Jag orkar verkligen inte sitta och försvara mig mer. Så det här blir mitt sista inlägg. Det spelar ingen roll vad jag säger, för det kommer alltid finnas folk (här) som tycker att det jag gör är meningslöst och destruktivt. Konstruktiv kritik tar jag som sagt gärna emot, det är bara bra. Men de som på riktigt skiter i vad jag säger och fortsätter hävda att det jag gör inte är bra, dessa personer orkar jag inte lägga energi på. Den här tråden är bara ett bevis på att det behövs pratas ännu mer om psykisk ohälsa. Eftersom det är ett ämne som tydligen väcker så enormt mycket åsikter och känslor hos folk så är det ett bevis på att det inte är något som är
helt okej att prata om.
För det första tycker jag att det är svinkul att göra videos och att skriva. Sen älskar jag att prata om mig själv på ett öppet och ärligt sätt. Jag skäms som sagt inte och jag kan prata om i princip allt som rör mig och mitt liv. För mig är det en självklarhet att då kunna dela med mig av mina erfarenheter, min historia och allt jag varit (och är) med om.
Att vara öppen och prata om psykisk ohälsa offentligt är för mig livsviktigt. Det behövs och det visar att vi som har någon form av psykisk ohälsa inte är ensamma.
För mig är det inte destruktivt.
Själva kreativiteten, skapandet, gör att jag kan hantera ångesten. Som jag sagt tidigare så är det en slags meditation. Jag blir lugn och kan koppla av. Det är lagom mycket fokusering och även om jag behöver ta många pauser så är det obeskrivligt skönt att sätta sig vid datorn och klippa ihop en video eller att skriva en text, eller redigera bilder. Jag älskar det.
Om jag inte hade haft min kanal eller instagram så hade jag säkert fortsatt med mitt självskadebeteende. Jag hade antagligen fortsatt att skära mig och hetsäta. Men jag har hittat mitt sätt att dels hantera ångesten och dels något som jag tycker är otroligt kul. Så jag förstår inte ens varför folk vänder sig emot detta. Varför inte glädjas åt att andra har hittat något dom tycker är kul och mår bra av (nej just det, jag mår ju inte bra av det
egentligen...)?
Och det här med uppmärksamhet. Ja! Jag gillar uppmärksamhet. Jag, som alla andra, har ett behov av att få uppmärksamhet och bekräftelse. Vissa behöver mer, andra mindre. Och ingenting med det är fel. För min del så får jag bekräftelse via mina vänner, min pojkvän och min familj. Det är den bekräftelsen jag behöver för att stilla det behovet.
Uppmärksamhet är svårt att prata om tycker jag. När jag började blogga hade jag noll personer som läste. Men jag skrev exakt precis likadant då som jag gör nu. Jag började inte blogga för att folk skulle läsa, utan för att jag tyckte att det var kul.
Det är samma sak med youtube och instagram. Jag har väldigt väldigt få följare och jag får otroligt få likes och kommentarer. Det är aldrig något som har intresserat mig. Men förstå mig rätt. Jag blir såklart jätteglad av fina kommentarer och att folk gillar det jag gör. Det är kul att kunna göra något som andra tycker om. Och förutom att jag har hittat vänner för livet via youtube så har jag också folk som skriver till mig och säger bland annat att dom känner igen sig i det jag delar med mig av, att jag har fått dom att våga söka hjälp/prata med sina föräldrar eller liknande. Och det är så fint att kunna hjälpa till genom att bara prata om mina erfarenheter.
För mig handlar det inte heller om att jag skulle hålla mig kvar i min psykiska ohälsa. Jag jobbar hela tiden, varje timme, med mig själv och försöker hitta rätt verktyg för att kunna må så bra jag bara kan. Och jag har stöd från de som följer mig (och såklart de i min närhet) vilket är väldigt skönt. Jag kan vara mig själv och känna att det faktiskt är okej att misslyckas och att ibland inte orka leva. Jag blir även motiverad att hitta lösningar och utmaningar för att komma ur depressionen. Ett tillfrisknande skulle aldrig någonsin få mig att sluta prata och skriva om det jag gör nu. Mina sociala medier skulle inte dö ut om jag skulle bli helt fri från psykisk ohälsa. Så ett friskt liv är inget jag är rädd för. Det är något jag längtar efter.
För att må så bra som möjligt så måste jag också göra sånt jag mår bra av.
Så nu ger jag mig i den här diskussionen här inne. Det spelar ändå ingen roll vad jag säger. Folk verkar ha bestämt sig för vad som är bäst för mig och då kan jag lika gärna vara tyst. Det är svårt att prata med folk som redan har bestämt sig för något om någon de inte ens känner. Lite obehagligt?
Men något som jag lärt mig av den här tråden är att det verkligen verkligen verkligen behövs pratas mer om psykisk ohälsa. Och jag hoppas inte att någon som har läst den här tråden känner ännu mer skam inför att prata om sin psykiska ohälsa. Det är så sjukt skrämmande hur vissa uttrycker sig här inne.
Sorry om det här blev svamligt. Jag är svintrött och jag fick säkert inte ens med hälften av det jag vill säga. Det lär väl dyka om en video om det annars