Sjukdomsvinst och psykisk ohälsa

[Petruska]

Det är ju inte direkt lätt att förhålla sig till en djupt deprimerad. Inte till en manisk person heller, jag har erfarenhet av det och det var inte roligt. Dysmorfofobi vet jag inte hur man skulle förhålla sig till - så som personen själv bad om, antar jag.

Det gäller ju för långa rader av tillstånd. Själv vet jag knappt hur jag ska förhålla mig till glutenintolerans, ens. Vad kan dessa personer äta? Om jag av misstag serverar något som innehåller gluten, så beror det inte på att celiaki är "tabu", utan på att jag begick ett smärre misstag.

Det framstår som väldigt överdrivet att alla ska känna till alla sjukdomstillstånd som på något vis kan påverka den sjukes tillvaro.

(När det gäller depression förhåller jag mig dock oftast inte som personen ber om, utan så som jag tror är mest lämpligt. När det gäller glutenintolerans tror jag att det är lättare att bli ense med personen om vilken strategi som är den rätta.)

 

[Petruska]

Jag tycker iofs inte att det finns något självändamål med att vara ”öppen” om sina sjukdomar. Nu menar jag inte att man ska hålla det hemligt totalt, utan att de flesta mår bättre om de är selektivt öppna. Vissa människor behöver veta vissa saker av praktiska skäl. Tex så behöver kanske chefen veta att det finns en viss problematik och om man behöver ha några anpassningar. De närmsta mår man säkert bra att kunna prata relativt fritt med, OM de är vettiga människor att prata med. Finns ingen anledning att försöka få förståelse från någon som inte har ngn förståelse att ge.
Man kan dessutom prata om sitt mående på olika sätt. Man behöver inte prata om provocerande detaljer, det går att få stöd ändå.

Åter igen. Inte tystande eller tabu, bara att förhålla sig till en fullt naturlig oförståelse och vara snäll mot sig själv. Inte sätta sig själv i situationer som man kommer må ännu sämre av.

Jag fattar inte heller poängen med den där envist hävdade "öppenheten".

 

[Singoalla]

Jag tycker iofs inte att det finns något självändamål med att vara ”öppen” om sina sjukdomar. Nu menar jag inte att man ska hålla det hemligt totalt, utan att de flesta mår bättre om de är selektivt öppna. Vissa människor behöver veta vissa saker av praktiska skäl. Tex så behöver kanske chefen veta att det finns en viss problematik och om man behöver ha några anpassningar. De närmsta mår man säkert bra att kunna prata relativt fritt med, OM de är vettiga människor att prata med. Finns ingen anledning att försöka få förståelse från någon som inte har ngn förståelse att ge.
Man kan dessutom prata om sitt mående på olika sätt. Man behöver inte prata om provocerande detaljer, det går att få stöd ändå.

Åter igen. Inte tystande eller tabu, bara att förhålla sig till en fullt naturlig oförståelse och vara snäll mot sig själv. Inte sätta sig själv i situationer som man kommer må ännu sämre av.

Jag håller med dig till viss del, men det där med att det finns stöd att få ändå utan att dela med sig av provocerande detaljer håller jag inte med om. För egen del tog det fem månader från besök på vårdcentral för regelbundna minnesluckor (som bland annat skett när jag körde bil) till jag fick en tid hos psykiatrin. Då var jag uppe på akutpsyk vid två tillfällen där emellan och i princip bad för livet. Nu var jag aldrig en person som delade med mig offentligt, utan lyckligtvis var jag medlem i en väldigt liten sluten grupp på FB med bekanta som hade stor kunskap om psykisk ohälsa. Jag pratade med dem, vilket höll mig flytande.

Jag är dåligt insatt i vad som fungerar bra i längden, det hade säkert psykiatrin vetat om jag fått hjälp. I stället fick jag gå på beroendeutredning och ta blodprover och kissa i mugg inför sköterska under tre av fem månader utan hjälp. Jag missbrukade ingenting visade utredningen. Skräll.. Min poäng är som jag nämnde tidigare i tråden, jag tror man måste se psykisk ohälsa som väldigt svajigt med många kompromisser och nödlösningar på vägen. Vissa behöver få ur sig sin smärta, med provocerande detaljer. Kanske inte det bästa i längden men må så vara om denne inte väljer att avsluta livet just den dagen.

 

[Petruska]

Gud vad jag håller med! Jag avskyr att prata om min sjukdom, och då är den ändå ”bara” somatisk. Men den påverkar mitt liv i hög grad och därför berättar jag on a need to know basis - alltså när jag uteblir från saker för att jag är sjuk, och på jobbet, där jag behöver viss anpassning. Men jag suckar djupt inombords när snälla och välmenande människor frågar hur jag har det med min sjukdom, för då måste jag berätta igen.

Då blir det ju också som om din sjukdom är det mest intressanta med dig. Jämfört med hur det är på jobbet, hur syskonbarnen har det, om du ska skaffa den där katten nån himla gång, och annat.

 

[parellikusken]

Jag var sjukskriven i princip ifrån att jag slutat gymnasiet tills jag blev 25 år pga. depression- och ångestproblematik. Fick en massa hjälp från vården och socialpsykiatrin, men mådde inte bättre. Hade ett jättebra stöd ifrån mina föräldrar, men det blev inte bättre av det heller.
Jag trodde att jag skulle vara fast i det för resten av mitt liv, att det var kört för mig. Och på något sätt så lyckades jag acceptera det till slut, jag visste inte hur jag skulle bli frisk och hade egentligen ingen aning om hur ett vuxenliv såg ut när man var frisk.
Självförtroendet var (såklart) kört helt i botten och jag trodde på riktigt att jag inte skulle klara av att gå ut i arbetslivet, jag hade inte ens lyckats med praktik liksom.
Efter några år identifierade jag mig med den nya personen jag blivit, jag blev min sjukdom och jag blev mitt dåliga självförtroende. Det var så svårt att tro att jag skulle klara av något nytt att jag inte vågade göra det heller.
Det blev så illa att det var lättare att sitta hemma ensam och isolerad med självmordstankar än att försöka bli frisk.

Såklart jag inget annat ville än att bli frisk och kunna leva som alla andra kunde, men det kändes helt omöjligt så jag slutade kämpa för att ta mig det.
Sjukdomsidentitet och sjukdomsvinst kallar jag det.

Det som gjorde mig frisk var att föräldrarna köpte en häst åt mig som gjorde att jag blev tvungen att bryta isoleringen och fick sakta bygga upp mitt självförtroende igen. Jag fick en annan identitet, jag blev hästägare och var viktig för min häst.
Det i kombination med en fantastisk daglig verksamhet som också byggde upp mig gjorde att jag kunde påbörja folkhögskolestudier och fortsatte sedan till universitet och arbetslivet.

Jag är nu sjukskriven igen sedan i november för samma problematik och får mycket stöd. Skillnaden är nu att jag har en massa vänner som gör att jag inte tappar min identitet, har fortfarande god kontakt med arbetet (arbetar några timmar i veckan nu) och har min häst.
Det finns inte utrymme för att identifiera mig med min sjukdom, då jag har så många andra identiteter som är mer värd.
Och sjukdomsvinst finns inte för mig nu, allt är förluster.

 

[mandalaki]

Då blir det ju också som om din sjukdom är det mest intressanta med dig. Jämfört med hur det är på jobbet, hur syskonbarnen har det, om du ska skaffa den där katten nån himla gång, och annat.

Ja precis. Jag vill inte vara en vandrande sjukdom. Förhoppningsvis finns det intressantare saker med mig.

 

[Singoalla]

Jag fattar inte heller poängen med den där envist hävdade "öppenheten".

Det gör definitivt jag. Men det är väl rimligt tänker jag, att vi är så olika.

Då blir det ju också som om din sjukdom är det mest intressanta med dig. Jämfört med hur det är på jobbet, hur syskonbarnen har det, om du ska skaffa den där katten nån himla gång, och annat.

Jag tänker att det behöver väl inte vara det ena eller det andra? Bara för att man pratar om sin sjukdom så behöver ju inte det bli ens identitet. Jag har pratat öppet med mina vänner om min depression, men jag tror att de tänker på tusen saker när de hör mitt namn innan de tänker på psykisk ohälsa.

 

[Singoalla]

Jag var sjukskriven i princip ifrån att jag slutat gymnasiet tills jag blev 25 år pga. depression- och ångestproblematik. Fick en massa hjälp från vården och socialpsykiatrin, men mådde inte bättre. Hade ett jättebra stöd ifrån mina föräldrar, men det blev inte bättre av det heller.
Jag trodde att jag skulle vara fast i det för resten av mitt liv, att det var kört för mig. Och på något sätt så lyckades jag acceptera det till slut, jag visste inte hur jag skulle bli frisk och hade egentligen ingen aning om hur ett vuxenliv såg ut när man var frisk.
Självförtroendet var (såklart) kört helt i botten och jag trodde på riktigt att jag inte skulle klara av att gå ut i arbetslivet, jag hade inte ens lyckats med praktik liksom.
Efter några år identifierade jag mig med den nya personen jag blivit, jag blev min sjukdom och jag blev mitt dåliga självförtroende. Det var så svårt att tro att jag skulle klara av något nytt att jag inte vågade göra det heller.
Det blev så illa att det var lättare att sitta hemma ensam och isolerad med självmordstankar än att försöka bli frisk.

Såklart jag inget annat ville än att bli frisk och kunna leva som alla andra kunde, men det kändes helt omöjligt så jag slutade kämpa för att ta mig det.
Sjukdomsidentitet och sjukdomsvinst kallar jag det.

Det som gjorde mig frisk var att föräldrarna köpte en häst åt mig som gjorde att jag blev tvungen att bryta isoleringen och fick sakta bygga upp mitt självförtroende igen. Jag fick en annan identitet, jag blev hästägare och var viktig för min häst.
Det i kombination med en fantastisk daglig verksamhet som också byggde upp mig gjorde att jag kunde påbörja folkhögskolestudier och fortsatte sedan till universitet och arbetslivet.

Jag är nu sjukskriven igen sedan i november för samma problematik och får mycket stöd. Skillnaden är nu att jag har en massa vänner som gör att jag inte tappar min identitet, har fortfarande god kontakt med arbetet (arbetar några timmar i veckan nu) och har min häst.
Det finns inte utrymme för att identifiera mig med min sjukdom, då jag har så många andra identiteter som är mer värd.
Och sjukdomsvinst finns inte för mig nu, allt är förluster.

Fint skrivet

 

[Grazing]

Ja men lik förb. så gör myndigheterna just det och så sätts det igång en utredning helt i onödan som får den drabbade att må ännu sämre.

Jag har aldrig hört någon som blivit drabbad för vad den skriver som har psykiska problem. Vanligt lär det inte vara, dessutom omöjligt att ha det som bevis för någonting.

Så är det inte bara för dom med psykiska problem, det är när dom och vi med fysiska tillkortakommanden mår bra som vi syns, dom dagarna vi inte funkar så syns vi inte och det är inte alls säkert att vi har rullstol, kryckor, går och pratar för oss själva eller beter oss underligt så det går att sätta fingret på att vi inte är "som alla andra" längre. Men människor är snabba att döma, ofta är det avundsjuka som gör att vi blivit anmälda (ja det har hänt mig också) men då ska dom själva ha rent mjöl i påsen och ordentligt på fötterna innan dom ringer nån myndighet,,,,,,vilket denna inte hade så jag "hjälpte" honom på traven att avsluta sitt företag med en brakkonkurs. Är man elak, avundsjuk och ogin så kan det svida.

Klart det är, men det blir tydligare för dom med fysiska problem som gör saker som ska vara omöjligt för dom att göra, som att gå om dom inte kan det. Det är bara sådana fall som jag har hört drabbats av vad dom skriver och visar på internet.

 

[mandalaki]

Jag var sjukskriven i princip ifrån att jag slutat gymnasiet tills jag blev 25 år pga. depression- och ångestproblematik. Fick en massa hjälp från vården och socialpsykiatrin, men mådde inte bättre. Hade ett jättebra stöd ifrån mina föräldrar, men det blev inte bättre av det heller.
Jag trodde att jag skulle vara fast i det för resten av mitt liv, att det var kört för mig. Och på något sätt så lyckades jag acceptera det till slut, jag visste inte hur jag skulle bli frisk och hade egentligen ingen aning om hur ett vuxenliv såg ut när man var frisk.
Självförtroendet var (såklart) kört helt i botten och jag trodde på riktigt att jag inte skulle klara av att gå ut i arbetslivet, jag hade inte ens lyckats med praktik liksom.
Efter några år identifierade jag mig med den nya personen jag blivit, jag blev min sjukdom och jag blev mitt dåliga självförtroende. Det var så svårt att tro att jag skulle klara av något nytt att jag inte vågade göra det heller.
Det blev så illa att det var lättare att sitta hemma ensam och isolerad med självmordstankar än att försöka bli frisk.

Såklart jag inget annat ville än att bli frisk och kunna leva som alla andra kunde, men det kändes helt omöjligt så jag slutade kämpa för att ta mig det.
Sjukdomsidentitet och sjukdomsvinst kallar jag det.

Det som gjorde mig frisk var att föräldrarna köpte en häst åt mig som gjorde att jag blev tvungen att bryta isoleringen och fick sakta bygga upp mitt självförtroende igen. Jag fick en annan identitet, jag blev hästägare och var viktig för min häst.
Det i kombination med en fantastisk daglig verksamhet som också byggde upp mig gjorde att jag kunde påbörja folkhögskolestudier och fortsatte sedan till universitet och arbetslivet.

Jag är nu sjukskriven igen sedan i november för samma problematik och får mycket stöd. Skillnaden är nu att jag har en massa vänner som gör att jag inte tappar min identitet, har fortfarande god kontakt med arbetet (arbetar några timmar i veckan nu) och har min häst.
Det finns inte utrymme för att identifiera mig med min sjukdom, då jag har så många andra identiteter som är mer värd.
Och sjukdomsvinst finns inte för mig nu, allt är förluster.

Insiktsfullt berättat!

 

[monster1]

Ja precis. Jag vill inte vara en vandrande sjukdom. Förhoppningsvis finns det intressantare saker med mig.

Det är ju för att din sjukdom är accepterad och även om du anser att du inte pratar om den så vet tex jag om vad du lider av och jag känner inte ens dig i övrigt. Att säga att jag känner att jag har början av ett magskov och kommer sannolikt inte till jobbet imorgon är mycket mer accepterat än att säga att jag har en begynnande ångest och är inte säker på att jag kommer in imorgon.

Det är ju därför man behöver prata om det, så jag inte ska behöva förklara ingående varför och hur det påverkar hela jäkla tiden. Att säga att tyvärr jag måste ställa in idag jag har migrän = noll frågor ingen tycker att du borde rycka upp dig. Att säga att jag jag är nedstämd och klarar inte vara bland folk = dålig ursäkt och borde rycka upp sig.

Sjukskrivning för utmattning= troligtvis påhittat, lat, svag, "känslig"
Sjukskrivning för trasig axel = arbetsgivaren har inte gjort sitt jobb etc etc.

 

[parellikusken]

Fint skrivet

Insiktsfullt berättat!

Tack.
Har fått perspektiv på den tiden nu då det gått över fem år. Är skönt att förstå mer och mer om hur det egentligen var under den perioden.

 

[kryddelydd]

Jag tänker att det nödvändigtvis inte är ett tabu kring själva ohälsan, utan snarare hur den kan ta sig uttryck. Om man tar depression som exempel så är folk väldigt förstående kring att en person är deprimerad, men när samma person uttrycker att hen inte vill leva mer så kan det börja skava. Eller att personen "alltid är så negativ", "inte vill tänka positivt", "inte ens försöker" osv.

Vissa diagnoser verkar också enklare att förstå och acceptera än andra. Inte diagnoserna i sig då, utan hur de tar sig uttryck. För jag upplever att väldigt många är införstådda och accepterande när man pratar om att en person har vissa sjukdomar eller ohälsa, men att det som sagt möts av starkare reaktioner när ohälsan sedan tar sig uttryck som gör den okunnige irriterad/arg/frustrerad/dömande. Bipolaritet, dysforfofobi osv.

Tabu är väl kanske fel ord. Men okunskap som leder till fördomar.

Det som skaver är väl en maktlöshet hos den som hör berättelsen.
Liksom, vad ska åhöraren göra? eller säga?

 

[Grazing]

Jag var sjukskriven i princip ifrån att jag slutat gymnasiet tills jag blev 25 år pga. depression- och ångestproblematik. Fick en massa hjälp från vården och socialpsykiatrin, men mådde inte bättre. Hade ett jättebra stöd ifrån mina föräldrar, men det blev inte bättre av det heller.
Jag trodde att jag skulle vara fast i det för resten av mitt liv, att det var kört för mig. Och på något sätt så lyckades jag acceptera det till slut, jag visste inte hur jag skulle bli frisk och hade egentligen ingen aning om hur ett vuxenliv såg ut när man var frisk.
Självförtroendet var (såklart) kört helt i botten och jag trodde på riktigt att jag inte skulle klara av att gå ut i arbetslivet, jag hade inte ens lyckats med praktik liksom.
Efter några år identifierade jag mig med den nya personen jag blivit, jag blev min sjukdom och jag blev mitt dåliga självförtroende. Det var så svårt att tro att jag skulle klara av något nytt att jag inte vågade göra det heller.
Det blev så illa att det var lättare att sitta hemma ensam och isolerad med självmordstankar än att försöka bli frisk.

Såklart jag inget annat ville än att bli frisk och kunna leva som alla andra kunde, men det kändes helt omöjligt så jag slutade kämpa för att ta mig det.
Sjukdomsidentitet och sjukdomsvinst kallar jag det.

Det som gjorde mig frisk var att föräldrarna köpte en häst åt mig som gjorde att jag blev tvungen att bryta isoleringen och fick sakta bygga upp mitt självförtroende igen. Jag fick en annan identitet, jag blev hästägare och var viktig för min häst.
Det i kombination med en fantastisk daglig verksamhet som också byggde upp mig gjorde att jag kunde påbörja folkhögskolestudier och fortsatte sedan till universitet och arbetslivet.

Jag är nu sjukskriven igen sedan i november för samma problematik och får mycket stöd. Skillnaden är nu att jag har en massa vänner som gör att jag inte tappar min identitet, har fortfarande god kontakt med arbetet (arbetar några timmar i veckan nu) och har min häst.
Det finns inte utrymme för att identifiera mig med min sjukdom, då jag har så många andra identiteter som är mer värd.
Och sjukdomsvinst finns inte för mig nu, allt är förluster.

Nästan precis så det var för mig, efter hur många självmordsförsök som helst och depressionen som bara blev värre och värre så köpte mina föräldrar min häst, det räddade mig totalt. Då var jag tvungen att ta mig ut och blev mycket friskare väldigt fort, tillsammans med lite annat stöd. Sen har ju mer eller mindre problemen fortsatt och jag tror inte jag nånsin kommer bli av med dom men djuren hjälper väldigt. Jag kan liksom inte gräva ner mig så lätt som man kan göra när man inte har någon annan man måste tänka på som behöver en.

Dom flesta tycker nog att sådana som jag inte ska ge sig in i att äga djur men det är det enda faktiskt som håller mig vid liv. Det är att jag måste oavsett hur jag mår ta hand om dom och det bryter tankarna.

 

[Singoalla]

Det som skaver är väl en maktlöshet hos den som hör berättelsen.
Liksom, vad ska åhöraren göra? eller säga?

Det kan absolut vara maktlöshet, eller oro. Det kan också bara vara att nån blir provocerad.

 

[escodobe]

Jag håller med dig till viss del, men det där med att det finns stöd att få ändå utan att dela med sig av provocerande detaljer håller jag inte med om. För egen del tog det fem månader från besök på vårdcentral för regelbundna minnesluckor (som bland annat skett när jag körde bil) till jag fick en tid hos psykiatrin. Då var jag uppe på akutpsyk vid två tillfällen där emellan och i princip bad för livet. Nu var jag aldrig en person som delade med mig offentligt, utan lyckligtvis var jag medlem i en väldigt liten sluten grupp på FB med bekanta som hade stor kunskap om psykisk ohälsa. Jag pratade med dem, vilket höll mig flytande.

Jag är dåligt insatt i vad som fungerar bra i längden, det hade säkert psykiatrin vetat om jag fått hjälp. I stället fick jag gå på beroendeutredning och ta blodprover och kissa i mugg inför sköterska under tre av fem månader utan hjälp. Jag missbrukade ingenting visade utredningen. Skräll.. Min poäng är som jag nämnde tidigare i tråden, jag tror man måste se psykisk ohälsa som väldigt svajigt med många kompromisser och nödlösningar på vägen. Vissa behöver få ur sig sin smärta, med provocerande detaljer. Kanske inte det bästa i längden men må så vara om denne inte väljer att avsluta livet just den dagen.

Det är ingen som lobbat för någon slags censur, men att det till exempel kan vara en del av rehabiliteringen att utforska ev sjukdomsvinst och/ eller sjukdomsidentitet Precis på samma sätt som att relationer är en viktig faktor att se över.

 

[kryddelydd]

Det kan absolut vara maktlöshet, eller oro. Det kan också bara vara att nån blir provocerad.

Jag tror att det är rätt få personer som känner sig provocerade av suicidtankar.
Däremot tror jag att "jag kan inte" och "jag orkar inte" kan upplevas som provocerande ibland.

 

[Grazing]

Jag tror dom som blir provocerade av dåligt mående är dom som tror man använder det som en ursäkt för att inte göra något. Har svårt att tro att någon blir provocerad annars av det.

 

[Singoalla]

Jag tror att det är rätt få personer som känner sig provocerade av suicidtankar.

Jag har tyvärr stött på en del "Hur kan hen skriva så, det är respektlöst mot anhöriga", "Barnsligt att skriva så, hen vill bara ha uppmärksamhet", "Hen har ju massor att leva för, otacksamt att inte se det", "Det finns fler som har det jobbigt men vi försöker minsann tänka positivt" osv. är ett litet axplock av vad jag hört. Den om att bara vilja ha uppmärksamhet i många olika versioner är väl den vanligaste.

 

[mandalaki]

Det är ju för att din sjukdom är accepterad och även om du anser att du inte pratar om den så vet tex jag om vad du lider av och jag känner inte ens dig i övrigt.

Ja? Jag pratar om den i migräntrådar här och ibland skriver jag att jag ligger back pga migrän. Men det jag menade var givetvis IRL där jag inte går omkring och beskriver mig som migränpatient.

Att säga att tyvärr jag måste ställa in idag jag har migrän = noll frågor ingen tycker att du borde rycka upp dig.

Tala inte om för mig hur jag blir bemött, är du snäll. Inte minst eftersom migrän är en sjukdom som många verkar ta till när de behöver vara hemma från jobbet är det inte alls så okomplicerat. Plus antydningarna man får om det är nog psykiskt så man borde se till att må bättre mentalt, helt enkelt.

Sjukskrivning för utmattning= troligtvis påhittat, lat, svag, "känslig"

Jag har varit sjukskriven för utmattning och gjort mina egna erfarenheter, tack.