Sjukdomsvinst och psykisk ohälsa

[Magiana]

Sant, men så är även (den allmänna) sjukvårdens kompetens ofta mer bristfällig rörande psykisk hälsa än fysisk. Bemötandet är inte lika bra.

Jag skriver under på det. Jag har mött en och annan klåpare inom psykvården.

 

[Sezziyanen]

Jag skriver under på det. Jag har mött en och annan klåpare inom psykvården.

Säger inte emot dig, men personligen pratar jag om allmänvården så att säga. Jag har inte mycket trovärdighet för att de har mycket förståelse utanför de "vanliga" fysiska åkommorna. Visst, de ska inte vara experter heller, men de är ofta de som först möter personer med problem,och det vore definitivt bra om de var bättre på att identifiera och skicka vidare.

 

[supercalifragilistic]

Sant, men så är även (den allmänna) sjukvårdens kompetens ofta mer bristfällig rörande psykisk hälsa än fysisk.

Är det sant?

Jag vet, men jag menade mer att det finns mer utrymme för att känna sig felbehandlad på något vis när behandling och resultat inte alltid har ett tydligt eller snabbt samband, eller eftersom att till exempel samtalsterapi är en interaktion människor emellan. Jag syftade inte på objektiva brister i psykvården utan patienters förtroende för den och hur behandlingstekniker som är både obekväma och kräver aktivt arbete kan upplevas som "fel".

 

[Sezziyanen]

Är det sant?

Jag vet, men jag menade mer att det finns mer utrymme för att känna sig felbehandlad på något vis när behandling och resultat inte alltid har ett tydligt eller snabbt samband, eller eftersom att till exempel samtalsterapi är en interaktion människor emellan. Jag syftade inte på objektiva brister i psykvården utan patienters förtroende för den och hur behandlingstekniker som är både obekväma och kräver aktivt arbete kan upplevas som "fel".

Jag kan inte säga exakt vad som är sant, men det är min uppfattning åtminstone. Och jag tänkte inte riktigt på hur bra eller dålig själva psykvården är, utan snarare hur allmänvården kan mer eller mindre ignorera eller helt missa psykiska problem, inte ta dem på allvar.

 

[Niyama]

Jag kan inte säga exakt vad som är sant, men det är min uppfattning åtminstone. Och jag tänkte inte riktigt på hur bra eller dålig själva psykvården är, utan snarare hur allmänvården kan mer eller mindre ignorera eller helt missa psykiska problem, inte ta dem på allvar.

Det här är väl lite OT, men jag tycker problemet med typ vårdcentral som psykpatient är att allt skylls på det psykiska. Vårdcentraler har missat två fysiska sjukdomar på mig (som båda konstateras med blodprov) för att de menat att jag är deprimerad. De på psykiatrin verkade känna igen problemet.

 

[Grazing]

Jag kan inte säga exakt vad som är sant, men det är min uppfattning åtminstone. Och jag tänkte inte riktigt på hur bra eller dålig själva psykvården är, utan snarare hur allmänvården kan mer eller mindre ignorera eller helt missa psykiska problem, inte ta dem på allvar.

Min uppfattning är tvärtom faktiskt, jag är ganska ofta i den "vanliga" vården och dom har blivit mycket bättre på att hantera psykiska problem dom senaste åren, iallafall här i gbg. Känner mig väldigt väl omhändertagen när jag är där. Psyk däremot tycker jag kan vara väldigt tråkiga ibland, lite råa liksom.

 

[Sezziyanen]

Min uppfattning är tvärtom faktiskt, jag är ganska ofta i den "vanliga" vården och dom har blivit mycket bättre på att hantera psykiska problem dom senaste åren, iallafall här i gbg. Känner mig väldigt väl omhändertagen när jag är där. Psyk däremot tycker jag kan vara väldigt tråkiga ibland, lite råa liksom.

Ok! Det låter bra då, måste jag säga! Jag har själv tappat ganska mycket förtroende för allmänläkare, men anekdoter är ju förstås inte hårda bevis.

 

[Petruska]

Du tror alltså att jag inte vet hur det är, även fast jag själv har erfarenhet av att vilja dö. Att försöka fokusera på minut för minut var något jag gjorde. Överlevde jag en minut till så var det liksom "bra", även om jag helst bara ville dö.
Livet som frisk har aldrig någonsin skrämt mig. Däremot vägen dit. Och det är tufft som fan att ta sig ur en djup depression. Men som jag sagt flera gånger. Jag tror inte att någon VILL vara kvar i mörkret. Alla vill väl må bra. Det om något är skrämmande för mig. Att folk tror att många psykiskt sjuka inte vill bli friska.

Eftersom du gör exakt samma gravt förenklande tolkning hur man än uttrycker sig, ser jag inte hur jag ska svara dig. Det är alltså INTE min uppfattning du sätter ord på.

 

[Grazing]

Ja, men det är en ren realitet taget ur verkligheten av vad "aningslöst" bloggande samt spårbara inlägg på sociala medier och fejjan kan få för följder och det har ingenting med psykisk ohälsa eller övriga sjukdomar att göra, kan man göra sånt man skriver dag efter dag om och som i stort sett är en heltidssyssla så hamnar man förr eller senare i rampljuset. Det finns människor som aktivt jobbar med att leta upp sånt här och dom har mycket fina programvaror att använda sig av och skiter fullständigt i vad som händer sen, det är andras jobb att ta fram fakta och att man bloggat och delat på fejjan om allt man gjort kan komma att användas även om man inte blivit kontaktad direkt, utredningar tar tid.

Du får tänka lite på att vad man skriver på internet i bloggar osv långt ifrån behöver vara sant. Många lever ett drömliv och hittar på både det ena och det andra på bloggar och facebook osv. Att använda det som något slags bevis på hur mycket man klarar av är löjligt.

Vad gäller psykiska problem så kanske man klarar av massor en dag för att nästa inte klara någonting, det är ju sällan ett konstant tillstånd utan går upp och ner, väljer man att dela med sig av det aktiva livet man har så kan det ibland låta som att man klarar hur mycket som helst.

 

[Magiana]

Ok! Det låter bra då, måste jag säga! Jag har själv tappat ganska mycket förtroende för allmänläkare, men anekdoter är ju förstås inte hårda bevis.

Jag fick slåss en del för att ens få träffa en läkare på VC. De ställde krav på att jag skulle ordna fram min gamla journal, vilket jag i mitt utmattade tillstånd inte klarade. Så det tog 2 månader från första kontakten med VC innan jag fick träffa läkare. Först blev jag ju hänvisad till kurator som jag kände inte alls hade rätt kompetens. Men sen när jag väl fått träffa läkare, så har det rullat på med sjukskrivning, medicinering och remiss till psykiatrin där jag nu går.

 

[Petruska]

Alltså, det finns mängder med människor som tycker att det är fruktansvärt, provocerande osv att andra får synas och höras angående något som är tabu. Jag menar inte att någon specifik person här tycker så, men det är väldigt vanligt enligt min uppfattning. Jag har aldrig mått dåligt av mitt bloggande eller att jag varit så öppen. Det finns såklart dom som mår dåligt av det.

Ingen i den här tråden tycks hysa den uppfattningen, dock. Och jag har nog aldrig stött på den ens.

 

[avslutat medlemskap]

Du får tänka lite på att vad man skriver på internet i bloggar osv långt ifrån behöver vara sant. Många lever ett drömliv och hittar på både det ena och det andra på bloggar och facebook osv. Att använda det som något slags bevis på hur mycket man klarar av är löjligt.

Ja men lik förb. så gör myndigheterna just det och så sätts det igång en utredning helt i onödan som får den drabbade att må ännu sämre.

Vad gäller psykiska problem så kanske man klarar av massor en dag för att nästa inte klara någonting, det är ju sällan ett konstant tillstånd utan går upp och ner, väljer man att dela med sig av det aktiva livet man har så kan det ibland låta som att man klarar hur mycket som helst

Så är det inte bara för dom med psykiska problem, det är när dom och vi med fysiska tillkortakommanden mår bra som vi syns, dom dagarna vi inte funkar så syns vi inte och det är inte alls säkert att vi har rullstol, kryckor, går och pratar för oss själva eller beter oss underligt så det går att sätta fingret på att vi inte är "som alla andra" längre. Men människor är snabba att döma, ofta är det avundsjuka som gör att vi blivit anmälda (ja det har hänt mig också) men då ska dom själva ha rent mjöl i påsen och ordentligt på fötterna innan dom ringer nån myndighet,,,,,,vilket denna inte hade så jag "hjälpte" honom på traven att avsluta sitt företag med en brakkonkurs. Är man elak, avundsjuk och ogin så kan det svida.

 

[Saeta]

För att du/ni frågade efter exempel på folk som skapat ett nätjag som handlade om sjukdomar. Och jag tyckte det var en aning märkligt att just du frågade, eftersom jag hade dig i åtanke som en sådan person.

Antalet diagnoser en person har är oviktigt för mig - men jag tycker det är märkligt att skriva om en (1) diagnos i plural.

Fast jag frågade ju efter exempel på folk. Och att du tar mig som exempel är rätt skumt eftersom jag själv vet vad jag gör/gjort. Det känns lite konstigt. Som att jag inte fattar vad jag själv gör.

Jag tycker att det är märkligt att någon ens bryr sig om hur många diagnoser någon har. Spela roll om det är en diagnos eller sjuttiofjorton. Det hade väl kanske varit konstigt om jag skrivit om något som jag inte hade en aning om.

 

[Saeta]

Men inlägget du citerar handlar ju överhuvudtaget inte om någon specificerad ohälsa. Hur läser du?

Hur jag läser? Som det står, eller va? Det är själva uttalandet som jag tycker är otroligt märkligt och dumt.

 

[Saeta]

Ja, jag bara gissar här men psykpatienter verkar oftare tvivla på sjukvårdens bemötande/kompetens/vad det nu är än folk med fysiska sjukdomar.

Det tror jag nog inte? Det beror nog helt på vad det är för sjukdomar det gäller.

 

[Saeta]

men alltså här är ju ett typiskt exempel på hur du vänder upp och ner och ut och in på "målet" - det som står före det fetade i all ära, men det ÄR ju en svaghet att vara (psykiskt) sjuk. jag kan inte se hur det hjälper någon att förneka vad det innebär.

Svag som i att vara en sämre/märkligare/mindre värd individ. Inte svag som i att en mår dåligt.

 

[Saeta]

Ja, men det är en ren realitet taget ur verkligheten av vad "aningslöst" bloggande samt spårbara inlägg på sociala medier och fejjan kan få för följder och det har ingenting med psykisk ohälsa eller övriga sjukdomar att göra, kan man göra sånt man skriver dag efter dag om och som i stort sett är en heltidssyssla så hamnar man förr eller senare i rampljuset. Det finns människor som aktivt jobbar med att leta upp sånt här och dom har mycket fina programvaror att använda sig av och skiter fullständigt i vad som händer sen, det är andras jobb att ta fram fakta och att man bloggat och delat på fejjan om allt man gjort kan komma att användas även om man inte blivit kontaktad direkt, utredningar tar tid.

Ja alltså jag förstod vad du menade. Men det är rätt konstigt. Du menar helt och hållet friska individer?

 

[Hippocampus]

Det tragiska är väl snarare att folk TROR att dessa personer vägrar bli friska. Vill personerna på riktigt må dåligt? Knappast.

Det finns sådana säkerligen som sätter sin identitet så hårt i sina diagnoser att de inte vågar bli friska.

 

[supercalifragilistic]

Det tror jag nog inte? Det beror nog helt på vad det är för sjukdomar det gäller.

Jag vet inte heller, men jag kan verkligen hålla med om att det pågår nåt slags tystande, varken från psykiatrins eller den stora massans håll. Precis som @MiniLi är svaret på varför en inte talar om sina problem inte entydigt tabu.

Svag som i att vara en sämre/märkligare/mindre värd individ. Inte svag som i att en mår dåligt.

jaså, jaha, då missförstod jag helt.

 

[Saeta]

Eftersom du gör exakt samma gravt förenklande tolkning hur man än uttrycker sig, ser jag inte hur jag ska svara dig. Det är alltså INTE min uppfattning du sätter ord på.

Ok.