Sjukdomsvinst och psykisk ohälsa

[Saeta]

Ingen i den här tråden tycks hysa den uppfattningen, dock. Och jag har nog aldrig stött på den ens.

Svårt att veta vad du svarade på eftersom jag skrev flera grejer som ditt svar kan kopplas till :P

 

[Hippocampus]

Hur då? Vilka alla vinster?

De ”slipper” alla krav, kan hänvisa till sjukdomarna i alla sammanhang om de får krav på sig, de får omtänksamhet, uppmärksamhet, diagnoserna sitter så stenhårt i personligheten. Jag har känt båda i över 20 år, jag har följt deras resor från ”friska till sjuka”, jag har säkert både hjälpt och stjälpt. Jag själv led av psykisk ohälsa i 15 år, blev frisk och har funderat mycket på just behandlingar, hur man reagerar som individer osv, rent amatörmässigt då. Som en av de sa, varför ska hon bli frisk? Sjukvården stjälper och försöker ta bort symtom men inte orsak, mer tabletter som tar bortbiverkningar av andra preparat, nu går hon hemma med gård och djur, i lugn och ro. Inga krav, ingenting. Hon har nog varit sjukskriven (eller vad det heter) i 10-12 år nu.

 

[Saeta]

Det finns sådana säkerligen som sätter sin identitet så hårt i sina diagnoser att de inte vågar bli friska.

Och det är ju inget fel på dessa personer heller. Dom ska få synas och höras lika mycket som vem som helst. Det är inget att se ner på. (säger inte att du gör det)

 

[Hippocampus]

Och det är ju inget fel på dessa personer heller. Dom ska få synas och höras lika mycket som vem som helst. Det är inget att se ner på. (säger inte att du gör det)

Vad har det med saken att göra? Jag diskuterar inte ens det utan påpekar att det finns folk som förblir sjuka för att det finns en vinst i det.

 

[Magiana]

De ”slipper” alla krav, kan hänvisa till sjukdomarna i alla sammanhang om de får krav på sig, de får omtänksamhet, uppmärksamhet, diagnoserna sitter så stenhårt i personligheten. Jag har känt båda i över 20 år, jag har följt deras resor från ”friska till sjuka”, jag har säkert både hjälpt och stjälpt. Jag själv led av psykisk ohälsa i 15 år, blev frisk och har funderat mycket på just behandlingar, hur man reagerar som individer osv, rent amatörmässigt då. Som en av de sa, varför ska hon bli frisk? Sjukvården stjälper och försöker ta bort symtom men inte orsak, mer tabletter som tar bortbiverkningar av andra preparat, nu går hon hemma med gård och djur, i lugn och ro. Inga krav, ingenting. Hon har nog varit sjukskriven (eller vad det heter) i 10-12 år nu.

Jag hade panikångest i 27 år (med några års funktionsduglighet här och där). Jag upplevde också att vården endast lindrade symptom, i stället för att reda ut orsaken till problemen. Sen har även jag haft en period då jag inte ville bli frisk men det var för att jag upplevde världen som så hotfull. Jag orkade inte med världen utanför hemmet helt enkelt. Någon effektiv hjälp fick jag inte heller. Ingen utredde mig ordentligt. Och så blev jag feldiagnosticerad.

 

[Hippocampus]

Jag hade panikångest i 27 år (med några års funktionsduglighet här och där). Jag upplevde också att vården endast lindrade symptom, i stället för att reda ut orsaken till problemen. Sen har även jag haft en period då jag inte ville bli frisk men det var för att jag upplevde världen som så hotfull. Jag orkade inte med världen utanför hemmet helt enkelt. Någon effektiv hjälp fick jag inte heller. Ingen utredde mig ordentligt.

Jag gick andra vägar och blev frisk. Det var hårt jobb men efter 10 gånger var jag klar. Kan berätta mer i pm om du vill veta.

 

[Petruska]

Svårt att veta vad du svarade på eftersom jag skrev flera grejer som ditt svar kan kopplas till :P

Att prata om saker som är tabu, att psyksjuka gör det, skulle då vara fruktansvärt.

Vem diskuterar du med där? Knappast någon i tråden. Jag håller inte ens med om att tabut kring psykisk ohälsa finns (kvar).

 

[Petruska]

Jag hade panikångest i 27 år (med några års funktionsduglighet här och där). Jag upplevde också att vården endast lindrade symptom, i stället för att reda ut orsaken till problemen. Sen har även jag haft en period då jag inte ville bli frisk men det var för att jag upplevde världen som så hotfull. Jag orkade inte med världen utanför hemmet helt enkelt. Någon effektiv hjälp fick jag inte heller. Ingen utredde mig ordentligt.

I det läget är det väl tyvärr också svårt att beskriva sina problem för läkare. Som en ond cirkel.

 

[Magiana]

Jag gick andra vägar och blev frisk. Det var hårt jobb men efter 10 gånger var jag klar. Kan berätta mer i pm om du vill veta.

Jag gick också andra vägar men det tog sin tid. Någon quick fix på 10 gånger hittade jag aldrig.

 

[Magiana]

I det läget är det väl tyvärr också svårt att beskriva sina problem för läkare. Som en ond cirkel.

Verkligen jättesvårt. Jag kunde inte göra mig hörd. Jag visste inte vad som var fel eller vad som kunde göras åt det. Det var som om jag själv förväntades veta vilken behandling jag skulle ha.

Och nu vid 44 års ålder har jag för första gången fått höra att jag har autistiska drag och ska utredas .

 

[Sezziyanen]

Jag upplevde också att vården endast lindrade symptom, i stället för att reda ut orsaken till problemen. .

Detta är även så otroligt jäkla sant för värkproblem.

 

[Magiana]

Detta är även så otroligt jäkla sant för värkproblem.

Sorgligt.

Min morsa vägrade lämna vårdcentralen innan hon fått en remiss till smärtklinik för utredning. Hon fick som hon ville med den utpressningstaktiken och fick senare också svar på vad som var fel.

 

[Sezziyanen]

Sorgligt.

Min morsa vägrade lämna vårdcentralen innan hon fått en remiss till smärtklinik för utredning. Hon fick som hon ville med den utpressningstaktiken och fick senare också svar på vad som var fel.

Min erfarenhet är värk-->värktabletter-->fortfarande värk-->starkare värktabletter-->fortfarande värk-->kombinera starkare värktabletter med andra värktabletter-->fortfarande värk-->ännu starkare värktabletter. Inte en enda "utredning" om varför värken faktiskt är där eller vad som orsakar den. Det får man ta tag i och lösa själv har jag märkt.

 

[avslutat medlemskap]

Min erfarenhet är värk-->värktabletter-->fortfarande värk-->starkare värktabletter-->fortfarande värk-->kombinera starkare värktabletter med andra värktabletter-->fortfarande värk-->ännu starkare värktabletter. Inte en enda "utredning" om varför värken faktiskt är där eller vad som orsakar den. Det får man ta tag i och lösa själv har jag märkt.

Så sant så, min kropp är ju lite "krockskadad" och vården kan inget göra så jag har fått arbeta fram mina lösningar på problem som uppstår själv vilket har kostat en halv förmögenhet i inköpta hjälpmedel och maskiner mm. Jag klarar mig själv, skiter i vården, gnäller inte heller utan löser det som ska lösas på andra sätt och behöver sällan be om hjälp men har grannar och vänner som kan ställa upp i vått och torrt om jag behöver nån gång. Ger jag bara f*n i att lyfta, bära, släpa och anstränga kroppen för mycket så håller den, och "för mycket" är väldigt lite och viktigast av allt är att bryta innan den börjar knorra annars är den veckan förstörd. Försöka "laga" den med värktabletter är som att försöka få en bil utan golv, styrning och bromsar genom besiktningen = komplett omöjligt.

 

[Kattennizze]

Kanske lite värdeladdade ord med hot och identitet. Men visst kan det nog för många bli en identitet.

Men jämför med någon som bryter båda benen och får sitta i rullstol. Såklart vill den bli "frisk" och börja gå igen men efter ett tag i rullstol börjar den få ett intresse för Netflix utbud, lär känna massa folk på nätet som den har kontakt med på dagarna och får dessutom sjukpenning så att tillvaron går runt. Det ökar inte motivationen att snabbt komma på benen igen med smärtsam sjukgymnastik och rehabilitering om det där kommer att försvinna. Frågan är vad som överväger. Eller ta alkoholisten/knarkaren som exempel, klart det finns massa fördelar/vinster med att supa och knarka, annars hade man knappast fortsatt. Det är först när konsekvenserna blir för stora och överväger det andra som motivationen kommer.

Men va? Du kan ju inte jämföra en som hamnat i rullstol pga trauma med en som är sjuk i en beroendesjukdom. Det är som att jämföra äpplen och päron. Jag tror inte riktigt på det där att det är bekvämt att gå hemma och titta på netflix. I längden blir det väldigt tråkigt att vara fattig och understimulerad. Men i framtiden kommer det ju inte vara något större problem eftersom fk inte längre betalar ut några pengar. I mitt jobb kommer jag i kontakt med många som är sjukskrivna. Jag har hitintills inte träffat nån som vill gå hemma utan alla vill jobba.

 

[Kattennizze]

Det jag tycker man ofta stöter på hos dessa som har varit sjukskrivna i en halv evighet är mer än känsla av att inte höra till och en mycket låg självkänsla. Då tänker iaf jag att man måste arbeta med de bitarna först i stället för att reducera en människa till "saknar motivation" för att inte vilja förändra sitt liv till det bättre.

 

[Mixoman]

Det jag tycker man ofta stöter på hos dessa som har varit sjukskrivna i en halv evighet är mer än känsla av att inte höra till och en mycket låg självkänsla. Då tänker iaf jag att man måste arbeta med de bitarna först i stället för att reducera en människa till "saknar motivation" för att inte vilja förändra sitt liv till det bättre.

Jo. Apropå äpplen och päron och att slå in öppna dörrar.

 

[Hippocampus]

Jag gick också andra vägar men det tog sin tid. Någon quick fix på 10 gånger hittade jag aldrig.

Jag kan garantera dig att det inte var någon quick fix. Det var blod, svett och tårar, mycket uppoffringar, att jag på detaljnivå fick reda på ut varför är det som är osv. Men så blev jag frisk också. När jag berättar för andra vad det innebär får jag oftast som svar "men gud vad jobbigt" "det hade jag aldrig orkat" osv.

 

[kryddelydd]

Säger inte emot dig, men personligen pratar jag om allmänvården så att säga. Jag har inte mycket trovärdighet för att de har mycket förståelse utanför de "vanliga" fysiska åkommorna. Visst, de ska inte vara experter heller, men de är ofta de som först möter personer med problem,och det vore definitivt bra om de var bättre på att identifiera och skicka vidare.

det vore ju bra om möjligheterna att "skicka vidare" funnes i större utsträckning än idag.

 

[Singoalla]

Jag håller inte ens med om att tabut kring psykisk ohälsa finns (kvar).

Jag tänker att det nödvändigtvis inte är ett tabu kring själva ohälsan, utan snarare hur den kan ta sig uttryck. Om man tar depression som exempel så är folk väldigt förstående kring att en person är deprimerad, men när samma person uttrycker att hen inte vill leva mer så kan det börja skava. Eller att personen "alltid är så negativ", "inte vill tänka positivt", "inte ens försöker" osv.

Vissa diagnoser verkar också enklare att förstå och acceptera än andra. Inte diagnoserna i sig då, utan hur de tar sig uttryck. För jag upplever att väldigt många är införstådda och accepterande när man pratar om att en person har vissa sjukdomar eller ohälsa, men att det som sagt möts av starkare reaktioner när ohälsan sedan tar sig uttryck som gör den okunnige irriterad/arg/frustrerad/dömande. Bipolaritet, dysforfofobi osv.

Tabu är väl kanske fel ord. Men okunskap som leder till fördomar.