Sjukdomsvinst och psykisk ohälsa

[Saeta]

(När det gäller depression förhåller jag mig dock oftast inte som personen ber om, utan så som jag tror är mest lämpligt. När det gäller glutenintolerans tror jag att det är lättare att bli ense med personen om vilken strategi som är den rätta.)

Men det där är ju urdumt! Varför tror du att ditt sätt är bättre för den deprimerade personen? Det är just precis det här jag ofta stöter på. Folk som envist fortsätter att säga "ryck upp dig" (exempel, säger inte att du har sagt det) till någon som talar om att det inte alls ska sägas till en deprimerad.

 

[Saeta]

Jag fattar inte heller poängen med den där envist hävdade "öppenheten".

Helt enkelt för att få bort skammen och få andra att känna att en inte är ensam. Sen är det upp till var och en om en vill vara öppen eller inte. Den som inte vill prata om sitt liv behöver inte göra det. Det är såklart minst lika okej.

 

[Saeta]

Det är ju för att din sjukdom är accepterad och även om du anser att du inte pratar om den så vet tex jag om vad du lider av och jag känner inte ens dig i övrigt. Att säga att jag känner att jag har början av ett magskov och kommer sannolikt inte till jobbet imorgon är mycket mer accepterat än att säga att jag har en begynnande ångest och är inte säker på att jag kommer in imorgon.

Det är ju därför man behöver prata om det, så jag inte ska behöva förklara ingående varför och hur det påverkar hela jäkla tiden. Att säga att tyvärr jag måste ställa in idag jag har migrän = noll frågor ingen tycker att du borde rycka upp dig. Att säga att jag jag är nedstämd och klarar inte vara bland folk = dålig ursäkt och borde rycka upp sig.

Sjukskrivning för utmattning= troligtvis påhittat, lat, svag, "känslig"
Sjukskrivning för trasig axel = arbetsgivaren har inte gjort sitt jobb etc etc.

Detta!!! Så bra sagt och så himla sant.

 

[Saeta]

Det som skaver är väl en maktlöshet hos den som hör berättelsen.
Liksom, vad ska åhöraren göra? eller säga?

Den som väljer att läsa/lyssna har ju inga krav på sig mer än att försöka förstå och acceptera. Som med allt annat

 

[kryddelydd]

Den som väljer att läsa/lyssna har ju inga krav på sig mer än att försöka förstå och acceptera. Som med allt annat

Det är ju det här med olika förväntan och olika perspektiv.
Du anser att den som lyssnar "bara" ska försöka förstå och acceptera.

Den som hör en berättelse kan känna att det finns något slags krav på att den ska hjälpa. Och inte känna att det kravet kan uppfyllas.
Den personen uppfattar antagligen inte att "kravet" är satt på nivån "tack för att du lyssnar!"

 

[kryddelydd]

Jag har hela tiden skrivit mycket medan jag har varit sjuk. Att skriva ner vad jag tänker har aldrig varit svårt för mig. I de fall jag behövt tänka till mer så har ett blogginlägg kunnat ta flera timmar att skriva. För mig har det aldrig varit något mål att "driva en blogg". Jag har rätt och slätt skrivit av mig då och då. Att se det som arbetsförmåga känns rätt bisarrt faktiskt. Om jag pratar med någon i telefonen en timme då och då, är det också arbetsförmåga? Hur pass "död" behöver man vara för att man inte ska anses arbetsför?

Nu är ju inte jag FK så jag kan inte svara på dina (retoriska?) frågor.
Men det är ju skillnad på att driva en aktiv blogg jämfört med att "skriva av sig".
Med att "driva en blogg" kan ju avses att interagera med läsarna; aktivt besvara kommentarer och uppdatera.
Driva något slags linje i det hela.

Att anse att det är bisarrt att det kan ses som arbetsförmåga att driva en blogg är en för mig rätt intressant åsikt. Med tanke på att det finns ett antal människor som faktiskt försörjer sig helt eller delvis på det.
Sedan handlar det förstås i FK ögon om omfattningen.
Precis som hobbyhästande kan anses som arbetsförmåga om omfattningen är tillräckligt stor (om man har inhyrda hästar som man sköter om, så kan det exempelvis ses som arbetsförmåga).

Sådana saker som kan ses som bristande arbetsförmåga hos en deprimerad är exempelvis oförmåga att planera sin tid och sin dag. Eller oförmåga att ta initiativ till att påbörja arbetsuppgifter.
Man ska nog ha ganska låg funktionsnivå i dagens läge, för att FK ska anse att man helt saknar arbetsförmåga ja.

 

[Sezziyanen]

Nu är ju inte jag FK så jag kan inte svara på dina (retoriska?) frågor.
Men det är ju skillnad på att driva en aktiv blogg jämfört med att "skriva av sig".
Med att "driva en blogg" kan ju avses att interagera med läsarna; aktivt besvara kommentarer och uppdatera.
Driva något slags linje i det hela.

Att anse att det är bisarrt att det kan ses som arbetsförmåga att driva en blogg är en för mig rätt intressant åsikt. Med tanke på att det finns ett antal människor som faktiskt försörjer sig helt eller delvis på det.
Sedan handlar det förstås i FK ögon om omfattningen.
Precis som hobbyhästande kan anses som arbetsförmåga om omfattningen är tillräckligt stor (om man har inhyrda hästar som man sköter om, så kan det exempelvis ses som arbetsförmåga).

Sådana saker som kan ses som bristande arbetsförmåga hos en deprimerad är exempelvis oförmåga att planera sin tid och sin dag. Eller oförmåga att ta initiativ till att påbörja arbetsuppgifter.
Man ska nog ha ganska låg funktionsnivå i dagens läge, för att FK ska anse att man helt saknar arbetsförmåga ja.

Intressant detta..Har själv aldrig haft nått att göra med FK så kan inte uttala mig mycket om dem. Det jag dock tänker är att depression (och annat) mycket väl kan få en människa att ha väldigt svårt för tex kontorsarbete, men att mocka stall kan funka väl. Vet inte hur FK tänker kring detta? Dvs, funktionsnivå och att kunna utföra arbetsuppgifter - ja - men vilka?

 

[Saeta]

Och det intressanta, för att tänka vidare, är ju att det som är rätt lösning vid vissa somatiska sjukdomar är fel lösning vid vissa psykiska sjukdomar.

Svår migrän - stanna hemma. Rätt lösning.
Förväntansångest inför att åka till jobbet - stanna hemma. Fel lösning eftersom lösningen förstärker tröskeln och förväntansångesten inför nästa gång man ska åka till jobbet.

Forskning visar, för att citera en psykolog (och nej, jag erkänner med en gång att jag inte har koll på källor och länkar), att beteendeaktivering är bra vid depression.
Beteendeaktivering kan vara att gå ut på en promenad. Eller att hålla fasta rutiner och en normal dygnsrytm, exempelvis.
Att ramla i fällan att undvika beteendeaktivering riskerar att förlänga problemet depression.
Så "jag har vrickat foten, därför låter jag bli promenaden" är rätt lösning men
"jag är deprimerad och orkar inte gå ut så därför låter jag bli promanden" är fel lösning.

Så visst är det intressant att jämföra psykisk sjukdom med somatisk sjukdom!

Inte utifrån konceptet "psykisk sjukdom är inte accepterat men det är somatisk sjukdom". För så tror jag faktiskt inte att det är.
När man läser olika trådar här på buke, är det åtminstone synnerligen accepterat att ha psykisk sjukdom.
Problemet är ju lite - faktiskt, men här riskerar jag att trampa någon på tårna - att undvikande beteende vid psykisk sjukdom är lite för accepterat och lite för uppmuntrat. Eftersom undvikande beteende vid psykisk sjukdom ofta (observera ofta; inte alltid) riskerar att förlänga och bekräfta och faktiskt på sikt förvärra tillståndet.
Och för att förtydliga: jag skriver nu utifrån perspektivet mild till måttlig psykisk sjukdom.

Håller med. Det är ju verkligen så.
Motion och att röra på sig är ju superbra mot all form av ångest och nedstämdhet. Att bara få lite sol och frisk luft på sig om så i två minuter gör mycket (dock svårt med sol året om i det här landet...). Därför är jag så otroligt tacksam att min pojkvän bokstavligen släpade ut mig (ja, han släpade!). Just där och då hatade jag det, men efteråt var jag alltid tacksam och kunde se en positivitet i släpandet.

Sen har mina djur såklart hjälpt mig otroligt mycket gällande att komma ut. Jag tror att djur är en otroligt bra medicin mot just depression. Men allt beror ju såklart på i vilket stadie en är i. Om en verkligen befinner sig längst längst ner och inte ser någon annan utväg än att dö, så är det nog professionell vård som behövs. Och jag är ju en stark förespråkare för antidepp just eftersom det hjälpte mig så otroligt otroligt bra. Jag vet inte om jag gillar ordet "lyckopiller", men nog sjutton hjälpte tabletterna till så att jag tillslut kunde känna mig lycklig igen.

Däremot har jag fortfarande dagar då jag inte orkar gå upp ur sängen. Jag kan gråta en hel dag "utan orsak" och ibland ser jag bara mörker. Men jag vet att dessa dagar kommer att komma lite då och då. Och även när jag är mitt i det kanske inte fattar att det kommer bli bättre (för det blir det ju alltid) så kan jag ändå acceptera att läget är som det är och då får jag bara finna mig i det. Jag har kanske inte "blivit vän med min ångest", men jag har accepterat att den kan dyka upp när som helst.

Samtidigt är jag som mest kreativ när jag mår sämre. Det är ju inget ovanligt utan något som många känner igen sig i. Men för den skull så betyder inte det att jag hellre vill vara kvar i det dåliga måendet. Jag försöker att göra det bästa av det helt enkelt.

Sen är det enormt svårt för resten av samhället att acceptera. Jag kräver inte att folk ska förstå eller sätta sig in i allt till 110%. Men jag vill att folk ska acceptera och lyssna. Det är viktigt. Det är också därför jag är så öppen med allt!

 

[monster1]

Jag är visst trög, men jag förstår fortfarande inte riktigt. Anser ni att det är destruktivt att prata om sin sjukdom eller funktionsnedsättning (somatisk som psykisk) alltid, bara om det är med lekmän eller beroende på hur det formuleras.

I min kommun har man haft flera av sjukvården anordnade föreläsningar av personer med bla npf som berättat hur de uppfattar världen. Föreläsningarna har varit för allmänheten för en ökad förståelse för npf som funktionsnedsättning. Är det inte bra? Samma sak med suicidpreventions utbildningen den baserar sig ju på att man ska prata och att man ska försöka få den som mår dåligt att berätta om sitt mående. Men nu vill vi att de ska vara tysta och vända sig till sjukvården? Jag måste ju missförstå eller hur? Vad är det jag inte förstår?

 

[Saeta]

du m.fl. får tro vad ni vill, blogga på bara så kanske ni får ovälkommet besök och en massa ifrågasättanden för "bidragsklimatet" har hårdnat betydligt och det kommer att fortsätta. Hur jag vet detta är min ensak.

Jag tror nog dom allra flesta vet hur svårt det är att få bidrag. FK får ju kritik och skit på sig hela tiden (vilket jag tycker är bra, att dom får kritik alltså, skit är aldrig ett bra sätt att kasta på någon för att få sin vilja igenom).

 

[Badger]

Förvisso, men det är inte orsaken till ätstörningar generellt eller anorexi specifikt, som du påstår.

@Con Hoppar in utan att ha läst de sista sidorna.

Kan det vara en kombination, anorexa har alltid funnits, tex finns texter om (framför allt faktiskt?) heliga kvinnor som inte åt.

Men jag tror det kan finnas två delar i det. Dvs det ligger kanske även och kan öka iom kroppsideal och media. Dvs det är väl väl visat att självmord och skolskjutningar smittar i hög grad. Har för mig att det inte anses ok att rapportera för ingående om självmord just pga att det kan bli en ökning. Anorexia har jag läst liknande teorier om. Dvs att vissa får det självklart och har alltid fått det, men att kroppsideal i kombination mer medietryck kan ge en ökning. Dålig artikel https://www.svd.se/kan-sjalvmord-smitta-bland-unga inte så lång tid att leta.

 

[Grazing]

@Con Hoppar in utan att ha läst de sista sidorna.

Kan det vara en kombination, anorexa har alltid funnits, tex finns texter om (framför allt faktiskt?) heliga kvinnor som inte åt.

Men jag tror det kan finnas två delar i det. Dvs det ligger kanske även och kan öka iom kroppsideal och media. Dvs det är väl väl visat att självmord och skolskjutningar smittar i hög grad. Har för mig att det inte anses ok att rapportera för ingående om självmord just pga att det kan bli en ökning. Anorexia har jag läst liknande teorier om. Dvs att vissa får det självklart och har alltid fått det, men att kroppsideal i kombination mer medietryck kan ge en ökning. Dålig artikel https://www.svd.se/kan-sjalvmord-smitta-bland-unga inte så lång tid att leta.

Att självmord smittar trodde jag var en myt som vart borta sen länge. Tycker jag läser överallt om att det är bra att prata om och bra att föra fram.

 

[Saeta]

Är det en blogg man tjänar mycket pengar på så absolut, då har man ju en bra inkomst på det sättet och är ev inte i behov av ersättning då det ju faktiskt kan klassas som ett företag. Men då handlar det inte om vad man gör i livet i vardagen utan att man kan driva en blogg och tjäna pengar på det. Hyfsat få dock tror jag som faktiskt får en bra inkomst av att blogga.

Det är i princip omöjligt att kunna leva på sin blogg/youtube/instagram. Eller omöjligt är det väl inte, men det är absolut inga stora summor en tjänar på det och det är väldigt svårt att ha det som heltidsjobb idag.

 

[Badger]

Att självmord smittar trodde jag var en myt som vart borta sen länge.

Ok, jag kan bara ha missat när de avskrev myten. Läser inte så mycket psykologitidningar direkt.

 

[Saeta]

Jo, fast det är inte inkomsten FK har synpunkter på utan arbetsinsatsen.
Om arbetsinsatsen är "tillräckligt stor" kan FK anses att man är arbetsför. Och därmed inte har rätt till ersättning.
tillägg:
Alltså, om man klarar driva en aktiv blogg så har man tillräcklig koncentrationsförmåga för att utföra enklare arbetsuppgifter.
Och man har tillräcklig uthållighet.
Och man har tillräcklig initiativförmåga för att ta tag i att driva bloggen.

Alltså inte helt utan arbetsförmåga.

Sen gäller det ju att hitta ett liknande jobb som denne klarar av också. Att driva en aktiv blogg/valfri social media är förvisso (tids)krävande. Men det är också något en kan göra i sängen, halvt gråtandes under täcket. Det går att skriva ett inlägg/filma en video i flera etapper om en känner att en inte orkar allt på en gång. Så det är lite svårt att säga att en har tillräcklig uthållighet och tillräcklig arbetsförmåga.

Men finns det likvärdiga jobb som tillåter detta så håller jag med dig. Dock kan jag faktiskt inte komma på något sådant jobb. Jag är inne i den här svängen just nu och det är ett jäkla meckande att få FK att förstå det här med psykiska sjukdomar och osynliga diagnoser.

 

[mandalaki]

Men det där är ju urdumt! Varför tror du att ditt sätt är bättre för den deprimerade personen?

Kanske för att man fått bekräftelse från den deprimerades behandlare att det är ett för den deprimerade mycket gynnsamt sätt att förhålla sig?

Att diskutera med dig är som att diskutera med ett demonstrationståg. Du har så fullt upp med att skandera att du inte märker att andra kan ha både erfarenheter av och kunskap om ämnet.

 

[Raderad medlem 120709]

Nu kan jag inte låta bli, utan måste svamla mer. Jag håller med @monster1 att det är svårt att förstå var tråden vill komma. Det påstods tidigare i tråden att jag vevade mot saker som inte sagts, men nu när jag läst ikapp så känns det som att jag var något på spåret från början. Oavsett hur det vänds och vrids på frågan så verkar det finnas en stark inneboende motvilja till hela konceptet att man som sjuk accepterar läget till någon grad, oavsett hur man sedan väljer att gå vidare från den tanken.

Jag uppskattar verkligen inte antydan att jag skulle riskera att bli någon slags vandrande symbol för mitt funktionshinder bara för att jag inte sticker under stol med hur det är att leva med det. Jag och många med mig har inte så mycket annat val än att gilla läget, eftersom det inte finns särskilt effektiv behandling att tillgå. Det som går att göra är att anpassa mitt liv i den mån det är möjligt, och försöka sprida kunskap via de avenyer jag har - t ex internet. Jag ser inte att det skulle vara fel.

Snarare tror jag att det är fel att föreställa sig att i stort sett bara vården och andra 'officiellt kvalificerade' ska få uttala sig om ämnet, och endast i specifikt utvalda rum och sammanhang - det är ju att spotta på den stora kunskapsbank bestående av människor som faktiskt lever med någon form av ohälsa varje dag. Det känns väldigt nedlåtande att tänka på det viset, lite klapp på huvudet och "seså, du vet inte ditt eget bästa".

Nu kliver jag ner från barrikaden innan det blir mer tugg om att jag inte fattat ämnet alls. Det verkar vara den genomgående tonen i den här tråden, dessvärre.

 

[Saeta]

Det är ju det här med olika förväntan och olika perspektiv.
Du anser att den som lyssnar "bara" ska försöka förstå och acceptera.

Den som hör en berättelse kan känna att det finns något slags krav på att den ska hjälpa. Och inte känna att det kravet kan uppfyllas.
Den personen uppfattar antagligen inte att "kravet" är satt på nivån "tack för att du lyssnar!"

Nu menar jag såklart om jag skriver något publikt. På min instagram eller pratar om det på youtube. Det är skillnad om jag skriver om det på facebook eller privat till någon. Då förstår jag att folk känner att dom måste säga något och att dom känner sig hjälplösa.

 

[Grazing]

Ok, jag kan bara ha missat när de avskrev myten. Läser inte så mycket psykologitidningar direkt.

Jag läser inte heller psykologtidningar men det har väl varit uppe lite här och där huruvida man bör prata eller inte prata om sådant. Det har ju tex skrivits mängder om självskadebeteenden dom senare åren och det har ju bara varit positivt, kan tänka mig att det även gäller ätstörningar. Kunskapen ökar hos alla ju mer det pratas om problemen.

 

[Saeta]

Kanske för att man fått bekräftelse från den deprimerades behandlare att det är ett för den deprimerade mycket gynnsamt sätt att förhålla sig?

Att diskutera med dig är som att diskutera med ett demonstrationståg. Du har så fullt upp med
att skandera att du inte märker att andra kan ha både erfarenheter av och kunskap om ämnet.

Jag håller med om att jag kanske inte är världsbäst på det här med diskussion. Demonstrationståg låter som en bra beskrivning. Det är en pågående cirkus i mitt huvud. Jämt. Hela tiden. Jag tänker så mycket och har så mycket att säga men det är sjukt svårt för mig att uttrycka mig så att andra ska fatta vad jag menar. Alltså, när jag väl skriver något så har någon del av min hjärna börjat tänka på något annat och ja, det blir snurrigt. Men jag lär mig iallafall även om det är supersvårt. det är väl därför jag inte brukar diskutera så mycket. Enbart här på buke där dom flesta ändå vet hur jag "funkar" gällande det.

Vad menas med skandera? Jag googlade men fattar ändå inte