Sjukdomsvinst och psykisk ohälsa

[Petruska]

Men det där är ju urdumt! Varför tror du att ditt sätt är bättre för den deprimerade personen? Det är just precis det här jag ofta stöter på. Folk som envist fortsätter att säga "ryck upp dig" (exempel, säger inte att du har sagt det) till någon som talar om att det inte alls ska sägas till en deprimerad.

Ännu ett exempel på dina grova och tendentiösa tolkningar. Det du kan komma på är alltså sådant som "ryck upp dig"?

 

[Saeta]

Ännu ett exempel på dina grova och tendentiösa tolkningar. Det du kan komma på är alltså sådant som "ryck upp dig"?

Grova och tendentiösa tolkningar? Jag gav ETT exempel. Du kan väl svara på helheten istället för att haka upp dig på att jag endast gav ett exempel. Om du vill att jag ska tolka dig annorlunda så får du väl vara bättre på att förklara.

 

[Petruska]

Kanske för att man fått bekräftelse från den deprimerades behandlare att det är ett för den deprimerade mycket gynnsamt sätt att förhålla sig?

Att diskutera med dig är som att diskutera med ett demonstrationståg. Du har så fullt upp med att skandera att du inte märker att andra kan ha både erfarenheter av och kunskap om ämnet.

Och från deprimerade själva, när de mår bättre. Man kan också råka ha lite adekvat utbildning i sitt bagage.

Överlag är ju den här idén att den sjuka själv bäst vet hur den ska behandlas (sjukdomen botas) lite underlig. Varför skrotar vi inte bara sjukvården då, om det är så enkelt?

 

[Petruska]

Grova och tendentiösa tolkningar? Jag gav ETT exempel. Du kan väl svara på helheten istället för att haka upp dig på att jag endast gav ett exempel. Om du vill att jag ska tolka dig annorlunda så får du väl vara bättre på att förklara.

Som sagt, du skanderar likt ett demonstrationståg.

 

[Saeta]

Som sagt, du skanderar likt ett demonstrationståg.

Okej? Vad vill du ha för svar på det? Det räcker med att en påpekar att jag skanderar (vet fortfarande inte vad det betyder) som ett demonstrationståg!

 

[Raderad medlem 120709]

Som sagt, du skanderar likt ett demonstrationståg.

Men du, kan du inte bara ge en förklaring när den efterfrågas istället för att eka vad @mandalaki redan sagt? Ni skanderar ganska ordentligt själva som ni håller på, faktiskt, när ni sitter och förfasas över hur vissa användare uttrycker sig som om ni vore någon slags häcklar-duo.

 

[Niyama]

Överlag är ju den här idén att den sjuka själv bäst vet hur den ska behandlas (sjukdomen botas) lite underlig. Varför skrotar vi inte bara sjukvården då, om det är så enkelt?

JA! Tyvärr verkar ju ofta psykvården ha den idén. Alltså det är ju bra när de lyssnar om man säger att det här har jag redan testat eller det här upplägget funkar inte för mig, men så många gånger har jag kommit till nån läkare, jag förklarar och berättar hur jag mår. Läkaren säger "och hur ska vi kunna hjälpa dig?". Ibland har jag ju nån idé om det, ibland inte. Och när jag säger "jag vet faktiskt inte" svarar läkaren "nej, då är det ju svårt".

 

[Raderad medlem 120709]

Okej? Vad vill du ha för svar på det? Det räcker med att en påpekar att jag skanderar (vet fortfarande inte vad det betyder) som ett demonstrationståg!

Enligt Wiktionary så är detta meningen av skandera:

1. taktfast ropa eller läsa upp en vers, ett slagord eller en hejaramsa

Jag kan ärligt talat inte se att det är något annat än en härskarteknik i det här sammanhanget. "Du låter som en upphakad vinylskiva så jag tänker inte bemöta något du säger". Schysst diskussionsteknik, verkligen.

 

[kryddelydd]

Intressant detta..Har själv aldrig haft nått att göra med FK så kan inte uttala mig mycket om dem. Det jag dock tänker är att depression (och annat) mycket väl kan få en människa att ha väldigt svårt för tex kontorsarbete, men att mocka stall kan funka väl. Vet inte hur FK tänker kring detta? Dvs, funktionsnivå och att kunna utföra arbetsuppgifter - ja - men vilka?

Det där beror ju på vilket jobb man förväntas vara sjukskriven från.
Óm man har en anställning, jämförs arbetsförmågan först med ordinarie arbetsuppgifter.
Efter ett visst antal dagar jämförs arbetsförmågan med alla normalt förekommande jobb. Där kan det ju bli problematiskt om man inte kan göra sina ordinarie arbetsuppgifter men skulle kunna klara ett annat jobb.
Om man är arbetslös, jämförs man redan från början med alla normalt förekommande jobb. Då kan det vara svårt att bli helt sjukskriven.

 

[mandalaki]

Jag håller med om att jag kanske inte är världsbäst på det här med diskussion. Demonstrationståg låter som en bra beskrivning. Det är en pågående cirkus i mitt huvud. Jämt. Hela tiden. Jag tänker så mycket och har så mycket att säga men det är sjukt svårt för mig att uttrycka mig så att andra ska fatta vad jag menar. Alltså, när jag väl skriver något så har någon del av min hjärna börjat tänka på något annat och ja, det blir snurrigt. Men jag lär mig iallafall även om det är supersvårt. det är väl därför jag inte brukar diskutera så mycket. Enbart här på buke där dom flesta ändå vet hur jag "funkar" gällande det.

Vad menas med skandera? Jag googlade men fattar ändå inte

Skandera är man ropar slagord i kör.

 

[kryddelydd]

Jag är visst trög, men jag förstår fortfarande inte riktigt. Anser ni att det är destruktivt att prata om sin sjukdom eller funktionsnedsättning (somatisk som psykisk) alltid, bara om det är med lekmän eller beroende på hur det formuleras.

I min kommun har man haft flera av sjukvården anordnade föreläsningar av personer med bla npf som berättat hur de uppfattar världen. Föreläsningarna har varit för allmänheten för en ökad förståelse för npf som funktionsnedsättning. Är det inte bra? Samma sak med suicidpreventions utbildningen den baserar sig ju på att man ska prata och att man ska försöka få den som mår dåligt att berätta om sitt mående. Men nu vill vi att de ska vara tysta och vända sig till sjukvården? Jag måste ju missförstå eller hur? Vad är det jag inte förstår?

Det är en mängd-fråga. och en fråga om tillfällen.
Att fastna i ett ältande kring dåligt mående kan vara destruktivt. Att bekräfta sin identitet som sjuk är inte självklart bra utan kan vara destruktivt.
Att berätta i lagom doser och lagom tillfällen kan vara bra.

 

[Saeta]

Enligt Wiktionary så är detta meningen av skandera:

1. taktfast ropa eller läsa upp en vers, ett slagord eller en hejaramsa

Jag kan ärligt talat inte se att det är något annat än en härskarteknik i det här sammanhanget. "Du låter som en upphakad vinylskiva så jag tänker inte bemöta något du säger". Schysst diskussionsteknik, verkligen.

Om det är så @mandalaki och @Petruska menar så är det allt annat än schysst sagt. Men men...
Tack för hjälp att förstå ordets innebörd!

 

[MiniLi]

Jag är visst trög, men jag förstår fortfarande inte riktigt. Anser ni att det är destruktivt att prata om sin sjukdom eller funktionsnedsättning (somatisk som psykisk) alltid, bara om det är med lekmän eller beroende på hur det formuleras.

I min kommun har man haft flera av sjukvården anordnade föreläsningar av personer med bla npf som berättat hur de uppfattar världen. Föreläsningarna har varit för allmänheten för en ökad förståelse för npf som funktionsnedsättning. Är det inte bra? Samma sak med suicidpreventions utbildningen den baserar sig ju på att man ska prata och att man ska försöka få den som mår dåligt att berätta om sitt mående. Men nu vill vi att de ska vara tysta och vända sig till sjukvården? Jag måste ju missförstå eller hur? Vad är det jag inte förstår?

Ja jag tror du har missförstått. Jag har iaf inte menat så som du skriver, inte heller har jag tolkat några andra inlägg så.

Just att prata om psykisk ohälsa har ju berörts ur flera olika vinklar. Det har varit separata (men delvis överlappande) diskussioner om:

- Att under pågående sjukdom skriva mycket om sin egen problematik på sociala medier. Tex att blogga om sina svårigheter, skriva på facebook osv. Här har en del (bland annat jag) varnat för potentiellt negativa långsiktiga effekter. Den typen av inlägg som avses är väl de mer ocensurerade, dvs som kanske ingående beskriver självmordstankar, självskadebeteende, ätstört beteende osv. De är sällan särskilt nyanserade eller informativa i sin karaktär utan mer som en privat dagbok som alla kan läsa.

- Information kring psykisk ohälsa har ingen motsatt sig. Inte heller har någon sagt att den enbart ska komma från professionella. Vet inte om det var mitt inlägg du missuppfattade? Jag menade att information om psykisk ohälsa är bättre än ”berättelser mitt i sjukdomen” om syftet är att öka kunskap.
De flesta seriösa sammanhang där någon berättar om egna upplevelser brukar ställa krav på att personen som berättar är mer eller mindre tillfrisknad. På mitt jobb tex bjuder vi regelbundet in folk från en patientförening, då är det någon som tidigare haft ätstörning men som nu är frisk som kommer och pratar med patienterna.

- Ett senare spår har berört huruvida det fortfarande finns tabu kring psykisk ohälsa eller ej. Där har vi också resonerat kring det här med öppenhet, selektiv öppenhet osv.

Ingen har sagt att sjuka bara ska prata med vårdpersonal.

Att självmord smittar trodde jag var en myt som vart borta sen länge. Tycker jag läser överallt om att det är bra att prata om och bra att föra fram.

Jag läser inte heller psykologtidningar men det har väl varit uppe lite här och där huruvida man bör prata eller inte prata om sådant. Det har ju tex skrivits mängder om självskadebeteenden dom senare åren och det har ju bara varit positivt, kan tänka mig att det även gäller ätstörningar. Kunskapen ökar hos alla ju mer det pratas om problemen.

Tror fortfarande man uppmanar till försiktighet kring unga människor. Iaf ätstörningar avråder man från att prata om med tex skolungdomar. Man rekommenderar istället att prata om hälsosamt ätande osv, inte om sjukdomen i sig.

 

[mandalaki]

JA! Tyvärr verkar ju ofta psykvården ha den idén. Alltså det är ju bra när de lyssnar om man säger att det här har jag redan testat eller det här upplägget funkar inte för mig, men så många gånger har jag kommit till nån läkare, jag förklarar och berättar hur jag mår. Läkaren säger "och hur ska vi kunna hjälpa dig?". Ibland har jag ju nån idé om det, ibland inte. Och när jag säger "jag vet faktiskt inte" svarar läkaren "nej, då är det ju svårt".

Kommer den från vården alltså? Jag har reagerat här ibland, när människor som behöver hjälp från just psykvården har så många egna idéer kring vad som är bäst för dem. När jag går till somatisk doktor så tänker jag ju oftast att jag ska få förslag på hjälp och behandling. Men då är det alltså från psykiatrin själv det där kommer?

 

[Hyacinth]

Att du inte hört talas om det betyder inte att det inte förekommer. Nej man kan inte ha det som ett bevis och dra in sjukpengen men man kan starta nya utredningar och gör det också, bara för att nåt inte syns utåt (som ju är meningen med hela upplägget) betyder inte att inget pågår precis hela tiden. Nu tänker jag inte kommentera mera och du m.fl. får tro vad ni vill, blogga på bara så kanske ni får ovälkommet besök och en massa ifrågasättanden för "bidragsklimatet" har hårdnat betydligt och det kommer att fortsätta. Hur jag vet detta är min ensak.

Du är enligt mitt sätt att se det bäst på buke på att komma med ”sanningar” du aldrig kan backa upp med reella fakta.

 

[Saeta]

Skandera är man ropar slagord i kör.

Håller inte med för fem öre att jag skulle skandera!

 

[mandalaki]

Om det är så @mandalaki och @Petruska menar så är det allt annat än schysst sagt. Men men...
Tack för hjälp att förstå ordets innebörd!

Nej, det var inte en fråga om oschyst. Utan att du är så upptagen med dina egna uttalanden om psykisk ohälsa att du inte hör när den du talar med kanske har egen kunskap, egna erfarenheter när det gäller ämnet. Därför avfärdar du den för att komma vidare till nästa uttalande (om Ryck upp dig!) med t ex Men det där är ju urdumt!

 

[kryddelydd]

Jag håller med om att jag kanske inte är världsbäst på det här med diskussion.

Jag tror att en del av problem med missförstånd beror på olika perspektiv.
Du diskuterar utifrån dina specifika upplevelser.
Flera andra diskuterar på ett mer generellt plan.
Och det är ju "alltid" så att det generella inte alltid stämmer på det specifika.

Dina personliga erfarenheter är som de är och det är ingen annan än du som egentligen kan uttala sig om dem.
Svårigheten blir ju när du återkommande invänder mot generella uttalanden genom att använda din specifika situation som argument.
Och det är ju ofta det som blir problematiskt när man diskuterar svåra frågor som psykisk sjukdom: det som gäller generellt upplevs ibland av individen som helt felaktigt.

Generellt sett är vården i Sverige mycket bra. Ibland, i individuella ärenden, blir det fel.
Båda bilder är sanna även om de ser ut att vara diametralt motsatta.

Generellt sett finns det risker att fastna i en sjukdomsidentitet.
Individuellt finns det situationer då det egentligen inte finns så många andra alternativ.

Den individ som fastnat i en sjukdomsidentitet har svårt att se att det finns alternativ.

Vet inte om detta gjorde saker och ting så mycket klarare, men jag tror att du får "rimligare" svar - eller ser att svaren är rimligare - om du försöker lyfta dig tankemässigt från din egen situation.

 

[Niyama]

Kommer den från vården alltså? Jag har reagerat här ibland, när människor som behöver hjälp från just psykvården har så många egna idéer kring vad som är bäst för dem. När jag går till somatisk doktor så tänker jag ju oftast att jag ska få förslag på hjälp och behandling. Men då är det alltså från psykiatrin själv det där kommer?

Ja, även från vården. Jag har mött många läkare som sagt exakt så som jag skrev. Oftast är det ju när jag mår som sämst som jag inte har några idéer alls om vad som skulle hjälpa mig, och jag önskar att läkaren jag träffar har någon idé. Men får gå därifrån med orden "om du inte vet vad du vill ha för hjälp är det ju svårt att hjälpa dig". Alltså inget förslag, ingenting. Jag har tänkt att tänk om samma krav skulle ställas i somatiska vården, att om patienten inte vet hur den ska botas skickas den bara hem utan nån åtgärd alls.

 

[Korven]

JA! Tyvärr verkar ju ofta psykvården ha den idén. Alltså det är ju bra när de lyssnar om man säger att det här har jag redan testat eller det här upplägget funkar inte för mig, men så många gånger har jag kommit till nån läkare, jag förklarar och berättar hur jag mår. Läkaren säger "och hur ska vi kunna hjälpa dig?". Ibland har jag ju nån idé om det, ibland inte. Och när jag säger "jag vet faktiskt inte" svarar läkaren "nej, då är det ju svårt".

Är det så illa?