Ska jag försöka förklara?

[Teilani]

Jag hade svarat att jag är ledsen att hon mår dåligt utan kontakten, men att jag tyvärr mår för dåligt av att ha kontakt, för det blir bara bråk.

 

[ameo]

Jag hade på ett eller annat sätt (sms, mejl, snigelbrev etc) skrivit till henne typ så här:
"Sluta höra av dig till mig!
Den dag jag åter vill ha kontakt med dig, så hör jag av mig på eget initiativ. Tills dess gör du bäst i att låta bli att söka upp mig, annars kommer det dröja ännu längre tills jag hör av mig."
Sen hade jag blockat henne överallt där det behövs.

 

[Lena Furberg]

Usch så jobbigt. Men jag undrar, du säger att hon nämnt en son - du har en bror, alltså? Har ni kontakt? Om hon har en bra relation med honom kan du ju litegrann tänka att hon inte är helt ensam. Kanske din mamma mest känner sig förolämpad (kränkt!) av att hennes dotter inte vill umgås. Det kanske är lättare för dig att acceptera än en verklig sorg hos henne?

Kan du prata med din bror (?) om henne?

 

[Lobelia]

Herregud är väl mest det jag vill säga,

Blocka henne tills vidare, om du någon gång känner att du är stark nog så kan du ta upp kontakten igen och kan bortse från alla anklagelser - och om du känner att du vill och det är värt det. Det är aldrig barns fel att vuxna skiljer sig och hennes mående är hennes ansvar inte ditt. Din mamma mår inte bra uppenbarligen (eller möjligen så är hon medvetet elak) och att ni skulle kunna sortera ut ert förhållande som det är nu låter uteslutet.

 

[hastflicka]

Ja jag vet inte varför jag ens vill förklara en gång till, för jag tror inte det går in då hon verkar anse att hon inte gjort något fel. Men samtidigt så vill jag förklara så att hon kanske blir lite mindre besviken på mig...
Tack!

Hon ar inte besviken pa dig som person ... Hon ar besviken for att du inte foljer med i hennes spel. Om du forsoker forklara igen sa ar sannorlikheten storst att hon bara vill "forklara" hur illa du gjort henne.
Det ar en foralders sak att vara vuxen och att med medkansla, varme och att vara en bra forebilder av hur en vuxen person upptrader ... En foralder som slanger ut sitt barn och skriker otidigheter efter ar inte en nagon sorts forebild alls och forstar formodligen inte din forklaring anda.

Usch så jobbigt. Men jag undrar, du säger att hon nämnt en son - du har en bror, alltså? Har ni kontakt? Om hon har en bra relation med honom kan du ju litegrann tänka att hon inte är helt ensam. Kanske din mamma mest känner sig förolämpad (kränkt!) av att hennes dotter inte vill umgås. Det kanske är lättare för dig att acceptera än en verklig sorg hos henne?

Kan du prata med din bror (?) om henne?

Jag undrar ocksa om du har kontakt med din bror?

 

[tuaphua]

Anonymt nick.

Jag har en sak som skaver hos mig, och har gjort i många år. Nu värre än på länge då personen har börjat höra av sig igen.

Min mamma. Jag har sagt upp kontakten med henne, gjort ett försök att kunna prata då och då då hon gärna velat det, för att säga upp igen. Vid detta läge förklarade jag att jag vet om att hon mått dåligt, och att det är okej, men ALDRIG okej att ta ut det över sina barn och att jag blir orolig varje gång hon riger eller sms'ar då jag inte vet om hon vill något trevligt eller vara dum, jag fick då höra att hon tack och lov har en snäll och godhjärtad son och så blockade hon mig, lika skönt det enligt mig! Men nu har hon börjat höra av sig igen, senast med ett meddelande om att hon vill att våran fejd ska ta slut, för det är jobbigt för henne. Jag vill inte ha någon kontakt med henne, hon kommer aldrig få träffa eventuella barnbarn.

Det jag funderar på är om jag ska skicka ett sms och förklara varför jag bryter kontakten? Men jag tvivlar på att det går in då jag försökt tidigare... Det rör sig inte om en liten fejd utan hur hon behandlat mig under hela mitt liv.

Jag satte mig ner med henne och pratade öga mot öga innan jag bröt kontakten första gången (för ca 8 år sen kanske). Berättade vad jag tyckte om hennes beteende och hur det får mig att må. Svaret jag fick var att hon var elak mot mig för att jag var ett jobbigt barn, men att hon tycker det vart bättre när jag gick på mellanstadiet. (och då undrar jag hur i helvete det var innan?! jag minns inte min uppväxt) Vid detta läge hade jag flyttat hemifrån, och mina föräldrar var skilda. Hon skyllde hela skilsmässan på mig, hotade flera gånger i veckan om att hon skulle ta sitt liv om jag inte gjorde som hon sa, stod och vrålade i trapphuset utanför min lägenhetsdörr om jag inte släppte in henne. Det hon gett mig här i livet är panikångest, ätstörningar och en tro på att jag är värdelös och inte kan vara nog bra för någon. Hon har aldrig slagit mig eller liknande, men inte varit snäll. Kallat mig tjock vid upprepade tillfällen ynder tonåren. när mitt BMI inte ens uppnådde normalvikt, sagt att jag bara är i stallet för att jag är kåt på hästarna, berättat att ingen tycker om mig för jag är så egoistisk och så vidare... Ja ni förstår nog.

Tror ni det är någon ide att jag skriver ner ett meddelande och skickar henne, om varför jag inte vill ha någon kontakt? Eller ska jag bara fortsätta blocka? Vilket som lär leda till att det tar hus i helvete igen.

Jag vill inte ha henne i mitt liv, men jag vill inte att hon ska må dåligt heller och skylla det på mig.

Jag tror att man får acceptera att vissa inte förstår.
Vill du försöka förklara, för din skull - gör det! Men förvänta dig inte förståelse eller den respons du hade ansett var "normal".

Jag har brutit med min mamma efter många stormiga år där hon brytit många gånger. Vi förstår helt enkelt inte varann. Och kan inte ge vad den andra behöver.
Det är jättesorgligt alltsammans. Men jag måste för egen del få gå vidare och läka. Det kan jag inte göra när jag aldrig vet när nästa bomb kommer.
Nu kan jag sörja, läka och gå vidare. Jag kommer aldrig kunna förstå och inte heller få henne att förstå. Det är bara att acceptera hur hjärtekrossande det än är.

 

[Unafraid]

Personer man inte mår bra av ska man inte ha kontakt med. Oavsett släktband!

 

[hermy]

Jag läser allt ni skriver, och har hunnit gråta en skvätt jag är mentalt helt slut. Orkar inte svara er alla personligen, men tack för att ni delar med er med stöd och råd!

Jag har en storebror, vi träffas ytterst sporadiskt, jag tror inte han och mamma är tighta.


Jag ska samla mod och skriva ungefär som ameo föreslog, det känns bra.

Tack än en gång

 

[Efwa]

Jag läser allt ni skriver, och har hunnit gråta en skvätt jag är mentalt helt slut. Orkar inte svara er alla personligen, men tack för att ni delar med er med stöd och råd!

Jag har en storebror, vi träffas ytterst sporadiskt, jag tror inte han och mamma är tighta.


Jag ska samla mod och skriva ungefär som ameo föreslog, det känns bra.

Tack än en gång

Du behöver inte svara oss alla. Det förväntar ingen av oss att du gör. Berätta på hur du känner så skriver de som vill och känner att de kan hjälpa på något sätt.

 

[hermy]

Snittat max 4 timmer sömn per natt sen jag skrev detta inlägg. Men det var inte direkt bättre innan. Börjar vara så slut att vardagen blir svår. Har skrivit ett kort litet brev som jag ska försöka få mod till mig att posta, och hoppas då att lite av denna ångest lättar. Jag är bara rädd för att hon börjar kasta skit omkring sig igen. Men då får jag ta det då. Det är ingen idé att oroa sig för det som kanske kommer, även om det lätt blir så.

 

[tanten]

Snittat max 4 timmer sömn per natt sen jag skrev detta inlägg. Men det var inte direkt bättre innan. Börjar vara så slut att vardagen blir svår. Har skrivit ett kort litet brev som jag ska försöka få mod till mig att posta, och hoppas då att lite av denna ångest lättar. Jag är bara rädd för att hon börjar kasta skit omkring sig igen. Men då får jag ta det då. Det är ingen idé att oroa sig för det som kanske kommer, även om det lätt blir så.

Det kan vara bra att komma ihåg att vi alla har vår egen verklighet.

Det hon säger är hennes version, hennes verklighet. Din skiljer dig från den.
Sannolikt är bägge lika sanna och verkliga för er.

Vissa verkligheter går inte att jämka ihop helt enkelt. Jag bröt med min mor. Hade nog inte överlevt annars. Hennes bild av sig själv och min bild av henne var som från två olika universum.

Du har ingen skyldighet att anpassa dig till hennes bild av sig.
Ta hand om dig själv.

 

[svea]

Men denna ångest, jag mår så dligt av tanken av att hon kanske mår dåligt pga mig. Även fast jag på något sätt vet att det inte är mitt fel. Jag har än en lång väg att gå, men nu vet jag i alla fall att det inte är mig det är fel på, även om det är svårt att komma ihåg.

En frisk mamma behandlar inte sitt barn så som din mamma har behandlat dig. Det är möjligt att din mamma kommer att anse sig må sämre av att ni inte har kontakt, och tala om detta för folk. Det kommer att vara ett kort som ligger nära till hands att dra. Men om ni har kontakt kan det lika gärna bli så att det kortet består av saker du gör och säger. Och då får ju du skulden lik förbaskat.

Om du tar upp kontakten med din mamma är risken stor att hon inte mår ett dugg bättre - eftersom det ändå inte är du som är roten till det onda, utan något annat som hon bär med sig. Däremot är det stor risk att du mår sämre. Och då blir ju inte slutresultatet positivt för någon av er utan den totala effekten blir negativ.

 

[hermy]

Brevet är skickat för någon vecka sen och det har tack och lov varit tyst sen dess.

Jag hoppas det fortsätter så. Jag måste försöka läka.

Jag är så slutkörd, vågar inte köra bil nu för tiden för jag kan inte hålla fokus, att klara av alla mina arbetsuppgifter är ett helvete. Men sover lite bättre i alla fall.

Tack för erat stöd.

 

[tanten]

Brevet är skickat för någon vecka sen och det har tack och lov varit tyst sen dess.

Jag hoppas det fortsätter så. Jag måste försöka läka.

Jag är så slutkörd, vågar inte köra bil nu för tiden för jag kan inte hålla fokus, att klara av alla mina arbetsuppgifter är ett helvete. Men sover lite bättre i alla fall.

Tack för erat stöd.

Det blir bättre. Jag lovar.

Det är fullständigt galet att en annan person kan suga ur ens energi på det där sättet. Jag har ju varit där, jag vet.
Därför kan jag faktiskt garantera att det blir blättre.

Ta hand om dig själv.

 

[Coop]

Brevet är skickat för någon vecka sen och det har tack och lov varit tyst sen dess.

Jag hoppas det fortsätter så. Jag måste försöka läka.

Jag är så slutkörd, vågar inte köra bil nu för tiden för jag kan inte hålla fokus, att klara av alla mina arbetsuppgifter är ett helvete. Men sover lite bättre i alla fall.

Tack för erat stöd.

För många år sedan så skrev jag ett brev till min far och berättade MIN upplevelse av vad som hänt under uppväxten. Mina känslor och mina upplevelser kan ingen ta i från mig. Brevet som jag fick tillbaka var så klart en helt annan bild av hur allt gått till men det fick ett slut och jag kunde gå vidare. Han har aldrig träffat mina barn och kommer heller aldrig att göra.

Min far mår säkert dåligt över allt, troligen mest över att ingen håller med honom. Men det är inte mitt problem, han har satt sig alldeles själv i den sitsen och att inse sina brister, kommer aldrig att ske.

Jag svarade aldrig på brevet från honom utan vi har båda sagt vårt och där har det stannat. Det har kommit något födelsedagskort några år efter men allt åkte direkt i sopen. Kontakten är helt bruten sedan många år nu.

Det kommer att kännas bättre med tiden, viktigt är dock att "inte ge vatten på kvarnen", utan sluta svara helt på alla kontaktförsök.

 

[Twihard]

Anonymt nick.

Jag har en sak som skaver hos mig, och har gjort i många år. Nu värre än på länge då personen har börjat höra av sig igen.

Min mamma. Jag har sagt upp kontakten med henne, gjort ett försök att kunna prata då och då då hon gärna velat det, för att säga upp igen. Vid detta läge förklarade jag att jag vet om att hon mått dåligt, och att det är okej, men ALDRIG okej att ta ut det över sina barn och att jag blir orolig varje gång hon riger eller sms'ar då jag inte vet om hon vill något trevligt eller vara dum, jag fick då höra att hon tack och lov har en snäll och godhjärtad son och så blockade hon mig, lika skönt det enligt mig! Men nu har hon börjat höra av sig igen, senast med ett meddelande om att hon vill att våran fejd ska ta slut, för det är jobbigt för henne. Jag vill inte ha någon kontakt med henne, hon kommer aldrig få träffa eventuella barnbarn.

Det jag funderar på är om jag ska skicka ett sms och förklara varför jag bryter kontakten? Men jag tvivlar på att det går in då jag försökt tidigare... Det rör sig inte om en liten fejd utan hur hon behandlat mig under hela mitt liv.

Jag satte mig ner med henne och pratade öga mot öga innan jag bröt kontakten första gången (för ca 8 år sen kanske). Berättade vad jag tyckte om hennes beteende och hur det får mig att må. Svaret jag fick var att hon var elak mot mig för att jag var ett jobbigt barn, men att hon tycker det vart bättre när jag gick på mellanstadiet. (och då undrar jag hur i helvete det var innan?! jag minns inte min uppväxt) Vid detta läge hade jag flyttat hemifrån, och mina föräldrar var skilda. Hon skyllde hela skilsmässan på mig, hotade flera gånger i veckan om att hon skulle ta sitt liv om jag inte gjorde som hon sa, stod och vrålade i trapphuset utanför min lägenhetsdörr om jag inte släppte in henne. Det hon gett mig här i livet är panikångest, ätstörningar och en tro på att jag är värdelös och inte kan vara nog bra för någon. Hon har aldrig slagit mig eller liknande, men inte varit snäll. Kallat mig tjock vid upprepade tillfällen ynder tonåren. när mitt BMI inte ens uppnådde normalvikt, sagt att jag bara är i stallet för att jag är kåt på hästarna, berättat att ingen tycker om mig för jag är så egoistisk och så vidare... Ja ni förstår nog.

Tror ni det är någon ide att jag skriver ner ett meddelande och skickar henne, om varför jag inte vill ha någon kontakt? Eller ska jag bara fortsätta blocka? Vilket som lär leda till att det tar hus i helvete igen.

Jag vill inte ha henne i mitt liv, men jag vill inte att hon ska må dåligt heller och skylla det på mig.

Vi bröt med min mammas släkt för 10 år sedan då de varit dumma mot henne och mig. Min mormor och moster samt mormors moster smutskastade mig för att dölja för oss (min mamma och syskon) att min kusin åkt in i fängelse för pedofili (De påstod att han flyttat till Norge men glömt mobilen hemma ) De ville få mig att framstå som sämre. De sa att jag var en oren människa för jag inte läste på universitetet, att jag som hästskötare i alla fall alltid är värre än en pedofil - för min lilla kusin var ju egentligen bara missförstådd, de små tjejerna utnyttjade honom... Eh?

De hackade min mammas jobbmejl och spred hat om henne och mig i jesus namn (felciterat för övrigt) i tron om att mammas klienter skulle tro på det.... Eh, nja - ingen gjorde det.

Detta ledde iaf till att vi bröt med släkten (jag var vid detta tillfälle 19 år) och har sedan dess levt i frid. Jag saknar dem inte alls eftersom jag aldrig kände mig älskad av dem (mina äldre syskon hade det bättre, för de var ju fiiiinare med höga utbildningar), men kan än idag undra varför deras hat drabbade mig. Men, livet utan dem är underbart. De har ibland velat kontakta någon av oss (inte mig och mamma då) för att få veta hur vi har det, men vi har alla stängt dörrarna, och ger dem ingen orsak eller svar alls. Detta stör dem, men de förtjänar ingen förklaring.

Med det sagt vill jag bara säga att du inte ska ödsla tid på förklaringar till henne om du inte vill ha henne i ditt liv. Hon förtjänar det inte och det gör inte saken bättre. "Släpp henne fri", släpp taget och gå vidare. Trakasserar hon dig vidare så anmäl och ansök om kontaktförbud. Stå på dig

 

[Cafer]

Anonymt nick.

Jag har en sak som skaver hos mig, och har gjort i många år. Nu värre än på länge då personen har börjat höra av sig igen.

Min mamma. Jag har sagt upp kontakten med henne, gjort ett försök att kunna prata då och då då hon gärna velat det, för att säga upp igen. Vid detta läge förklarade jag att jag vet om att hon mått dåligt, och att det är okej, men ALDRIG okej att ta ut det över sina barn och att jag blir orolig varje gång hon riger eller sms'ar då jag inte vet om hon vill något trevligt eller vara dum, jag fick då höra att hon tack och lov har en snäll och godhjärtad son och så blockade hon mig, lika skönt det enligt mig! Men nu har hon börjat höra av sig igen, senast med ett meddelande om att hon vill att våran fejd ska ta slut, för det är jobbigt för henne. Jag vill inte ha någon kontakt med henne, hon kommer aldrig få träffa eventuella barnbarn.

Det jag funderar på är om jag ska skicka ett sms och förklara varför jag bryter kontakten? Men jag tvivlar på att det går in då jag försökt tidigare... Det rör sig inte om en liten fejd utan hur hon behandlat mig under hela mitt liv.

Jag satte mig ner med henne och pratade öga mot öga innan jag bröt kontakten första gången (för ca 8 år sen kanske). Berättade vad jag tyckte om hennes beteende och hur det får mig att må. Svaret jag fick var att hon var elak mot mig för att jag var ett jobbigt barn, men att hon tycker det vart bättre när jag gick på mellanstadiet. (och då undrar jag hur i helvete det var innan?! jag minns inte min uppväxt) Vid detta läge hade jag flyttat hemifrån, och mina föräldrar var skilda. Hon skyllde hela skilsmässan på mig, hotade flera gånger i veckan om att hon skulle ta sitt liv om jag inte gjorde som hon sa, stod och vrålade i trapphuset utanför min lägenhetsdörr om jag inte släppte in henne. Det hon gett mig här i livet är panikångest, ätstörningar och en tro på att jag är värdelös och inte kan vara nog bra för någon. Hon har aldrig slagit mig eller liknande, men inte varit snäll. Kallat mig tjock vid upprepade tillfällen ynder tonåren. när mitt BMI inte ens uppnådde normalvikt, sagt att jag bara är i stallet för att jag är kåt på hästarna, berättat att ingen tycker om mig för jag är så egoistisk och så vidare... Ja ni förstår nog.

Tror ni det är någon ide att jag skriver ner ett meddelande och skickar henne, om varför jag inte vill ha någon kontakt? Eller ska jag bara fortsätta blocka? Vilket som lär leda till att det tar hus i helvete igen.

Jag vill inte ha henne i mitt liv, men jag vill inte att hon ska må dåligt heller och skylla det på mig.

Kanske du redan är medveten om, men din mor låter som en narcissist, eller verkar åtminstone uppvisa starka drag av det.
Lite läsning: https://hsperson.org/narcissism
Nu gör ju inte det situationen bättre på något sätt, men lite perspektiv på vad det kan röra sig om kan medföra en känsla av förståelse för vad som hänt/händer och ge dig lite bekräftelse av din upplevelse.

 

[hermy]

Kanske du redan är medveten om, men din mor låter som en narcissist, eller verkar åtminstone uppvisa starka drag av det.
Lite läsning: https://hsperson.org/narcissism
Nu gör ju inte det situationen bättre på något sätt, men lite perspektiv på vad det kan röra sig om kan medföra en känsla av förståelse för vad som hänt/händer och ge dig lite bekräftelse av din upplevelse.

För något år sen snubblade jag in på en artikel om narcissister och det var som att få en uppenbarelse! Och här om veckan läste jag om att narcissistisk misshandel leder till ångest, det förklarar så mycket om hur jag mår och varför... Jag vet innerst inne att det inte är fel på mig utan på henne, men ibland är det otroligt svårt att komma ihåg.

 

[Diabetikern]

Jag har inte läst hela trådenmen vill komma med ett personligt inlägg.

Min mormor var allt annat än snäll mot min mor. Helt kaotiskt under hela uppväxten mamma mådde inte alls bra och enda andhämtningen var hos släktingar i stockholm och hennes plastpappa som lyckades hantera mormor någorlunda.

Jag har inga bra minnen av min mormor. Vi bröt kontakten helt med henne när jag var ca 10 år. Inget någon utav oss ångrar. Träffade henne på hennes dödsbädd dock var hon inte medveten om att vi var där. Vi var mest där för plastmorfars skull.

Min mamma ångrar än idag att hon inte bröt kontakten helt tidigare.

Bara för att man har blodsband innebär det inga rättigheter.

DU har inga som helst skyldigheter gentemot din mamma.

Stor styrkekram

 

[Cafer]

För något år sen snubblade jag in på en artikel om narcissister och det var som att få en uppenbarelse! Och här om veckan läste jag om att narcissistisk misshandel leder till ångest, det förklarar så mycket om hur jag mår och varför... Jag vet innerst inne att det inte är fel på mig utan på henne, men ibland är det otroligt svårt att komma ihåg.

Det är klart att det blir djupt rotat när man växt upp med det, det vore nästan konstigt annars! Du har gjort helt rätt tycker jag att se det ohälsosamma och skärma dig från det, det tyder på ett sunt förhållningssätt! Jag har liknat det vid en spisplatta som alltid står på. Man kanske känner på den då och då för att se om den har kallnat, för man vill ju att den ska kallna, men man blir alltid lika bränd. Till slut så lär man konstatera att om den stått på i x antal år så kommer den nog alltid göra det.

Tvivel är en del av livet och du kanske aldrig kommer ifrån det, men det i sig säger bara att du är en bra person som bryr dig och värdesätter familj trots all skit du fått utstå. Men nog får ju vara nog någon gång också, handen måste få läka.