normal vuxen vänskapsrelation att agera stödfamilj, barnpassare eller extraförälder på något vis. Om man nu inte tycker att det är lajbans och skitkul, men man kan ju inte förvänta sig det av sina vänner.

Jag kan tycka att det är en märklig sak att fråga sina föräldrar också. Normalt "far- och morföräldra"-ansvar är väl en grej, men att be dem ställa upp och substituera en annan förälder... jag menar, det är nog väldigt svårt för många föräldrar att säga nej i en sådan situation, och därmed hindra sina barns "dröm", men det kanske är riktigt vad man har tänkt sig att lägga sina pensionärsår på. Sen finns de nog de som gladligen ägnar all sin vaken tid åt barnbarn, men jag tror man måste ta ett lång funderare på var ens egna föräldrar befinner sig, hur deras livssituation ser ut, och vad en sådan fråga till dem skulle innebära och vilka krafter som påverkar hur de svarar.

Ditt sista stycke är intressant. Mina mor- och farföräldrar var väldigt olika på det sättet när jag och mina syskon (mina kusiner på båda sidor är mycket yngre) växte upp. Alla fyra var hyfsat jämngamla, under 60 år allihop och jag var första barnbarnet på båda sidor. Mormor var hemmafru och morfar egen företagare som jobbade helt och hållet hemifrån, farmor och farfar yrkesarbetade på ett jobb de var tvungna att gå till varje dag och vara borta åtta timmar. Mormor och morfar hade fortfarande minderåriga, hemmaboende barn dessutom.

Mormor och morfar ställde alltid upp när vi var små, mamma jobbar i vården med allt som hör till det med obekväma arbetstider och pappa reste väldigt mycket i jobbet under en kanske tioårsperiod. Utan överdrift vet jag att vi hade kunnat ringa morfar mitt i natten och han hade kommit, utan att knorra eller ställa en enda fråga. Farmor och farfar kunde aldrig göra det, för de orkade inte passa små barn när de jobbat en hel vecka. Och jag förstår det.

Jag tycker absolut det är en viktig sak att ta i beaktande om man går i samma tankar som TS. Jag kan dock hålla med @Flixon angående att det kanske inte är som en ställföreträdande förälder mormor och morfar (i det här fallet, eftersom det är en kvinna som skriver) ska vara i barnets liv utan som ett stöd för mamman om hon verkligen måste få hjälp och avlastning på ett sätt där den andre föräldern annars vanligtvis hade varit första tänkbara kandidat, som sjukhusvistelse eller en jobbresa man måste åka på eller så.

 

[__sofia__]

Jag skulle vilja ha barn om några år, men antar att jag inte kommer vara i något förhållande då och funderar redan nu över det här med att vara ensamstående förälder.

Det är många som nämner stöd från släktingar och liknande, hur mycket sådant stöd behövs och i vilka situationer?

Jag trivs väldigt bra med mitt hus och mitt jobb och skulle gärna stanna kvar i många år till - men det är ca 4 timmars bilväg bort från nästan alla andra släktingar (som visserligen säkert hade velat hjälpa till, men det är ju inte helt lätt med så lång resväg). Den enda som finns nära är min syster (ca 50 minuter bort), som visserligen säkert skulle ställa upp på akuta saker om det behövs men som kanske inte precis har tid eller möjlighet att hjälpa till i vardagen.

Hur mycket hjälp behöver man?

 

[Amha]

Nu är jag ju lyckligt barnfri och planerar att så förbli, så jag förstår om mitt perspektiv blir lite skevt i frågan. De enda personen jag känner som faktiskt skaffade barn själv (adopterade två barn med stora behov), gick olyckligt bort i cancer vilket såklart innebar tragedi för barnen. Så jag har inte så mycket solskensperspektiv på frågan, dessvärre.

Men hur som helst: som redan dykt upp i tråden kommer ju "nätverksperspektivet" in, att det är vanskligt att skaffa barn själv om man inte har ett starkt nätverk som kan ställa upp. Det där tycker jag är väldigt knepigt. En av mina närmsta vänner går med samma funderingar som dig och hon hade ett "snack" med sina närmsta vänner där hon rent ut frågade vad hon kunde räkna med från oss. Hon ville ju helt enkelt veta hur hennes nätverkskapital såg ut, så att säga. Jag fick vara ärligt och säga att hon inte kan räkna med någonting utöver vad vår vänskap redan omfattar. Jag tycker inte att det ingår i en normal vuxen vänskapsrelation att agera stödfamilj, barnpassare eller extraförälder på något vis. Om man nu inte tycker att det är lajbans och skitkul, men man kan ju inte förvänta sig det av sina vänner.

Jag kan tycka att det är en märklig sak att fråga sina föräldrar också. Normalt "far- och morföräldra"-ansvar är väl en grej, men att be dem ställa upp och substituera en annan förälder... jag menar, det är nog väldigt svårt för många föräldrar att säga nej i en sådan situation, och därmed hindra sina barns "dröm", men det kanske är riktigt vad man har tänkt sig att lägga sina pensionärsår på. Sen finns de nog de som gladligen ägnar all sin vaken tid åt barnbarn, men jag tror man måste ta ett lång funderare på var ens egna föräldrar befinner sig, hur deras livssituation ser ut, och vad en sådan fråga till dem skulle innebära och vilka krafter som påverkar hur de svarar.

Det beror ju lite på hur man tänker sig att folk ska ställa upp. Om tanken är att ränna på krogen och dra på resa med kompisar eller hjälpa med passning till föräldramöte, om någon planering skiter sig eller i händelse av sjukdom.

Ärligt talat: jag har verkligen inte haft behov av barnpassning innan och aldrig förstått varför folk ska ha det hela tiden. Sen blev jag långtidssjuk, orken sviktar emellanåt osv. Det är rätt skönt att någon vill låna barnen och dra på äventyr då så de får se annat när det varit en kämpig period. Hade jag varit helt ensam hade jag haft behov av barnpassning de veckor jag spenderat på sjukhus och säkert en del annars med. Hellre att de då fått vara med någon de känner än att behöva koppla in Soc eller nåt och plötsligt skapa en ny relation där de plötsligt ska bo till och från. Nu har jag en pappa till barnen under samma tak så all barnpassning är bara en bonus för oss så vi kan tanka lite ork och få ta hand om vår relation.

Det jag vill komma till är att det är smart att kolla läget innan. Det kan vara en trygghet för blivande ensamstående föräldern, ifall att något skiter sig. Jag hade säkert gjort likadant, även om jag förhoppningsvis hade sluppit använda den hjälpen. Du har ju all rätt att säga nej till att hjälpa till

 

[TeamLundVer]

En av mina stora nojor nu är att hundarna ska bli ledsna De är ju det närmaste barn jag har, och det är svårt att föreställa sig en kärlek större än den jag har till dem, och att den skulle göra det ok att utsätta dem för en baby.
Samtidigt klarade vuxna hunden en valp över all förväntan, så det är nog en ganska obefogad rädsla ändå. Men är svårt att inte tänka på det med (särskilt nu när lägenheten är tom då de är med mina föräldrar )

Vår hund var 3 när vi fick vårt första barn och hon var/ är oerhört svartsjuk.
Nu är ju hon husses prinsessa och är inte enbart sotis på barnen utan tycker även det är hemskt när matte och husse pussas

Utöver det har det gått jättebra, hon är extremt tålmodig med barnen och har villigt ställt upp när den lilla velat leka doktor

Det viktiga är att man inte ersätter hunden med barnet utan att hunden fortfarande får känna sig som delaktig i familjen.

 

[TeamLundVer]

Jag skulle vilja ha barn om några år, men antar att jag inte kommer vara i något förhållande då och funderar redan nu över det här med att vara ensamstående förälder.

Det är många som nämner stöd från släktingar och liknande, hur mycket sådant stöd behövs och i vilka situationer?

Jag trivs väldigt bra med mitt hus och mitt jobb och skulle gärna stanna kvar i många år till - men det är ca 4 timmars bilväg bort från nästan alla andra släktingar (som visserligen säkert hade velat hjälpa till, men det är ju inte helt lätt med så lång resväg). Den enda som finns nära är min syster (ca 50 minuter bort), som visserligen säkert skulle ställa upp på akuta saker om det behövs men som kanske inte precis har tid eller möjlighet att hjälpa till i vardagen.

Hur mycket hjälp behöver man?

Jag upplever inte att min vän behövt så mycket hjälp ffa inte när hon bara hade ett barn. Det har, vad jag vet, mest varit vid värre sjukdom annars har hennes släkt haft äldsta över helgen ibland då de har sommarstuga och barnet har därmed får lite lantliv.

För övrigt åkte min svärmor ner 30 mil mitt i natten till oss när jag och mannen fick vinterkräksjuka med 15min mellanrum. Sonen var 13 månader. Det är alltså inte enbart ensamstående som behöver sådan hjälp ibland

 

[Ceta]

Berättade för en av mina närmsta vänner i helgen (som dessutom precis fått barn själv) och hennes reaktion var ”Vad jag har väntat på att du ska inse det ” Detvar väldigt skönt att prata med henne om det över lag, särskilt iom att hon kommer få vara med på förlossningen om det går så långt