Sv: Självmord
Jag beklagar din situation och lider med dig men måste säga såhär. Självmord är den feges väg och de som ofta offentligt pratar om det tar det inte.
Nu vill jag inte vara elak utan jag syftar detta som att du ska se det som en chans att du slipper döda dig själv. Du pratar om det för att vi ska öppna ögonen vilket vi alla har. Men vi kan inte göra mer än stötta i ord över ett forum. Jag tycker du ska tala med din familj eller en psykolog. Jag själv hatar psykologer men har nu börjat gå hos en för att bli fysiskt och psykiskt frisk. Prata om det eller prata med dig själv genom att skriva allting i ett brev och skicka till dig själv. När du fått det avgör du om du vill läsa eller bränna det, men då får u ut känslorna.
Men ingen här kan hejda dig, men om du överlägger att dö gör det på egen hand. Hoppar du framför ett tåg förstör du chaufförens liv och då är du mer än bara elak. Då blir du ond.
Det sista ts behöver är ökade skuldkänslor och någon som "vet bättre".
Vem är du att döma?
Visa lite hänsyn för ts situation istället för att bräka dig över hur hemsk hon är som mår dåligt och överväger självmord.
Jag vet vad jag pratar om och JAG anser visst att det är den feges väg. Och jag har rätt att uttrycka mig. Jag sa inget om att hon är ond utan att jag anser att hon skulle BLI det om hon hoppa framför ett tåg. Det är mina åsikter hur mycket du än svär. Jag har varit nere i helvetet och vänt, tro mig, och där insåg jag att döden är den feges väg. Så vårda ditt språk. Jag vet att det inte är lätt att tänka på det bästa i sådana situationer men jag anser det jag skrev och står fast vid det.
Men lägg ner va.
Du är knappast den enda som "varit ner och vänt"!
För vissa funkar det att vända tillbaka och komma igen - för andra funkar det inte alls för att de inte ORKAR med motgångar som oundvikligen kommer på vägen.
Vissa orkar upp, men har inte tillräckligt med kraft och/eller stöd för att hålla sig uppe - utan går ner sig igen.
Mitt ex sa flera gånger att "jag tar livet av mig ikväll - för nu orkar jag inte mer.
Hans föräldrar hade slutat ta honom på allvar och vände honom ryggen och spriten blev hans "mottagare".
Han hade ingen annan.
När han var med mig så drack han ingenting "jag behöver inte nu när det finns någon här för mig", men tyvärr så kunde jag ju inte bosätta mig där.
En dag fick jag en brutalt dålig magkänsla, han ringde mig - upprörd, uppriven, uppgiven och sa "vi ska inte ses mer, bara så att du vet det".
Vilket jag respekterade, så klart.
Jag träffade honom ett par månader senare, han var betydligt lugnare och med sig hade han en ny tjej - han såg verkligen ut att ha stabiliserat sig.
Jag trodde ett tag att det hade vänt.
Det visade sig att det enda som hade hänt var att han verkligen hade landat i sitt beslut, för en dag skrev en gemensam bekant till oss att "x finns inte mer, han dog i lördags".
Omgivningen svarade mer med ilska än ledsenhet - arga på sig själva för att de "inte hade gjort mer" och inte förstod att det faktiskt var allvarliga rop på hjälp.
Utan mer "Jaja, det har vi hört förut...ryck upp dig nu!"
Jag kan inte ens tänka mig hur skyhöga skuldkänslor de måste ha fått
Kanske är det också en bidragande orsak till att man inte pratar om det?
Att man är rädd att inte bli tagen på allvar, och sedan när man väl agerar så "behöver" de inte känna skuld att de inte tog hoten på allvar.
Du måste inte säga någonting alls. Självmord är inte den feges väg, om det nu är din åsikt så kan du uttrycka dig bättre i fortsättningen. Förslag: "enligt MIG är självmord den feges utväg.
Det tipset bjuder jag på.
Ditt andra uttalande om att de som pratar om det offentligt inte gör det är bara vidrigt. Vad det du om det? Källa på det?
Säg det till familjen till killen på flashback som tog livet av sig. Det är sånna uttalanden som gör att personer som jag inte VÅGAR söka hjälp. För att en blir inte tagen på allvar. För pratar man om det så mår man inte tillräckligt dåligt.
Och till sist. Vad i helvete vet du om min avsikt med den här tråden?
Till er som undrar hur det går, det är lite fram och tillbaka. Just för tillfället är det tillbaka. Har varit hos min familj i en vecka som bara ledde till mer kaos. Har ingen att prata med det om, jag förstår det inte ens själv.
Skönt att höra ifrån dig igen!
Jag hoppas att du kommer finna orken att söka hjälp, för din skull, för du ska inte behöva må så här.
Man kan tycka att psykiatrin i akuta skeden är läskig, och det är inte så konstigt.
Antingen kommer man dit i kris och panik - då är deras primära uppgift att se till att du inte skadar dig, eller försöker begå självmord om sådan risk finns.
I det läget är man sällan mottaglig för hjälp, eftersom man kanske inte riktigt är "med på banan".
När det hela lagt sig lite så kommer de att fråga hur du mår, vad som hänt och vad de kan göra för dig, alltså kolla av om du är redo att ta emot hjälpen de har att erbjuda där och då.
Är du inte redo just då och det fortfarande finns en risk för självskador/självmord så får du stanna kvar där så länge du behöver.
Är du stabil, men behöver långsiktig hjälp (genom öppenpsyk) så hjälper de dig dit.
SSå jag hoppas att du kan/vill/orkar ge det en chans till, jag upplever inte att du är i "kris och panik"-stadiet, utan i ett stadie där du är redo att ta emot hjälp om sådan erbjuds.
Tyvärr så kommer de ju inte leta upp dig, utan du får söka dig dit, och jag hoppas (tror!) att du kommer att klara det!
Om jag inte skrivit det tidigare så finns även jag ett PM bort om det behövs - finns i Uppsala (utan tillgång till bil dessvärre) om jag kan göra något rent praktiskt för dig.
*styrkekram*
