Sjukdomsvinst och psykisk ohälsa

Fast nu handlade väl även den kanalen om att berätta för folk och uppmärksamma folk om psykisk ohälsa.
Men, de som verkligen behöver uppmärksammas/upplysas om psykisk ohälsa, tror du verkligen de går in på en sådan kanal på youtube? Jag kan tänka mig personer som skulle behöva upplysas om psykisk ohälsa, min pappa är ett sådant exempel. Han fattar verkligen noll, kallar psykologer för "hjärnskrynklare" och frågar "när ska du sluta springa hos hjärnskrynklare då". Men det är knappast dessa personer som sitter och tittar på youtubevideor om psykisk ohälsa.
 
Jag hade nog mer eller mindre kvävts om jag inte skrivit om mitt mående senaste dryga halvåret. Jag hade liksom bara suttit och varit ensammast i hela världen och bara ifrågasatt mitt existensberättigande. Genom att skriva har jag känt att jag finns (och får finnas). Och jag har fått stöttning och pepp av bussiga människor. Det är nästan den enda kontakten jag haft med omvärlden. Det har varit helt guld värt! Jag mår bättre idag. Det är tydlig skillnad mot i höstas då jag t.o.m. fick ta en vända till akutpsyk. Men det vete fan vad jag hade gjort utan Buke som hållit mig under armarna. Givetvis finns det saker kvar jag behöver jobba med men att slippa vara helt ensam underlättar.


Du har ju gjort det så konstruktivt du kunnat. Och varit tydlig med att det är hjälp du säker.
Det vänder jag mig inte emot.
 
Men, de som verkligen behöver uppmärksammas/upplysas om psykisk ohälsa, tror du verkligen de går in på en sådan kanal på youtube? Jag kan tänka mig personer som skulle behöva upplysas om psykisk ohälsa, min pappa är ett sådant exempel. Han fattar verkligen noll, kallar psykologer för "hjärnskrynklare" och frågar "när ska du sluta springa hos hjärnskrynklare då". Men det är knappast dessa personer som sitter och tittar på youtubevideor om psykisk ohälsa.
Det är väl bara att hoppas att folk som inte förstår gör det innan dom dömer och har åsikter om hur det är att leva ett sådant liv. Säkerligen en och annan som faktiskt ärligt vill ta reda på hur det är av olika anledningar. Samma som böcker om det, många jag har i min omgivning som läst böcker om det pga att dom vill få någon slags insyn i hur det kan vara.

Att inte göra några videor om det hjälper ju knappast.
 
Oj! Fin vän som fixade en privat psykolog. Sånt är ju svindyrt!
Och vad skönt att det hjälpte.

En behöver inte förstå.
Jag har ju redan förklarat en massa gånger varför jag mår bra av det :p men okej. Jag tycker att det är svinkul att göra videos (och att skriva). Att redigera en video (som kan ta flera timmar) är en slags meditation för mig. Jag kan fokusera på något och samtidigt slappna av. Ungefär som målarböcker för vuxna (vilket jag också gör ibland). Perfekt avledning för ångesten.
Jag har alltid varit öppen med mig själv och jag skäms inte över något, och eftersom jag har så lätt för att prata om mig själv (fyfan vad egoistiskt det låter haha) och mina svårigheter så är det något jag vill dela med mig av.

Jag har pratat mycket om hur jag blivit av med fobier, viss ångesthantering (jag uppmanar alltså inte folk till att självskada såklart, men det fattar nog dom flesta) och hur det är att leva med psykisk ohälsa.

Självklart får jag en viss uppmärksamhet. Och absolut, jag gillar uppmärksamhet. Det är inget fel med det så länge en kan hantera det vilket jag anser att jag kan göra. Men det handlar inte om själva uppmärksamheten. Hade det enbart handlat om det så finns det nog bättre sätt att få uppmärksamhet på eftersom jag har så enormt få följare.

Det känns lite konstigt att jag ska sitta och försvara mig.

Att vissa inte mår bra av att uttrycka sig offentligt förstår jag, men det finns dom som mår bra av det och då är det ju jättebra.


Hur vet du att du mår bra av det? På lite sikt?
 
Det är väl bara att hoppas att folk som inte förstår gör det innan dom dömer och har åsikter om hur det är att leva ett sådant liv. Att inte göra några videor om det hjälper ju knappast.
Även om dessa youtubevideor skulle hjälpa, tänker jag att det är inte de som mår som sämst som ska behöva utbilda de som inte fattar något. Det är ju verkligen ett tungt ansvar att lägga på en sjuk.
 
Även om dessa youtubevideor skulle hjälpa, tänker jag att det är inte de som mår som sämst som ska behöva utbilda de som inte fattar något. Det är ju verkligen ett tungt ansvar att lägga på en sjuk.
Men det är så det är, även vi som mår sämst får berätta för läkare och vårdpersonal hur det är, annars hade dom inte haft en aning. Det är liksom så man får reda på hur det är att leva med vissa sjukdomar, det får man genom att dom som lider av dom berättar om dom och hur dom upplever dom.

Det går ju framåt och förståelsen från vårdpersonal osv ökar ju ju fler som går ut med hur livet med sjukdomarna är. Jag kan inte se hur någonting kan utvecklas om inte dom som mår dåligt berättar hur det är.

Dessutom får man inte glömma att det hjälper dom som inte kan sätta ord på känslor och beskriva saker och ting att förklara för vården. Det hjälper dom att komma vidare med hjälpen, för hjälp får man inte om man inte kan förklara och beskriva hur man mår.

Så jag tycker faktiskt det har många bra funktioner att dom som mår dåligt går ut och berättar om hur deras liv är och hur dom känner osv, ger folk lite hopp och förhoppningsvis lite mod att själva våga uttrycka sitt mående.
 
Senast ändrad:
Jag vet ju inte vad saeta har testat, men samtalsterapi, motion, meningsfull sysselsättning och lagom mycket krav. Rätt medicinering är också viktigt, men också att lära sig att funka utan att (som en del gör) peta i sig stesolid i tid och otid. Läkemedelsmissbruk är vanligt tyvärr.
Som sagt, med andra ord så kanske det är videor det som gör att saker och ting går att hantera och då får man fortsätta med det om man vill. Varför vilja tysta ner dom som uttrycker sitt mående liksom, alla vet ju att psykvården inte är direkt den bästa alltid och tiderna är otroligt få, då får man göra det man mår bra av under tiden man väntar på rätt hjälp.

Ingenting säger att bloggandet eller att hålla på med youtube håller kvar en i det sjuka, ingenting säger att det är negativt att uttrycka sitt mående på ett ändå konstruktivt sätt. Som sagt så följer jag många som nu mår bra och har gått vidare i livet och dom har ändå kvar sina följare. Inget utesluter ju det andra, man kan blogga och gå på mediciner osv samtidigt.

Och det är bara också att inse att alla kan inte bli friska, tyvärr. Vissa kommer alltid vara beroende av medicinering och ångestdämpande för att fungera i vardagen. Folk mår bättre av olika saker, vissa mår bättre av att dela med sig av sig själv, vissa mår bättre att ta en promenad, vissa mår bättre av att titta på tv liksom.

Ingenting av det du skrev tex hjälper mig, jag hade nog dock mått betydligt bättre om jag var så modig att jag vågade vara öppen med mitt mående för allmänheten.
 
Senast ändrad:
Halvt KL

För mig själv tänker jag att jag inte hanterar min ångest genom mina vänner utan pratar om den sporadiskt då den ibland vara en del av min vardag. Jag vill inte att mina vänner ska "bära" min ångest eller bli inblandade i den mer än nödvändigt. Det hjälper inte mig, jag måste själv hantera den och ha verktyg för att ta mig igenom vardagen med den utan hjälp av vänner.

Generellt: det är väl lite på det temat jag tänker att "hantera ångesten" genom sociala medier och andra (ffa offentliga) kanaler kan bli galet. För att lära sig hantera ångest, i alla fall för egen del, måste sätten att göra det komma inifrån mig själv, oberoende av andras förehavanden. Om det dessutom kommer mycket bekräftelse och igenkänning på ångesten, då kan den nog bli dubbelt så svår att hantera själv. Det kan bli en negativ spiral av att basera relationer på en gemensam ångest.
Det sista du skriver är så rätt tycker jag. Precis så blir det, man drar ner varandra i dåligt mående och det känns ju inte konstruktivt. Man får ju inga perspektiv på nåt som är bättre liksom.
 
Men det är så det är, även vi som mår sämst får berätta för läkare och vårdpersonal hur det är, annars hade dom inte haft en aning. Det är liksom så man får reda på hur det är att leva med vissa sjukdomar, det får man genom att dom som lider av dom berättar om dom och hur dom upplever dom.

Det går ju framåt och förståelsen från vårdpersonal osv ökar ju ju fler som går ut med hur livet med sjukdomarna är. Jag kan inte se hur någonting kan utvecklas om inte dom som mår dåligt berättar hur det är.

Dessutom får man inte glömma att det hjälper dom som inte kan sätta ord på känslor och beskriva saker och ting att förklara för vården. Det hjälper dom att komma vidare med hjälpen, för hjälp får man inte om man inte kan förklara och beskriva hur man mår.

Så jag tycker faktiskt det har många bra funktioner att dom som mår dåligt går ut och berättar om hur deras liv är och hur dom känner osv, ger folk lite hopp och förhoppningsvis lite mod att själva våga uttrycka sitt mående.
Men det är ju inte så att behandlingar utformas utifrån info om hur det är att leva som sjuk?
Behandling utgår ju från vad vi vet om vad som driver sjukdom och vad som verkar vara gångbart för att få förändring.

Det är ju inte behandlarna som ska lära sig saker i behandling. Det vore ju jättekonstigt. Behandlarna lär sig genom utbildningar.
 
Och det är långt ifrån alltid dom kan ge en korrekt bild av det. Ska dom som aldrig kan bli friska gå och gömma sig då och aldrig dela med sig av någonting? Dom får uttrycka sig precis lika mycket som dom som har varit sjuka får göra och mår dom bra av det är det inget fel med det.

Klart man får. Det vi diskuterar är väl om det är Bra, dvs leder till förbättring eller inte.
 
Men det är ju inte så att behandlingar utformas utifrån info om hur det är att leva som sjuk?
Behandling utgår ju från vad vi vet om vad som driver sjukdom och vad som verkar vara gångbart för att få förändring.

Det är ju inte behandlarna som ska lära sig saker i behandling. Det vore ju jättekonstigt. Behandlarna lär sig genom utbildningar.
Det beror ju på vilken behandling man går i. Min läkare har ju ingen aning om vilken medicin jag bör ha om jag inte berättar hur mitt liv är att leva, han kan inte medicinera utifrån vilken diagnos som står på pappret. Ingen psykolog jag gått till har heller kunnat behandla mig utifrån min diagnos, dom är ju inga tankeläsare.

Och det är uppenbart att sådana som mig faller emellan mycket i psykvården då ingen vet hur dom ska behandla problemen jag har. Det finns inte färdiga behandlingar för alla problem uppenbarligen. Det utvecklas ju hela tiden tycker jag, psykvården går trots allt framåt vad gäller olika sätt att behandla olika problem på.

Förhoppningsvis så lär sig vårdpersonal igenom patienterna dom träffar också, annars blir det väldigt låst då folk inte är stöpta i en och samma form.
 
Senast ändrad:
Klart man får. Det vi diskuterar är väl om det är Bra, dvs leder till förbättring eller inte.
Uppenbart är det så att det är bra för många personer. Som sagt, många har blivit friska under sitt bloggande, det är inget som per automatik håller kvar en i det sjuka.

Så om det är bra eller inte vet bara den som gör det. Vissa fungerar det för och vissa inte.
 
Det beror ju på vilken behandling man går i. Min läkare har ju ingen aning om vilken medicin jag bör ha om jag inte berättar hur mitt liv är att leva, han kan inte medicinera utifrån vilken diagnos som står på pappret. Ingen psykolog jag gått till har heller kunnat behandla mig utifrån min diagnos, dom är ju inga tankeläsare.

Och det är uppenbart att sådana som mig faller emellan mycket i psykvården då ingen vet hur dom ska behandla problemen jag har. Det finns inte färdiga behandlingar för alla problem uppenbarligen. Det utvecklas ju hela tiden tycker jag, psykvården går trots allt framåt vad gäller olika sätt att behandla olika problem på.

Förhoppningsvis så lär sig vårdpersonal igenom patienterna dom träffar också, annars blir det väldigt låst då folk inte är stöpta i en och samma form.

Men det är nog ingen som menar att man inte ska tala om sina problem med sin behandlare. Det är helt klart man måste göra det för att hen ska få en bild av hur läget är nu -- o därmed vad som måste förändras för det ska bli annorlunda (bättre).

Men däri skillnaden -- dvs. att man i den situationen talar om problemen för att få konkret hjälp att hantera dem. Av ngn som har både utbildning vad man kan göra för att man ska kunna komma vidare o även förmågan att se situationen från ett annat -- friskt -- perspektiv. Vilket man nog kan ha svårt att göra själv när man är mitt uppe i det eller bara vänder sig till andra i samma situation eller personer som inte vet hur man kan hjälpa..

Kanske även där det kan uppstå 'krockar' med tex läkare o annan vårdpersonal ibland o man tycker att dom inte förstår. Fast dom nog mkt väl kan förstå -- men också vet vad som krävs i det långa loppet för att få till en förändring. Bara det att det kan vara en förskräckligt svår väg att låta sig ledas in på i början innan det lättar..

Somsagt jag tycker det är en svår diskussion o ser inte bara negativa saker med att diskutera sitt mående på nätet -- jag har somsagt själv fått stöttning som hjälpt mig -- både för ett längre perspektiv o för stunden när situationen varit helt akut -- men ur det destruktiva perspektivet är det väl så att har man väl kört fast tillräckligt hårt är det inte alltid så lätt att ta sig loss om man bara fortsätter gasa på i samma spår. Dvs. fortsätta lägga all energi på att fokusera på hur man har det här o nu (alltså genom ex. ha en blogg som bygger på ens mående om det får en att hela tiden fastna i samma tankar)

Det är ingen lösning på problemet. Dels kommer man ju inte loss -- dels riskerar man att fastna ännu djupare..
 
Oj! Fin vän som fixade en privat psykolog.
En behöver inte förstå.
Jag har ju redan förklarat en massa gånger varför jag mår bra av det :p men okej. Jag tycker att det är svinkul att göra videos (och att skriva). Att redigera en video (som kan ta flera timmar) är en slags meditation för mig. Jag kan fokusera på något och samtidigt slappna av. Ungefär som målarböcker för vuxna (vilket jag också gör ibland). Perfekt avledning för ångesten.
Jag har alltid varit öppen med mig själv och jag skäms inte över något, och eftersom jag har så lätt för att prata om mig själv (fyfan vad egoistiskt det låter haha) och mina svårigheter så är det något jag vill dela med mig av.

Du har inte funderat på att göra andra sorters filmer?
Skulle säkert vara spännande för dig att kolla upp filmkonst mer och vad som finns inom det området. Finns en massa konstnärer som arbetar med psykisk ohälsa som tematik och gör det på ett spännande och intressant sätt.
Jag tycker att konst är ett mycket bra sätt att utforska psykisk ohälsa på och föra fram det i ljuset. Det kan vara lika självutlämnande inom konsten, men är det bra konst så ställer den frågor och är utvecklande att ta del utav.
Även mycket konsthantverk hanterar dessa frågor.

Tror det kan vara bra och utvecklande för dig att lära dig konstnärliga uttryckssätt på för att få fram dina tankar och känslor. Då får du utlopp för din kreativitet på riktigt. :)

Hälsningar, konstnären
 
Men seriöst, hur kan du sitta och påstå att det är osannolikt att det inte är bra? Det har ju uppenbart fungerat för väldigt många andra. Eller vad är skillnaden? Vilka får och får inte blogga och ha kanaler om sitt mående? Som sagt, många haft det i flera år och trots det mått bättre och blivit friska.

Tycker snarare det är väldigt positivt med folk som faktiskt inte flyr från känslorna utan faktiskt hanterar dom på ett sätt som inte skadar. Det är ju så dessutom man gör i terapi ofta, då går man verkligen ner sig i känslorna.
Alla får. Frågan om vem som får är ju bara tramsig.

Terapi är väldigt mycket mer konstruktivt än de filmer jag tittade på. Det har öht inget med varandra att göra.
 
Det beror ju på vilken behandling man går i. Min läkare har ju ingen aning om vilken medicin jag bör ha om jag inte berättar hur mitt liv är att leva, han kan inte medicinera utifrån vilken diagnos som står på pappret. Ingen psykolog jag gått till har heller kunnat behandla mig utifrån min diagnos, dom är ju inga tankeläsare.

Och det är uppenbart att sådana som mig faller emellan mycket i psykvården då ingen vet hur dom ska behandla problemen jag har. Det finns inte färdiga behandlingar för alla problem uppenbarligen. Det utvecklas ju hela tiden tycker jag, psykvården går trots allt framåt vad gäller olika sätt att behandla olika problem på.

Förhoppningsvis så lär sig vårdpersonal igenom patienterna dom träffar också, annars blir det väldigt låst då folk inte är stöpta i en och samma form.
Jag ser det som väldigt olika saker att prata med sin behandlare om aktuella symptom (och prata under behandlingen) och att ”berätta för behandlare hur det är att leva med psykisk ohälsa”. Det går ju inte ens att jänföra.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp