Sjukdomsvinst och psykisk ohälsa

[MiniLi]

Jag håller med dig till viss del, men det där med att det finns stöd att få ändå utan att dela med sig av provocerande detaljer håller jag inte med om. För egen del tog det fem månader från besök på vårdcentral för regelbundna minnesluckor (som bland annat skett när jag körde bil) till jag fick en tid hos psykiatrin. Då var jag uppe på akutpsyk vid två tillfällen där emellan och i princip bad för livet. Nu var jag aldrig en person som delade med mig offentligt, utan lyckligtvis var jag medlem i en väldigt liten sluten grupp på FB med bekanta som hade stor kunskap om psykisk ohälsa. Jag pratade med dem, vilket höll mig flytande.

Jag är dåligt insatt i vad som fungerar bra i längden, det hade säkert psykiatrin vetat om jag fått hjälp. I stället fick jag gå på beroendeutredning och ta blodprover och kissa i mugg inför sköterska under tre av fem månader utan hjälp. Jag missbrukade ingenting visade utredningen. Skräll.. Min poäng är som jag nämnde tidigare i tråden, jag tror man måste se psykisk ohälsa som väldigt svajigt med många kompromisser och nödlösningar på vägen. Vissa behöver få ur sig sin smärta, med provocerande detaljer. Kanske inte det bästa i längden men må så vara om denne inte väljer att avsluta livet just den dagen.

Men du beskriver ju en selektiv öppenhet, precis som jag skrev om. Du beskriver att du hade gott stöd av att prata med en utvald grupp människor som på ett bra sätt kunde bemöta dig när du hade det väldigt tufft.

Själva poängen är att öppenhet inte är ett mål i sig. Att prata om sitt mående med "folk" (alltså inte i vården utan andra människor) är ju bara bra om det samtalet blir bra för dig. Det är dåligt att försöka prata med folk som "inte förstår". Ingen människa kommer må bättre av att försöka förklara för någon som inte har förmåga att förstå. Det kommer troligen bara leda till att man mår ännu sämre eftersom det blir ett avvisande.
Alltså - öppenhet med människor som man känner sig förstådd av är bra. Öppenhet med människor som inte förstår är dåligt.

Att vara selektiv med sin "öppenhet" behöver alltså inte ha något överhuvudtaget med ev tabu att göra utan det kan vara en väldigt funktionell strategi.

Tillägg: När jag skrev att man kunde få stöd utan att berätta allt menade jag alltså att man kan få mycket omtanke och stöd från människor i ens omgivning genom att berätta att man har det väldigt tufft. Man behöver inte gå in på specifika detaljer.
Exempel om någon frågar hur man mår:
"Jag har det jättetufft nu, har en rejäl svacka i min depression så det är väldigt kämpigt. Tack för att du frågar, det känns fint att du bryr dig"
Jämfört med:
"Jag är så jävla deprimerad. Just nu vill jag helst bara gå hem och hänga mig".

Gissa vilket alternativ som har chans att generera ett fortsatt stödjande samtal och vilket som kommer skrämma slag på folk och göra att de inte vet vad de ska säga?

 

[Singoalla]

Att det hela handlar om tabu och att andra blir provocerade. Jag tror i stort sett inte på det.

Sen fattar jag inte vad provocerad riktigt betyder i sammanhanget, iofs. Om det inte är den kantiga reaktionen på att känna sig maktlös eller något liknande.

Du tror inte på att mina erfarenheter hänt mig, helt enkelt?

 

[Grazing]

Att du inte hört talas om det betyder inte att det inte förekommer. Nej man kan inte ha det som ett bevis och dra in sjukpengen men man kan starta nya utredningar och gör det också, bara för att nåt inte syns utåt (som ju är meningen med hela upplägget) betyder inte att inget pågår precis hela tiden. Nu tänker jag inte kommentera mera och du m.fl. får tro vad ni vill, blogga på bara så kanske ni får ovälkommet besök och en massa ifrågasättanden för "bidragsklimatet" har hårdnat betydligt och det kommer att fortsätta. Hur jag vet detta är min ensak.

Vad är det för psykiska sjukdomar du menar gör att man inte i bloggvärlden kan se ut att leva ett normalt liv? Jag har haft både psykoser och djupa depressioner och ändå utåt klarat av att leva ett "vanligt" liv i den bemärkelsen att jag haft hand om hästar och hundar osv och försäkringskassan är väldigt väl medvetna om all min aktivitet och aldrig ifrågasatt det. Dom vet om att jag fysiskt inte är oförmögen att fungera så varför skulle man dölja det? Dom har till och med uppmuntrat till det. Har aldrig träffat på någon på försäkringskassan som inte uppmuntrat mig att ha ett så aktivt liv det går, ett aktivt liv betyder dock inte att man klarar av ett fast jobb.

Så kom gärna med exempel på sånt om du nu vill hävda att det händer att någon med psykiska problem har fått saker och ting indraget pga vad den har skrivit på en blogg eller har ett aktivt liv på något sätt.

Dock lätt att bli väldigt paranoid om man hela tiden ska tro att någon kollar en, att någon utreder och att folk är efter en hela tiden. Att man måste passa sig för vad man skriver osv, jag har haft sådan paranoia också, såpass att jag knappt kunde gå och handla tillslut men har ju lärt mig att det är helt okej för försäkringskassan att som psykiskt sjuk få leva ett aktivt liv. Det är väldigt dumt att skrämma upp folk på det sättet.

 

[kryddelydd]

Dock lätt att bli väldigt paranoid om man hela tiden ska tro att någon kollar en, att någon utreder och att folk är efter en hela tiden. Att man måste passa sig för vad man skriver osv, jag har haft sådan paranoia också, såpass att jag knappt kunde gå och handla tillslut men har ju lärt mig att det är helt okej för försäkringskassan att som psykiskt sjuk få leva ett aktivt liv.

Jag kan tänka mig att FK kan ifrågasätta en individs rätt till ersättning om individen är mycket aktiv, så att man kan tolka att tidsåtgången för exempelvis att sköta en blogg motsvarar tidsåtgången för ett enklare arbete.

 

[Singoalla]

Men du beskriver ju en selektiv öppenhet, precis som jag skrev om. Du beskriver att du hade gott stöd av att prata med en utvald grupp människor som på ett bra sätt kunde bemöta dig när du hade det väldigt tufft.

Själva poängen är att öppenhet inte är ett mål i sig. Att prata om sitt mående med "folk" (alltså inte i vården utan andra människor) är ju bara bra om det samtalet blir bra för dig. Det är dåligt att försöka prata med folk som "inte förstår". Ingen människa kommer må bättre av att försöka förklara för någon som inte har förmåga att förstå. Det kommer troligen bara leda till att man mår ännu sämre eftersom det blir ett avvisande.
Alltså - öppenhet med människor som man känner sig förstådd av är bra. Öppenhet med människor som inte förstår är dåligt.

Att vara selektiv med sin "öppenhet" behöver alltså inte ha något överhuvudtaget med ev tabu att göra utan det kan vara en väldigt funktionell strategi.

Tillägg: När jag skrev att man kunde få stöd utan att berätta allt menade jag alltså att man kan få mycket omtanke och stöd från människor i ens omgivning genom att berätta att man har det väldigt tufft. Man behöver inte gå in på specifika detaljer.
Exempel om någon frågar hur man mår:
"Jag har det jättetufft nu, har en rejäl svacka i min depression så det är väldigt kämpigt. Tack för att du frågar, det känns fint att du bryr dig"
Jämfört med:
"Jag är så jävla deprimerad. Just nu vill jag helst bara gå hem och hänga mig".

Gissa vilket alternativ som har chans att generera ett fortsatt stödjande samtal och vilket som kommer skrämma slag på folk och göra att de inte vet vad de ska säga?

Jo, men nu tog jag mig själv som exempel och har som sagt sett andra exempel. Jag håller med dig i det du skriver, jag har liksom aldrig motsagt mig något utav det. Jag står dock fast vid livlinan som jag pratat om. I mitt fall hade jag ett forum, många andra har det inte. Åter igen, hur icke-konstruktivt det än är på lång sikt. Gällande hur man uttrycker sig så får man tänka på att det är en svårt sjuk person man pratar om och att uttrycka sig trubbigt och oigenomtänkt liksom kan ske.

 

[Grazing]

Jag kan tänka mig att FK kan ifrågasätta en individs rätt till ersättning om individen är mycket aktiv, så att man kan tolka att tidsåtgången för exempelvis att sköta en blogg motsvarar tidsåtgången för ett enklare arbete.

Är det en blogg man tjänar mycket pengar på så absolut, då har man ju en bra inkomst på det sättet och är ev inte i behov av ersättning då det ju faktiskt kan klassas som ett företag. Men då handlar det inte om vad man gör i livet i vardagen utan att man kan driva en blogg och tjäna pengar på det. Hyfsat få dock tror jag som faktiskt får en bra inkomst av att blogga.

 

[MiniLi]

Jo, men nu tog jag mig själv som exempel och har som sagt sett andra exempel. Jag håller med dig i det du skriver, jag har liksom aldrig motsagt mig något utav det. Jag står dock fast vid livlinan som jag pratat om. I mitt fall hade jag ett forum, många andra har det inte. Åter igen, hur icke-konstruktivt det än är på lång sikt. Gällande hur man uttrycker sig så får man tänka på att det är en svårt sjuk person man pratar om och att uttrycka sig trubbigt och oigenomtänkt liksom kan ske.

Det var alltså ett svar gällande det här med tabu eller ej. Jag tror verkligen inte tabu är den främsta anledningen till att människor inte vill vara helt öppna med sin psykiska ohälsa. Men vi kanske pratat om varandra så det blivit något missförstånd.

Klart alla människor kan uttrycka sig mindre väl. Det gäller ju alla, oavsett om man är sjuk eller ej. Men att en person som är väldigt sjuk upplever sig bli illa bemött (att människor beter sig märkligt när personen försöker prata öppet om sin sjukdom) kanske många gånger beror just på formuleringen. Sen har jag aldrig sagt att något av det är lätt.

 

[avslutat medlemskap]

Jag kan tänka mig att FK kan ifrågasätta en individs rätt till ersättning om individen är mycket aktiv, så att man kan tolka att tidsåtgången för exempelvis att sköta en blogg motsvarar tidsåtgången för ett enklare arbete.

Exakt så tolkar dom det hela och som svar på Grazings inlägg, det handlar inte om vad man kan tjäna på bloggen eller inte utan vad man klarar av och då har FK tolkningsföreträde. Vi ska vara väldigt medvetna om att vi lever i "DDR-Sverige" där alla medel är tillåtna för att ta tillvara statens intressen, även angiveri.

 

[Petruska]

Du tror inte på att mina erfarenheter hänt mig, helt enkelt?

Jo. Men jag håller öppet för att andra kunde ha tolkat samma händelser på andra sätt. Till exempel.

 

[Grazing]

Exakt så tolkar dom det hela och som svar på Grazings inlägg, det handlar inte om vad man kan tjäna på bloggen eller inte utan vad man klarar av och då har FK tolkningsföreträde. Vi ska vara väldigt medvetna om att vi lever i "DDR-Sverige" där alla medel är tillåtna för att ta tillvara statens intressen, även angiveri.

Men skriv gärna vad det är som man inte ska kunna göra menar du? För det går liksom emot allt som föräskringskassan sagt till mig. Det enda dom sagt är att jag måste vara noga med att berätta om jag får en extra inkomst, då kan man få en vilande sjukersättning istället under tiden.

Så nej, dom bryr sig inte om innehållet i bloggar vad det är man gör utan snarare hur man tjänar på dom. Fysiska handikapp däremot kan jag förstå att dom kan ifrågasätta ifall man utför saker som man faktiskt inte fysiskt ska klara av.

Psykiska sjukdomar innebär ju inget hinder för vad man kan göra egentligen fysiskt, det finns ingen som kan komma och säga att just den psykiska sjukdomen ska hindra dig från att kunna göra det och det. Det fungerar inte så riktigt.

 

[Singoalla]

Det var alltså ett svar gällande det här med tabu eller ej. Jag tror verkligen inte tabu är den främsta anledningen till att människor inte vill vara helt öppna med sin psykiska ohälsa. Men vi kanske pratat om varandra så det blivit något missförstånd.

Klart alla människor kan uttrycka sig mindre väl. Det gäller ju alla, oavsett om man är sjuk eller ej. Men att en person som är väldigt sjuk upplever sig bli illa bemött (att människor beter sig märkligt när personen försöker prata öppet om sin sjukdom) kanske många gånger beror just på formuleringen. Sen har jag aldrig sagt att något av det är lätt.

Ja, vi är helt med varandra. Jag håller som sagt med dig till fullo. Jag tycker utöver det också att kompromisser och nödlösningar är helt okej, och att uttrycka sig på ett sätt som kan skrämma får förekomma i händelse av nöd. Det här med psykisk sjukdom är ju sällan så snyggt och städat, utan ofta rätt fult och naket. Med det sagt så kan man ju alltid sträva åt rätt håll och de långsiktiga lösningarna.

 

[kryddelydd]

Är det en blogg man tjänar mycket pengar på så absolut, då har man ju en bra inkomst på det sättet och är ev inte i behov av ersättning då det ju faktiskt kan klassas som ett företag. Men då handlar det inte om vad man gör i livet i vardagen utan att man kan driva en blogg och tjäna pengar på det. Hyfsat få dock tror jag som faktiskt får en bra inkomst av att blogga.

Jo, fast det är inte inkomsten FK har synpunkter på utan arbetsinsatsen.
Om arbetsinsatsen är "tillräckligt stor" kan FK anses att man är arbetsför. Och därmed inte har rätt till ersättning.
tillägg:
Alltså, om man klarar driva en aktiv blogg så har man tillräcklig koncentrationsförmåga för att utföra enklare arbetsuppgifter.
Och man har tillräcklig uthållighet.
Och man har tillräcklig initiativförmåga för att ta tag i att driva bloggen.

Alltså inte helt utan arbetsförmåga.

 

[MiniLi]

Ja, vi är helt med varandra. Jag håller som sagt med dig till fullo. Jag tycker utöver det också att kompromisser och nödlösningar är helt okej, och att uttrycka sig på ett sätt som kan skrämma får förekomma i händelse av nöd. Det här med psykisk sjukdom är ju sällan så snyggt och städat, utan ofta rätt fult och naket. Med det sagt så kan man ju alltid sträva åt rätt håll och de långsiktiga lösningarna.

Absolut!
Jag jobbar ju med att behandla psykisk ohälsa så vet vet mkt väl hur det kan bli. På jobbet hanterar jag utan problem alla möjliga uttryck. Men om någon jag möter som privatperson uttrycker sitt mående lika ”grovt” så får ju jag panik och känner mig hjälplös precis som alla andra.
När sånt händer mig, dvs när någon nära mig mår väldigt dåligt och jag känner mig fullständigt hjälplös och säkert säger ”fel” saker, då tänker jag på hur svårt det måste vara för alla andra. Jag är ju ändå proffs på det här, men när det kommer nära så är det lika otäckt ändå.

Så utan att säga vad folk ska eller inte ska göra så är det nog viktigt att ha rimliga förväntningar på sin omgivning.

 

[Singoalla]

Jo. Men jag håller öppet för att andra kunde ha tolkat samma händelser på andra sätt. Till exempel.

Ja alltså, jag kan ju inte låsa mig till att andra gjort en annan tolkning av samma situation. Men jag anser såklart min tolkning som riktig. I det ena fallet så var det en person som hade en väldigt dramatisk person i sitt flöde på FB så vräkte ur sig allt möjligt, skällde på folk och sa att hen skulle flytta från stan för att vi skulle slippa hen. Var och varannan dag. Världens martyr, en nära vän till min vän som hen ofta pratade om att hen var så less på. Så min vän var nog redan rätt ”fed up” med självömkan och martyrskap så när min expartner uttryckte självmordstankar i sociala medier så kom min vän till mig och spydde ur sig hur less hen va på det här med att söka bekräftelse och uppmärksamhet över sådant. Jag gissar att det berodde på 1. Att hen redan hade dåliga erfarenheter av martyrer som hen blandade in i denna situation och 2. Okunskap. Men det som sas där och då var inte p.g.a omsorg, oro eller hjälplöshet utan jag uppfattade det rakt av som att min vän trodde att min sexsambo bara var dramatiskt och krävde uppmärksamhet. Hen var också övertygad om att om man hade självmordstankar på riktigt så berättar man inte om det, det hade hen läst.

 

[Singoalla]

Absolut!
Jag jobbar ju med att behandla psykisk ohälsa så vet vet mkt väl hur det kan bli. På jobbet hanterar jag utan problem alla möjliga uttryck. Men om någon jag möter som privatperson uttrycker sitt mående lika ”grovt” så får ju jag panik och känner mig hjälplös precis som alla andra.
När sånt händer mig, dvs när någon nära mig mår väldigt dåligt och jag känner mig fullständigt hjälplös och säkert säger ”fel” saker, då tänker jag på hur svårt det måste vara för alla andra. Jag är ju ändå proffs på det här, men när det kommer nära så är det lika otäckt ändå.

Så utan att säga vad folk ska eller inte ska göra så är det nog viktigt att ha rimliga förväntningar på sin omgivning.

Ja, det håller jag helt med om. Skrev lite om det tidigare också, att det kan bli olyckligt betyder nödvändigtvis inte att någon bär ansvaret riktigt. Det är sjukt svårt. Inte ens jag som sambo visste hur jag skulle agera alltid och stressen över det drev mig in i min egen depression. Så det är sjukt svårt, för alla.

Jag ser psykisk ohälsa lite så, sorgligt och sjukt svårt för precis alla inblandade.

 

[Saeta]

Vad har det med saken att göra? Jag diskuterar inte ens det utan påpekar att det finns folk som förblir sjuka för att det finns en vinst i det.

För att det är något som många tycker, därför har det med saken att göra.
Och nja, det finns ingen vinst i att vara sjuk.

Ja, jag vet mycket väl vad sjukdomsvinst är. MEN jag gillar inte ordet, jag tycker att det ofta blir fel och skuldbeläggande när det pratas om sjukdomsvinst. Det är ju knappast så att en sjuk person hellre vill vara sjuk än att bli frisk. Åter igen, jag vet vad sjukdomsvinst innebär och jag vet att det inte alltid är medvetet. Men jag ser det inte som en vinst. Snarare ett sätt att hålla sig vid liv.

 

[Saeta]

Att prata om saker som är tabu, att psyksjuka gör det, skulle då vara fruktansvärt.

Vem diskuterar du med där? Knappast någon i tråden. Jag håller inte ens med om att tabut kring psykisk ohälsa finns (kvar).

Okej. Du behöver inte hålla med. Jag upplever att det finns ett tabu.
Jag tycker att @Singoalla skrev väldigt bra i inlägg #340.

 

[Saeta]

Min erfarenhet är värk-->värktabletter-->fortfarande värk-->starkare värktabletter-->fortfarande värk-->kombinera starkare värktabletter med andra värktabletter-->fortfarande värk-->ännu starkare värktabletter. Inte en enda "utredning" om varför värken faktiskt är där eller vad som orsakar den. Det får man ta tag i och lösa själv har jag märkt.

Instämmer. Några av mina närmsta har varit med om exakt samma. Nu sitter de fast i ett värktablettmissbruk.

 

[MiniLi]

För att det är något som många tycker, därför har det med saken att göra.
Och nja, det finns ingen vinst i att vara sjuk.

Ja, jag vet mycket väl vad sjukdomsvinst är. MEN jag gillar inte ordet, jag tycker att det ofta blir fel och skuldbeläggande när det pratas om sjukdomsvinst. Det är ju knappast så att en sjuk person hellre vill vara sjuk än att bli frisk. Åter igen, jag vet vad sjukdomsvinst innebär och jag vet att det inte alltid är medvetet. Men jag ser det inte som en vinst. Snarare ett sätt att hålla sig vid liv.

Jag ogillar också ordet sjukdomsvinst. Men det finns ju även om jag hellre pratar om det i andra termer.
Problemet med ordet sjukdomsvinst är väl att själva begreppet lite bjuder in till förenkling och folk som har för lite kunskap använder det lite felaktigt.

 

[Magiana]

Jo, fast det är inte inkomsten FK har synpunkter på utan arbetsinsatsen.
Om arbetsinsatsen är "tillräckligt stor" kan FK anses att man är arbetsför. Och därmed inte har rätt till ersättning.
tillägg:
Alltså, om man klarar driva en aktiv blogg så har man tillräcklig koncentrationsförmåga för att utföra enklare arbetsuppgifter.
Och man har tillräcklig uthållighet.
Och man har tillräcklig initiativförmåga för att ta tag i att driva bloggen.

Alltså inte helt utan arbetsförmåga.

Jag har hela tiden skrivit mycket medan jag har varit sjuk. Att skriva ner vad jag tänker har aldrig varit svårt för mig. I de fall jag behövt tänka till mer så har ett blogginlägg kunnat ta flera timmar att skriva. För mig har det aldrig varit något mål att "driva en blogg". Jag har rätt och slätt skrivit av mig då och då. Att se det som arbetsförmåga känns rätt bisarrt faktiskt. Om jag pratar med någon i telefonen en timme då och då, är det också arbetsförmåga? Hur pass "död" behöver man vara för att man inte ska anses arbetsför?