Sjukdomsvinst och psykisk ohälsa

[Petruska]

Det jag tycker man ofta stöter på hos dessa som har varit sjukskrivna i en halv evighet är mer än känsla av att inte höra till och en mycket låg självkänsla. Då tänker iaf jag att man måste arbeta med de bitarna först i stället för att reducera en människa till "saknar motivation" för att inte vilja förändra sitt liv till det bättre.

Jag tänker att svårigheten med att gå över eller tillbaka till att leva som frisk handlar om mycket mer komplicerade saker än "sakna motivation".

Mig förvånar det att så få i tråden ser svårigheten i att lämna det kända (om än trista, understimulerande och fattiga) för det friska livets utmaningar. Och det förvånar mig att den tanken provocerar så många.

 

[Petruska]

Jag tänker att det nödvändigtvis inte är ett tabu kring själva ohälsan, utan snarare hur den kan ta sig uttryck. Om man tar depression som exempel så är folk väldigt förstående kring att en person är deprimerad, men när samma person uttrycker att hen inte vill leva mer så kan det börja skava. Eller att personen "alltid är så negativ", "inte vill tänka positivt", "inte ens försöker" osv.

Vissa diagnoser verkar också enklare att förstå och acceptera än andra. Inte diagnoserna i sig då, utan hur de tar sig uttryck. För jag upplever att väldigt många är införstådda och accepterande när man pratar om att en person har vissa sjukdomar eller ohälsa, men att det som sagt möts av starkare reaktioner när ohälsan sedan tar sig uttryck som gör den okunnige irriterad/arg/frustrerad/dömande. Bipolaritet, dysforfofobi osv.

Tabu är väl kanske fel ord. Men okunskap som leder till fördomar.

Det jag har mött - och jag har då stark ärftlig belastning för typ depression, jag har många svårt deprimerade nära mig och jag har själv en klart depressiv läggning - är nästan uteslutande en god förståelse för hela grejen.

Det varierar däremot hur folk agerar utifrån sin förståelse, men det gör det ju vad det än gäller.

 

[mandalaki]

Jag tänker att det nödvändigtvis inte är ett tabu kring själva ohälsan, utan snarare hur den kan ta sig uttryck. Om man tar depression som exempel så är folk väldigt förstående kring att en person är deprimerad, men när samma person uttrycker att hen inte vill leva mer så kan det börja skava. Eller att personen "alltid är så negativ", "inte vill tänka positivt", "inte ens försöker" osv.

Vissa diagnoser verkar också enklare att förstå och acceptera än andra. Inte diagnoserna i sig då, utan hur de tar sig uttryck. För jag upplever att väldigt många är införstådda och accepterande när man pratar om att en person har vissa sjukdomar eller ohälsa, men att det som sagt möts av starkare reaktioner när ohälsan sedan tar sig uttryck som gör den okunnige irriterad/arg/frustrerad/dömande. Bipolaritet, dysforfofobi osv.

Tabu är väl kanske fel ord. Men okunskap som leder till fördomar.

Bipolär sjukdom har kanske en del en uppfattning om vad det är. Men dysmorfofobi, det känner väl väldigt få till? Jag tycker nog inte man kan kalla det okunskap med det underförstådda att okunskapen är dålig. Man kan inte begära att folk i allmänhet ska kunna sådant.

 

[Singoalla]

Bipolär sjukdom har kanske en del en uppfattning om vad det är. Men dysmorfofobi, det känner väl väldigt få till? Jag tycker nog inte man kan kalla det okunskap med det underförstådda att okunskapen är dålig. Man kan inte begära att folk i allmänhet ska kunna sådant.

Nej, det har jag aldrig begärt och det var inte tänkt att det skulle vara underförstått i mitt inlägg. Men utfallet av okunskapen kan likväl bli olycklig för den sjuke.

 

[TinyWiny]

men när samma person uttrycker att hen inte vill leva mer så kan det börja skava.

Men tycker du verkligen att det är konstigt? Det är väl självklart att det är helt fruktansvärt när någon man bryr sig om inte vill leva längre och det oavsett vad orsaken till att hen inte vill längre är. Man känner sig totalt hjälplös för man vet att inget man säger eller gör kan hjälpa. Det skaver inte för att man tycker att människan är jobbig, negativ eller att det är tabu utan för att hela situationen är så fruktansvärt hemskt vidrig.

 

[Singoalla]

Det jag har mött - och jag har då stark ärftlig belastning för typ depression, jag har många svårt deprimerade nära mig och jag har själv en klart depressiv läggning - är nästan uteslutande en god förståelse för hela grejen.

Det varierar däremot hur folk agerar utifrån sin förståelse, men det gör det ju vad det än gäller.

Våra erfarenheter är olika, är vad jag försöker säga. Det är positivt att du mötts av god förståelse. Olyckligtvis har jag inte uteslutande samma erfarenhet.

 

[mandalaki]

Nej, det har jag aldrig begärt och det var inte tänkt att det skulle vara underförstått i mitt inlägg. Men utfallet av okunskapen kan likväl bli olycklig för den sjuke.

Det är ju inte direkt lätt att förhålla sig till en djupt deprimerad. Inte till en manisk person heller, jag har erfarenhet av det och det var inte roligt. Dysmorfofobi vet jag inte hur man skulle förhålla sig till - så som personen själv bad om, antar jag.

 

[Singoalla]

Men tycker du verkligen att det är konstigt? Det är väl självklart att det är helt fruktansvärt när någon man bryr sig om inte vill leva längre och det oavsett vad orsaken till att hen inte vill längre är. Man känner sig totalt hjälplös för man vet att inget man säger eller gör kan hjälpa. Det skaver inte för att man tycker att människan är jobbig, negativ eller att det är tabu utan för att hela situationen är så fruktansvärt hemskt vidrig.

Jo tack, det vet jag allt om. Nu plockade du visserligen enbart ut uttryckta självmordstankar som exempel ur mitt inlägg och kommenterade inte det övriga (nu har det visserligen hänt att en del bemött självmordstankar med "jobbig person" också i min erfarenhet). Men även om det enbart skulle vara fördomar - nej det är inte konstigt. Som jag svarade @mandalaki också, jag har aldrig sagt att något av det här är konstigt. Jag säger bara att utfallet för den sjuke kan bli likväl lika olyckligt, och bidra till att det är jobbigt att berätta om/prata om.

 

[Singoalla]

Det är ju inte direkt lätt att förhålla sig till en djupt deprimerad. Inte till en manisk person heller, jag har erfarenhet av det och det var inte roligt. Dysmorfofobi vet jag inte hur man skulle förhålla sig till - så som personen själv bad om, antar jag.

Det är jättesvårt att förhålla sig till, så som sagt, det är inte konstigt att det ofta blir fel. Mitt inlägg var som sagt enbart ett svar på att tabun kring psykisk ohälsa skulle vara borta. Det höll jag inte med om.

 

[MiniLi]

Jag tänker att det nödvändigtvis inte är ett tabu kring själva ohälsan, utan snarare hur den kan ta sig uttryck. Om man tar depression som exempel så är folk väldigt förstående kring att en person är deprimerad, men när samma person uttrycker att hen inte vill leva mer så kan det börja skava. Eller att personen "alltid är så negativ", "inte vill tänka positivt", "inte ens försöker" osv.

Vissa diagnoser verkar också enklare att förstå och acceptera än andra. Inte diagnoserna i sig då, utan hur de tar sig uttryck. För jag upplever att väldigt många är införstådda och accepterande när man pratar om att en person har vissa sjukdomar eller ohälsa, men att det som sagt möts av starkare reaktioner när ohälsan sedan tar sig uttryck som gör den okunnige irriterad/arg/frustrerad/dömande. Bipolaritet, dysforfofobi osv.

Tabu är väl kanske fel ord. Men okunskap som leder till fördomar.

Det här är ju kanske sånt som människor i allmänhet alltid kommer ha svårt att förstå. Det är nog inte realistiskt att tro att ”folk” kommer få kunskap nog om alla former av psykisk ohälsa. Man kan nog inte förvänta sig mer än generell omtanke, men när det gäller specifika delar av div problematik så är det helt enkelt allt för komplext för att folk ska ha chans att förstå.
Vi kommer aldrig kunna informera bort det..

Som sjuk är det snarare oerhört viktigt att öva på att hantera omvärldens klantighet. Och kanske öva på gränssättning kring sig själv för att inte utsätta sig för onödigt mycket oförståelse.

Jag jobbar ju med ätstörningsvård. Ätstörning är nog bland de absolut svåraste sakerna för ”folk” att förstå. Problematiken är dessutom riktigt provocerande och kan trigga igång mindre hjälpsamt beteende från omgivningen. Men där måste ju jag hjälpa mina patienter att hantera omvärlden. Samhället ser ut som det gör, problematiken ÄR för svår att förstå för gemene man och som sjuk behöver man lära sig att hantera detta så bra som möjligt.

Det gäller ju oavsett problematik. Människor som aldrig har varit djupt deprimerade kanske aldrig kommer förstå självmordstankar. Det kommer alltid provocera en del.

Det handlar ju inte om tabu alls. Det är bara jättesvårt att förstå, och det är inte heller rimligt att kräva så djup detaljförståelse från folk i allmänhet.

 

[mandalaki]

Det är jättesvårt att förhålla sig till, så som sagt, det är inte konstigt att det ofta blir fel. Mitt inlägg var som sagt enbart ett svar på att tabun kring psykisk ohälsa skulle vara borta. Det höll jag inte med om.

Fast jag tycker inte att det du skrev handlade om tabun, utan svårigheter. En del är okunniga stolpskott, andra försöker men det är svårt att ”göra rätt” med en psykiskt skör person. Tabun är ju något annat, det handlar om sådant som inte får beröras.

 

[Singoalla]

Det här är ju kanske sånt som människor i allmänhet alltid kommer ha svårt att förstå. Det är nog inte realistiskt att tro att ”folk” kommer få kunskap nog om alla former av psykisk ohälsa. Man kan nog inte förvänta sig mer än generell omtanke, men när det gäller specifika delar av div problematik så är det helt enkelt allt för komplext för att folk ska ha chans att förstå.
Vi kommer aldrig kunna informera bort det..

Som sjuk är det snarare oerhört viktigt att öva på att hantera omvärldens klantighet. Och kanske öva på gränssättning kring sig själv för att inte utsätta sig för onödigt mycket oförståelse.

Jag jobbar ju med ätstörningsvård. Ätstörning är nog bland de absolut svåraste sakerna för ”folk” att förstå. Problematiken är dessutom riktigt provocerande och kan trigga igång mindre hjälpsamt beteende från omgivningen. Men där måste ju jag hjälpa mina patienter att hantera omvärlden. Samhället ser ut som det gör, problematiken ÄR för svår att förstå för gemene man och som sjuk behöver man lära sig att hantera detta så bra som möjligt.

Det gäller ju oavsett problematik. Människor som aldrig har varit djupt deprimerade kanske aldrig kommer förstå självmordstankar. Det kommer alltid provocera en del.

Det handlar ju inte om tabu alls. Det är bara jättesvårt att förstå, och det är inte heller rimligt att kräva så djup detaljförståelse från folk i allmänhet.

Som sagt, inte alls en kunskap jag kräver, och som du säger är det viktigt för den sjuke att lära sig hantera på ett bra sätt. Mitt inlägg var tänkt att belysa svårigheten för den sjuke när det kommer till att vara öppen med sina sjukdomar.

 

[TinyWiny]

Jo tack, det vet jag allt om. Nu plockade du visserligen enbart ut uttryckta självmordstankar som exempel ur mitt inlägg och kommenterade inte det övriga (nu har det visserligen hänt att en del bemött självmordstankar med "jobbig person" också i min erfarenhet). Men även om det enbart skulle vara fördomar - nej det är inte konstigt. Som jag svarade @mandalaki också, jag har aldrig sagt att något av det här är konstigt. Jag säger bara att utfallet för den sjuke kan bli likväl lika olyckligt, och bidra till att det är jobbigt att berätta om/prata om.

Fast det är självklart att det är jobbigt att prata om svåra saker. Det är inte exklusivt för psykisk ohälsa. Förståelsen är obefintlig från många håll och det kommer aldrig gå att komma runt det. Man får bara hoppas att man har någon i sin närhet som vill och kan finnas där. Jag säger som jag har sagt de senaste tio åren. Man måste inte förstå, man måste inte ha någon egen erfarenhet, man måste bara lyssna, ta in och acceptera vad människan faktiskt säger för endast hen vet hur det faktiskt är.

 

[Sezziyanen]

Jag tänker att det nödvändigtvis inte är ett tabu kring själva ohälsan, utan snarare hur den kan ta sig uttryck. Om man tar depression som exempel så är folk väldigt förstående kring att en person är deprimerad, men när samma person uttrycker att hen inte vill leva mer så kan det börja skava. Eller att personen "alltid är så negativ", "inte vill tänka positivt", "inte ens försöker" osv.

Vissa diagnoser verkar också enklare att förstå och acceptera än andra. Inte diagnoserna i sig då, utan hur de tar sig uttryck. För jag upplever att väldigt många är införstådda och accepterande när man pratar om att en person har vissa sjukdomar eller ohälsa, men att det som sagt möts av starkare reaktioner när ohälsan sedan tar sig uttryck som gör den okunnige irriterad/arg/frustrerad/dömande. Bipolaritet, dysforfofobi osv.

Tabu är väl kanske fel ord. Men okunskap som leder till fördomar.

Tabu är nog fel ord tycker jag också. Men okunskap om depression är väldigt utbredd, det är jag helt övertygad om. Däremot ser jag inte denna "elaka" okunskap direkt (med fördomar och dömande), snarare att folk bara inte vet helt enkelt. Vilket förstås kan leda till knepiga uttalanden, men men..

Lite som stress. Extremt många använder "stressad" som..hur ska man förklara.. "jäktad" ungefär. Dvs att "stressad" är man när man har mycket att göra en dag och måste rusa runt för att hinna med allt, den bilden av stress ser jag folk ha precis hela tiden. Men så är det ju inte riktigt.

 

[Singoalla]

Fast jag tycker inte att det du skrev handlade om tabun, utan svårigheter. En del är okunniga stolpskott, andra försöker men det är svårt att ”göra rätt” med en psykiskt skör person. Tabun är ju något annat, det handlar om sådant som inte får beröras.

Jo, varför jag också skrev "Tabu är väl kanske fel ord. Men okunskap som leder till fördomar." Är dålig på att hitta orden idag märker jag.

 

[Magiana]

Jag kan garantera dig att det inte var någon quick fix. Det var blod, svett och tårar, mycket uppoffringar, att jag på detaljnivå fick reda på ut varför är det som är osv. Men så blev jag frisk också. När jag berättar för andra vad det innebär får jag oftast som svar "men gud vad jobbigt" "det hade jag aldrig orkat" osv.

Varför kan du inte säga här vad det var?

 

[Singoalla]

Fast det är självklart att det är jobbigt att prata om svåra saker. Det är inte exklusivt för psykisk ohälsa. Förståelsen är obefintlig från många håll och det kommer aldrig gå att komma runt det. Man får bara hoppas att man har någon i sin närhet som vill och kan finnas där. Jag säger som jag har sagt de senaste tio åren. Man måste inte förstå, man måste inte ha någon egen erfarenhet, man måste bara lyssna, ta in och acceptera vad människan faktiskt säger för endast hen vet hur det faktiskt är.

Som sagt, aldrig sagt att det går att komma runt det. Jag tänker som du, men tyvärr gör ju inte alla det utan kommenterar hellre än att lyssna.

 

[monster1]

Jag tänker att svårigheten med att gå över eller tillbaka till att leva som frisk handlar om mycket mer komplicerade saker än "sakna motivation".

Mig förvånar det att så få i tråden ser svårigheten i att lämna det kända (om än trista, understimulerande och fattiga) för det friska livets utmaningar. Och det förvånar mig att den tanken provocerar så många.

Men det gäller ju alla förändringar i människors liv, folk gillar inte förändringar. Det är helt enkelt jobbigt och skapar ångest och oro även hos friska människor. Bara folk ska köra en annan väg till jobbet skapas ju frustration, ilska och oro. Samma med inlärning, det är därför det är så jobbigt att studera eller man blir så trött av att gå kurs. Det skapas ångest, jag sitter inte på källorna just nu för jag läste om det när jag skrev mitt exjobb. Ångesten som är väldigt lätt men ändå påfrestande övertrumfas förhoppningsvis av de kunskaper man tillgodogör sig. men det är jobbigt och påfrestande och ångestskapande att tänka om. Men det gäller ju alla förändringar i livet inte bara de som handlar om att bli frisk från psykiska sjukdomar utan allt som innebär att jag måste göra något annorlunda, tänka annorlunda.

Då är det ju en lättnad att upptäcka att andra har samma kamp, man kan förenas i det. Att någon beskriver att det finns andra som för samma kamp ger inte alls samma lättnad eller förståelse som att faktiskt träffa dom eller prata med dom. Sjukvården uppmuntrar ju detta bland annat genom gruppterapi som man motiverar med att det är bra eftersom patienterna kan stötta varandra i processen. Därför tycker jag det är konstigt när flera skriver att berättandet och synliggörandet av psykisk sjukdom bör göras av läkare, psykiatrer och andra experter. Det går helt emot det jag har fått lära mig både genom det jag läst, det jag fått till mig i terapi och det jag fått till mig på bland annat den suicidpreventions utbildning som jag gått.

 

[MiniLi]

Som sagt, inte alls en kunskap jag kräver, och som du säger är det viktigt för den sjuke att lära sig hantera på ett bra sätt. Mitt inlägg var tänkt att belysa svårigheten för den sjuke när det kommer till att vara öppen med sina sjukdomar.

Jag tycker iofs inte att det finns något självändamål med att vara ”öppen” om sina sjukdomar. Nu menar jag inte att man ska hålla det hemligt totalt, utan att de flesta mår bättre om de är selektivt öppna. Vissa människor behöver veta vissa saker av praktiska skäl. Tex så behöver kanske chefen veta att det finns en viss problematik och om man behöver ha några anpassningar. De närmsta mår man säkert bra att kunna prata relativt fritt med, OM de är vettiga människor att prata med. Finns ingen anledning att försöka få förståelse från någon som inte har ngn förståelse att ge.
Man kan dessutom prata om sitt mående på olika sätt. Man behöver inte prata om provocerande detaljer, det går att få stöd ändå.

Åter igen. Inte tystande eller tabu, bara att förhålla sig till en fullt naturlig oförståelse och vara snäll mot sig själv. Inte sätta sig själv i situationer som man kommer må ännu sämre av.

 

[mandalaki]

Jag tycker iofs inte att det finns något självändamål med att vara ”öppen” om sina sjukdomar. Nu menar jag inte att man ska hålla det hemligt totalt, utan att de flesta mår bättre om de är selektivt öppna. Vissa människor behöver veta vissa saker av praktiska skäl. Tex så behöver kanske chefen veta att det finns en viss problematik och om man behöver ha några anpassningar. De närmsta mår man säkert bra att kunna prata relativt fritt med, OM de är vettiga människor att prata med. Finns ingen anledning att försöka få förståelse från någon som inte har ngn förståelse att ge.
Man kan dessutom prata om sitt mående på olika sätt. Man behöver inte prata om provocerande detaljer, det går att få stöd ändå.

Åter igen. Inte tystande eller tabu, bara att förhålla sig till en fullt naturlig oförståelse och vara snäll mot sig själv. Inte sätta sig själv i situationer som man kommer må ännu sämre av.

Gud vad jag håller med! Jag avskyr att prata om min sjukdom, och då är den ändå ”bara” somatisk. Men den påverkar mitt liv i hög grad och därför berättar jag on a need to know basis - alltså när jag uteblir från saker för att jag är sjuk, och på jobbet, där jag behöver viss anpassning. Men jag suckar djupt inombords när snälla och välmenande människor frågar hur jag har det med min sjukdom, för då måste jag berätta igen.