Det som är så obehagligt är tanken som finns implicit när man tillskriver det här fenomenet betydelse: att individen själv bär ansvar för sin sjukdom genom att välja bort att bli frisk. Visst kan det i vissa fall finnas en aspekt av vilja när det kommer till psykisk ohälsa, men att på allvar hävda att man har något att vinna på att drabbas av psykisk ohälsa är ju helt inkorrekt om man ställer det mot vinsterna det innebär att vara frisk. Sjukdomsvinst duger helt enkelt inte som förklaringsmodell till varför det kan vara svårt att bota psykisk ohälsa. Begreppet verkar snarare vara en produkt av den retorik som dominerat den politiska diskursen i många år nu, att människor drabbade av utanförskap och osjälva bär ansvaret för sin situation.
För mig är sociala medier ett pågående samtal, lite som här. Vissa saker kan man inte prata med sina närstående om, det ger bara oro. Oro hos dom som ger oro hos mig. Psykiatrin och primärsjukvården har inte alltid tid. Då är sociala medier jättebra. Alla människor vill ju känna sig behövda och älskade, det är ju inte en sekundärvinst/sjukdomsvinst, det är ett grundläggande behov. Om man nu inte kan få det av sina närstående vad är det då för fel att få det av andra genom sociala medier. Om man fastnar i det så beror det sannolikt inte på att man blivit beroende av kärlek från sociala medier utan att man inte får det där grundläggande behovet tillgodosett av de eventuella närstående man nu har. Förövrigt har ju folk skrivit om sitt mående i alla tider Nirvanas ena album hete ju t om Lithium, min favorit låt ett tag var "Sleeping pills" med Suede. Alla jäkla poeter vi hyllar, otroligt många baserar sitt konstnärliga uttryck på olika former av mindre bra psykiskt mående, regissörer, författare, konstnärer, serietecknare återger sin ångest, oro och nedstämdhet i olika form...
Jag tror jag håller med lite i ovan. Det är inte det att jag inte känner till begreppet eller kan förstå tankarna kring 'sjukdomsvinst' o det ev destruktiva i att 'bygga sin image' kring sina diagnoser eller sjukdomar -- men om man inte har ngn -- i sin närhet -- alls? Var går gränsen för vad som faktiskt kan vara hjälp på vägen?
Jag har mått skit en tid o har skrivit lite om det här på Bukefalos. Mest i stunder där det varit så totalt nattsvart att jag inte har vetat vart jag bara ska göra av mig själv. Då jag har legat rakt upp o ner på golvet o gjort mer eller mindre destruktiva saker..
Jag har ingen att prata med i såna lägen. Jag har inget direktnr till läkare -- givetvis. Jag kan inte ringa min familj. Jag är vuxen. Det känns privat. Det skulle oroa dom. Göra dom ledsna. Dom skulle ändå inte kunna hjälpa mig.
Jag har inte så många nära vänner o dom jag har -- dom har väl fullt upp med sitt. Vad ska dom göra? Hur skulle det påverka vår relation? Om dom får reda på att jag faktiskt kan må så dåligt att jag inte ser en utväg?
Så jag har vänt mig hit. Både för att det är skönt att sätta ord på tankarna -- jag har under den här perioden skrivit väldigt mkt själv också i egen dagbok -- o ja för att det kan kännas skönt att få stöttning. Om så bara en 'virtuell kram' eller konkreta -- praktiska --råd.
Det kanske inte alls är vad som menas med en del inlägg här men jag får också känslan lite att så mkt vikt läggs vid individens vilja -- viljan att bli frisk. Ytligt uttryckt: Att 'rycka upp sig'. Inte bokstavligt nej -- dom flesta är nog medvetna om att det inte är fullt så enkelt -- men ibland känns gränsen snäv. Omgivningen ska inte ge efter.
Nej, visst det. Men var går gränsen mellan stöttning mot ett tillfrisknande -- eller förhindrade av att ngt värre -- o när det blir destruktivt o den drabbade snärjs djupare in i sin sjukdom?
Är det skillnad på psykisk ohälsa o andra sjukdomar? Eller svåra livskriser? Utifrån betraktat känns det som om folk vänder ut o in på sig själva för att ge pepp o stöd när ngn är svårt fysiskt sjuk eller har andra stora problem -- tex. förhållanderelaterade.
Riskerar inte det att göra individen sjukare (jo -- det finns skillnader mellan en fysiskt nedbrytbar sjukdom o psykisk dito -- det är inte så jag menar -- men alla sjukdomar påverkar väl även psyket mer eller mindre) eller fastna i 'mer ältande'?
Är det skillnad på sympati o sympati?
Handlar det endast om omsorg om individen som lider av psykisk ohälsa att omgivningen inte 'dansar med' --
-- eller kan det ha ngt med att det är just psykisk ohälsa det handlar om? Vet inte om jag ska kalla det tabubelagt ämne -- det pratas om det -- men ngt jag i allmänhet uppfattar tystas ner mkt mer -- kanske av anledningar
@MiniLi ger exempel på -- än så väldigt många andra åkommor o tillstånd.
