Sjukdomsvinst och psykisk ohälsa

[kryddelydd]

Kommer den från vården alltså? Jag har reagerat här ibland, när människor som behöver hjälp från just psykvården har så många egna idéer kring vad som är bäst för dem. När jag går till somatisk doktor så tänker jag ju oftast att jag ska få förslag på hjälp och behandling. Men då är det alltså från psykiatrin själv det där kommer?

Inte självklart.
Men det är svårt att bestämma något över andra människor.
Om man som psykiskt sjuk sitter i en passiv situation där man exempelvis inte vill ha läkemedel, inte kan tänka sig ECT-behandling (som jag absolut inte ser som något slags förstahandsbehandling), inte orkar eller klarar ta till sig psykologisk behandling.
Då har ju vårdgivarna inte så mycket mer att erbjuda.
Att ställa frågan "hur vill du att vi ska hjälpa dig?" eller "vad vill du ha hjälp med?" kan eventuellt öppna för vidare diskussioner. Eller eventuellt visa för individen att utbudet inte är oändligt och att sjukvården ensamma kanske inte kan bota problemet.
Det krävs ju ofta(st?) en stor insats från den deprimerade i en samtalsbehandling. Det kostar kraft, det kostar energi. Det är jättejobbigt att delta i en aktiv psykologisk behandling.
För att kunna få hjälp av en psykologisk behandling behöver patienten vara motiverad till förändring.

För att läkemedelsbehandling ska bli framgångsrik behöver patienten också vara "med på tåget" eftersom det tar tid att få effekt, effekterna är inte alltid så fantastiskt stora, och biverkningar finns som patienten måste acceptera.

 

[mandalaki]

Ja, även från vården. Jag har mött många läkare som sagt exakt så som jag skrev. Oftast är det ju när jag mår som sämst som jag inte har några idéer alls om vad som skulle hjälpa mig, och jag önskar att läkaren jag träffar har någon idé. Men får gå därifrån med orden "om du inte vet vad du vill ha för hjälp är det ju svårt att hjälpa dig". Alltså inget förslag, ingenting. Jag har tänkt att tänk om samma krav skulle ställas i somatiska vården, att om patienten inte vet hur den ska botas skickas den bara hem utan nån åtgärd alls.

Det låter verkligen skittrist! Även om jag fattar att det är oerhört viktigt att psykiatrisk vård verkligen utgår från individen, så låter det ju konstigt att individen själv ska stå för idéerna.

 

[mandalaki]

Inte självklart.
Men det är svårt att bestämma något över andra människor.
Om man som psykiskt sjuk sitter i en passiv situation där man exempelvis inte vill ha läkemedel, inte kan tänka sig ECT-behandling (som jag absolut inte ser som något slags förstahandsbehandling), inte orkar eller klarar ta till sig psykologisk behandling.
Då har ju vårdgivarna inte så mycket mer att erbjuda.
Att ställa frågan "hur vill du att vi ska hjälpa dig?" eller "vad vill du ha hjälp med?" kan eventuellt öppna för vidare diskussioner. Eller eventuellt visa för individen att utbudet inte är oändligt och att sjukvården ensamma kanske inte kan bota problemet.
Det krävs ju ofta(st?) en stor insats från den deprimerade i en samtalsbehandling. Det kostar kraft, det kostar energi. Det är jättejobbigt att delta i en aktiv psykologisk behandling.
För att kunna få hjälp av en psykologisk behandling behöver patienten vara motiverad till förändring.

För att läkemedelsbehandling ska bli framgångsrik behöver patienten också vara "med på tåget" eftersom det tar tid att få effekt, effekterna är inte alltid så fantastiskt stora, och biverkningar finns som patienten måste acceptera.

Jo, det förstår jag ju. Att om man nobbar allt så får man naturligtvis till sist frågan Hur vill du att vi ska hjälpa dig? Situationen är ju låst annars.

Men det lät inte riktigt på @Niyama att det var så låsta situationer hon menade.

 

[Niyama]

Är det så illa?

Ja jo inte alltid, givetvis. Har såklart träffat massor av läkare som kommer med förslag på åtgärder. Men skrämmande många som inte kommer med en enda idé, vet man inte själv så blir det ingen hjälp alls.

 

[Saeta]

Nej, det var inte en fråga om oschyst. Utan att du är så upptagen med dina egna uttalanden om psykisk ohälsa att du inte hör när den du talar med kanske har egen kunskap, egna erfarenheter när det gäller ämnet. Därför avfärdar du den för att komma vidare till nästa uttalande (om Ryck upp dig!) med t ex Men det där är ju urdumt!

Fast om jag uppfattade det så så har jag ju all rätt att uppfatta det så, även om du säger att det inte var din mening att vara oschysst. Men alltså, va? Jag har ju själv kunskap och egna erfarenheter om psykisk ohälsa. Är inte mina uttalanden precis lika viktiga som andra med kunskap och egna erfarenheter?

Och ja, jag tycker att det är urdumt att säga "ryck upp dig" till någon som är deprimerad. Och som jag sa, det var ett exempel. Det var heller inte endast det jag skrev i det inlägget.

 

[kryddelydd]

Ja, även från vården. Jag har mött många läkare som sagt exakt så som jag skrev. Oftast är det ju när jag mår som sämst som jag inte har några idéer alls om vad som skulle hjälpa mig, och jag önskar att läkaren jag träffar har någon idé. Men får gå därifrån med orden "om du inte vet vad du vill ha för hjälp är det ju svårt att hjälpa dig". Alltså inget förslag, ingenting. Jag har tänkt att tänk om samma krav skulle ställas i somatiska vården, att om patienten inte vet hur den ska botas skickas den bara hem utan nån åtgärd alls.

Det är ju många gånger lite enklare inom somatiken. Vid vissa åkommor, exempelvis högt blodtryck, finns en klar behandlingsväg att gå. Efter en hjärtinfarkt följs ett visst läkemedelsprogram som alla får, om inte biverkningar hindrar.

Inom psykiatrin är det inte lika enkelt, faktiskt. Det kan ju finnas så olika orsaker bakom psykisk sjukdom. Psykiska traumata, personlighetssyndrom med mera.
Aktuella livssituationer som försvårar förbättring - lever man med en cancersjukdom och har en sekundär depression så försvinner ju inte den psykiska belastningen av att man får antidepressiva mediciner, liksom.

Har man utmattningsdepression så finns ingen säkert jättebra botande behandling som ska se likadan ut för alla drabbade.
Psykiatrin kräver mycket större individualisering av behandlingen än somatisk sjukdom.
Har man blindtarmsinflammation så ska man opereras. Easy as pie.

 

[kryddelydd]

Jo, det förstår jag ju. Att om man nobbar allt så får man naturligtvis till sist frågan Hur vill du att vi ska hjälpa dig? Situationen är ju låst annars.

Men det lät inte riktigt på @Niyama att det var så låsta situationer hon menade.

Nej.
Men vi ska heller inte glömma att "modern" sjukvård i Sverige instrueras att fråga patienten vad den vill. Nyutbildad personal (med säkerhet läkare, och mest troligt övriga yrken) blir lärda att fråga patienten vad den vill.
Behandlingsallians.

Och nej, för att poängtera.
Jag påstår inte att vården kan allt och gör allt rätt.
Men jag vågar påstå att "vården" gör så gott man kan. Ibland i situationer man faktiskt inte kan påverka.
Och ibland blir det där "så gott man kan" otillräckligt eller fel.

 

[kryddelydd]

Fast om jag uppfattade det så så har jag ju all rätt att uppfatta det så, även om du säger att det inte var din mening att vara oschysst. Men alltså, va? Jag har ju själv kunskap och egna erfarenheter om psykisk ohälsa. Är inte mina uttalanden precis lika viktiga som andra med kunskap och egna erfarenheter?

Och ja, jag tycker att det är urdumt att säga "ryck upp dig" till någon som är deprimerad. Och som jag sa, det var ett exempel. Det var heller inte endast det jag skrev i det inlägget.

Jag upprepar mig, men försök lyfta dig från din egen specifika situation och erfarenhet till ett mer generellt plan.

Dina erfarenheter är jätteviktiga för din situation.
Dina erfarenheter är inte självklart generaliserbara. Obs, formulerade om den här raden

 

[Saeta]

Jag tror att en del av problem med missförstånd beror på olika perspektiv.
Du diskuterar utifrån dina specifika upplevelser.
Flera andra diskuterar på ett mer generellt plan.
Och det är ju "alltid" så att det generella inte alltid stämmer på det specifika.

Dina personliga erfarenheter är som de är och det är ingen annan än du som egentligen kan uttala sig om dem.
Svårigheten blir ju när du återkommande invänder mot generella uttalanden genom att använda din specifika situation som argument.
Och det är ju ofta det som blir problematiskt när man diskuterar svåra frågor som psykisk sjukdom: det som gäller generellt upplevs ibland av individen som helt felaktigt.

Generellt sett är vården i Sverige mycket bra. Ibland, i individuella ärenden, blir det fel.
Båda bilder är sanna även om de ser ut att vara diametralt motsatta.

Generellt sett finns det risker att fastna i en sjukdomsidentitet.
Individuellt finns det situationer då det egentligen inte finns så många andra alternativ.

Den individ som fastnat i en sjukdomsidentitet har svårt att se att det finns alternativ.

Vet inte om detta gjorde saker och ting så mycket klarare, men jag tror att du får "rimligare" svar - eller ser att svaren är rimligare - om du försöker lyfta dig tankemässigt från din egen situation.

Förstår hur du menar och jag uppfattar inte mig själv som att endast enbart diskutera utifrån mig själv förutom när jag kommer med personliga exempel. Jag tycker att jag har varit väldigt noga med att säga att det såklart finns undantag och att alla känner olika. Sen är det mycket jag inte håller med om, och det har inte med enbart mina personliga erfarenheter att göra.

 

[Niyama]

Det är ju många gånger lite enklare inom somatiken. Vid vissa åkommor, exempelvis högt blodtryck, finns en klar behandlingsväg att gå. Efter en hjärtinfarkt följs ett visst läkemedelsprogram som alla får, om inte biverkningar hindrar.

Inom psykiatrin är det inte lika enkelt, faktiskt. Det kan ju finnas så olika orsaker bakom psykisk sjukdom. Psykiska traumata, personlighetssyndrom med mera.
Aktuella livssituationer som försvårar förbättring - lever man med en cancersjukdom och har en sekundär depression så försvinner ju inte den psykiska belastningen av att man får antidepressiva mediciner, liksom.

Har man utmattningsdepression så finns ingen säkert jättebra botande behandling som ska se likadan ut för alla drabbade.
Psykiatrin kräver mycket större individualisering av behandlingen än somatisk sjukdom.
Har man blindtarmsinflammation så ska man opereras. Easy as pie.

Klart det kan vara svårare inom psykiatrin. Men jag tycker ändå det är märkligt att om man inte vet själv vilken hjälp man behöver så blir det ingen hjälp alls. Inte ett förslag, inte ett "har du testat den här medicinen nån gång?".

 

[Saeta]

Är det så illa?

Tyvärr är det något jag också kan skriva under på.

 

[mandalaki]

Fast om jag uppfattade det så så har jag ju all rätt att uppfatta det så, även om du säger att det inte var din mening att vara oschysst. Men alltså, va? Jag har ju själv kunskap och egna erfarenheter om psykisk ohälsa. Är inte mina uttalanden precis lika viktiga som andra med kunskap och egna erfarenheter?

Och ja, jag tycker att det är urdumt att säga "ryck upp dig" till någon som är deprimerad. Och som jag sa, det var ett exempel. Det var heller inte endast det jag skrev i det inlägget.

Vad jag försökte säga med den där liknelsen var att du är så upptagen med vad du har att säga att du missar vad andra säger, du missar att de också kan ämnet - och så avfärdar du dem på ibland rätt dumma sätt.

 

[kryddelydd]

Förstår hur du menar och jag uppfattar inte mig själv som att endast enbart diskutera utifrån mig själv förutom när jag kommer med personliga exempel. Jag tycker att jag har varit väldigt noga med att säga att det såklart finns undantag och att alla känner olika. Sen är det mycket jag inte håller med om, och det har inte med enbart mina personliga erfarenheter att göra.

Ett problem är att du nog inte lyckas förmedla att du inte uttalar dig utifrån din egen situation.
Jag tänker snarast att i den här tråden, som åtminstone jag uppfattat som ett försök att hålla en generell diskussion om företeelser som "sjukdomsvinst", är det din individuella erfarenhet som är undantaget.
Medan det @MiniLi och @mandalaki och jag skriver är det generella.

 

[Raderad medlem 120709]

Psykvården är totalt värdelös på många håll, jag är förvånad att det verkar vara en nyhet för vissa. Det kan t o m vara en bidragande faktor i att somliga människor inte söker den hjälp de behöver. De kanske försökt innan, men vården har bara tyckt att de själva ska trolla fram lösningen. Har man då redan dålig kämparlust för att man känner sig som en påse skit, så är det inte så konstigt att man hasar sig hem och fortsätter må dåligt istället för att ligga på tills man får rätt vård.

Jag minns själv när jag kom till psyk på en akuttid för att jag hade sån kolossal ångest, och läkaren skickade hem mig fem minuter senare med en uppmaning att ta Atarax och gå till jobbet som vanligt. Vid tillfället hade jag inte vågat mig utanför dörren på över en vecka pga ångesten, och Ataraxen var som sockerpiller, så han kunde lika gärna bett mig att gå och gräva ner mig. Snacka om kalldusch.

 

[Petruska]

JA! Tyvärr verkar ju ofta psykvården ha den idén. Alltså det är ju bra när de lyssnar om man säger att det här har jag redan testat eller det här upplägget funkar inte för mig, men så många gånger har jag kommit till nån läkare, jag förklarar och berättar hur jag mår. Läkaren säger "och hur ska vi kunna hjälpa dig?". Ibland har jag ju nån idé om det, ibland inte. Och när jag säger "jag vet faktiskt inte" svarar läkaren "nej, då är det ju svårt".

Alltså även vården. Det är ju riktigt illa. Vid andra (komplicerade) sjukdomstillstånd (somatiska) blir det ju gärna ett samtal om behandlingsalternativ och förklaringar så att patienten fattar.

 

[kryddelydd]

Klart det kan vara svårare inom psykiatrin. Men jag tycker ändå det är märkligt att om man inte vet själv vilken hjälp man behöver så blir det ingen hjälp alls. Inte ett förslag, inte ett "har du testat den här medicinen nån gång?".

Nu misstänker jag att du har någon specifik situation i åtanke.
Men det låter väldigt främmande för mig att man i en första-situation söker och inte får förslag på varken psykologisk eller medicinsk behandling. Eller åtminstone information om "utbudet".

Har man väl kommit till psykiatrin så torde det stå klart att man nog oftast provat minst ett läkemedel och troligen också haft kontakt med någon samtalsterapeut (reservation för geografiska skillnader i sjukvårdssverige).

Har du alltså varit med om att söka för första gången utan att ha provat någon behandling och "bara" få frågan vad du vill ha för hjälp, och inte fått någon information eller något val? Det låter ju jättedåligt i så fall!

 

[Niyama]

Inte självklart.
Men det är svårt att bestämma något över andra människor.
Om man som psykiskt sjuk sitter i en passiv situation där man exempelvis inte vill ha läkemedel, inte kan tänka sig ECT-behandling (som jag absolut inte ser som något slags förstahandsbehandling), inte orkar eller klarar ta till sig psykologisk behandling.
Då har ju vårdgivarna inte så mycket mer att erbjuda.
Att ställa frågan "hur vill du att vi ska hjälpa dig?" eller "vad vill du ha hjälp med?" kan eventuellt öppna för vidare diskussioner. Eller eventuellt visa för individen att utbudet inte är oändligt och att sjukvården ensamma kanske inte kan bota problemet.
Det krävs ju ofta(st?) en stor insats från den deprimerade i en samtalsbehandling. Det kostar kraft, det kostar energi. Det är jättejobbigt att delta i en aktiv psykologisk behandling.
För att kunna få hjälp av en psykologisk behandling behöver patienten vara motiverad till förändring.

För att läkemedelsbehandling ska bli framgångsrik behöver patienten också vara "med på tåget" eftersom det tar tid att få effekt, effekterna är inte alltid så fantastiskt stora, och biverkningar finns som patienten måste acceptera.

Som sagt är det ju jättebra när läkare lyssnar på ens egna tankar om vad som kan hjälpa, men när man inte har någon egen idé alls och inte får hjälp med ett enda förslag från vården, det är vad jag pratar om. När man inte ens får ett förslag att överväga.

 

[Saeta]

Jag upprepar mig, men försök lyfta dig från din egen specifika situation och erfarenhet till ett mer generellt plan.

Dina erfarenheter är jätteviktiga för din situation.
Dina erfarenheter är inte självklart generaliserbara. Obs, formulerade om den här raden

Nej men det vet jag ju. Såklart är inte min situation och mina erfarenheter något som stämmer överens med alla andras. Det är just därför som det är extra viktigt att synliggöra psykisk ohälsa. Så att folk får en större förståelse för hur olika det kan vara.

 

[Saeta]

Vad jag försökte säga med den där liknelsen var att du är så upptagen med vad du har att säga att du missar vad andra säger, du missar att de också kan ämnet - och så avfärdar du dem på ibland rätt dumma sätt.

Nej, det gör jag inte.

 

[Niyama]

Nu misstänker jag att du har någon specifik situation i åtanke.
Men det låter väldigt främmande för mig att man i en första-situation söker och inte får förslag på varken psykologisk eller medicinsk behandling. Eller åtminstone information om "utbudet".

Har man väl kommit till psykiatrin så torde det stå klart att man nog oftast provat minst ett läkemedel och troligen också haft kontakt med någon samtalsterapeut (reservation för geografiska skillnader i sjukvårdssverige).

Har du alltså varit med om att söka för första gången utan att ha provat någon behandling och "bara" få frågan vad du vill ha för hjälp, och inte fått någon information eller något val? Det låter ju jättedåligt i så fall!

Nej, jag har ingen särskild situation i åtanke. Det har hänt många gånger (under många år). Och nej, inte första gången besök, även om det varit ny läkare så har ju denna kunnat läsa i journalen. Ibland har det varit på en psykiatrisk öppenvårdsmottagning, ibland på akutpsyk. I liknande situationer har andra läkare många gånger kunnat komma med förslag på åtgärder, så det är knappast en omöjlig uppgift.