Sjukdomsvinst och psykisk ohälsa

[mandalaki]

Även utan kaskadkräkningar, blir tex jag väldigt psykiskt påverkad av migrän. Orolig, lite paranoid och mycket ångestladdad.

Jag åker rätt ner i depressionshålet. Inte så att jag är ledsen för att jag har en migränattack, utan det händer helt klart något kemiskt i hjärnan som gör att jag blir deppig. Eller det kanske är ångest.

Innan botox låg jag pall i tre dagar varje gång och kräktes varje-varannan timme i 12-15 timmar. Blixtrande stark huvudvärk, känslig för ljud och lukter. Nu med botox får jag så stora anfall mer sällan, mest när en behandling närmar sig och effekten av den förra alltså avtagit. Huvudvärken är inte lika stark, den jobbigaste känslan under en attack är nästan illamåendet, att det sticker intensivt i hela kroppen och den förlamande tröttheten.

Min neurolog, som också har migrän, tycker att ”det värsta med en attack är att man blir dum i huvudet” och jag förstår vad han menar, jag kan inte heller lägga ihop två och två medan det pågår. Jag blir fumlig men hör inte till dem som går in i dörrar eller sluddrar när de pratar, det händer också. Och så blir man bakis dagen efter.

 

[mandalaki]

@TinyWiny så roligt att höra att din Horton blivit så mycket bättre!

 

[Petruska]

Jag åker rätt ner i depressionshålet. Inte så att jag är ledsen för att jag har en migränattack, utan det händer helt klart något kemiskt i hjärnan som gör att jag blir deppig. Eller det kanske är ångest.

Innan botox låg jag pall i tre dagar varje gång och kräktes varje-varannan timme i 12-15 timmar. Blixtrande stark huvudvärk, känslig för ljud och lukter. Nu med botox får jag så stora anfall mer sällan, mest när en behandling närmar sig och effekten av den förra alltså avtagit. Huvudvärken är inte lika stark, den jobbigaste känslan under en attack är nästan illamåendet, att det sticker intensivt i hela kroppen och den förlamande tröttheten.

Min neurolog, som också har migrän, tycker att ”det värsta med en attack är att man blir dum i huvudet” och jag förstår vad han menar, jag kan inte heller lägga ihop två och två medan det pågår. Jag blir fumlig men hör inte till dem som går in i dörrar eller sluddrar när de pratar, det händer också. Och så blir man bakis dagen efter.

Nej, det handlar om psykiska symtom som en del av migrän. Inte om att må psykiskt dåligt över att ha migrän.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag åker rätt ner i depressionshålet. Inte så att jag är ledsen för att jag har en migränattack, utan det händer helt klart något kemiskt i hjärnan som gör att jag blir deppig. Eller det kanske är ångest.

Innan botox låg jag pall i tre dagar varje gång och kräktes varje-varannan timme i 12-15 timmar. Blixtrande stark huvudvärk, känslig för ljud och lukter. Nu med botox får jag så stora anfall mer sällan, mest när en behandling närmar sig och effekten av den förra alltså avtagit. Huvudvärken är inte lika stark, den jobbigaste känslan under en attack är nästan illamåendet, att det sticker intensivt i hela kroppen och den förlamande tröttheten.

Min neurolog, som också har migrän, tycker att ”det värsta med en attack är att man blir dum i huvudet” och jag förstår vad han menar, jag kan inte heller lägga ihop två och två medan det pågår. Jag blir fumlig men hör inte till dem som går in i dörrar eller sluddrar när de pratar, det händer också. Och så blir man bakis dagen efter.

Fy fan alltså vad jävligt.

 

[TinyWiny]

@TinyWiny så roligt att höra att din Horton blivit så mycket bättre!

Ja! Det är helt fantastiskt

 

[Grazing]

Fast rätt behandling kan du få även om du inte vet diagnosen, räcker med att behandlande vårdpersonal vet den och att den står i din journal.
Att söka upp andra med samma diagnos är väl det som kan vara stigmatiserande, något som förhindrar tillfrisknandet och skapar en sjukdomsidentitet. Det behöver inte göra det, men risken finns.

Det är lätt att se en diagnos som en lättnad, att man fått en förklaring till varför man mår som man mår eller är som man är. Så kände jag när jag fick min adhd-diagnos i tonåren. Men risken är att det stannar där, att man accepterar sin problematik och inte fortsätter jobba med den. Det blir en trygghet att ha den förklaringen.
Men absolut, jag har blivit hjälpt av att veta om diagnosen också, har rätt till hjälp från universitetet om det behövs till exempel. Men medicin som jag är mest hjälpt av hade jag kunnat få ändå, för symptomen.

Med tanke på att det ibland är omöjligt att få behandling av vården så måste man ibland gå privat och då är det omöjligt att få en behandling som passar ens problem om man inte vet om diagnosen.

Och att ta hjälp av andra som lever med samma diagnos kan vara ganska livsavgörande ibland då dom vet bäst ofta hur dom har ett fungerande liv trots diagnosen. Man får tips och råd och det får man sällan från vården. Och många psykiska problem är sånt man aldrig blir av med och måste bara lära sig leva med och hantera, då är det skönt att ha någon att prata med som har liknande.

Sen hade det väl varit för övrigt ganska kul att veta om man sätts i en behandling vad tanken är med den, vad för mål man ska eftersträva. Att eftersträva att bli en fullt fungerande "normal" människa är inte alltid rimligt tyvärr och då är risken att man blir otroligt besviken istället om behandlingen inte ger full resultat.

 

[Hippocampus]

För att det är något som många tycker, därför har det med saken att göra.
Och nja, det finns ingen vinst i att vara sjuk.

Ja, jag vet mycket väl vad sjukdomsvinst är. MEN jag gillar inte ordet, jag tycker att det ofta blir fel och skuldbeläggande när det pratas om sjukdomsvinst. Det är ju knappast så att en sjuk person hellre vill vara sjuk än att bli frisk. Åter igen, jag vet vad sjukdomsvinst innebär och jag vet att det inte alltid är medvetet. Men jag ser det inte som en vinst. Snarare ett sätt att hålla sig vid liv.

Du behöver inte gilla ordet, det är helt ok för mig. Det är ett provocerande ord och många går in i försvarsställning direkt. Du ser inte det som en vinst, men det finns andra människor som gör det. Människor som vägrar bi friska. Jag skuldbelägger ingen men konstaterar att det finns, det är tragiskt och sjukvården gör inte ett skit.

 

[Grazing]

Du behöver inte gilla ordet, det är helt ok för mig. Det är ett provocerande ord och många går in i försvarsställning direkt. Du ser inte det som en vinst, men det finns andra människor som gör det. Människor som vägrar bi friska. Jag skuldbelägger ingen men konstaterar att det finns, det är tragiskt och sjukvården gör inte ett skit.

Fast vill är ett felaktigt ord tycker jag. Ingen vill plågas halvt ihjäl och kämpa med att överleva liksom. Det finns ingen vinst i det. Vart skulle vinsten vara att sitta hemma ensam och försöka överleva? Att det är otäckt och att man drar sig från att försöka bli frisk är en helt annan sak, den är helt förståelig för man ger sig ut på okänd mark. Man vet kanske inte hur man blir i personlighet osv om man går ifrån det sjuka, man är rädd att förlora vänner som bara kanske känner en som sjuk. Men det är ingen vinst pga det att fortsätta må dåligt. Det är en trygghet man kanske inte vågar lämna hur plågsam den än är.

En sjukdomvinst kan jag mer se att dom som kanske inte mår riktigt dåligt och använder sjukdomen som anledningar i livet att få det dom vill eller anledningar att slippa göra saker dom inte vill. Eller sånna som beter sig som skit mot andra och skyller sen på sjukdomen. Alltså dom kommer undan saker i livet genom att använda diagnosen som ursäkt även fast dom kanske inte ens har diagnosen längre. Jag har träffat sådana människor och dom är inte roliga.

Sjukdomsvinst är nog ett av dom dummaste orden jag hört i det sammanhanget att man inte skulle vilja blir frisk när man mår riktigt dåligt, jag hade faktiskt aldrig ens hört det ordet användas innan denna tråden.

Då är det bättre med ord som typ, vet inte..sjukdomstrygghet eller nåt. För det stämmer iallafall ofta.

 

[MiniLi]

Ang att få veta sin diagnos..
Ibland upplever jag att en del patienter lägger mer värde vid diagnos än vad vi som arbetar i psykiatrin gör. Jag är tämligen ointresserad av diagnoser, att få veta att en patient har diagnos y eller x säger mig ändå inte så himla mycket. Diagnoser är begrepp på symptomsamlingar men merparten (!) säger ingenting om orsak och inte alltid så mycket om behandling heller.
Sen beror det på vilka diagnosgrupper vi pratar om, men en del diagnoser är så dåliga att de inte bidrar med så mycket av värde. Så är det inom mitt specialistområde. Ätstörningsdiagnoserna är oerhört ifrågasatta eftersom de rymmer så mycket varians och diagnoskriterierna är rätt så godtyckliga.

Jag måste sätta diagnos, journalsystemet kräver en diagnoskod på varje journalanteckning. Jag tycker att det är viktigt att patienten vet att den har en ätstörning, men jag pratar generellt inte om vilken av alla ätstörningsdiagnoser jag satt på en specifik patient. Det tillför inget.
Om patienten frågar så är jag såklart ärlig men annars är det inte ens ngt jag tänker kring.

Diagnoser säger alltså väldigt lite. Det jag utgår från när jag planerar behandling är den aktuella individen. Det är också så jag pratar med patienten. Vi pratar gemensamt om vilka processer och beteenden som är problematiska och kartlägger tillsammans hur allt hänger ihop.

Jag tänker liknande kring de flesta problemområden. Patienten behöver veta att den har en depression, men jag ser inte poängen med att gå in på detaljnivå kring svårighetsgrad eller exakt vilken depressionsdiagnos som passar bäst in på symptomen.

Sånt här kan ju dessutom förändras och det fyller ingen funktion att berätta för patienten varje gång jag gör en liten diagnosändring i journalen.

När det gäller de diagnoser som anses vara mer bestående och som generellt inte ställs utan en ordentlig utredning/bedömning så är det annorlunda. NP-diagnoser, personlighetsstörningar, bipolär, psykosdiagnoser osv behöver patienten såklart få information om. Det är ju diagnoser som är lite mer robusta och förhoppningsvis informerar man om diagnosen samtidigt som man återger info kring funktion osv som framkommit under utredningen.
Men det vore ju konstigt annars. Om en patient suttit i flera timmar med tester osv så ger man givetvis tillbaka så att det blir meningsfullt för patienten. Etiketten i sig är ju bara en liten del då.

 

[Kattennizze]

Helt OT-inlägg, men jag får välbehagsrysningar av att se den grekiska pluraländelsen användas.
(Jag tror att det beror på att jag är en nörd mer än några av de diagnoser jag har.)

Ja, så vackert och jag inte är ironisk.

 

[Kattennizze]

Ang att få veta sin diagnos..
Ibland upplever jag att en del patienter lägger mer värde vid diagnos än vad vi som arbetar i psykiatrin gör. Jag är tämligen ointresserad av diagnoser, att få veta att en patient har diagnos y eller x säger mig ändå inte så himla mycket. Diagnoser är begrepp på symptomsamlingar men merparten (!) säger ingenting om orsak och inte alltid så mycket om behandling heller.
Sen beror det på vilka diagnosgrupper vi pratar om, men en del diagnoser är så dåliga att de inte bidrar med så mycket av värde. Så är det inom mitt specialistområde. Ätstörningsdiagnoserna är oerhört ifrågasatta eftersom de rymmer så mycket varians och diagnoskriterierna är rätt så godtyckliga.

Jag måste sätta diagnos, journalsystemet kräver en diagnoskod på varje journalanteckning. Jag tycker att det är viktigt att patienten vet att den har en ätstörning, men jag pratar generellt inte om vilken av alla ätstörningsdiagnoser jag satt på en specifik patient. Det tillför inget.
Om patienten frågar så är jag såklart ärlig men annars är det inte ens ngt jag tänker kring.

Diagnoser säger alltså väldigt lite. Det jag utgår från när jag planerar behandling är den aktuella individen. Det är också så jag pratar med patienten. Vi pratar gemensamt om vilka processer och beteenden som är problematiska och kartlägger tillsammans hur allt hänger ihop.

Jag tänker liknande kring de flesta problemområden. Patienten behöver veta att den har en depression, men jag ser inte poängen med att gå in på detaljnivå kring svårighetsgrad eller exakt vilken depressionsdiagnos som passar bäst in på symptomen.

Sånt här kan ju dessutom förändras och det fyller ingen funktion att berätta för patienten varje gång jag gör en liten diagnosändring i journalen.

När det gäller de diagnoser som anses vara mer bestående och som generellt inte ställs utan en ordentlig utredning/bedömning så är det annorlunda. NP-diagnoser, personlighetsstörningar, bipolär, psykosdiagnoser osv behöver patienten såklart få information om. Det är ju diagnoser som är lite mer robusta och förhoppningsvis informerar man om diagnosen samtidigt som man återger info kring funktion osv som framkommit under utredningen.
Men det vore ju konstigt annars. Om en patient suttit i flera timmar med tester osv så ger man givetvis tillbaka så att det blir meningsfullt för patienten. Etiketten i sig är ju bara en liten del då.

Alltså....jag är kluven till det där. Nu vet jag att du är expert inom ditt område så det är säkert så som du säger angående att det inte är meningsfullt att upplysa ändringar i huvvuddiagnagnoen hit och dit, det förstår jag. Men, jag tycker faktiskt att diagnoser är väldigt viktiga på ett sätt. Inom mitt område där jag arbetar, smärtrehabilitering så är det väldigt viktigt att man kan beskriva patienternas besvär. Och det tycker jag nog görs enklast med en diagnos. Däremot är kriterierna många gånger lite väl godtyckliga men då är det ju kriterierna man bör ifrågasätta och inte diagnosen som uppfyller dem så att säga.

 

[parellikusken]

Ang att få veta sin diagnos..
Ibland upplever jag att en del patienter lägger mer värde vid diagnos än vad vi som arbetar i psykiatrin gör. Jag är tämligen ointresserad av diagnoser, att få veta att en patient har diagnos y eller x säger mig ändå inte så himla mycket. Diagnoser är begrepp på symptomsamlingar men merparten (!) säger ingenting om orsak och inte alltid så mycket om behandling heller.
Sen beror det på vilka diagnosgrupper vi pratar om, men en del diagnoser är så dåliga att de inte bidrar med så mycket av värde. Så är det inom mitt specialistområde. Ätstörningsdiagnoserna är oerhört ifrågasatta eftersom de rymmer så mycket varians och diagnoskriterierna är rätt så godtyckliga.

Jag måste sätta diagnos, journalsystemet kräver en diagnoskod på varje journalanteckning. Jag tycker att det är viktigt att patienten vet att den har en ätstörning, men jag pratar generellt inte om vilken av alla ätstörningsdiagnoser jag satt på en specifik patient. Det tillför inget.
Om patienten frågar så är jag såklart ärlig men annars är det inte ens ngt jag tänker kring.

Diagnoser säger alltså väldigt lite. Det jag utgår från när jag planerar behandling är den aktuella individen. Det är också så jag pratar med patienten. Vi pratar gemensamt om vilka processer och beteenden som är problematiska och kartlägger tillsammans hur allt hänger ihop.

Jag tänker liknande kring de flesta problemområden. Patienten behöver veta att den har en depression, men jag ser inte poängen med att gå in på detaljnivå kring svårighetsgrad eller exakt vilken depressionsdiagnos som passar bäst in på symptomen.

Sånt här kan ju dessutom förändras och det fyller ingen funktion att berätta för patienten varje gång jag gör en liten diagnosändring i journalen.

När det gäller de diagnoser som anses vara mer bestående och som generellt inte ställs utan en ordentlig utredning/bedömning så är det annorlunda. NP-diagnoser, personlighetsstörningar, bipolär, psykosdiagnoser osv behöver patienten såklart få information om. Det är ju diagnoser som är lite mer robusta och förhoppningsvis informerar man om diagnosen samtidigt som man återger info kring funktion osv som framkommit under utredningen.
Men det vore ju konstigt annars. Om en patient suttit i flera timmar med tester osv så ger man givetvis tillbaka så att det blir meningsfullt för patienten. Etiketten i sig är ju bara en liten del då.

Intressant! Tack för ditt svar.

 

[MiniLi]

Alltså....jag är kluven till det där. Nu vet jag att du är expert inom ditt område så det är säkert så som du säger angående att det inte är meningsfullt att upplysa ändringar i huvvuddiagnagnoen hit och dit, det förstår jag. Men, jag tycker faktiskt att diagnoser är väldigt viktiga på ett sätt. Inom mitt område där jag arbetar, smärtrehabilitering så är det väldigt viktigt att man kan beskriva patienternas besvär. Och det tycker jag nog görs enklast med en diagnos. Däremot är kriterierna många gånger lite väl godtyckliga men då är det ju kriterierna man bör ifrågasätta och inte diagnosen som uppfyller dem så att säga.

Fast nu förutsätter du att diagnosen på ett meningsfullt sätt beskriver patientens besvär. Så är det helt enkelt inte med många psykiatriska diagnoser. Eftersom att det är viktigt att beskriva patientens besvär så görs det bäst genom att just beskriva besvären. Diagnosen är i många fall alldeles för ytlig för att kunna göra det på ett meningsfullt sätt.

Godtyckliga kriterier innebär ju att man på ett godtyckligt sätt sätter diagnos. För flera diagnoser finns det ingen evidens för kriterierna. Många diagnoser har ju tex frekvenskriterier. Vad är det som säger att man har en viss diagnos bara för att ngt sker x antal gånger i veckan? Och om det sker en gång för lite så uppfyller man plötsligt inte kriterierna? Sånt här är ju ibland bara taget ur luften.

 

[Kattennizze]

Fast nu förutsätter du att diagnosen på ett meningsfullt sätt beskriver patientens besvär. Så är det helt enkelt inte med många psykiatriska diagnoser. Eftersom att det är viktigt att beskriva patientens besvär så görs det bäst genom att just beskriva besvären. Diagnosen är i många fall alldeles för ytlig för att kunna göra det på ett meningsfullt sätt.

Godtyckliga kriterier innebär ju att man på ett godtyckligt sätt sätter diagnos. För flera diagnoser finns det ingen evidens för kriterierna. Många diagnoser har ju tex frekvenskriterier. Vad är det som säger att man har en viss diagnos bara för att ngt sker x antal gånger i veckan? Och om det sker en gång för lite så uppfyller man plötsligt inte kriterierna? Sånt här är ju ibland bara taget ur luften.

Ja som sagt var, jag tycker det är viktigt att ifrågasätta kriterierna, inte diagnosen per se. Dock är det ett problem, ja. Såklart är inte diagnosen "ångest" särskilt uttömmande. Men det är ju inte syftet med diagnoser heller vad jag förstår. Beskrivningen av patientens besvär måste ju ändå vara indviduellt för varje patient och det går ju inte skriva i en diagnos, de skulle ju bli vädligt omfattande då. Men det är ändå viktigt med diagnoser så man har ett hum om var patienterna har för några besvär. tycker jag, och framförallt eftersom jag antar att diagnoserna är framtagna på gruppnivå= patienter på gruppnivå borde då dela gemensamma drag och det är ju bra att veta och ha något att utgå och jobba ifrån.

 

[MiniLi]

Ja som sagt var, jag tycker det är viktigt att ifrågasätta kriterierna, inte diagnosen per se. Dock är det ett problem, ja. Såklart är inte diagnosen "ångest" särskilt uttömmande. Men det är ju inte syftet med diagnoser heller vad jag förstår. Beskrivningen av patientens besvär måste ju ändå vara indviduellt för varje patient och det går ju inte skriva i en diagnos, de skulle ju bli vädligt omfattande då. Men det är ändå viktigt med diagnoser så man har ett hum om var patienterna har för några besvär. tycker jag, och framförallt eftersom jag antar att diagnoserna är framtagna på gruppnivå= patienter på gruppnivå borde då dela gemensamma drag och det är ju bra att veta och ha något att utgå och jobba ifrån.

Jag förstår faktiskt inte hur du menar? Vadå ifrågasätta kriterierna men inte diagnosen? En diagnos är ju inget annat än en etikett utifrån specifika kriterier.

Och nej, vissa diagnoser håller inte på gruppnivå. Det var exakt det jag menade.
Diagnoserna är inte alltid framtagna utifrån evidens. Det är ju det som är själva problemet.
Det finns massor att läsa om diagnosklassificering, läs på lite om du tycker det är spännande

Sen har jag aldrig sagt att man ska skippa diagnoser helt? Vet inte vad du fick det ifrån.
Jag skrev bara att specifika diagnoser ibland inte bidrar med så mkt egenvärde och att det därför inte ger så mycket att (i de fallen) förmedla diagnosdetaljer till patienten i fråga.

 

[Rina]

-----------

 

[monster1]

För mig var det en nyckel och ett steg till att må bättre. Från att i 33 år halvfungerat försökt förklara vad som gör mig så orolig, nedstämd, negativ etc etc till att få en förklaring. Det har också gjort att jag kunnat få relevant behandling och mår så otroligt mycket bättre än jag någonsin gjort förut utmattningen till trots. Jag började min bana vid 5-6 års ålder men då tog sig ångesten uttryck i illamående och oro för att kräkas. Om man i hela sitt liv undrat varför man inte bara kan vara som alla andra och sluta oroa sig, inte vara så negativ etc etc etc, då blir det väldigt viktigt att ha ett namn på varför. Varför jag inte bara kan skärpa mig.

 

[Petruska]

Ang att få veta sin diagnos..
Ibland upplever jag att en del patienter lägger mer värde vid diagnos än vad vi som arbetar i psykiatrin gör. Jag är tämligen ointresserad av diagnoser, att få veta att en patient har diagnos y eller x säger mig ändå inte så himla mycket. Diagnoser är begrepp på symptomsamlingar men merparten (!) säger ingenting om orsak och inte alltid så mycket om behandling heller.
Sen beror det på vilka diagnosgrupper vi pratar om, men en del diagnoser är så dåliga att de inte bidrar med så mycket av värde. Så är det inom mitt specialistområde. Ätstörningsdiagnoserna är oerhört ifrågasatta eftersom de rymmer så mycket varians och diagnoskriterierna är rätt så godtyckliga.

Jag måste sätta diagnos, journalsystemet kräver en diagnoskod på varje journalanteckning. Jag tycker att det är viktigt att patienten vet att den har en ätstörning, men jag pratar generellt inte om vilken av alla ätstörningsdiagnoser jag satt på en specifik patient. Det tillför inget.
Om patienten frågar så är jag såklart ärlig men annars är det inte ens ngt jag tänker kring.

Diagnoser säger alltså väldigt lite. Det jag utgår från när jag planerar behandling är den aktuella individen. Det är också så jag pratar med patienten. Vi pratar gemensamt om vilka processer och beteenden som är problematiska och kartlägger tillsammans hur allt hänger ihop.

Jag tänker liknande kring de flesta problemområden. Patienten behöver veta att den har en depression, men jag ser inte poängen med att gå in på detaljnivå kring svårighetsgrad eller exakt vilken depressionsdiagnos som passar bäst in på symptomen.

Sånt här kan ju dessutom förändras och det fyller ingen funktion att berätta för patienten varje gång jag gör en liten diagnosändring i journalen.

När det gäller de diagnoser som anses vara mer bestående och som generellt inte ställs utan en ordentlig utredning/bedömning så är det annorlunda. NP-diagnoser, personlighetsstörningar, bipolär, psykosdiagnoser osv behöver patienten såklart få information om. Det är ju diagnoser som är lite mer robusta och förhoppningsvis informerar man om diagnosen samtidigt som man återger info kring funktion osv som framkommit under utredningen.
Men det vore ju konstigt annars. Om en patient suttit i flera timmar med tester osv så ger man givetvis tillbaka så att det blir meningsfullt för patienten. Etiketten i sig är ju bara en liten del då.

Jag har ett samarbete i jobbet med ett antal personer som i första hand - från mitt håll sett - är leg psykoterapeuter, men flera av dem är givetvis också psykologer. Just de här är rätt skeptiska till just de där NP-diagnoserna (och lindrigare varianter av autismdiagnoser). De hävdar just att patienten ofta BLIR sin diagnos inom några månader från att hen har fått dem.

Sen kan jag ha fel, men jag uppfattar absolut även de diagnoserna som rätt godtyckliga och med rätt godtyckliga kriterier.

Just kring den typen av diagnoser ser jag också som mest av det - som jag tror - något destruktiva identitetsbygget i sociala media.

 

[Rina]

Fast nu förutsätter du att diagnosen på ett meningsfullt sätt beskriver patientens besvär. Så är det helt enkelt inte med många psykiatriska diagnoser. Eftersom att det är viktigt att beskriva patientens besvär så görs det bäst genom att just beskriva besvären. Diagnosen är i många fall alldeles för ytlig för att kunna göra det på ett meningsfullt sätt.

Godtyckliga kriterier innebär ju att man på ett godtyckligt sätt sätter diagnos. För flera diagnoser finns det ingen evidens för kriterierna. Många diagnoser har ju tex frekvenskriterier. Vad är det som säger att man har en viss diagnos bara för att ngt sker x antal gånger i veckan? Och om det sker en gång för lite så uppfyller man plötsligt inte kriterierna? Sånt här är ju ibland bara taget ur luften.

Tycker du skriver mycket klokt i den här tråden dock kan jag inte hålla med dig i det här fallet. En diagnos kan vara avgörande för behandlingen. Två personer med likartade symptom kan behöva helt olika behandling där den ene blir hjälpt medan samma behandling för den andre inte har någon effekt eller rentav förvärrat symptomen. I värsta fall kan behandlingen bli livshotande. Diagnosen kan även vara vägledande i vilken behandling som mest sannolikt kommer hjälpa just den här individen.

 

[MiniLi]

Jag har ett samarbete i jobbet med ett antal personer som i första hand - från mitt håll sett - är leg psykoterapeuter, men flera av dem är givetvis också psykologer. Just de här är rätt skeptiska till just de där NP-diagnoserna (och lindrigare varianter av autismdiagnoser). De hävdar just att patienten ofta BLIR sin diagnos inom några månader från att hen har fått dem.

Sen kan jag ha fel, men jag uppfattar absolut även de diagnoserna som rätt godtyckliga och med rätt godtyckliga kriterier.

Just kring den typen av diagnoser ser jag också som mest av det - som jag tror - något destruktiva identitetsbygget i sociala media.

Jag tänker att problemet med NP-diagnoserna är att man på vissa håll börjar luckra upp/snabba på utredningarna pga resursbrist. Finns tex vissa läkare som ställer adhd-diagnos efter ett samtal, något som inte borde få förekomma. De diagnoserna skiljer sig ju från andra eftersom de inte ska ställas enbart på aktuella symptom. Det finns dessutom en orsaksteori inbyggd som bör uppfyllas innan diagnos ställs.

Tycker du skriver mycket klokt i den här tråden dock kan jag inte hålla med dig i det här fallet. En diagnos kan vara avgörande för behandlingen. Två personer med likartade symptom kan behöva helt olika behandling där den ene blir hjälpt medan samma behandling för den andre inte har någon effekt eller rentav förvärrat symptomen. I värsta fall kan behandlingen bli livshotande. Diagnosen kan även vara vägledande i vilken behandling som mest sannolikt kommer hjälpa just den här individen.

Fast som psykolog så behöver inte jag diagnos för att välja rätt behandling eftersom jag utgår från en grundlig bedömning av hela problematiken.
Diagnosen är inte nödvändig.
Sen ställer vi diagnos ändå och vi förmedlar vår bedömning till patienten.
Det kommer troligen sammanfalla, men det är inte diagnosen i sig som vägleder till rätt behandling.