Sjukdomsvinst och psykisk ohälsa

[mandalaki]

Fast grejen är ju att sjukdomsvinst som regel inte handlar om att den sjuke "är ute efter" varken det ena eller det andra.
Däremot blir omgivningens reaktioner ett slags "vinst" som den sjuke inte eftersökt.
Jag har svårt att uttrycka mig tydligt här, tror jag.

Men sjukdomsvinst är inte något som en sjuk person aktivt söker eller "är ute efter".
Det är en omedveten företeelse för de sjuka.
En person som exempelvis har mycket värk. Eller trötthet.
Den personen har ett lidande och "blir" ibland sitt lidande.
Den uttrycker sitt lidande. Den fiskar inte efter kramar och gullande.
Den uttrycker sitt lidande.
En följd blir många gånger att människor beter sig hänsynsfullt.
Det innebär inte att den sjuke kommer på "aha, om jag fortsätter att berätta hur ont jag har, så kommer människor fortsätta att vara snälla så jag fortsätter, för att få sympatin!".

Sjukdomsvinst handlar inte om att den sjuke manipulerar.
Det blir en spiral, som sker mycket omedvetet.
För det mesta omedvetet.

Jag ser det som något man bara får. Man kanske inte ens uttrycker sitt lidande men man får en massa bekräftelse och omsorg ändå, och man kanske slipper krav. Alltihop känns naturligtvis skönt, eftersom man är sjuk.

 

[Saeta]

Spånar vidare. Kan se många exempel i mitt eget liv där jag valt att inte berätta för vem som helst om sjukdom. Även på en direkt fråga kring mitt mående så kanske jag drar till med ”det är bra” även om jag egentligen har asjobbig svamp i underlivet, vitaminbrist som ger konstiga symptom, huvudvärk osv. Ibland känner jag bara inte för att berätta hur jag ”egentligen” mår och det har ju inget med ev tabu att göra.
En gång för flera år sedan var jag jätteledsen och nedstämd men ville inte prata om det eftersom orsaken var väldigt privat för mig. Tabu? Verkligen inte.

Men det är ju skillnad på att välja att inte prata om något för att en själv inte anser att det angår andra, än att faktiskt känna att en har ett behov av att prata om det och när hen gör det, bli ifrågasatt och dömd. Och nej, jag syftar inte på underlivssvamp.

 

[Mixoman]

Fast grejen är ju att sjukdomsvinst som regel inte handlar om att den sjuke "är ute efter" varken det ena eller det andra.
Däremot blir omgivningens reaktioner ett slags "vinst" som den sjuke inte eftersökt.
Jag har svårt att uttrycka mig tydligt här, tror jag.

Men sjukdomsvinst är inte något som en sjuk person aktivt söker eller "är ute efter".
Det är en omedveten företeelse för de sjuka.
En person som exempelvis har mycket värk. Eller trötthet.
Den personen har ett lidande och "blir" ibland sitt lidande.
Den uttrycker sitt lidande. Den fiskar inte efter kramar och gullande.
Den uttrycker sitt lidande.
En följd blir många gånger att människor beter sig hänsynsfullt.
Det innebär inte att den sjuke kommer på "aha, om jag fortsätter att berätta hur ont jag har, så kommer människor fortsätta att vara snälla så jag fortsätter, för att få sympatin!".

Sjukdomsvinst handlar inte om att den sjuke manipulerar.
Det blir en spiral, som sker mycket omedvetet.
För det mesta omedvetet.

Positiv förstärkning. Fungerar på alla oavsett hur friska eller sjuka vi är. "Så förutom att behöva genomgå behandling som ska vara jobbig behöver jag sluta skriva om det och få den uppmärksamheten jag fått/får. Vad har vi då gemensamt, jag och mina nya vänner?"

 

[kryddelydd]

.
Oj, det hände något skumt.

Men hur som helst: det är ju den positiva förstärkningen som riskerar att bli ett hinder för bättring/tillfrisknande.

 

[Niyama]

Jag har mått skit en tid o har skrivit lite om det här på Bukefalos. Mest i stunder där det varit så totalt nattsvart att jag inte har vetat vart jag bara ska göra av mig själv.

Det har jag också. Och fått fint stöd bl.a. av de som menar att sjukdomsvinst existerar. Det är väl ingen som menar att man inte ska låtsas om folk som mår dåligt, för att de inte ska få känna omtanke och stöd?

 

[mandalaki]

Positiv förstärkning. Fungerar på alla oavsett hur friska eller sjuka vi är. "Så förutom att behöva genomgå behandling som ska vara jobbig behöver jag sluta skriva om det och få den uppmärksamheten jag fått/får. Vad har vi då gemensamt, jag och mina nya vänner?"

Behandling blir ett hot, alltså? För att sjukdomsidentiteten är viktigast?

 

[Mixoman]

Behandling blir ett hot, alltså? För att sjukdomsidentiteten är viktigast?

Kanske lite värdeladdade ord med hot och identitet. Men visst kan det nog för många bli en identitet.

Men jämför med någon som bryter båda benen och får sitta i rullstol. Såklart vill den bli "frisk" och börja gå igen men efter ett tag i rullstol börjar den få ett intresse för Netflix utbud, lär känna massa folk på nätet som den har kontakt med på dagarna och får dessutom sjukpenning så att tillvaron går runt. Det ökar inte motivationen att snabbt komma på benen igen med smärtsam sjukgymnastik och rehabilitering om det där kommer att försvinna. Frågan är vad som överväger. Eller ta alkoholisten/knarkaren som exempel, klart det finns massa fördelar/vinster med att supa och knarka, annars hade man knappast fortsatt. Det är först när konsekvenserna blir för stora och överväger det andra som motivationen kommer.

 

[Saeta]

Min tanke utgick faktiskt från dig. Jag minns för flera år sedan när du hade en blogg som många bukefalister följde. Du skrev att bloggen handlade om ”mitt liv med mina sjukdomar” eller ”mitt liv med mina diagnoser”, minns inte vilket. Den enda diagnosen du hade var hypo- eller hypertyreos, minns inte vilket där heller. Och så trodde du att du hade ADD eller ADHD, minns inte vilket.

Det kändes helt otroligt att bygga en sjukdomsblogg på det. Men alla inlägg handlade om hur dåligt du mådde. Det gick inte att känna annat än att det där bloggandet inte var bra för dig.

Är fortfarande intresserad av vad du egentligen ville säga med detta? Alltså, jag förstår inte poängen med att du drog upp det. Är det inte okej enligt dig att skriva om sjukdomar och sitt mående om en inte har tillräckligt många diagnoser/sjukdomar?

 

[avslutat medlemskap]

Kanske lite värdeladdade ord med hot och identitet. Men visst kan det nog för många bli en identitet.

Men jämför med någon som bryter båda benen och får sitta i rullstol. Såklart vill den bli "frisk" och börja gå igen men efter ett tag i rullstol börjar den få ett intresse för Netflix utbud, lär känna massa folk på nätet som den har kontakt med på dagarna och får dessutom sjukpenning så att tillvaron går runt. Det ökar inte motivationen att snabbt komma på benen igen med smärtsam sjukgymnastik och rehabilitering om det där kommer att försvinna. Frågan är vad som överväger. Eller ta alkoholisten/knarkaren som exempel, klart det finns massa fördelar/vinster med att supa och knarka, annars hade man knappast fortsatt. Det är först när konsekvenserna blir för stora och överväger det andra som motivationen kommer.

Du har så rätt i det där men nu kommer du att få skit för det och jag kommer att få skit för att jag håller med dig. Att bli sin sjukdom/diagnos kan vara som en snuttefilt, det blir välkänt och tryggt.

 

[Saeta]

Där slog du huvudet på spiken, när sen myndigheterna får upp ögonen för bloggandet och börjar granska inläggen om vad X egentligen gör om dagarna så kommer en ny utredning som ett brev på posten. Jag har sett 2 exempel på nära håll som slutat med återbetalningsskyldighet och helt indragna bidrag, kan man sköta 4 hästar (2 egna och 2 inackorderingar) och rida sina 2 minst varannan dag samt ställa upp på distansrittstävlingar då är det inte SÅ stort fel på nåt annat än viljan. Jag tror inte att många fattar vad en öppen blogg kan "ställa till med". Idag är det ju enkelt för myndigheterna att kolla upp om det som skrivs stämmer samt att avundsjukan är större än på mycket länge. Angivare finns i alla kretsar på både gott och ont och den största "medhållaren" kan vara den som jobbar för myndigheterna under cover för att ta sig in och hålla koll.

Med rätt verktyg ligger allt på nätet vidöppet.

Det här uttalandet tyder bara på en stor okunskap om psykisk ohälsa.

 

[mandalaki]

Är fortfarande intresserad av vad du egentligen ville säga med detta? Alltså, jag förstår inte poängen med att du drog upp det. Är det inte okej enligt dig att skriva om sjukdomar och sitt mående om en inte har tillräckligt många diagnoser/sjukdomar?

För att du/ni frågade efter exempel på folk som skapat ett nätjag som handlade om sjukdomar. Och jag tyckte det var en aning märkligt att just du frågade, eftersom jag hade dig i åtanke som en sådan person.

Antalet diagnoser en person har är oviktigt för mig - men jag tycker det är märkligt att skriva om en (1) diagnos i plural.

 

[mandalaki]

Det här uttalandet tyder bara på en stor okunskap om psykisk ohälsa.

Men inlägget du citerar handlar ju överhuvudtaget inte om någon specificerad ohälsa. Hur läser du?

 

[Grazing]

Kanske lite värdeladdade ord med hot och identitet. Men visst kan det nog för många bli en identitet.

Men jämför med någon som bryter båda benen och får sitta i rullstol. Såklart vill den bli "frisk" och börja gå igen men efter ett tag i rullstol börjar den få ett intresse för Netflix utbud, lär känna massa folk på nätet som den har kontakt med på dagarna och får dessutom sjukpenning så att tillvaron går runt. Det ökar inte motivationen att snabbt komma på benen igen med smärtsam sjukgymnastik och rehabilitering om det där kommer att försvinna. Frågan är vad som överväger. Eller ta alkoholisten/knarkaren som exempel, klart det finns massa fördelar/vinster med att supa och knarka, annars hade man knappast fortsatt. Det är först när konsekvenserna blir för stora och överväger det andra som motivationen kommer.

Fast det där är lite skillnad mot psykiska problem, ångesten och den psykiska smärtan försvinner inte genom att titta på netflix och bli bekväm med sjukpension. Jag har svårt att tro att någon är bekväm med ett psykiskt dåligt mående. Van vid det möjligtvis, van att hantera det men det är fortfarande ofta ett lidande som bara leder nedåt om man inte gör något åt det.

 

[supercalifragilistic]

Det som uppfattas som att folk försöker ”tysta” kanske helt enkelt är omsorg om vårdpersonalen ser processer som den sjuka ännu inte märkt av.

Ja, jag bara gissar här men psykpatienter verkar oftare tvivla på sjukvårdens bemötande/kompetens/vad det nu är än folk med fysiska sjukdomar.

 

[Mixoman]

Fast det där är lite skillnad mot psykiska problem, ångesten och den psykiska smärtan försvinner inte genom att titta på netflix och bli bekväm med sjukpension. Jag har svårt att tro att någon är bekväm med ett psykiskt dåligt mående. Van vid det möjligtvis, van att hantera det men det är fortfarande ofta ett lidande som bara leder nedåt om man inte gör något åt det.

Och jag skrev inget som är i motsats/konflikt till det du just skrev.

 

[vtok]

Det har jag också. Och fått fint stöd bl.a. av de som menar att sjukdomsvinst existerar. Det är väl ingen som menar att man inte ska låtsas om folk som mår dåligt, för att de inte ska få känna omtanke och stöd?

Nä jag motsätter mig inte nödvändigtvis begreppet 'sjukdomsvinst'. Jag vet det är ett vedertaget begrepp.

Jag har nog lite svårt att förklara vad jag
menar men jag kan uppleva -- tolka -- ngt av att 'man' inte gärna ska vara för öppen med just psykisk ohälsa. För att inte fiska sympati av andra -- o att det är ett ansvar som läggs på den drabbade. Mer än vad jag uppfattar det när det gäller många andra sjukdomar eller problem där det mer än gärna delas ut tröstkramar till höger o vänster.

Jag förstår poängen -- både hos personer i personens omedelbara närhet o ffa sjukvården -- i att inte dansa efter den sjukes pipa. Ta ångest, tvång eller vadsomhelst. Det vore förståss inte till ngn hjälp att ta sig ur den negativa spiralen.

Men just det känslomässiga stödet? Var går gränsen där?.. När blir det för mkt sympati? Varför är det värre med sympati om ngn mår psykiskt dåligt än är drabbad av ngn annan sjukdom eller livskris? Är det värre?..

Obs. jag menar mer allmänna inlägg tex. på forum eller sociala medier snarare än 'karriärbloggar' där bloggaren bygger upp hela sin image kring sin sjukdom. Jag kan också tänka mig ev problematik kring det.. När sjukdomen blir en så stor del av hela ens identitet.

 

[supercalifragilistic]

Om folk inte var rädda för vad andra tycker och tänker om en pga psykisk ohälsa så är det ju en tabu. Det är ju precis det som är grejen. Jag vill inte att folk ska se mig som mindre värd och som "psyksjuk" (alltså psyksjuk som i att vara galen eller dum i huvudet, så som många tyvärr uttrycker sig/tror). Jag vill inte att det ska ses som en svaghet att vara psykiskt sjuk.

men alltså här är ju ett typiskt exempel på hur du vänder upp och ner och ut och in på "målet" - det som står före det fetade i all ära, men det ÄR ju en svaghet att vara (psykiskt) sjuk. jag kan inte se hur det hjälper någon att förneka vad det innebär.

 

[avslutat medlemskap]

Det här uttalandet tyder bara på en stor okunskap om psykisk ohälsa.

Ja, men det är en ren realitet taget ur verkligheten av vad "aningslöst" bloggande samt spårbara inlägg på sociala medier och fejjan kan få för följder och det har ingenting med psykisk ohälsa eller övriga sjukdomar att göra, kan man göra sånt man skriver dag efter dag om och som i stort sett är en heltidssyssla så hamnar man förr eller senare i rampljuset. Det finns människor som aktivt jobbar med att leta upp sånt här och dom har mycket fina programvaror att använda sig av och skiter fullständigt i vad som händer sen, det är andras jobb att ta fram fakta och att man bloggat och delat på fejjan om allt man gjort kan komma att användas även om man inte blivit kontaktad direkt, utredningar tar tid.

 

[Gnist]

Varför är det värre med sympati om ngn mår psykiskt dåligt än är drabbad av ngn annan sjukdom eller livskris? Är det värre?..

Det är samma vinst på spel oavsett typ av sjukdom/skada.

Det svåra är ju att avgöra för vilka det gör mer skada än nytta att en hoper människor, kända som okända bekräftar att det är synd om dem.

Finns ju de som är så fast i sin sjukdomsidentitet att de årtionden efter tillfrisknandet fortfarande ältar just pga att det tagits upp och fått bekräftelse på allehanda vis = en vinst. Även om människorna inte söker vinsten, så kommer den liksom ändå och förstärker omedvetet behovet att inte glömma eftersom den bekräftelsen de får, får dem att må lite bättre en stund. Tills nästa gång etc etc.

 

[Sezziyanen]

Ja, jag bara gissar här men psykpatienter verkar oftare tvivla på sjukvårdens bemötande/kompetens/vad det nu är än folk med fysiska sjukdomar.

Sant, men så är även (den allmänna) sjukvårdens kompetens ofta mer bristfällig rörande psykisk hälsa än fysisk. Bemötandet är inte lika bra.