Sjukdomsvinst och psykisk ohälsa

[Petruska]

Nej, jag ogiltigförklarar fortfarande ingens upplevelser. Så sluta säg så.

För att bli trovärdig på den punkten behöver du resonera helt annorlunda än du gör.

 

[Sezziyanen]

Migrän är inte =huvudvärk. Migrän är så mycket mer än så. Vid huvudvärk fungerar de flesta ändå normalt, kanske efter intag av värktablett. Vid migrän kan man få neurologisk påverkan, svårt/omöjligt att tala, svårt att gå/röra sig, domningar, synbortfall/synförändringar, svimningar och en hel massa andra vidriga symptom. Dessutom kräks man generellt. Inte en gång eller två utan det kan pågå i timmar och absolut inget hjälper. Smärtan är så stark och att kalla det för huvudvärk, som sagt, man kan jämföra det med när folk säger att de blir deprimerade när de har missat bussen.

Jag har haft huvudvärk konstant varje dag och varje minut i närmare 20 år. Innan dess hade jag ett par huvudvärksfria år och innan dess hade jag haft huvudvärk i ytterligare ett antal år. När jag hade haft migrän i 14 dagar var jag redo att ge upp. Jag stod verkligen inte ut längre men huvudvärken, den går att hantera. År efter år efter år. Visst önskar jag att den försvann men hade inte migränen gett sig då efter 14 dagar, nej det hade jag inte fixat.

Fast vänta lite, du kan verkligen inte bara deklarera att man "generellt" kräks av migrän. I övrigt håller jag med dig, man kan inte bara säga att man vet hur migrän känns om man haft lite "vanlig" huvudvärk.

Å andra sidan kan jag själv irritera mig på personer som tror att om det inte nu är just MIGRÄN - då är det minsann ingen fara. Då är det ju bara lite huvudvärk ju, ta en alvedon så är det bra liksom? Spänningshuvudvärk kan ju inte vara så farligt va? Den sortens skitsnack dvs.

 

[parellikusken]

Vad tänker ni förresten kring att psykpatienter får reda på sin diagnos? Kontraproduktivt?

Har tänkt mycket kring det och känner att det är mycket lättare att identifiera sig med sina problem om det finns ett namn för det. Klart det är bra att jag vet att jag har just adhd, det är rimligt att jag vet. Men är det nödvändigt att jag får reda på att jag har medelsvår eller svår depression? eller GAD?
Vad finns nyttan i det?

Jag har fått reda på diagnoser genom sjukintyg till FK, det är svårt att undvika då intyget finns att läsa på nätet numera. Det är väl okej.
Men att vissa kräver att få reda på sin exakta diagnos känns orimligt. Det viktigaste är väl att veta hur behandlingen kommer att gå till, och under den prata om de symptom man upplever och hur de påverkar en.

Diagnosen är väl till för sjukvårdspersonalen och journalen, inte för patienten.

Jag tror det är lättare att grotta ned sig i sin problematik om man får en namn satt på den.

 

[Magiana]

Fast vänta lite, du kan verkligen inte bara deklarera att man "generellt" kräks av migrän. I övrigt håller jag med dig, man kan inte bara säga att man vet hur migrän känns om man haft lite "vanlig" huvudvärk.

Jag hade något slags migränanfall en gång och trodde det bara var "vanlig huvudvärk" ända tills andra sa att mina symptom tydde på migrän. (Det var en synstörning innan och värken satt partiellt.) Om inte andra hade sagt något hade jag aldrig ens tänkt tanken själv.

 

[Sezziyanen]

Jag hade något slags migränanfallen gång och trodde det bara var "vanlig huvudvärk" ända tills andra sa att mina symptom tydde på migrän. (Det var en synstörning innan och värken satt partiellt.)

Nu menar jag inget illa, men kommenterade du på något jag sa? I övrigt så ja... det är en jäkla djungel med migrän och olika sorters huvudvärk. Allt från att kräkas till att alla ljus blir brinnande jävla solar, eller att man har ett par knivar bakom ögonbollarna, eller inte orkar stå upp utan att må illa och ha tryck i mage och bröst.. till att vara helt utmattad. Fyfan alltså. Och hur mycket betyder egentligen namnet man sätter på det?

 

[cirkus]

Migrän alltså - det finns de som säger sig ha migrän men ändå så gjorde de ditten och datten. De gånger jag har haft migrän har jag släpat mig till toan och det har varit nära max vad jag klarat av. Så jag tror att ordet migrän är ganska missbrukat till och från

 

[Sezziyanen]

Migrän alltså - det finns de som säger sig ha migrän men ändå så gjorde de ditten och datten. De gånger jag har haft migrän har jag släpat mig till toan och det har varit nära max vad jag klarat av. Så jag tror att ordet migrän är ganska missbrukat till och från

Säkert blir det så. Å andra sidan kunde jag inte öppna ögonen utomhus med "huvudvärk" pga att mediokert solljus kändes som världens starkaste strålkastare rakt in i ögonen en gång.. Det finns ju grader och varianter av allting.

 

[Grazing]

Vad tänker ni förresten kring att psykpatienter får reda på sin diagnos? Kontraproduktivt?

Har tänkt mycket kring det och känner att det är mycket lättare att identifiera sig med sina problem om det finns ett namn för det. Klart det är bra att jag vet att jag har just adhd, det är rimligt att jag vet. Men är det nödvändigt att jag får reda på att jag har medelsvår eller svår depression? eller GAD?
Vad finns nyttan i det?

Jag har fått reda på diagnoser genom sjukintyg till FK, det är svårt att undvika då intyget finns att läsa på nätet numera. Det är väl okej.
Men att vissa kräver att få reda på sin exakta diagnos känns orimligt. Det viktigaste är väl att veta hur behandlingen kommer att gå till, och under den prata om de symptom man upplever och hur de påverkar en.

Diagnosen är väl till för sjukvårdspersonalen och journalen, inte för patienten.

Jag tror det är lättare att grotta ned sig i sin problematik om man får en namn satt på den.

Fördelen är väl dels att man kan få rätt behandling eller söka efter rätt behandling iallafall. Sen också att man kanske kan söka upp andra med samma diagnos och se vad som fungerar för dom osv. Få lite ideér.

Det är fördelar och nackdelar med allt, i mitt fall så hindrar min diagnos mig från att få behandlingen jag vill ha då psykiatrin säger bestämt att den behandlingen inte fungerar på sådana som mig trots att jag vet att den haft effekt innan.

 

[parellikusken]

Fördelen är väl dels att man kan få rätt behandling eller söka efter rätt behandling iallafall. Sen också att man kanske kan söka upp andra med samma diagnos och se vad som fungerar för dom osv. Få lite ideér.

Det är fördelar och nackdelar med allt, i mitt fall så hindrar min diagnos mig från att få behandlingen jag vill ha då psykiatrin säger bestämt att den behandlingen inte fungerar på sådana som mig trots att jag vet att den haft effekt innan.

Fast rätt behandling kan du få även om du inte vet diagnosen, räcker med att behandlande vårdpersonal vet den och att den står i din journal.
Att söka upp andra med samma diagnos är väl det som kan vara stigmatiserande, något som förhindrar tillfrisknandet och skapar en sjukdomsidentitet. Det behöver inte göra det, men risken finns.

Det är lätt att se en diagnos som en lättnad, att man fått en förklaring till varför man mår som man mår eller är som man är. Så kände jag när jag fick min adhd-diagnos i tonåren. Men risken är att det stannar där, att man accepterar sin problematik och inte fortsätter jobba med den. Det blir en trygghet att ha den förklaringen.
Men absolut, jag har blivit hjälpt av att veta om diagnosen också, har rätt till hjälp från universitetet om det behövs till exempel. Men medicin som jag är mest hjälpt av hade jag kunnat få ändå, för symptomen.

 

[Kattennizze]

Vad tänker ni förresten kring att psykpatienter får reda på sin diagnos? Kontraproduktivt?

Har tänkt mycket kring det och känner att det är mycket lättare att identifiera sig med sina problem om det finns ett namn för det. Klart det är bra att jag vet att jag har just adhd, det är rimligt att jag vet. Men är det nödvändigt att jag får reda på att jag har medelsvår eller svår depression? eller GAD?
Vad finns nyttan i det?

Jag har fått reda på diagnoser genom sjukintyg till FK, det är svårt att undvika då intyget finns att läsa på nätet numera. Det är väl okej.
Men att vissa kräver att få reda på sin exakta diagnos känns orimligt. Det viktigaste är väl att veta hur behandlingen kommer att gå till, och under den prata om de symptom man upplever och hur de påverkar en.

Diagnosen är väl till för sjukvårdspersonalen och journalen, inte för patienten.

Jag tror det är lättare att grotta ned sig i sin problematik om man får en namn satt på den.

Men varför skulle man inte få veta det? Man frågar ju knappast en hjärtpatient med flimmer om hen vill veta om hen har flimmer eller bara hjärtrusning? Förutsatt att man utrett patienten och är rimligt säker i sin diagnos.

 

[Kattennizze]

Fast rätt behandling kan du få även om du inte vet diagnosen, räcker med att behandlande vårdpersonal vet den och att den står i din journal.
Att söka upp andra med samma diagnos är väl det som kan vara stigmatiserande, något som förhindrar tillfrisknandet och skapar en sjukdomsidentitet. Det behöver inte göra det, men risken finns.

Det är lätt att se en diagnos som en lättnad, att man fått en förklaring till varför man mår som man mår eller är som man är. Så kände jag när jag fick min adhd-diagnos i tonåren. Men risken är att det stannar där, att man accepterar sin problematik och inte fortsätter jobba med den. Det blir en trygghet att ha den förklaringen.
Men absolut, jag har blivit hjälpt av att veta om diagnosen också, har rätt till hjälp från universitetet om det behövs till exempel. Men medicin som jag är mest hjälpt av hade jag kunnat få ändå, för symptomen.

Jag vill absolut inte trampa på dina tår, men ADHD räknas som en funktionsvariation som man inte kan bli frisk ifrån. Det är ju inte en psykisk sjukdom så sett.

 

[Saeta]

För att bli trovärdig på den punkten behöver du resonera helt annorlunda än du gör.

Svårt att vara tydligare än att skriva vad jag menar. Kanske ni behöver öppna era ögon och läsa det jag skriver istället för att påstå något som inte är sant.

 

[parellikusken]

Jag vill absolut inte trampa på dina tår, men ADHD räknas som en funktionsvariation som man inte kan bli frisk ifrån. Det är ju inte en psykisk sjukdom så sett.

Det har jag full koll på i och med att jag har det, och det är lugnt, du trampade inte på några tår.

Men varför skulle man inte få veta det? Man frågar ju knappast en hjärtpatient med flimmer om hen vill veta om hen har flimmer eller bara hjärtrusning? Förutsatt att man utrett patienten och är rimligt säker i sin diagnos.

För att jag tror det kan vara kontraproduktivt när det gäller psykisk ohälsa. Lättare att det blir en identifikation med sin sjukdom då än om du inte fått namnet på diagnosen. Det kan vara rätt onödigt att veta namnet, lätt att man hamnar hemma googlandes i timmar då och börja identifiera sig men problem man ifrån början inte hade för att andra med diagnosen har dessa problem.

Jag har egentligen ingen fast åsikt i frågan, men tycker det är intressant att diskutera i relation till trådens ämne.

 

[monster1]

Skulle du säga att någon med brusten blindtarm har magknip?

Jag skulle gissa på att den hade väldigt ont i magen, ja.

 

[Squie]

Vad tänker ni förresten kring att psykpatienter får reda på sin diagnos? Kontraproduktivt?

Har tänkt mycket kring det och känner att det är mycket lättare att identifiera sig med sina problem om det finns ett namn för det. Klart det är bra att jag vet att jag har just adhd, det är rimligt att jag vet. Men är det nödvändigt att jag får reda på att jag har medelsvår eller svår depression? eller GAD?
Vad finns nyttan i det?

Jag har fått reda på diagnoser genom sjukintyg till FK, det är svårt att undvika då intyget finns att läsa på nätet numera. Det är väl okej.
Men att vissa kräver att få reda på sin exakta diagnos känns orimligt. Det viktigaste är väl att veta hur behandlingen kommer att gå till, och under den prata om de symptom man upplever och hur de påverkar en.

Diagnosen är väl till för sjukvårdspersonalen och journalen, inte för patienten.

Jag tror det är lättare att grotta ned sig i sin problematik om man får en namn satt på den.

I min värld är det ren idioti att INTE få veta vad jag som pat lider av.

 

[escodobe]

Det har jag full koll på i och med att jag har det, och det är lugnt, du trampade inte på några tår.


För att jag tror det kan vara kontraproduktivt när det gäller psykisk ohälsa. Lättare att det blir en identifikation med sin sjukdom då än om du inte fått namnet på diagnosen. Det kan vara rätt onödigt att veta namnet, lätt att man hamnar hemma googlandes i timmar då och börja identifiera sig men problem man ifrån början inte hade för att andra med diagnosen har dessa problem.

Jag har egentligen ingen fast åsikt i frågan, men tycker det är intressant att diskutera i relation till trådens ämne.

Fast folk kan ju googla ihjäl sig på nageltrång med. Jag tycker det är helt självklart att man ska få reda på eventuella diagnoser man har, oavsett om det är fotsvamp eller autism.
Det som i mitt tycke är viktigt är dock att en diagnos inte är ett slutmål så att säga, utan snarare ett verktyg för att lättare kunna förstå de svårigheter man har och ger ledtrådar till hur man kan komma vidare och må bättre. Till exempel
Ok. Jag har adhd/depression/fotsvamp/whatever. För mig innebär detta x, y och z.
Forskning, erfarenheter och liknade har visat att ganska många med liknade problem har blivit hjälpa av medicin/terapi/hjälpmedel/stöd/hudsalva ect.
Utifrån det har jag något att gå på när jag provar mig fram för att hitta saker som hjälper mig.

Det är liksom ett redskap.

 

[Kattennizze]

Det har jag full koll på i och med att jag har det, och det är lugnt, du trampade inte på några tår.


För att jag tror det kan vara kontraproduktivt när det gäller psykisk ohälsa. Lättare att det blir en identifikation med sin sjukdom då än om du inte fått namnet på diagnosen. Det kan vara rätt onödigt att veta namnet, lätt att man hamnar hemma googlandes i timmar då och börja identifiera sig men problem man ifrån början inte hade för att andra med diagnosen har dessa problem.

Jag har egentligen ingen fast åsikt i frågan, men tycker det är intressant att diskutera i relation till trådens ämne.

Men den där kontraproduktiviteten är ju mer ett symtom på ens sjukdom. Jag tycker det är viktigt med diagnoser eftersom det är vad det är, en sjukdom. Och det är särskilt viktigt för just psykisk sjukdom eftersom det är så skambelagt och stigmatiserande på vissa håll fortfarande, fast det inte alls borde vara det.
Alltså på nåt sätt kan man ju se googlandet som en form av självskadebeteende. Och det ingår ju ofta i psykiska sjukdomar.

 

[escodobe]

Det har jag full koll på i och med att jag har det, och det är lugnt, du trampade inte på några tår.


För att jag tror det kan vara kontraproduktivt när det gäller psykisk ohälsa. Lättare att det blir en identifikation med sin sjukdom då än om du inte fått namnet på diagnosen. Det kan vara rätt onödigt att veta namnet, lätt att man hamnar hemma googlandes i timmar då och börja identifiera sig men problem man ifrån början inte hade för att andra med diagnosen har dessa problem.

Jag har egentligen ingen fast åsikt i frågan, men tycker det är intressant att diskutera i relation till trådens ämne.

Sen kan jag tycka att det kan vara ytterst relevant att analysera VARFÖR jag googlar ihjäl mig över nageltrång och om det tillför positiva saker eller är destruktivt.
Gör det att jag fortsätter att gå i dåliga skor och istället lägger pengar på magiskt vispat vatten?
Blir jag så orolig över risken för kallbrand att jag flyttar in på akuten?
Hittar jag en fond så jag kan köpa bra skor?

Gällande relationer irl och på nätet, hur påverkar mitt nageltrång mig?
Osv

 

[Dentaku]

Psykiska traumata

Helt OT-inlägg, men jag får välbehagsrysningar av att se den grekiska pluraländelsen användas.
(Jag tror att det beror på att jag är en nörd mer än några av de diagnoser jag har.)

 

[Dentaku]

Migrän alltså - det finns de som säger sig ha migrän men ändå så gjorde de ditten och datten. De gånger jag har haft migrän har jag släpat mig till toan och det har varit nära max vad jag klarat av. Så jag tror att ordet migrän är ganska missbrukat till och från

Fast migränanfall kan vara olika starka också. Jag har vanligtvis rätt lindriga anfall. Alltid med aura, som är väldigt obehaglig, men smärtan är inte särskilt farlig, jag mår inte illa och det jobbigaste med mina anfall brukar vara att jag blir så mosig av migräntabletterna.
Vid några tillfällen har det dock smällt till rejält, förutom den vanliga synauran har jag även haft känselbortfall och dessa gånger har jag legat i ett mörkt rum och kräkts ett par dagar.

Så det KAN vara migrän även om man är uppe och rör sig. Jag brukar dock alltid påpeka för folk att jag har väldigt lindriga anfall vid de tillfällen det kommer upp, jag vet ju hur lyckligt lottad jag är.