Sjukdomsvinst och psykisk ohälsa

[monster1]

Jag tror vi talar om varandra lite, och hamnar bortanför där just den här frågan väcktes. Det var ju du (väl?) som skrev ngt om att man som sjuk ändå får berätta för vården i en jämförelse just kring att blogga/vlogga. Alltså att samma sak som man gör i sin blogg/vlogg gör man i vården.

Och just det där tyckte jag blev skevt. En blogg/vlogg är ju generellt en monolog med bara ens egna tankar osv. Det finns ingen interaktion med och den där interaktionen kan ju vara avgörande för att ta samtalet från ältande till nyanserad reflektion.

Jag vet också att terapeuter kan bete sig på många olika sätt, men en skicklig behandlare kan ju göra stor skillnad i ett samtal även om den säger ganska lite.

Ang de där som bara sitter tysta så känns det ju bara utdaterat.. Förstår att det inte var hjälpsamt!


Behandlare kan gå utgå från olika metoder mellan olika metoder skiljer det sig en del kring hur man agerar i samtalet. Sen kan det också handla om en anpassning till patientens problematik.
Och det här med att vänta på att patienten ska prata kan ju ske på många olika sätt

Det finns förvisso terapeutiska delar med att sätta ord på sina känslor och tankar också som leder till utveckling. Sen har jag inte tittat på den kanalen som diskuteras just nu och tycker heller inte det är relevant att fokusera så mycket på en enskild individ. Men att skriva, måla, sjunga, tälja eller vad man nu vill göra för att formulera sina känslor och tankar för att sedan kunna betrakta dom utifrån är ju bra. Jag vet inte om just att uttala dom och filma dom skulle göra att man tappar den där betraktande formulerande delen.

 

[Hyacinth]

Det finns förvisso terapeutiska delar med att sätta ord på sina känslor och tankar också som leder till utveckling. Sen har jag inte tittat på den kanalen som diskuteras just nu och tycker heller inte det är relevant att fokusera så mycket på en enskild individ. Men att skriva, måla, sjunga, tälja eller vad man nu vill göra för att formulera sina känslor och tankar för att sedan kunna betrakta dom utifrån är ju bra. Jag vet inte om just att uttala dom och filma dom skulle göra att man tappar den där betraktande formulerande delen.

Jag såg nyligen en dokumentärfilm om ung man depression. Den var hjärtskärande och mitt i prick.
Men det fanns ett uttalat syfte med resan han gjorde- att bli frisk.

 

[MiniLi]

Det finns förvisso terapeutiska delar med att sätta ord på sina känslor och tankar också som leder till utveckling. Sen har jag inte tittat på den kanalen som diskuteras just nu och tycker heller inte det är relevant att fokusera så mycket på en enskild individ. Men att skriva, måla, sjunga, tälja eller vad man nu vill göra för att formulera sina känslor och tankar för att sedan kunna betrakta dom utifrån är ju bra. Jag vet inte om just att uttala dom och filma dom skulle göra att man tappar den där betraktande formulerande delen.

Det är oerhört få människor som är i behov av psykiatrisk vård och som också har förmåga att göra det där jobbet på egen hand. Behandlaren är ju ofta den som gör skillnad, annars hade personem inte behövts

Tror förövrigt inte ngn har pratat om sådana konstnärliga inslag?

 

[Grazing]

Det är oerhört få människor som är i behov av psykiatrisk vård och som också har förmåga att göra det där jobbet på egen hand. Behandlaren är ju ofta den som gör skillnad, annars hade personem inte behövts

Tror förövrigt inte ngn har pratat om sådana konstnärliga inslag?

Jag har alltid lärt mig att behandlaren ska hjälpa en att göra skillnad, det är ju en själv som gör skillnaden. Det är som privat tränare lite, man kan få tips och råd men det är fortfarande en själv som gör jobbet och jobbar med sig själv.

 

[Grazing]

Jag tror vi talar om varandra lite, och hamnar bortanför där just den här frågan väcktes. Det var ju du (väl?) som skrev ngt om att man som sjuk ändå får berätta för vården i en jämförelse just kring att blogga/vlogga. Alltså att samma sak som man gör i sin blogg/vlogg gör man i vården.

Och just det där tyckte jag blev skevt. En blogg/vlogg är ju generellt en monolog med bara ens egna tankar osv. Det finns ingen interaktion med och den där interaktionen kan ju vara avgörande för att ta samtalet från ältande till nyanserad reflektion.

Jag vet också att terapeuter kan bete sig på många olika sätt, men en skicklig behandlare kan ju göra stor skillnad i ett samtal även om den säger ganska lite.

Ang de där som bara sitter tysta så känns det ju bara utdaterat.. Förstår att det inte var hjälpsamt!

Förmodligen, ältande är ju aldrig bra eller tar en framåt. Precis som i ridningen, tränaren ska hjälpa en att utvecklas och hjälpa en att inte fastna i samma spår hela tiden.

 

[MiniLi]

Jag har alltid lärt mig att behandlaren ska hjälpa en att göra skillnad, det är ju en själv som gör skillnaden. Det är som privat tränare lite, man kan få tips och råd men det är fortfarande en själv som gör jobbet och jobbar med sig själv.

Självklart är det så! Men behandlaren är ju förmodligen i högsta grad bidragande till att man kommer framåt, även om den liksom guidar och inte gör själva jobbet.

 

[monster1]

Självklart är det så! Men behandlaren är ju förmodligen i högsta grad bidragande till att man kommer framåt, även om den liksom guidar och inte gör själva jobbet.

Men behandlingen är ju en ganska kort del av livet ca 12 ggr har jag för mig är standard och det blir väll ca ett halvår psykoterapeutisk behandling. Medan många av de psykiska problem man har är livslånga, eller iallafall är mitt det. Vi blir inte friska (@Hyacinth) utan mer funktionella efter behandling (förhoppningsvis). Men resten av livet måste ju mående hållas i balans, det går upp och ner, med olika intensitet och variation i längden på de olika svackorna.

 

[Hyacinth]

Men behandlingen är ju en ganska kort del av livet ca 12 ggr har jag för mig är standard och det blir väll ca ett halvår psykoterapeutisk behandling. Medan många av de psykiska problem man har är livslånga, eller iallafall är mitt det. Vi blir inte friska (@Hyacinth) utan mer funktionella efter behandling (förhoppningsvis). Men resten av livet måste ju mående hållas i balans, det går upp och ner, med olika intensitet och variation i längden på de olika svackorna.

Jag vet. Jag har haft problem med panikångest. Jag har en depression mer eller mindre konstant sen 20 år. Jag har haft ätstörningar. Och lite annat.
Jag jobbar heltid. Jag jobbar ideellt också.
Men jag har lärt mig hantera livet och att funka. Man kan få ett fungerande liv på olika sätt. Men jag tycker det är sorgligt när 20-åringar döms ut som ej arbetsföra. Sen kan man få återvända till terapi mm i perioder. Jag säger inte att alla kan bli 100% arbetsföra och friska men bättre kan de flesta bli.

 

[monster1]

Jag vet. Jag har haft problem med panikångest. Jag har en depression mer eller mindre konstant sen 20 år. Jag har haft ätstörningar. Och lite annat.
Jag jobbar heltid. Jag jobbar ideellt också.
Men jag har lärt mig hantera livet och att funka. Man kan få ett fungerande liv på olika sätt. Men jag tycker det är sorgligt när 20-åringar döms ut som ej arbetsföra. Sen kan man få återvända till terapi mm i perioder. Jag säger inte att alla kan bli 100% arbetsföra och friska men bättre kan de flesta bli.

Ja det tycker jag med, överhuvudtaget att folk döms ut som icke arbetsföra, vilket gör att man direkt hamnar i utanförskap. Intresset för rehabilitering generellt sjunker när personen bedöms som att den inte kommer att kunna ingå i arbetslivet. Sambon är sjukpensionär/går på sjukersättning och där var insatserna jättestora när de trodde han kunde komma tillbaka till arbetslivet. Så fort bedömningen gjordes att han inte skulle kunna arbeta alls så försvann allt stöd överhuvudtaget. Ingen gav information att han kan få stöd från kommunen med att få vardagen att fungera samt aktiviteter för att inte bli så ensam.

Det finns mycket som skulle kunna göras tex samordning mellan kommunens insatser (bistånd enligt SoL eller SLL) och psykiatrin. Det blir ett stort glapp där mellan de som behandlar och de som stöttar i vardagen.

 

[Kattennizze]

Jag vet. Jag har haft problem med panikångest. Jag har en depression mer eller mindre konstant sen 20 år. Jag har haft ätstörningar. Och lite annat.
Jag jobbar heltid. Jag jobbar ideellt också.
Men jag har lärt mig hantera livet och att funka. Man kan få ett fungerande liv på olika sätt. Men jag tycker det är sorgligt när 20-åringar döms ut som ej arbetsföra. Sen kan man få återvända till terapi mm i perioder. Jag säger inte att alla kan bli 100% arbetsföra och friska men bättre kan de flesta bli.

Man kanske kan jobba deltid. Och det är så mycket bättre för måendet att vara behövd och önskad på en arbetsplats. Blir alltså rabiat galen på hur många unga blir förtidspensionerade och får leva livet ut med fattigdom. I stället för att anpassa arbetslivet till alla. Alla kan bidra med något, undantag finnes givetvis men det är få.

 

[MiniLi]

Men behandlingen är ju en ganska kort del av livet ca 12 ggr har jag för mig är standard och det blir väll ca ett halvår psykoterapeutisk behandling. Medan många av de psykiska problem man har är livslånga, eller iallafall är mitt det. Vi blir inte friska (@Hyacinth) utan mer funktionella efter behandling (förhoppningsvis). Men resten av livet måste ju mående hållas i balans, det går upp och ner, med olika intensitet och variation i längden på de olika svackorna.

Jag vet inte riktigt vad det här var ett svar på? Förstår nog inte vad kopplingen är till inlägget du citerade?

 

[Hippocampus]

Jag tycker det är idiotiskt att benämna folk som aldrig mer arbetsför, du kommer aldrig bli frisk osv. Det är klart man fastnar i det. ”Varför ska jag bry mig, sjukvården säger att jag aldrig blir frisk ändå”. Det är mycket underligt att sjukvården inte har en förståelse för hur de uttrycker sig.

 

[Hippocampus]

Det är ju det att man måste hitta en balans, jag kan tex inte vara inlagd hur stort behov jag än har av det för jag fastnar lätt i den tryggheten som är där. Tillslut vill jag inte komma därifrån och därför så är jag inlagd så lite det bara går. Den korta stunden jag är där är inget jag vill, då är det bara skönt att komma därifrån dock går det ett par veckor så vill jag inte ifrån vården alls. Så kort stund i riktigt akut situation fungerar, för lång tid då fastnar jag.

Att träffa läkaren var tredje månad tex är ingenting som håller en kvar i sjukdomen alls, för gå och må dåligt i tre månader och förstöra för sig själv för att få lite sympati från psyk var tredje månad tror jag knappast någon vill. Man måste hålla det på en viss nivå. Ha tryggheten hos vården men ändå att dom är tydliga med att man också måste ta ansvar själv.

Ha en trygg plats hos psykiatrin ger otroligt mycket för den friska sidan. Då man även kan komma i kontakt med dom om det krisar och den sjuka sidan inte kan komma åt en på det sättet längre då den friska sidan snabbt kan få hjälp att stoppa nedgången. Jag hade en period en friplats på avdelningen, det var bara att komma dit såfort jag behövde och såfort jag kände att det sjuka tog över för mycket, det gjorde mig näst intill symptomfri, alltså för att vara mig då, då den sjuka sidan inte hade nåt att komma med längre.

Och jag ser det ändå inte som en vinst då man går igenom ett helvete bara för att få lite sympati och omhändertagande en stund. Det är bara tragiskt.

Alla är ju lite olika och behöver olika sorters vård helt enkelt mot vägen till ett friskare liv, det finns ingen som vill vara sjuk, att någon vill känna lite värme från andra människor ibland absolut men den vill ändå inte vara sjuk.

Men om personen inte får någon värme från någonannanstans är sjukvården? Mina vänner är där flera gånger i veckan. Jag tycker oftast att sjukvården vill inte ha friska människor för annars hade de ju gjort allt de kan för att människan ska bli frisk, inte gå med samma mediciner eller samma terapi år efter år utan att det blir bättre. Jag tog ju steget bort från sjukvården just pga det och det gjorde mig frisk.

 

[monster1]

Jag vet inte riktigt vad det här var ett svar på? Förstår nog inte vad kopplingen är till inlägget du citerade?

Det var nog meningen att citera det här:

Det är oerhört få människor som är i behov av psykiatrisk vård och som också har förmåga att göra det där jobbet på egen hand. Behandlaren är ju ofta den som gör skillnad, annars hade personem inte behövts

Tror förövrigt inte ngn har pratat om sådana konstnärliga inslag?

 

[Grazing]

Men om personen inte får någon värme från någonannanstans är sjukvården? Mina vänner är där flera gånger i veckan. Jag tycker oftast att sjukvården vill inte ha friska människor för annars hade de ju gjort allt de kan för att människan ska bli frisk, inte gå med samma mediciner eller samma terapi år efter år utan att det blir bättre. Jag tog ju steget bort från sjukvården just pga det och det gjorde mig frisk.

Definiera frisk är ju svårt dock, jag vet inte vad som räknas som friskt alls egentligen. Man är inte frisk om man behöver vården. Vissa blir sämre av vården, vissa blir bättre och vissa är i något slags mellanläge. Visst hindrar mediciner och grejer ofta en från att komma vidare, men frågan är ju också om det går att komma vidare för alla. Tror att alla mer eller mindre kan hitta ett sätt att leva på utanför vården och vara hyffsat funktionell i vardagen, hitta en struktur i vardagen som passar en. Det är ju också sånt som vården kan hjälpa en med.

 

[Grazing]

Självklart är det så! Men behandlaren är ju förmodligen i högsta grad bidragande till att man kommer framåt, även om den liksom guidar och inte gör själva jobbet.

Behandlare kan ju dock se ut på många olika sätt. Det gäller ju att hitta det i livet som bryter tankar och tar en framåt. Sen om det är en "vanlig" människa utan utbildning men som är bra på att hjälpa eller om det är en häst eller hund eller vad som helst spelar mindre roll.