Skulle du säga att någon med brusten blindtarm har magknip?Om det inte är huvudvärk var är det då menar du?
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Skulle du säga att någon med brusten blindtarm har magknip?Om det inte är huvudvärk var är det då menar du?
En anledning till att du kanske inte känner ett behov av att prata om din sjukdom kan vara att alla vet vad det är. Migrän=huvudvärk de flesta har erfarenhet av huvudvärk på något plan och kan således relatera till hur det kan påverka en i arbetet.
Fast det är ju magområdet det gör ont i så ont i magen är väl inte helt fel att säga.Skulle du säga att någon med brusten blindtarm har magknip?
Migrän är inte =huvudvärk. Migrän är så mycket mer än så. Vid huvudvärk fungerar de flesta ändå normalt, kanske efter intag av värktablett. Vid migrän kan man få neurologisk påverkan, svårt/omöjligt att tala, svårt att gå/röra sig, domningar, synbortfall/synförändringar, svimningar och en hel massa andra vidriga symptom. Dessutom kräks man generellt. Inte en gång eller två utan det kan pågå i timmar och absolut inget hjälper. Smärtan är så stark och att kalla det för huvudvärk, som sagt, man kan jämföra det med när folk säger att de blir deprimerade när de har missat bussen.Om det inte är huvudvärk var är det då menar du?
Om det nu är så så borde det väl ligga ett intresse att prata om den mer så att folk förstår isåfall. Pratar inte folk om det så får man också räkna med att många kanske inte förstår.NEJ. Den som haft huvudvärk kan inte relatera till hur migrän påverkar en i arbetet.
What @TinyWiny said. (Tack TinyWiny ). Eller som min neurolog brukar säga: migrän är en neurologisk sjukdom där huvudvärk är ett av symtomen. (För övrigt den sjätte mest handikappande sjukdomen i världen enligt WHO)
@Saeta , jag tycker det är lite märkligt att ditt budskap tycks vara att personer med psykisk ohälsa ska få höras och synas. Samtidigt ogiltigförklarar du de upplevelser jag (och andra), med erfarenhet av psykisk ohälsa, berättar om. Som att du sitter på ett facit, och vill berätta för oss andra hur det faktiskt är. T.ex. när jag skrev att jag aldrig upplevt att psykisk ohälsa är tabu, du svarar "det ÄR tabu". Dvs min upplevelse är felaktig. Inte särskilt trevligt faktiskt.
T.ex. när jag skrev att jag aldrig upplevt att psykisk ohälsa är tabu, du svarar "det ÄR tabu". Dvs min upplevelse är felaktig. Inte särskilt trevligt faktiskt.
Migrän är inte =huvudvärk. Migrän är så mycket mer än så. Vid huvudvärk fungerar de flesta ändå normalt, kanske efter intag av värktablett. Vid migrän kan man få neurologisk påverkan, svårt/omöjligt att tala, svårt att gå/röra sig, domningar, synbortfall/synförändringar, svimningar och en hel massa andra vidriga symptom. Dessutom kräks man generellt. Inte en gång eller två utan det kan pågå i timmar och absolut inget hjälper. Smärtan är så stark och att kalla det för huvudvärk, som sagt, man kan jämföra det med när folk säger att de blir deprimerade när de har missat bussen.
Jag har haft huvudvärk konstant varje dag och varje minut i närmare 20 år. Innan dess hade jag ett par huvudvärksfria år och innan dess hade jag haft huvudvärk i ytterligare ett antal år. När jag hade haft migrän i 14 dagar var jag redo att ge upp. Jag stod verkligen inte ut längre men huvudvärken, den går att hantera. År efter år efter år. Visst önskar jag att den försvann men hade inte migränen gett sig då efter 14 dagar, nej det hade jag inte fixat.
Det var verkligen inte vad jag skrev. Det är märkligt när du samtidigt ogiltigförklarar upplevelser från personer med erfarenhet av psykisk ohälsa.Varför är det märkligt att jag tycker att psykisk ohälsa ska få synas och höras?
Du har ju gjort det gång på gång i den här tråden. Det hjälper liksom inte att du sen lägger till att alla ska få synas och höras.Nej, jag ogiltigförklarar varken dina eller någon annans upplevelser, konstigt att du ens tror det. Jag har ju sagt flera gånger att jag tycker att det är superbra att så många som möjligt får synas och höras så att fler ser att psykisk ohälsa ter sig på så många olika sätt.
Nej men kära nån . Mm, det är bara ett räkneexempel .Det här går ju att jämföra med rasism. Många hävdar att n-ordet inte är rasistiskt, men det betyder inte att dom har rätt. Det är deras uppfattning. N-ordet ÄR rasistiskt, oavsett om vissa personer anser att det inte är det. Och det är exakt samma sak här. (Nej, jag jämför INTE psykisk ohälsa med rasism, det var bara ett exempel på en liknelse).
Du får såklart tycka att det inte finns ett tabu, men det betyder ju inte att det faktiskt är så.
Tyvärr är det väl så det alltid kommer vara, vissa anser att deras upplevelser är mera riktiga än andras osv. Vissa ställen är psykisk ohälsa tabu på medans det på vissa ställen inte är det. Det finns vissa ställen i mitt liv då jag också upplever det som väldigt tabu att prata om dom psykiska problemen, vissa ställen kan jag vara väldigt öppen och känner inte alls att det är ett problem.Varför är det märkligt att jag tycker att psykisk ohälsa ska få synas och höras? Jag tycker att det är superbra att så många som möjligt pratar om sina erfarenheter!
Nej, jag ogiltigförklarar varken dina eller någon annans upplevelser, konstigt att du ens tror det. Jag har ju sagt flera gånger att jag tycker att det är superbra att så många som möjligt får synas och höras så att fler ser att psykisk ohälsa ter sig på så många olika sätt. En person med depression upplever sin depression på ett sätt medan en annan person med depression upplever det på ett helt annat sätt.
Det här går ju att jämföra med rasism. Många hävdar att n-ordet inte är rasistiskt, men det betyder inte att dom har rätt. Det är deras uppfattning. N-ordet ÄR rasistiskt, oavsett om vissa personer anser att det inte är det. Och det är exakt samma sak här. (Nej, jag jämför INTE psykisk ohälsa med rasism, det var bara ett exempel på en liknelse).
Du får såklart tycka att det inte finns ett tabu, men det betyder ju inte att det faktiskt är så.
Även jag kan relatera till detta. I mitt fall har jag inte ens blivit ordentligt utredd. Att jag hade panikångest kunde jag tala om, men sen mådde jag dåligt på annat sätt också men jag kunde inte tala om på vilket sätt. Den enda "utredningen" jag fick var ett rorschach-test. Efter testet var det ingen som talade om vad jag fick för diagnos eller erbjöd hjälp. Jag var lika vilsen efter testet som före. (Enligt wikipedia får 80% av alla friska personer en diagnos genom att göra testet.)Det låter verkligen skittrist! Även om jag fattar att det är oerhört viktigt att psykiatrisk vård verkligen utgår från individen, så låter det ju konstigt att individen själv ska stå för idéerna.
Det var verkligen inte vad jag skrev. Det är märkligt när du samtidigt ogiltigförklarar upplevelser från personer med erfarenhet av psykisk ohälsa.
Du har ju gjort det gång på gång i den här tråden. Det hjälper liksom inte att du sen lägger till att alla ska få synas och höras.
Nej men kära nån . Mm, det är bara ett räkneexempel .
Jag förstår den svårigheten extremt väl. Det jag vänder mot emot är hur många inom vården som ska förställa att vara proffesionella, talar om bristen på motivation. Som om det var problemet, och inte det som du så riktigt beskriver, nämligen den många gånger oöverstigliga rädslan för att förändra sitt liv till det bättre förhoppningsvis och bli frisk. Men då krävs det att vårdpersonal orkar stå kvar och vara ett stöd för en i behandlingen för att bli frisk, och det är banne mig inte lätt att hitta den vården idag. Tyvärr.Jag tänker att svårigheten med att gå över eller tillbaka till att leva som frisk handlar om mycket mer komplicerade saker än "sakna motivation".
Mig förvånar det att så få i tråden ser svårigheten i att lämna det kända (om än trista, understimulerande och fattiga) för det friska livets utmaningar. Och det förvånar mig att den tanken provocerar så många.
Nej hortons är en annan helvetes sjukdom. Där känns det ungefär som ett glödgat spjut trycks genom ögat inifrån när anfallen kommer (eller, så känns det iallafall på mig). Synen på det ögat som är drabbat försvinner/blir konstig vilket kan ge yrsel och illamående men inte kräkningar. Att synen försvinner/blir konstig gör också att djupseendet försvinner/blir konstigt på ett öga vilket är väldigt obehagligt särskilt om man rör sig/rider/cyklar/kör bil samtidigt som anfallet kommer. Ögat börjar rinna, börjar hänga, blir rött och näsborren på samma sida täpps igen. Hortonanfallen kommer ofta i perioder och inom samma period kommer det alltid på samma öga. Det kan byta sida mellan perioderna men inte inom samma period. Det finns också de som inte får perioder av anfallsfrihet utan får anfall regelbundet. Hortonanfallen är i regel kortare än migränanfallen. De kan vara ifrån bara några sekunder till några timmar. Hortons är en av migränsjukdomarna (samma mediciner används) men är alltså inte detsamma som man vanligen menar när man talar om migrän. Hortons kallades förr, innan det fanns mediciner, för självmordshuvudvärk och det har jag full förståelse för. Även om anfallen är korta så kan det komma många anfall varje dag. Ett kan klinga av och nästa tar vid.Men fy, är det hortons det heter när en har huvudvärk konstant? Eller migrän konstant?
Jag tänker att det är som med diabetes t ex, om det serveras mat jag inte kan äta nämner jag min diabetes på en middag, annars låter jag bli. Samma sak med psykisk sjukdom, om det är relevant i sammanhanget bör det nämnas, som t ex att om man har ångest och är sämre i en period kanske ens chef ska veta det så att man får avlastande arbetsuppgifter. Typ så. Annars blir det bara kletigt tycker jag, om ens arbetskamrater ska fråga i parti och minut hur det står till. Jag lever med PTSD men bara en på mitt jobb vet om det, och det av ett särskilt skäl. I övrigt vet ingen för det påverkar i dagsläget inte min arbetsförmåga överhuvudtaget.Jag fattar inte heller poängen med den där envist hävdade "öppenheten".
Nej hortons är en annan helvetes sjukdom. Där känns det ungefär som ett glödgat spjut trycks genom ögat inifrån när anfallen kommer (eller, så känns det iallafall på mig). Synen på det ögat som är drabbat försvinner/blir konstig vilket kan ge yrsel och illamående men inte kräkningar. Att synen försvinner/blir konstig gör också att djupseendet försvinner/blir konstigt på ett öga vilket är väldigt obehagligt särskilt om man rör sig/rider/cyklar/kör bil samtidigt som anfallet kommer. Ögat börjar rinna, börjar hänga, blir rött och näsborren på samma sida täpps igen. Hortonanfallen kommer ofta i perioder och inom samma period kommer det alltid på samma öga. Det kan byta sida mellan perioderna men inte inom samma period. Det finns också de som inte får perioder av anfallsfrihet utan får anfall regelbundet. Hortonanfallen är i regel kortare än migränanfallen. De kan vara ifrån bara några sekunder till några timmar. Hortons är en av migränsjukdomarna (samma mediciner används) men är alltså inte detsamma som man vanligen menar när man talar om migrän. Hortons kallades förr, innan det fanns mediciner, för självmordshuvudvärk och det har jag full förståelse för. Även om anfallen är korta så kan det komma många anfall varje dag. Ett kan klinga av och nästa tar vid.
Konstant huvudvärk kallas inget särskilt.
Tror man att vanlig huvudvärk och migrän är samma sak så undrar jag om man 1) aldrig har haft vanlig huvudvärk 2) om man verkligen har migrän. Att två saker har en gemensam nämnare innebär inte att det är samma sak.Vrider ni inte väldigt mycket på orden nu bara för att få säga emot? 1177 beskriver migrän som "sprängande huvudvärk". Och jo, blindtarmsinflammation kan förväxlas med magknip.
/Lider av migrän, depression, allmän ångest och hälsoångest, och blev akutopererad för blindtarmen som brast för att sjukvården avfärdade det som magknip.
Ungefär som det där citatet från Moltas som var en psykiatriker från Uppsala som sa att depression är som att ta sig i kragen men det finns ingen krage att ta i. Däremot kan man behöva stödkragar. Det tycker jag är ett himla bra uttryck.Jag håller med petruska. Jag som deprimerad vet faktiskt inte alltid vad som är bäst. Jag har en tendens att sluta ta medicin när jag mår bra. Eftersom vi har barn har vi en deal att min partner hjälper mig att komma ihåg att ta den. Hen är fena på att när det behövs se till att jag kommer ut eller bjuda in folk så vi socialiserar. Eller tar allt om hen ser att jag är på väg att braka. Vi har en överenskommelse att det är ok att hen kör över mig ibland, dels för mitt bästa, dels för att hen inte ska bli medberoende och dalta med mig. Ryck upp dig har Ingen Någonsin sagt till mig. Däremot är folk gärna överempatiska och tycka-synd-om, vilket inte hjälper mig på något sätt.
Tror man att vanlig huvudvärk och migrän är samma sak så undrar jag om man 1) aldrig har haft vanlig huvudvärk 2) om man verkligen har migrän. Att två saker har en gemensam nämnare innebär inte att det är samma sak.