Sjukdomsvinst och psykisk ohälsa

[glimmer]

Nej, det är ingen som vill uppleva ett psykiskt helvete hela dagarna, däremot många som inte vågar ta steget bort från sjukdomen, en helt annan sak. Att inte våga och inte vilja är inte samma sak.

Jag tror att den vinsten de pratar om och viljan att vilja vara kvar i sjukdomen mer är applicerbart på just anorexi än andra psykiska sjukdomar.
Hos en anorektiker så vill människan vara smal=vinst. Människor trånar efter att vara smala= vinst. Människor behandlar smala på ett bättre sätt=vinst.
Varför de kanske vill vara kvar i sjukdomen.
Andra psykiska sjukdomar är nog tvärtom. Man vill inget annat än att vara frisk och det finns ingen vinst med att vara sjuk.

 

[Niyama]

Det gäller ju allt, min chef har snöat in på gula/röda/gröna/blå människor. Hen odlar dessutom sin ”röda” sida, och är så röd man kan bli.

Va?

 

[Hyacinth]

Va?

Angående att bli sin diagnos. Det gäller ju inte bara npf-diagnoser utan är någon folk gör lite till mans.
Som min chef som älskar självhjälpsböcker och väljer en personlighet hen tycker passar, sen följer hen mönstret så mycket som möjligt. Såpass att vi är flera som noterat förändringen före och efter.

 

[Hyacinth]

Alltså: vi påverkas av det vi fått höra om hur vi förväntas bete oss. Berätta för någon att den har svårt att koncentrera sig tillräckligt ofta så kommer den ha det problemet.

 

[Niyama]

Angående att bli sin diagnos. Det gäller ju inte bara npf-diagnoser utan är någon folk gör lite till mans.
Som min chef som älskar självhjälpsböcker och väljer en personlighet hen tycker passar, sen följer hen mönstret så mycket som möjligt. Såpass att vi är flera som noterat förändringen före och efter.

Ja, jag fattade att det var angående att bli sin diagnos. Sen blev det för rörigt för mig.

 

[Petruska]

Jag tror att den vinsten de pratar om och viljan att vilja vara kvar i sjukdomen mer är applicerbart på just anorexi än andra psykiska sjukdomar.
Hos en anorektiker så vill människan vara smal=vinst. Människor trånar efter att vara smala= vinst. Människor behandlar smala på ett bättre sätt=vinst.
Varför de kanske vill vara kvar i sjukdomen.
Andra psykiska sjukdomar är nog tvärtom. Man vill inget annat än att vara frisk och det finns ingen vinst med att vara sjuk.

Nej. Men jag tror inte att du förstår vad sjukdomsvinst handlar om.

 

[Petruska]

Alltså: vi påverkas av det vi fått höra om hur vi förväntas bete oss. Berätta för någon att den har svårt att koncentrera sig tillräckligt ofta så kommer den ha det problemet.

Jag tycker mig ha sett samma fenomen när det gäller folks stjärntecken.

 

[glimmer]

Nej. Men jag tror inte att du förstår vad sjukdomsvinst handlar om.

Jag var ironisk.

Jag förstår visst vad sjukdomsvinst är. Det är något myndigheterna har hittat på för att beskylla de sjuka för att känna vinst av att få sjukpenning och färdstjänst av staten och därmed slippa jobba.

 

[Hyacinth]

Jag var ironisk.

Jag förstår visst vad sjukdomsvinst är. Det är något myndigheterna har hittat på för att beskylla de sjuka för att känna vinst av att få sjukpenning och färdstjänst av staten och därmed slippa jobba.

Nej. Men är det konstigt att man kan uppleva fördelar av sjukdom? Även om man inte tänker så i ögonblicket?

 

[kryddelydd]

Fast jag har pratat mycket om det den andra tråden handlar om, och fortsatt på det ämnet i den här tråden. Den här tråden handlar ju om sjukdomsvinst och psykisk ohälsa. Jag pratar fortfarande om att det inte alls behöver vara negativt att skriva öppet om psykisk ohälsa, vilket var det som ledde in på resten av diskussionen.
Om jag inte lyckas förmedla att jag pratar om min egen situation så vet jag inte hur mer tydlig jag kan vara, eftersom jag alltid skriver att det är egen erfarenhet osv.

Så här, då, för att dra en parallell.
I den här tråden skriver @MiniLi med flera om patriarkala strukturer.
Du svarar gång på gång "inte alla män".

 

[kryddelydd]

Det där har jag varit med om också, så frustrerande.
Tycker också att många beslut läggs på mig som patient, beslut som jag inte känner att jag alltid är kapabel till att ta. En fördel med min läkare är att hon pratar mycket med mig om mediciner, vilka alternativ som finns och frågar hur jag känner kring det hela.
Det kan dock också vara en belastning. Jag äter tyvärr en mängd olika läkemedel och vill sluta med några då det annars bara lagts på mediciner för mig, det tycker min läkare att jag kan göra. Jag måste dock själv analysera vilken effekt jag får av dessa olika läkemedel, vilket är en mycket svår uppgift då alla påverkar min hjärna och jag har ingen aning vilken som gör vad. Men jag får fatta besluten.
Jag ombeds även fatta beslut om vilken av två mediciner jag vill prova o.s.v. Jag känner inte att jag har den kompetensen som krävs för det, jag kan inte tillräckligt mycket om läkemedel för det.
När jag ska sätta ut läkemedel får jag olika styrkor utskrivet och ombeds att testa själv vad som känns okej. Sist resulterade det i inläggning.
Läkare har en tendens att lita på mig lite för mycket.

När jag är hos vanliga vården får jag inte alls samma ansvar för min vård, jag ombeds inte själv välja hur mycket penicillin jag bör äta, eller om jag behöver skruva ihop min fraktur eller bara gipsa.
Nu är det såklart skillnad på läkemedel som påverkar en infektion och läkemedel som påverkar ångest, det ena är mätbart och det andra bara genom självskattning. Men trots det vill jag inte att så mycket av ansvaret för min behandling ska läggas på mig.

Den stora skillnaden är ju att när det gäller exempelvis antibiotika mot infektion så går det att VETA vad som är rätt. Samma antibiotikum fungerar i stort sett alltid på alla personer som har halsfluss. Tål man inte förstahandspreparatet så VET man också vilket som är andrahandspreparat.
Samma sak med exempelvis högt blodtryck: det finns några olika läkemedel att välja på. Ett preparat är alltid förstahandsvalet. Om det inte fungerar, lägger man till nummer två och tre på listan. Vid biverkningar - som är ganska förutsägbara - byter man enligt en rätt tydlig plan.
Samma plan kan vara giltig för i stort sett alla personer med högt blodtryck.

När det gäller psykisk sjukdom är reaktionen på läkemedel så individuell att läkaren (eller resten av sjukvården) inte har facit.
För det finns inget facit.
Därmed hamnar "ansvaret" hos patienten, eftersom sjukvården inte kan VETA vad som fungerar hur på vilken patient.

Och nej, detta är inte ett försök till försvar.
Det är en förklaring.

 

[kryddelydd]

Varför är det märkligt att jag tycker att psykisk ohälsa ska få synas och höras? Jag tycker att det är superbra att så många som möjligt pratar om sina erfarenheter!
Nej, jag ogiltigförklarar varken dina eller någon annans upplevelser, konstigt att du ens tror det. Jag har ju sagt flera gånger att jag tycker att det är superbra att så många som möjligt får synas och höras så att fler ser att psykisk ohälsa ter sig på så många olika sätt. En person med depression upplever sin depression på ett sätt medan en annan person med depression upplever det på ett helt annat sätt.



Det här går ju att jämföra med rasism. Många hävdar att n-ordet inte är rasistiskt, men det betyder inte att dom har rätt. Det är deras uppfattning. N-ordet ÄR rasistiskt, oavsett om vissa personer anser att det inte är det. Och det är exakt samma sak här. (Nej, jag jämför INTE psykisk ohälsa med rasism, det var bara ett exempel på en liknelse).
Du får såklart tycka att det inte finns ett tabu, men det betyder ju inte att det faktiskt är så.

Ditt problem när du diskuterar, inte bara i den här tråden, är att du är så uppfylld av att det är din tolkning som är den rätta, att du kör över och trycker ner andra åsikter och erfarenheter.
Det är din åsikt att det är tabu att prata om psykisk ohälsa.
Den uppfattningen ter sig lite märklig utifrån hur ofta det skrivs om psykisk ohälsa (vidrigt begrepp eftersom det är så brett och luddigt och inkluderar allt från övergående nedstämdhet till djupaste psykiska sjukdom).
Jag tror att du inte riktigt har uppfattat innebörden i ordet "tabu".

Och du skriver ju även i det här inlägget att det är din upplevelse som är facit.
Det är facit för dig, ja visst.
Men många som kommer med andra berättelser har lika rätt som du har. Utifrån sin situation.

Du kör över flera andra personer som beskriver sina erfarenheter om psykisk sjukdom, som en ångvält.

 

[kryddelydd]

Jag vill absolut inte trampa på dina tår, men ADHD räknas som en funktionsvariation som man inte kan bli frisk ifrån. Det är ju inte en psykisk sjukdom så sett.

Nej, men ADHD ryms väldigt väl under rubriken "psykisk ohälsa".

 

[kryddelydd]

Svårt att vara tydligare än att skriva vad jag menar. Kanske ni behöver öppna era ögon och läsa det jag skriver istället för att påstå något som inte är sant.

Jag ber lite om ursäkt, men det är kanske du som behöver läsa om dina inlägg och reflektera kring orsaken till att det upplevs som om du ogiltigförklarar andras erfarenheter.

 

[kryddelydd]

Jag har ett samarbete i jobbet med ett antal personer som i första hand - från mitt håll sett - är leg psykoterapeuter, men flera av dem är givetvis också psykologer. Just de här är rätt skeptiska till just de där NP-diagnoserna (och lindrigare varianter av autismdiagnoser). De hävdar just att patienten ofta BLIR sin diagnos inom några månader från att hen har fått dem.

Sen kan jag ha fel, men jag uppfattar absolut även de diagnoserna som rätt godtyckliga och med rätt godtyckliga kriterier.

Just kring den typen av diagnoser ser jag också som mest av det - som jag tror - något destruktiva identitetsbygget i sociala media.

och @MiniLi .
Ett problem med psykiatriska diagnoser är ju just att de är en beskrivning av symtomkluster. Dessutom finns ganska uttalade överlappningar.
Det är ju ofta en glidande skala i symtombild mellan depressions- och ångestsjukdomar.
Vissa typer av bipoär sjukdom kan vara svåra att skilja från vissa personlighetssyndrom, och så vidare.
Diagnoskriterierna är ju inte entydiga, precis som ni påpekar.
Än en gång i jämförelse med somatiken, där diagnoserna oftare är entydiga. Har du haft två tillräckligt höga blodsockervärden så har du diabetes. Har du uppmätt blodtryck i viss nivå, så är det förhöjt.
Enkelt, tydligt.

Men om du har nedstämdhet i varierande djup i varierande perioder: är det en depression? Är det ett skov i en del av en bipolär sjukdom? Handlar det om NP-problematik eller personlighetssyndrom?

 

[Grazing]

Nej. Men är det konstigt att man kan uppleva fördelar av sjukdom? Även om man inte tänker så i ögonblicket?

Men det är inga fördelar fortfarande. Det bryter ner en, hela tiden, tills det inte finns något kvar av en. Det är ingen fördel, man är en nackdel för sig själv men man vågar inte bryta det. Det är ingen vinst. Det är en trygghet, en falsk trygghet. Jag förstår vad folk menar med vinst men det är en aningens bättre att byta ut det ordet mot trygghet istället för det är otroligt tråkigt om någon menar på att jag tex får ut någonting positivt av mina problem, för det är inget positivt som vinst med det. Det är knappt ens någon lättnad i situationen, bara en desperation.

För mig är ordet vinst något positivt, någon bra som ger en fördel, inte något som bryter ner än. Det är trots allt väldigt motstridigt att ha beteenden som är så jobbiga men inte våga bryta, men det är ingen vinst.

 

[kryddelydd]

Nej, jag står fast vid att det nog inte finns någon som vägrar bli frisk. Vad vinner en på att vara sjuk? Ingenting! Vem VILL ens vara sjuk? Ingen!

Alla vill nog vara friska.
Men det finns stora sekundärvinster för en del personer att bli del av sitt lidande.
Sekundärvinsterna, sjukdomsvinsten, är många gånger osynlig för den lidande själv.
Och sekundärvinsterna kan vara ett jättestort hinder för rehabilitering.

 

[kryddelydd]

Jag tror att den vinsten de pratar om och viljan att vilja vara kvar i sjukdomen mer är applicerbart på just anorexi än andra psykiska sjukdomar.
Hos en anorektiker så vill människan vara smal=vinst. Människor trånar efter att vara smala= vinst. Människor behandlar smala på ett bättre sätt=vinst.
Varför de kanske vill vara kvar i sjukdomen.
Andra psykiska sjukdomar är nog tvärtom. Man vill inget annat än att vara frisk och det finns ingen vinst med att vara sjuk.

det här resonemanget känns som en väldigt kraftig förenkling.

 

[kryddelydd]

Jag förstår visst vad sjukdomsvinst är. Det är något myndigheterna har hittat på för att beskylla de sjuka för att känna vinst av att få sjukpenning och färdstjänst av staten och därmed slippa jobba.

Nej.

 

[Petruska]

Men det är inga fördelar fortfarande. Det bryter ner en, hela tiden, tills det inte finns något kvar av en. Det är ingen fördel, man är en nackdel för sig själv men man vågar inte bryta det. Det är ingen vinst. Det är en trygghet, en falsk trygghet. Jag förstår vad folk menar med vinst men det är en aningens bättre att byta ut det ordet mot trygghet istället för det är otroligt tråkigt om någon menar på att jag tex får ut någonting positivt av mina problem, för det är inget positivt som vinst med det. Det är knappt ens någon lättnad i situationen, bara en desperation.

För mig är ordet vinst något positivt, någon bra som ger en fördel, inte något som bryter ner än. Det är trots allt väldigt motstridigt att ha beteenden som är så jobbiga men inte våga bryta, men det är ingen vinst.

Ja, termen sjukdomsvinst klingar falskt. Men eftersom den är hyfsat vedertagen kan vi ju ändå använda den i brist på bättre.