Sjukdomsvinst och psykisk ohälsa

[kryddelydd]

Jag tror dom som blir provocerade av dåligt mående är dom som tror man använder det som en ursäkt för att inte göra något. Har svårt att tro att någon blir provocerad annars av det.

ja, och en orsak kan vara tidigare erfarenheter.
För en komplicerande faktor, som inte har med den psykiskt sjuke att göra, är att det finns lägen där människor nyttjar känslomässig utpressning mot andra människor i sin omgivning.
Om jag exempelvis växt upp med en "martyr" som förälder, som använder sitt eget lidande för att styra sin familj (mer eller mindre omedvetet; oftast dock omedvetet) så kan liknande berättelser från någon i omgivningen trigga min reaktion på föräldern (obs, jag använder "jag" och "mig" i det här fallet för att det inte ska bli någon sammanblandning av vem som reagerar hur).

"Var tyst annars får jag migrän" under uppväxten som lett till hämning av beteende kan ju utlösa viss ilska om jag hör "var tyst annars får jag migrän" som vuxen.

 

[Singoalla]

Det är ingen som lobbat för någon slags censur, men att det till exempel kan vara en del av rehabiliteringen att utforska ev sjukdomsvinst och/ eller sjukdomsidentitet Precis på samma sätt som att relationer är en viktig faktor att se över.

Nej, har aldrig sagt att någon lobbat för censur eller att sjukdomsidentitet eller sjukdomsvinst inte kan vara problematiskt. I det inlägget du citerade skrev jag enbart att kortsiktiga lösningar ibland kan vara nödvändiga som livlina, om än verkningslösa på lång sikt.

 

[Petruska]

Ja precis. Jag vill inte vara en vandrande sjukdom. Förhoppningsvis finns det intressantare saker med mig.

Ja, hur GÅR det med kattanskaffandet?

En mig närstående funderar på att låta sin katthona få en kull ungar innan möjlighet skärs av för all framtid. En stam med underbart temperament!

 

[Petruska]

Det gör definitivt jag. Men det är väl rimligt tänker jag, att vi är så olika.



Jag tänker att det behöver väl inte vara det ena eller det andra? Bara för att man pratar om sin sjukdom så behöver ju inte det bli ens identitet. Jag har pratat öppet med mina vänner om min depression, men jag tror att de tänker på tusen saker när de hör mitt namn innan de tänker på psykisk ohälsa.

Erfarenhet bland professionella som jag i min tur jobbar tillsammans med (vetenskapligt), tyder tyvärr på att just det är svårt. Folk tenderar att bli sin sjukdom, sitt funktionshinder, sin diagnos. Både i sin självbild och socialt sett i samspel med andra.

Det finns mängder av problem kring den så kallade öppenheten, som inte har med tabu att göra, som inte betyder att allt utom någon sorts glättig fasad ska sopas under mattan, med mera. Problem som det är väldigt svårt att få prata om i den här tråden, känner jag.

 

[mandalaki]

Ja, hur GÅR det med kattanskaffandet?

En mig närstående funderar på att låta sin katthona få en kull ungar innan möjlighet skärs av för all framtid. En stam med underbart temperament!

Inte förrän jag bor så att jag kan släppa ut, dessvärre ...

 

[Petruska]

Att säga att tyvärr jag måste ställa in idag jag har migrän = noll frågor ingen tycker att du borde rycka upp dig. Att säga att jag jag är nedstämd och klarar inte vara bland folk = dålig ursäkt och borde rycka upp sig.

Jag känner exakt tvärtom i relation till mitt jobb.

 

[Petruska]

Det kan absolut vara maktlöshet, eller oro. Det kan också bara vara att nån blir provocerad.

När vi blir maktlösa, hjälplölsa, oroliga eller rädda reagerar vi ju ofta på sätt som ser ut som någon sorts ilska. Kansker är det det du läser som provocerad? För mig är det mer som när man oroar sig för att någon är mycket försenad, och sen när hen äntligen kommer skäller man ut hen. Dvs "provocerad" och "tabu" har väldigt lite plats i förklaringen.

 

[kryddelydd]

Erfarenhet bland professionella som jag i min tur jobbar tillsammans med (vetenskapligt), tyder tyvärr på att just det är svårt. Folk tenderar att bli sin sjukdom, sitt funktionshinder, sin diagnos. Både i sin självbild och socialt sett i samspel med andra.

Det finns mängder av problem kring den så kallade öppenheten, som inte har med tabu att göra, som inte betyder att allt utom någon sorts glättig fasad ska sopas under mattan, med mera. Problem som det är väldigt svårt att få prata om i den här tråden, känner jag.

Det är ju en del saker som är väldigt svårt att prata om i vidare kretsar.
Hinder för rehabilitering, sjukdomsvinst.
Allt sådant som kan uppfattas som ifrågasättande av en lidande persons upplevelse av situationen.
Sådant där en objektiv bild kan skilja från det subjektiva lidandet.
Det uppfattas ofta som ett personligt ifrågasättande, och som om den som försöker reflektera kring sjukdomsvinst och annat, är elak och nedsättande och bristande i förståelse.
Faktiskt mycket av det som beskrivs som sjukvårdens tillkortakommande vid vissa tillstånd.

Den lidande individen uppfattar sig inte lyssnad på, inte tagen på allvar. Och därmed faktiskt kränkt (och nej, jag skriver inte detta med ett förminskande eller sarkastiskt tonfall; det här är ett försök att problematisera den lidandes reaktion på "mothugg", och ett försök att bena ut och möjligen förklara upplevelsen att inte bli tagen på allvar).

Myndigheter och "vården" försöker se konstruktivt på en situation och försöker finna vägar framåt, den lidande är tankemässigt låst i sitt lidande och upplever alla försök att finna vägar framåt som att motparten inte tar dem på allvar.

 

[Singoalla]

Erfarenhet bland professionella som jag i min tur jobbar tillsammans med (vetenskapligt), tyder tyvärr på att just det är svårt. Folk tenderar att bli sin sjukdom, sitt funktionshinder, sin diagnos. Både i sin självbild och socialt sett i samspel med andra.

Det finns mängder av problem kring den så kallade öppenheten, som inte har med tabu att göra, som inte betyder att allt utom någon sorts glättig fasad ska sopas under mattan, med mera. Problem som det är väldigt svårt att få prata om i den här tråden, känner jag.

Jag säger inte emot dig, jag säger bara att det kan gå åt båda håll. Det behöver inte alls bli problematiskt att prata om sin sjukdom, för många, och det kan bli väldigt problematiskt för många. Jag ser ingen mening med att generalisera åt det ena eller det andra hållet.

 

[Petruska]

Jag säger inte emot dig, jag säger bara att det kan gå åt båda håll. Det behöver inte alls bli problematiskt att prata om sin sjukdom, för många, och det kan bli väldigt problematiskt för många. Jag ser ingen mening med att generalisera åt det ena eller det andra hållet.

Nej, det jag problematiserar är de tolkningar du gör av de erfarenheter du har.

 

[Singoalla]

När vi blir maktlösa, hjälplölsa, oroliga eller rädda reagerar vi ju ofta på sätt som ser ut som någon sorts ilska. Kansker är det det du läser som provocerad? För mig är det mer som när man oroar sig för att någon är mycket försenad, och sen när hen äntligen kommer skäller man ut hen. Dvs "provocerad" och "tabu" har väldigt lite plats i förklaringen.

Nog en blandning av båda. Vet definitivt några fall där det endast och enbart varit provocerad.

 

[Singoalla]

Nej, det jag problematiserar är de tolkningar du gör av de erfarenheter du har.

Och vilka tolkningar är det?

 

[mandalaki]

Förutom det jag redan svarat så undrar jag vad i hela friden du menade med ditt inlägg.

Jag skrev:

Ja precis. Jag vill inte vara en vandrande sjukdom. Förhoppningsvis finns det intressantare saker med mig.

Och får,en skärmsida till svar om min sjukdom vs psykisk sjukdom. Varför då? Tror du att jag missat att det finns skillnader mellan psykiska och somatiska sjukdomar? Och tänker du att om man har en psykisk sjukdom, då är det vanligare/bättre/viktigare att gå omkring som en vandrande sjukdom? Det ENDA jag skrev var att jag inte vill vara en vandrande sjukdom. Jag förstår inte relevansen i din lektion om hur jag har det alls. Och jag har aldrig jämfört min migrän med psykisk sjukdom.

Det är ju för att din sjukdom är accepterad och även om du anser att du inte pratar om den så vet tex jag om vad du lider av och jag känner inte ens dig i övrigt. Att säga att jag känner att jag har början av ett magskov och kommer sannolikt inte till jobbet imorgon är mycket mer accepterat än att säga att jag har en begynnande ångest och är inte säker på att jag kommer in imorgon.

Det är ju därför man behöver prata om det, så jag inte ska behöva förklara ingående varför och hur det påverkar hela jäkla tiden. Att säga att tyvärr jag måste ställa in idag jag har migrän = noll frågor ingen tycker att du borde rycka upp dig. Att säga att jag jag är nedstämd och klarar inte vara bland folk = dålig ursäkt och borde rycka upp sig.

Sjukskrivning för utmattning= troligtvis påhittat, lat, svag, "känslig"
Sjukskrivning för trasig axel = arbetsgivaren har inte gjort sitt jobb etc etc.

 

[mandalaki]

Erfarenhet bland professionella som jag i min tur jobbar tillsammans med (vetenskapligt), tyder tyvärr på att just det är svårt. Folk tenderar att bli sin sjukdom, sitt funktionshinder, sin diagnos. Både i sin självbild och socialt sett i samspel med andra.

En KBT-terapeut hjälpte mig att hantera det faktum att jag isolerade mig socialt, för att slippa det känslomässgia nederlaget i att ställa in pga sjukdom. Sedan dess gör jag det faktiskt mindre ofta.

 

[kryddelydd]

Förutom det jag redan svarat så undrar jag vad i hela friden du menade med ditt inlägg.

Jag skrev:



Och får,en skärmsida till svar om min sjukdom vs psykisk sjukdom. Varför då? Tror du att jag missat att det finns skillnader mellan psykiska och somatiska sjukdomar? Och tänker du att om man har en psykisk sjukdom, då är det vanligare/bättre/viktigare att gå omkring som en vandrande sjukdom? Det ENDA jag skrev var att jag inte vill vara en vandrande sjukdom. Jag förstår inte relevansen i din lektion om hur jag har det alls. Och jag har aldrig jämfört min migrän med psykisk sjukdom.

Och det intressanta, för att tänka vidare, är ju att det som är rätt lösning vid vissa somatiska sjukdomar är fel lösning vid vissa psykiska sjukdomar.

Svår migrän - stanna hemma. Rätt lösning.
Förväntansångest inför att åka till jobbet - stanna hemma. Fel lösning eftersom lösningen förstärker tröskeln och förväntansångesten inför nästa gång man ska åka till jobbet.

Forskning visar, för att citera en psykolog (och nej, jag erkänner med en gång att jag inte har koll på källor och länkar), att beteendeaktivering är bra vid depression.
Beteendeaktivering kan vara att gå ut på en promenad. Eller att hålla fasta rutiner och en normal dygnsrytm, exempelvis.
Att ramla i fällan att undvika beteendeaktivering riskerar att förlänga problemet depression.
Så "jag har vrickat foten, därför låter jag bli promenaden" är rätt lösning men
"jag är deprimerad och orkar inte gå ut så därför låter jag bli promanden" är fel lösning.

Så visst är det intressant att jämföra psykisk sjukdom med somatisk sjukdom!

Inte utifrån konceptet "psykisk sjukdom är inte accepterat men det är somatisk sjukdom". För så tror jag faktiskt inte att det är.
När man läser olika trådar här på buke, är det åtminstone synnerligen accepterat att ha psykisk sjukdom.
Problemet är ju lite - faktiskt, men här riskerar jag att trampa någon på tårna - att undvikande beteende vid psykisk sjukdom är lite för accepterat och lite för uppmuntrat. Eftersom undvikande beteende vid psykisk sjukdom ofta (observera ofta; inte alltid) riskerar att förlänga och bekräfta och faktiskt på sikt förvärra tillståndet.
Och för att förtydliga: jag skriver nu utifrån perspektivet mild till måttlig psykisk sjukdom.

 

[mandalaki]

Svår migrän - stanna hemma. Rätt lösning.
Förväntansångest inför att åka till jobbet - stanna hemma. Fel lösning eftersom lösningen förstärker tröskeln och förväntansångesten inför nästa gång man ska åka till jobbet.

Det där har jag funderat en del över. Jag får såpass bra lindring av botox att jag ofta går till jobbet även om jag vaknar med migrän. Inte om den redan är svår förstås - men annars går jag iväg och tänker Går det inte får jag väl gå hem igen. Och sen kan det bli en jävligt jobbig dag men det går.

Vad gäller sociala grejer säger jag ibland Javisst, jag kommer om det är ok att jag lämnar besked i sista minuten. Och då går det också oftast alltid - åtminstone oftare och oftare.

 

[Hyacinth]

Och det intressanta, för att tänka vidare, är ju att det som är rätt lösning vid vissa somatiska sjukdomar är fel lösning vid vissa psykiska sjukdomar.

Svår migrän - stanna hemma. Rätt lösning.
Förväntansångest inför att åka till jobbet - stanna hemma. Fel lösning eftersom lösningen förstärker tröskeln och förväntansångesten inför nästa gång man ska åka till jobbet.

Forskning visar, för att citera en psykolog (och nej, jag erkänner med en gång att jag inte har koll på källor och länkar), att beteendeaktivering är bra vid depression.
Beteendeaktivering kan vara att gå ut på en promenad. Eller att hålla fasta rutiner och en normal dygnsrytm, exempelvis.
Att ramla i fällan att undvika beteendeaktivering riskerar att förlänga problemet depression.
Så "jag har vrickat foten, därför låter jag bli promenaden" är rätt lösning men
"jag är deprimerad och orkar inte gå ut så därför låter jag bli promanden" är fel lösning.

Så visst är det intressant att jämföra psykisk sjukdom med somatisk sjukdom!

Inte utifrån konceptet "psykisk sjukdom är inte accepterat men det är somatisk sjukdom". För så tror jag faktiskt inte att det är.
När man läser olika trådar här på buke, är det åtminstone synnerligen accepterat att ha psykisk sjukdom.
Problemet är ju lite - faktiskt, men här riskerar jag att trampa någon på tårna - att undvikande beteende vid psykisk sjukdom är lite för accepterat och lite för uppmuntrat. Eftersom undvikande beteende vid psykisk sjukdom ofta (observera ofta; inte alltid) riskerar att förlänga och bekräfta och faktiskt på sikt förvärra tillståndet.
Och för att förtydliga: jag skriver nu utifrån perspektivet mild till måttlig psykisk sjukdom.

Jag håller med dig. Jag märker hur snabbt mitt mående påverkas om jag inte rör mig, äter hyfsat vettigt och träffar folk. Men att föreslå en promenad verkar aldrig lika poppis som andra förslag trots att just motion är något av det bästa mot depressioner.

 

[Sezziyanen]

Det där har jag funderat en del över. Jag får såpass bra lindring av botox att jag ofta går till jobbet även om jag vaknar med migrän. Inte om den redan är svår förstås - men annars går jag iväg och tänker Går det inte får jag väl gå hem igen. Och sen kan det bli en jävligt jobbig dag men det går.

Vad gäller sociala grejer säger jag ibland Javisst, jag kommer om det är ok att jag lämnar besked i sista minuten. Och då går det också oftast alltid - åtminstone oftare och oftare.

Just med migrän är det ju väldigt olika hur personer bäst hanterar det. Jag känner de som måste ligga i ett mörkt tyst rum, och de som hellre vill göra någonting "enkelt" med händerna som tar bort en del fokus från huvudet..

 

[Petruska]

Och vilka tolkningar är det?

Att det hela handlar om tabu och att andra blir provocerade. Jag tror i stort sett inte på det.

Sen fattar jag inte vad provocerad riktigt betyder i sammanhanget, iofs. Om det inte är den kantiga reaktionen på att känna sig maktlös eller något liknande.

 

[avslutat medlemskap]

Jag har aldrig hört någon som blivit drabbad för vad den skriver som har psykiska problem. Vanligt lär det inte vara, dessutom omöjligt att ha det som bevis för någonting.

Klart det är, men det blir tydligare för dom med fysiska problem som gör saker som ska vara omöjligt för dom att göra, som att gå om dom inte kan det. Det är bara sådana fall som jag har hört drabbats av vad dom skriver och visar på internet.

Att du inte hört talas om det betyder inte att det inte förekommer. Nej man kan inte ha det som ett bevis och dra in sjukpengen men man kan starta nya utredningar och gör det också, bara för att nåt inte syns utåt (som ju är meningen med hela upplägget) betyder inte att inget pågår precis hela tiden. Nu tänker jag inte kommentera mera och du m.fl. får tro vad ni vill, blogga på bara så kanske ni får ovälkommet besök och en massa ifrågasättanden för "bidragsklimatet" har hårdnat betydligt och det kommer att fortsätta. Hur jag vet detta är min ensak.