Sjukdomsvinst och psykisk ohälsa

Jag har ett samarbete i jobbet med ett antal personer som i första hand - från mitt håll sett - är leg psykoterapeuter, men flera av dem är givetvis också psykologer. Just de här är rätt skeptiska till just de där NP-diagnoserna (och lindrigare varianter av autismdiagnoser). De hävdar just att patienten ofta BLIR sin diagnos inom några månader från att hen har fått dem.

Sen kan jag ha fel, men jag uppfattar absolut även de diagnoserna som rätt godtyckliga och med rätt godtyckliga kriterier.

Just kring den typen av diagnoser ser jag också som mest av det - som jag tror - något destruktiva identitetsbygget i sociala media.
Jag vet ju inte, jag är ju lekman och studerar bara människor i min bubbla. Men de jag känner som fått de här diagnoserna har redan haft rätt stora problem med att få ihop sina liv redan innan de är dock vuxna och fick diagnosen som vuxna efter långtid av psykisk sjukdom. Utifrån kan jag tänka mig att det sett ut som det fungerat eftersom man haft en fasad men bakom fasaden har man kämpat med depressioner, utmattning, ångest osv. När man väl fått sin npf diagnos har man helt enkelt även släppt fasaden. Det måste ju såklart få människor i omgivningen att tro att allt var bra fram till diagnosen. Men egentligen har man redan innan haft stora problem med att få vardagen att gå ihop och diagnosen är bara kulmen på alla dessa problem. På de vuxna jag har i min närhet har diagnosen inte kommit förrän läget varit kritiskt och då är det ju inte konstigt om sjukdomen blir en stor del av ens identitet det blir det väll med alla kritiska sjukdomar, när man spenderar dagarna med att försöka överleva så blir det ju inte mycket annat kvar. Men det är ju för de flesta bara en fas, när man är ute ur den kritiska delen kan man börja vända sig utåt och hitta de där andra sakerna i livet som är roligare att fokusera på.
 
Jag tänker att problemet med NP-diagnoserna är att man på vissa håll börjar luckra upp/snabba på utredningarna pga resursbrist. Finns tex vissa läkare som ställer adhd-diagnos efter ett samtal, något som inte borde få förekomma. De diagnoserna skiljer sig ju från andra eftersom de inte ska ställas enbart på aktuella symptom. Det finns dessutom en orsaksteori inbyggd som bör uppfyllas innan diagnos ställs.


Fast som psykolog så behöver inte jag diagnos för att välja rätt behandling eftersom jag utgår från en grundlig bedömning av hela problematiken.
Diagnosen är inte nödvändig.
Sen ställer vi diagnos ändå och vi förmedlar vår bedömning till patienten.
Det kommer troligen sammanfalla, men det är inte diagnosen i sig som vägleder till rätt behandling.

En diagnos kan vara avgörande för rätt behandling. För dig som psykolog kanske den inte har så stor betydelse men för patienten kan det ha det. Exempelvis har depression inte alltid samma orsak psykos kan utlösas av flera olika faktorer. Då blir rätt diagnos avgörande för behandlingen. Om du har en utmattningsdepression, depression som utlöstes av livshändelser eller en bipolär depression kräver helt olika behandling. Att skriva ut vissa antidepressiva läkemedel till en person med bipolär depression kan vara livshotande medan samma läkemedel har mycket god effekt vid en annan depression. Läkemedelsbehandling i kombination med terapi kan vara bäst för en patient medan enbart psykoterapi är bäst för en annan. En patient med krigspsykos kanske är mer hjälpt av psykoterapi. En patient med psykos utlöst av fokal epilepsi behöver antiepileptika och där kommer inte enbart psykoterapi förhindra nya psykoser, dessa psykoser kommer plötsligt utan förvarning. I dessa fall kan neuroleptika förvärra epilepsin.
 
Senast ändrad:
Jag vet ju inte, jag är ju lekman och studerar bara människor i min bubbla. Men de jag känner som fått de här diagnoserna har redan haft rätt stora problem med att få ihop sina liv redan innan de är dock vuxna och fick diagnosen som vuxna efter långtid av psykisk sjukdom. Utifrån kan jag tänka mig att det sett ut som det fungerat eftersom man haft en fasad men bakom fasaden har man kämpat med depressioner, utmattning, ångest osv. När man väl fått sin npf diagnos har man helt enkelt även släppt fasaden. Det måste ju såklart få människor i omgivningen att tro att allt var bra fram till diagnosen. Men egentligen har man redan innan haft stora problem med att få vardagen att gå ihop och diagnosen är bara kulmen på alla dessa problem. På de vuxna jag har i min närhet har diagnosen inte kommit förrän läget varit kritiskt och då är det ju inte konstigt om sjukdomen blir en stor del av ens identitet det blir det väll med alla kritiska sjukdomar, när man spenderar dagarna med att försöka överleva så blir det ju inte mycket annat kvar. Men det är ju för de flesta bara en fas, när man är ute ur den kritiska delen kan man börja vända sig utåt och hitta de där andra sakerna i livet som är roligare att fokusera på.
Ja, jag känner igen ungefär den bilden också. Och jag säger inte att jag helt avfärdrar hela grejen med de där diagnoserna. Men jag ser en hel del problem med dem. Det är inte samma sak som att de enbart är av ondo.
 
Du behöver inte gilla ordet, det är helt ok för mig. Det är ett provocerande ord och många går in i försvarsställning direkt. Du ser inte det som en vinst, men det finns andra människor som gör det. Människor som vägrar bi friska. Jag skuldbelägger ingen men konstaterar att det finns, det är tragiskt och sjukvården gör inte ett skit.

Nej, jag står fast vid att det nog inte finns någon som vägrar bli frisk. Vad vinner en på att vara sjuk? Ingenting! Vem VILL ens vara sjuk? Ingen!
 
Ja, jag känner igen ungefär den bilden också. Och jag säger inte att jag helt avfärdrar hela grejen med de där diagnoserna. Men jag ser en hel del problem med dem. Det är inte samma sak som att de enbart är av ondo.
Jag tänker nog att risken blir ännu större när man inte hittar en plats i andra sammanhang, diagnosen blir det enda man har tillslut för man släpps inte in någon annanstans. Att arbeta är så viktigt för vår identitet i Sverige att det är svårt när man inte hittar en plats i arbetslivet. Då blir det kanske lätt att ta till sjukdomsidentiteten.
 
Jag tänker nog att risken blir ännu större när man inte hittar en plats i andra sammanhang, diagnosen blir det enda man har tillslut för man släpps inte in någon annanstans. Att arbeta är så viktigt för vår identitet i Sverige att det är svårt när man inte hittar en plats i arbetslivet. Då blir det kanske lätt att ta till sjukdomsidentiteten.
Ja, det är ju högst troligt en del av det. Det är ju det flera av oss far efter: att det handlar om många saker och inte är enkelt.
 
Ok, så för det exemplets skull, biter du dig fast i din platta tolkning. Så vitt jag minns gjorde du konstigt nog samma platta tolkning redan innan det inlägget kom.

Men hur ska en kunna tolka på det på ett annat sätt än vad som faktiskt står?
Nej, jag tror inte att någon människa VÄGRAR bli frisk.
 
Men hur ska en kunna tolka på det på ett annat sätt än vad som faktiskt står?
Nej, jag tror inte att någon människa VÄGRAR bli frisk.
Som sagt. Du biter dig fast i den utklippta bisats ur ett inlägg som stöder din tolkning av en hel uppsjö av andra inlägg. Jag kan inte göra något åt det, men det är ju synd för dig eftersom det ju får världen att framstå som sämre än den är.
 
Men hur ska en kunna tolka på det på ett annat sätt än vad som faktiskt står?
Nej, jag tror inte att någon människa VÄGRAR bli frisk.
Frågan är väl lite vad som menas med "vägrar". Det är extremt vanligt med folk som inte gör som vårdpersonalen vill och på så sätt mår mycket sämre än vad de egentligen skulle behöva. Ofta människor där det krävs stora förändringar från deras eget håll som de helt enkelt inte är villiga (eller kapabla) att genomföra. Det gäller förstås inte enbart psykiska problem utan även fysiska. I många fall kan säkert vården själva vara en del av problemet till att börja med om patienten någon gång känt sig missförstådd eller illa behandlad tidigare så det inte finns så mycket förtroende kvar. Från vårdens sida känns det då som att patienten inte är villig att bidra med att följa de rekommendationer som ges och engagemanget minskar = ond cirkel.
 
Jag har ett samarbete i jobbet med ett antal personer som i första hand - från mitt håll sett - är leg psykoterapeuter, men flera av dem är givetvis också psykologer. Just de här är rätt skeptiska till just de där NP-diagnoserna (och lindrigare varianter av autismdiagnoser). De hävdar just att patienten ofta BLIR sin diagnos inom några månader från att hen har fått dem.

Sen kan jag ha fel, men jag uppfattar absolut även de diagnoserna som rätt godtyckliga och med rätt godtyckliga kriterier.

Just kring den typen av diagnoser ser jag också som mest av det - som jag tror - något destruktiva identitetsbygget i sociala media.

Jag vill inte säga emot dina kollegor som är uppenbart mer insatta i detta än jag. Men -- när det gäller just npf diagnoser kan det inte faktiskt finns en del positiva sidor med att det tex bloggas om det? För synliggörandet.

Kanske inte hursomhelst. Det verkar som om även såna diagnoser ofta kan ta sig uttryck i tex ångest o återkommande depressioner mfl psykiska problem (kan man kanske också fundera på varför?..) -- som det då förståss kan finnas problem om man 'grottar ner sig i' -- jag ser somsagt den problematiska biten i detta -- men är ju inget sjukdomstillstånd sig. Utan en funktionsvariation -- som tar sig andra uttryck än hos neurotypiska personer i en del avseenden.

Kan det inte finnas ngn slags 'tröst' o positiv kraft i om det talas öppet om det av dom som faktiskt har egna erfarenheter? Att man inte är ensam? Att kunna dela tankar o erfarenheter? Även vara en hjälp till ökad förståelse från omgivningen med personliga berättelser direkt från verkligheten?

Kan det inte även finnas en lättnad i att få en diagnos om man har vissa problem -- för att få förståelse för egen del att det finns en förklaring till varför man inte är som 'alla andra' i vissa sammanhang o att det inte alls har med ens egen person att göra? Eftersom denna typ av problematik vad jag förstår ofta tar sig uttryck i hur man interagerar med andra. Hur man förstår o blir förstådd -- det sociala samspelet.

Mtp hur vanligt det tycks vara med olika npf diagnoser så är det väldigt få jag möter irl som är öppna med detta annat än i mer förtroliga samtal.. Trots att dom slåss mot sina svårigheter varje dag -- i ett samhälle som i stort inte är så anpassat för funktionsvariationer vad det än må vara -- o kanske även skulle må mkt bättre -- o funka bättre, tex på jobbet -- om dom hade ett visst stöd o förståelse -- o anpassning -- av sin omgivning.

Typ -- man kanske inte ska förväntas sitta framför datorn 8 h per dag på jobbet utan annat än avtalade pauser.. man kanske behöver pausa oftare -- o att omgivningen då förstår det inte har med tex 'lathet' att göra -- för att kunna prestera som mest effektivt. Eller man kanske har lättare att som person med vissa diagnoser gå till ett jobb om man inte förväntas vara social till max -- o att omgivningen i det läget förstår det inte har med ngn 'medveten avighet' att göra.. Ska allt hänga på individen för att hitta strategier till att få vardagen att funka? Skulle inte alla kunna ha ngt att vinna på större insikt i dom här problemen? Kan inte bloggar sägas vara en del i det isåfall?

Jag vill ff inte gå in på att det är tabu men min upplevelse är att det kan vara väldigt känsligt o ngt som gärna -- kanske inte tystas ner -- men iallafall inte talas särskilt öppet om. Utan att ge ngn positiv effekt -- snarare tvärtom ibland?
 
En diagnos kan vara avgörande för rätt behandling. För dig som psykolog kanske den inte har så stor betydelse men för patienten kan det ha det. Exempelvis har depression inte alltid samma orsak psykos kan utlösas av flera olika faktorer. Då blir rätt diagnos avgörande för behandlingen. Om du har en utmattningsdepression, depression som utlöstes av livshändelser eller en bipolär depression kräver helt olika behandling. Att skriva ut vissa antidepressiva läkemedel till en person med bipolär depression kan vara livshotande medan samma läkemedel har mycket god effekt vid en annan depression. Läkemedelsbehandling i kombination med terapi kan vara bäst för en patient medan enbart psykoterapi är bäst för en annan. En patient med krigspsykos kanske är mer hjälpt av psykoterapi. En patient med psykos utlöst av fokal epilepsi behöver antiepileptika och där kommer inte enbart psykoterapi förhindra nya psykoser, dessa psykoser kommer plötsligt utan förvarning. I dessa fall kan neuroleptika förvärra epilepsin.
Jag förstår faktiskt inte hur det här relaterar till inlägget du citerade, eller till ngt av mina inlägg alls?

Jag har inte skrivit något alls om hur man ställer diagnos eller hur man avgör vilken behandling som ska gälla.
Hur kommer det sig att du tror att du behöver informera mig om detta? Vad tror du psykologer bygger sina bedömningar på egentligen?

Jag förstår verkligen inte hur du har tolkat mina inlägg. Du kanske behöver läsa dem igen lite mer noga?

Jag har dessutom skrivit om psykologisk behandling. Psykologer får inte skriva ut medicin så det har jag verkligen inte uttalat mig kring.
 
Jag har ett samarbete i jobbet med ett antal personer som i första hand - från mitt håll sett - är leg psykoterapeuter, men flera av dem är givetvis också psykologer. Just de här är rätt skeptiska till just de där NP-diagnoserna (och lindrigare varianter av autismdiagnoser). De hävdar just att patienten ofta BLIR sin diagnos inom några månader från att hen har fått dem.

Sen kan jag ha fel, men jag uppfattar absolut även de diagnoserna som rätt godtyckliga och med rätt godtyckliga kriterier.

Just kring den typen av diagnoser ser jag också som mest av det - som jag tror - något destruktiva identitetsbygget i sociala media.
Fast det kan också vara så att patienter blir som dom blir behandlade. Det är väldigt lätt att anpassa sig till hur man blir bemött. Min läkare har många ideer om vad som kan vara "fel" på mig men han behandlar mig fortfarande som en "normal" människa men har förståelse för mina problem vilket för mig är väldigt ovanligt inom psykiatrin. Jag har träffat många inom vården som behandlar en olika beroende på vad dom vet om en istället för att bara bli behandlad som vilken människa som helst.
 
Fast det kan också vara så att patienter blir som dom blir behandlade. Det är väldigt lätt att anpassa sig till hur man blir bemött. Min läkare har många ideer om vad som kan vara "fel" på mig men han behandlar mig fortfarande som en "normal" människa men har förståelse för mina problem vilket för mig är väldigt ovanligt inom psykiatrin. Jag har träffat många inom vården som behandlar en olika beroende på vad dom vet om en istället för att bara bli behandlad som vilken människa som helst.

Det är också lätt att googla symptom och sen hux flux uppfyller man alla kriterier.
Man biter sig fast i hur man ska vara enligt en diagnos, även om man kanske inte hade sociala svårigheter av en hindrande sort innan. Eller så blir man mer introvert, odlar de sidorna man är bekväm med.
Det gäller ju allt, min chef har snöat in på gula/röda/gröna/blå människor. Hen odlar dessutom sin ”röda” sida, och är så röd man kan bli.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Målbilder för trubbnosar.
  • Halt efter vila
  • Senast tagna bilden XV

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp