Sjukdomsvinst och psykisk ohälsa

[Petruska]

Jag var ironisk.

Jag förstår visst vad sjukdomsvinst är. Det är något myndigheterna har hittat på för att beskylla de sjuka för att känna vinst av att få sjukpenning och färdstjänst av staten och därmed slippa jobba.

Jag antar att du är fortsatt ironisk.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag var ironisk.

Men vad du tramsar.

 

[MiniLi]

och @MiniLi .
Ett problem med psykiatriska diagnoser är ju just att de är en beskrivning av symtomkluster. Dessutom finns ganska uttalade överlappningar.
Det är ju ofta en glidande skala i symtombild mellan depressions- och ångestsjukdomar.
Vissa typer av bipoär sjukdom kan vara svåra att skilja från vissa personlighetssyndrom, och så vidare.
Diagnoskriterierna är ju inte entydiga, precis som ni påpekar.
Än en gång i jämförelse med somatiken, där diagnoserna oftare är entydiga. Har du haft två tillräckligt höga blodsockervärden så har du diabetes. Har du uppmätt blodtryck i viss nivå, så är det förhöjt.
Enkelt, tydligt.

Men om du har nedstämdhet i varierande djup i varierande perioder: är det en depression? Är det ett skov i en del av en bipolär sjukdom? Handlar det om NP-problematik eller personlighetssyndrom?

Du får ursäkta nu men jag tänker att du har lite för ytlig kunskap om psykiatri för att kunna diskutera diagnosticering på det sättet.
Klart att det ibland är svårt men du håller dig bara på ytan i dina jämförelser.
En bättre jämförelse är att ett lågt/högt blodtryck kan bero på flera saker och att det kan krävas en ordentlig bedömning för att se helheten. Nu jämför du kluster av symptom med enskilda symptom.
Det finns väl dessutom en rad somatiska diagnoser som också är symptomkluster?

Du hamnar helt enkelt lite skevt i dina jämförelser och missar målet lite. Jag tycker inte alls att problemet ligger i överlapp.

 

[vtok]

Alltså: vi påverkas av det vi fått höra om hur vi förväntas bete oss. Berätta för någon att den har svårt att koncentrera sig tillräckligt ofta så kommer den ha det problemet.

Jag tycker mig ha sett samma fenomen när det gäller folks stjärntecken.

Jag tror jag är med er i mkt ni skriver men här tappade ni mig lite. Det känns så förenklat plötsligt. (o för egen del även lite nedlåtande men jag kanske bara fattar fel)...

Jag förstår biten i att ens tankar påverkar ens beteenden -- även omedvetet -- men blanda npf diagnoser med personer som söker sig till självhjälpsböcker -- inte helt otroligt nog just med inställningen att skapa förändring hos sig själv? -- eller läser horoskop?...

Bara att komma så långt som till utredning gällande npf tyder ju på att man har stora svårigheter -- svårigheter som inte sällan funnits genom hela livet.

Det är ju inte som om ngn helt plötsligt sätter en etikett 'koncentrationssvårigheter' i pannan på en helt random person o som denne sen tvingas hantera efter både sin egen o omgivningens tolkning av det?

Det handlar väl snarare om problem man har inom sig. Problem som då inte sällan tar sig uttryck i krockar som uppstår till följd av omgivningens förväntningar av en.

(Inte riktigt på nivån att man tror -- medvetet eller omedvetet -- man blir en bättre chef bara man vårdar sin röda sida lite extra ömt för man läst i en bok att många framgångsrika chefer har en stark röd personlighet)?

O där identifikationen -- diagnosen -- då i bästa fall blir en hjälp att hitta strategier att förändra -- eller åtminstone lära sig hantera detta.

 

[Hyacinth]

Jag tror jag är med er i mkt ni skriver men här tappade ni mig lite. Det känns så förenklat plötsligt. (o för egen del även lite nedlåtande men jag kanske bara fattar fel)...

Jag förstår biten i att ens tankar påverkar ens beteenden -- även omedvetet -- men blanda npf diagnoser med personer som söker sig till självhjälpsböcker -- inte helt otroligt nog just med inställningen att skapa förändring hos sig själv? -- eller läser horoskop?...

Bara att komma så långt som till utredning gällande npf tyder ju på att man har stora svårigheter -- svårigheter som inte sällan funnits genom hela livet.

Det är ju inte som om ngn helt plötsligt sätter en etikett 'koncentrationssvårigheter' i pannan på en helt random person o som denne sen tvingas hantera efter både sin egen o omgivningens tolkning av det?

Det handlar väl snarare om problem man har inom sig. Problem som då inte sällan tar sig uttryck i krockar som uppstår till följd av omgivningens förväntningar av en.

(Inte riktigt på nivån att man tror -- medvetet eller omedvetet -- man blir en bättre chef bara man vårdar sin röda sida lite extra ömt för man läst i en bok att många framgångsrika chefer har en stark röd personlighet)?

O där identifikationen -- diagnosen -- då i bästa fall blir en hjälp att hitta strategier att förändra -- eller åtminstone lära sig hantera detta.

Nej, mer att om man grottar ner sig, kanske bloggar och ÄR sin sjukdom tar man lätt åt sig fler drag än man kanske hade innan. Man cementerar sin sjukdom och sina svårigheter.

 

[Rina]

Har en person varit sjuk under lång tid blir det även svårt att föreställa sig hur livet ser ut som frisk eller åtminstone något sånär välmående. Det gör det också svårt att komma tillbaka. Men sedan är d

En diagnos kan vara avgörande för rätt behandling. För dig som psykolog kanske den inte har så stor betydelse men för patienten kan det ha det. .

Uttryckte mig väldigt klumpigt. Vill förtydliga att jag inte menar att det inte har betydelse för dig för att dig ignorerar patienten eller inte förstår patientensperspektiv. Uppfattar det som att du arbetar med psykoterapi och inte psykiatri. När det gäller psykiatri så har en diagnos stor betydelse för farmakologisk behandling där det kan bli väldigt fel och där farmakologisk behandling även kan vara det enda fullt ut verksamma behandlings metoden. Det är viktigt med en diagnos både för att identifiera dessa patienter och vid byte av läkare.

 

[Rina]

Ang att få veta sin diagnos..
Ibland upplever jag att en del patienter lägger mer värde vid diagnos än vad vi som arbetar i psykiatrin gör. Jag är tämligen ointresserad av diagnoser, att få veta att en patient har diagnos y eller x säger mig ändå inte så himla mycket. Diagnoser är begrepp på symptomsamlingar men merparten (!) säger ingenting om orsak och inte alltid så mycket om behandling heller.
.

Det är det här jag inte håller med dig om
Jag respekterar din erfarenhet av att patienten ibland lägger mer värde vid diagnos. Men en diagnos kan säga oerhört mycket om orsak och behandling

 

[Rina]

Jag åker rätt ner i depressionshålet. Inte så att jag är ledsen för att jag har en migränattack, utan det händer helt klart något kemiskt i hjärnan som gör att jag blir deppig. Eller det kanske är ångest.

Min läkare är inne på att jag kanske har premenstruell dysforisk störning (PMDS), en svårare variant av PMS med dyfori. Jag rasar ner i ett svart hål med svår dysfori och migrän.

 

[mandalaki]

Min läkare är inne på att jag kanske har premenstruell dysforisk störning (PMDS), en svårare variant av PMS med dyfori. Jag rasar ner i ett svart hål med svår dysfori och migrän.

Du menar att migränen är ett resultat av det svarta hålet? Jag menar alltså när det är tvärtom: att när man har en migränattack rasar man ne i hålet som ett symtom på migrän.

 

[vtok]

Nej, mer att om man grottar ner sig, kanske bloggar och ÄR sin sjukdom tar man lätt åt sig fler drag än man kanske hade innan. Man cementerar sin sjukdom och sina svårigheter.

Ok. Jag förstår vad du menar med ovan.

Men ser ändå inte riktigt kopplingen mellan horoskop o självhjälpsböcker o npf diagnoser.. Det känns så förenklat. Kommer man så långt som till utredning som i sin tur leder till fastställande av en diagnos finns där ju bakomliggande svårigheter av -- mer eller mindre -- allvarliga slag tänker jag? Ngt helt annat än att man googlat kriterier o genom detta själv 'skapat' problemen. Dom finns i grunden redan där.

Är alltså enig det nog kan bli problematiskt o försvårande o att man 'fastnar' i sina problem om man börjar bygga sin identitet kring dom -- men tror alltså även diagnoser kan vara en hjälp just kring att förstå sina svårigheter o sig själv. Även i att faktiskt kunna distansera sina svårigheter från sin egen person? Man är inte 'dum i huvudet' som inte klarar vissa saker -- det finns omständigheter som gör vissa saker _är_ svårare än för andra.

Tankar iallafall jag får tampas endel med när jag har det som värst... Varför kan inte jag ta mig för saker, skratta o känna glädje? Jo -- för jag är sjuk. Det är ingen anledning till att fastna där men för mig känns det nödvändigt att förstå för stunden när jag känner mig omsprungen av andra som tar sig framåt i livet på ett sätt som känns helt ogenomförbart för mig. När allt bara känns kört. Kan jag se klart på det finns en anledning kan jag åtminstone förstå det finns ngt att jobba med för att kunna få till en förändring. Det är inte _mig_ det är fel på..

Kan då även se positiva saker i att det talas -- bloggas -- öppet om det. Dels för att veta att man inte är ensam -- bara den känslan kan annars få allt kännas hopplöst? Dels att ju mer öppet det blir med diagnoser av just dessa slag som npf diagnoser -- ju lättare kanske det kan bli själv våga vara öppen med det istället för att tysta ner det o kämpa vidare på egen hand o därmed inte heller få chansen till stöd som faktiskt hade kunnat underlätta om det rör sig om svårigheter man i grunden inte kan påverka -- sånt som en npf diagnos kan handla om.

Man kanske inte kan bli kvitt koncentrationssvårigheterna eller bli social på samma sätt som neurotpyiska -- men man kan jobba på det o lära sig hantera det efter sin förmåga. Men det kan också vara svårt om man inte talar om det? Om omgivningen i värsta fall tror man bara maskar på jobbet om man behöver vissa anpassningar för att faktiskt klara jobbet bättre? Tillexempel.

Men jag kanske bara rör till det eller vi talar helt förbi varann. Jag vet inte det är så mkt fram o tillbaka i tråden nu. Ber om ursäkt isåfall.

Alla verkar iallafall eniga om det problematiska i att 'bli' sin sjukdom eller diagnos. Men många tycks därmed mena det är enbart av ondo att tex blogga om det eller -- enligt vissa -- ens veta att man har en diagnos. Men är det så enkelt eller kan det inte finnas fördelar med detta också?

 

[monster1]

Du menar att migränen är ett resultat av det svarta hålet? Jag menar alltså när det är tvärtom: att när man har en migränattack rasar man ne i hålet som ett symtom på migrän.

Jag tror att @Rina menar att hormonerna orsakar både migränen och depressionen.

 

[Rina]

Vid jag menar är att både migränen och dysforin är ett resultat av känslighet för ändring i progesteronnivåer vid PMDS. Det finns massor av olika varianter på varför man reagerar, detta är en variant. Jag har tidigare haft migrän som påverkats av östrogen nivåer som gått att behandla ganska bra under många år. Jag får numera mest migränkänningar som kan oftast kan stoppas i tid, så var det sällan förut, dock har dysforin blivit allt värre den senaste tiden. Jag hade aldrig hört talas om PMDS innan min läkare tog upp det.

 

[Hyacinth]

Ok. Jag förstår vad du menar med ovan.

Men ser ändå inte riktigt kopplingen mellan horoskop o självhjälpsböcker o npf diagnoser.. Det känns så förenklat. Kommer man så långt som till utredning som i sin tur leder till fastställande av en diagnos finns där ju bakomliggande svårigheter av -- mer eller mindre -- allvarliga slag tänker jag? Ngt helt annat än att man googlat kriterier o genom detta själv 'skapat' problemen. Dom finns i grunden redan där.

Är alltså enig det nog kan bli problematiskt o försvårande o att man 'fastnar' i sina problem om man börjar bygga sin identitet kring dom -- men tror alltså även diagnoser kan vara en hjälp just kring att förstå sina svårigheter o sig själv. Även i att faktiskt kunna distansera sina svårigheter från sin egen person? Man är inte 'dum i huvudet' som inte klarar vissa saker -- det finns omständigheter som gör vissa saker _är_ svårare än för andra.

Tankar iallafall jag får tampas endel med när jag har det som värst... Varför kan inte jag ta mig för saker, skratta o känna glädje? Jo -- för jag är sjuk. Det är ingen anledning till att fastna där men för mig känns det nödvändigt att förstå för stunden när jag känner mig omsprungen av andra som tar sig framåt i livet på ett sätt som känns helt ogenomförbart för mig. När allt bara känns kört. Kan jag se klart på det finns en anledning kan jag åtminstone förstå det finns ngt att jobba med för att kunna få till en förändring. Det är inte _mig_ det är fel på..

Kan då även se positiva saker i att det talas -- bloggas -- öppet om det. Dels för att veta att man inte är ensam -- bara den känslan kan annars få allt kännas hopplöst? Dels att ju mer öppet det blir med diagnoser av just dessa slag som npf diagnoser -- ju lättare kanske det kan bli själv våga vara öppen med det istället för att tysta ner det o kämpa vidare på egen hand o därmed inte heller få chansen till stöd som faktiskt hade kunnat underlätta om det rör sig om svårigheter man i grunden inte kan påverka -- sånt som en npf diagnos kan handla om.

Man kanske inte kan bli kvitt koncentrationssvårigheterna eller bli social på samma sätt som neurotpyiska -- men man kan jobba på det o lära sig hantera det efter sin förmåga. Men det kan också vara svårt om man inte talar om det? Om omgivningen i värsta fall tror man bara maskar på jobbet om man behöver vissa anpassningar för att faktiskt klara jobbet bättre? Tillexempel.

Men jag kanske bara rör till det eller vi talar helt förbi varann. Jag vet inte det är så mkt fram o tillbaka i tråden nu. Ber om ursäkt isåfall.

Alla verkar iallafall eniga om det problematiska i att 'bli' sin sjukdom eller diagnos. Men många tycks därmed mena det är enbart av ondo att tex blogga om det eller -- enligt vissa -- ens veta att man har en diagnos. Men är det så enkelt eller kan det inte finnas fördelar med detta också?

Det finns säkert alla varianter. Men att som ung bygga upp sin identitet på en sjukdom tror jag sällan är av godo. Det är sällan sådana bloggar är av det konstruktiva slaget, eller handlar om hur man kan bemästra svårigheterna. Det tenderar i mina ögon oftare bli någon typ av offentligt självskadebeteende och inte sällan en tävling i att må sämst.
Jag tycker inte det är fel att prata om diagnoser och svårigheter men att allt för mycket identifiera sig med dem ser jag en fara i. Man fokuserar på det svåra/jobbiga och får ”belöning” i form av läsare som gillar och tycker synd om och bekräftar beteendet. Det är så långt från hur jag anser man ska både behandla sjukdomar och förhålla sig till sig själv.
Undantag lär finnas, men de är inte så många. Dessutom brukar den typen utveckla stark misstro mot alla behandlingar och vården i stort och mest rekommendera starka piller till varandra. Det finns så himla många med npf-sjukdomar som klarar så himla mycket, jobbar, pluggar, driver företag, trivs med livet, dagliga verksamheter, biståndsarbete mm
Alla har som jag ser det en plats att fylla och det är sällan den platsen är så begränsad som den blir för många. Jag är övertygad om att de flesta kan hitta ett sätt att leva de mår bra av. Den platsen är sällan isolerad hemma vid datorn. Den kan vara det, men människor generellt behöver vänner, social stimulans och känna att de bidrar på något sätt. Hur är mindre viktigt och jag menar inte att man ska slänga ut alla på arbetsmarknaden men jag tror att rätt typ av ”krav” är nyttigt för alla. Man behöver känna sig delaktig och viktig.

 

[kryddelydd]

Du får ursäkta nu men jag tänker att du har lite för ytlig kunskap om psykiatri för att kunna diskutera diagnosticering på det sättet.
Klart att det ibland är svårt men du håller dig bara på ytan i dina jämförelser.
En bättre jämförelse är att ett lågt/högt blodtryck kan bero på flera saker och att det kan krävas en ordentlig bedömning för att se helheten. Nu jämför du kluster av symptom med enskilda symptom.
Det finns väl dessutom en rad somatiska diagnoser som också är symptomkluster?

Du hamnar helt enkelt lite skevt i dina jämförelser och missar målet lite. Jag tycker inte alls att problemet ligger i överlapp.

Alldeles riktigt att jag inte är specialist inom psykiatri.
Menar du att det inte finns överlappande symtom mellan diagnoser, som kan göra det svårt att bedöma vilken diagnos som stämmer bäst med patientens symtombeskrivning?
I så fall beskriver du en helt annan bild jämfört med de psykiater, leg psykoterapeuter och leg psykologer som jag diskuterar ämnet med?

Självklart håller jag mig på ytan.

 

[MiniLi]

Alldeles riktigt att jag inte är specialist inom psykiatri.
Menar du att det inte finns överlappande symtom mellan diagnoser, som kan göra det svårt att bedöma vilken diagnos som stämmer bäst med patientens symtombeskrivning?
I så fall beskriver du en helt annan bild jämfört med de psykiater, leg psykoterapeuter och leg psykologer som jag diskuterar ämnet med?

Självklart håller jag mig på ytan.

Det är klart att det finns överlappande symptom, och att man måste göra noggranna bedömningar innan man ställer diagnos. Men du lyfte det som att detta skulle vara ”problemet” med psykiatriska diagnoser, och där tycker jag att du gör en rejäl förenkling.

Det är ju inte överlappande symptom som är problemet med vissa diagnoser. Det är bristand validitet i diagnoskriterierna som ställer till det.

Det blir ju lite som att säga att det är problematiskt att huvudvärk kan vara ett symptom på både migrän, hjärntumör och näringsbrist.
Jag gissar att det inte anses vara ettstort bekymmer för den som är bra på somatiska tillstånd?
På samma sätt blir det konstigt när du skriver att det skulle vara ett problem att depressivitet kan vara ett symptom på både egentlig depression, bipolär sjukdom eller adhd.

Förstår du hur jag menar?

 

[MiniLi]

Uttryckte mig väldigt klumpigt. Vill förtydliga att jag inte menar att det inte har betydelse för dig för att dig ignorerar patienten eller inte förstår patientensperspektiv. Uppfattar det som att du arbetar med psykoterapi och inte psykiatri. När det gäller psykiatri så har en diagnos stor betydelse för farmakologisk behandling där det kan bli väldigt fel och där farmakologisk behandling även kan vara det enda fullt ut verksamma behandlings metoden. Det är viktigt med en diagnos både för att identifiera dessa patienter och vid byte av läkare.

Du citerade dig själv nu, mem var detta ett svar till mig?

Jag jobbar med högspecialiserad psykiatrisk behandling. I det ingår såklart bland annat psykologisk behandling.
Och du har fortfarande inte förstått mina inlägg.

Jag är dessutom väldigt säker på att även läkare gör helhetsbedömningar när de ordinerar läkemedel. Ingen av de vettiga läkare jag känner förskriver medicin enbart utifrån diagnos. Det vore ju oerhört problematiskt.

 

[MiniLi]

Det är det här jag inte håller med dig om
Jag respekterar din erfarenhet av att patienten ibland lägger mer värde vid diagnos. Men en diagnos kan säga oerhört mycket om orsak och behandling

Du verkar inte ha förstått mina inlägg.

 

[Rina]

Det blir ju lite som att säga att det är problematiskt att huvudvärk kan vara ett symptom på både migrän, hjärntumör och näringsbrist.
Jag gissar att det inte anses vara ettstort bekymmer för den som är bra på somatiska tillstånd?
På samma sätt blir det konstigt när du skriver att det skulle vara ett problem att depressivitet kan vara ett symptom på både egentlig depression, bipolär sjukdom eller adhd.

Förstår du hur jag menar?

När det gäller orsaken till svår huvudvärk är en diagnos oerhört viktig för att sätta in rätt behandling. Skulle det bero på en hjärntumör så hjälper inte behandling mort migrän. Det är ett stort bekymmer för att symptomen kan vara snarlika och patienten med hjärntumör kan skickas hem med behandling mot huvudvärken till att börja med innan den verkliga orsaken upptäcks. Många undersökningar utförs för att ställa differentialdiagnoser vid somatiska tillstånd. Ibland går det behandla orsaken, ibland går det endast behandla symptomen. När det handlar om att behandla depressivitet så är det viktigt att ta reda på orsaken till depressionen och inte bara behandla symptomen och leta efter orsaken i miljön och uppväxten. Är det en bipolär sjukdom så behövs farmakologisk behandling inte enbart psykoterapi. Diagnosen hjälper den som behandlar att både hitta orsak oh effektiv behandling. Det är det som är hela poängen med att ställa diagnoser.

 

[vtok]

Det finns säkert alla varianter. Men att som ung bygga upp sin identitet på en sjukdom tror jag sällan är av godo. Det är sällan sådana bloggar är av det konstruktiva slaget, eller handlar om hur man kan bemästra svårigheterna. Det tenderar i mina ögon oftare bli någon typ av offentligt självskadebeteende och inte sällan en tävling i att må sämst.
Jag tycker inte det är fel att prata om diagnoser och svårigheter men att allt för mycket identifiera sig med dem ser jag en fara i. Man fokuserar på det svåra/jobbiga och får ”belöning” i form av läsare som gillar och tycker synd om och bekräftar beteendet. Det är så långt från hur jag anser man ska både behandla sjukdomar och förhålla sig till sig själv.
Undantag lär finnas, men de är inte så många. Dessutom brukar den typen utveckla stark misstro mot alla behandlingar och vården i stort och mest rekommendera starka piller till varandra. Det finns så himla många med npf-sjukdomar som klarar så himla mycket, jobbar, pluggar, driver företag, trivs med livet, dagliga verksamheter, biståndsarbete mm
Alla har som jag ser det en plats att fylla och det är sällan den platsen är så begränsad som den blir för många. Jag är övertygad om att de flesta kan hitta ett sätt att leva de mår bra av. Den platsen är sällan isolerad hemma vid datorn. Den kan vara det, men människor generellt behöver vänner, social stimulans och känna att de bidrar på något sätt. Hur är mindre viktigt och jag menar inte att man ska slänga ut alla på arbetsmarknaden men jag tror att rätt typ av ”krav” är nyttigt för alla. Man behöver känna sig delaktig och viktig.

I detta är jag helt enig.

Igen -- jag tyckte bara det lät så förenklande o lite nedlåtande att plötsligt blanda in självhjälpsböcker o horoskop o sätta i samband med ett ämne som npf diagnoser.. kanske missförstod jag kontexten.

Sen försökte jag nog bara spinna vidare på dethär med just npf diagnosers vara eller icke ur patientens synvinkel.. Jag tror det kan finnas en poäng i att veta sin diagnos o vad dom svårigheter man har bottnar i. Men som så mkt är det säkert också individuellt. O angående identifikation så identifierar man sig inte _alls_med den diagnos man får tänker jag det istället riskerar bli en börda. Nånstans måste man väl till viss del identifiera sig med en diagnos av sånt här slag för att alls kunna förhålla sig till den o vara mottaglig för tex den hjälp man kan få?

Samt dethär med öppenheten. Öppenheten i att diagnoserna existerar -- bland verkliga personer -- i verkligheten. Jag känner igen den typ av bloggar du tar upp in ditt inlägg men jag tycker mig även stöta på många bloggar -- eller andra kanaler -- som inte alls handlar om att älta svårigheterna o bara få bekräftelse utifrån detta -- utom om en stark vilja att just synliggöra diagnoserna. Med poängen att öka medvetenheten o förståelsen för att dom finns. O just att det inte är -- eller ska behöva vara -- ngt hinder att vara delaktig i samhället som vemsomhelst. Efter förmåga. Det -- den öppenheten -- tror jag kan vara positiv.

Alltså jag menar egentligen inte försöka diskutera mot dig nu.. Det känns mest som vi diskuterar saken ur rätt olika vinklar.

 

[Rina]

Du verkar inte ha förstått mina inlägg.

Har jag inte förstått för att jag inte håller med dig? En märklig inställning.

Jag håller helt enkelt inte med dig på den här punkten så enkelt är det.