Självkritisk snart sexåring

[Linn-Nora]

Jag har en dotter som är snart 6 år (början av sommaren) som är väldigt känslig. Det var, och är, även jag. Så jag kan känna igen mig i henne.

Ibland är jag rädd att jag läser in för mycket då jag själv lidit mycket av psykisk ohälsa.

Hon har fått ett småsyskon precis och det var kämpigt först, men har blivit lite bättre. Hon har tagit sitt syskon till sig och vill ofta hålla och krama och uttrycker att hon tycker om honom.
Däremot är det såklart en stor förändring för henne efter att ha varit ensambarn så länge.
Hon har sagt saker om "ni tar aldrig hand om mig längre" och liknande.. Självklart gör vi det. Även om hon såklart måste vänta mer nu. Något som jag tänker egentligen är ganska nyttigt.

Det som nu dock triggar min oro är att när saker inte går som hon vill och hon blir besviken så blir hon så självkritisk. Hon säger saker som "jag är dålig" "jag är äcklig" osv.
Det skrämmer mig. Har själv känt så när jag växt upp, och även nu. Men jag tror aldrig jag uttryckt mig så så att hon hört.

Någonstans har jag läst att just sexåringar kan vara lite i som "lilla tonåren".
Men mina larmsystem går igång ändå.

Hur är eller har era barn varit i den här åldern?

Jag går hos en psykolog som säger att jag inte ska gå in i det för mycket. Men det är lättare sagt än gjort.

Att lägga till är att hennes bästis på förskolan kan vara rätt elak ibland. Min dotter idoliserar den tjejen och vill vara till lags. Vi säger att hon inte måste göra som hon säger om det inte känns bra. Men hon är väldigt mån om att kompisen sla vara glad. Dom har kul när de leker men kompisen är yngre och jag upplever henne som ganska lynnig.
Tänker om hon sagt något till min dotter. Samtidigt sa personalen på förskolan vid utvecklingssamtal att min dotter kan bita ifrån också.. så kanske lägger jag in mina egna erfarenheter i det också.

Flummigt inlägg från förvirrad förälder.

 

[Kilauea]

Storebror här är ju i samma ålder som din dotter. Om nåt går emot honom kan han gråta och säga att han inte vill finnas mer. Vi har sagt att han förmodligen inte vet exakt vad det innebär, men att vi får hålla koll.
Med tanke på hur du skriver att din dotter säger så låter det lite typiskt åldern.

 

[Guldaskig]

Min 6,5 åring är likadan och jag blir också orolig ibland men vet inte hur vanligt det är…

 

[Fille]

Min son fyller sju i mars, så sent som idag sa han tex att han är världens sämsta storebror, efter en liten olycka med ett småsyskon. Han fick också syskon ”sent” (5,5 år) och dessutom tvillingar, så från att få typ 100% uppmärksamhet till mycket mindre har nog känts av. Dessutom säkert i en sådan ålder där man funderar mkt. Jag försöker att inte läsa in för mkt men lättare sagt än gjort…

 

[cute_beast]

Min lät också så i den åldern (5-6 år) men det är lugnare nu när hon är 7.
Väldigt dramatiska uttalanden, ibland blev vi lite oroliga men jag tror det är att de börjar greppa språket bra men inte förstår den djupare meningen av vissa ord samtidigt som de börjar kunna beskriva sina känslor.
Hände speciellt vid besvikelser, frustration och trötthet.
"Jag hatar att jag inte är perfekt. Jag kunde lika gärna vara död. Jag hatar xx med min kropp. Jag är värdelös." Etc.
Det känns ju väldigt chockade i stunden.

Så då brukade jag bara fråga var den känslan kom från, om något speciellt har hänt som berör orden, vad hon menade med orden samt fråga om "När du säger xx, menar du då yy, zz eller något annat? För när vuxna pratar om xx, då betyder det bla bla."
Då brukar hon ha känslan, men inte mena betydelsen av meningen. Och känslorna var ju jättestarka, så då vill de ju använda starka ord.

Jag tänker att för de mesta så är det bara små barn med stora känslor, men det är ju bra att hålla koll och underlätta prat om svåra känslor med barnet.
Oavsett om barnet har svårare känslor eller bara "vanliga" känslor.

 

[Praefatio]

Min numera nioåring var också extremt självkritisk, och därtill ganska dramatisk, i den åldern. Det gick över som i ett trollslag runt sjuårsdagen. Vi lät det vara ganska mycket, svarade bara typ ”jasså, känner du så? Så känner inte jag, jag tycker du är bra precis som du är!” Och sedan mycket lovebombing i andra situationer.

Idag är hon självsäker med gott självförtroende och stark självkänsla.

 

[Linn-Nora]

Tack alla för att ni svarat!
Det hjälper mig att sansa mig runt dottern.

Det känns ju jättetufft när hon säger sånt, hon är i mina ögon fantastisk. Och det gör ont att höra henne säga sånt hemskt om sig själv. Men det kanske är så att det hör åldern till. Och i kombination med att få syskon har det blivit lite mycket.
Jag är ju också känslig nu iom nyförlöst så jag reagerar väldigt starkt.
Vilket i sin tur inte hjälper..

 

[Praefatio]

Tack alla för att ni svarat!
Det hjälper mig att sansa mig runt dottern.

Det känns ju jättetufft när hon säger sånt, hon är i mina ögon fantastisk. Och det gör ont att höra henne säga sånt hemskt om sig själv. Men det kanske är så att det hör åldern till. Och i kombination med att få syskon har det blivit lite mycket.
Jag är ju också känslig nu iom nyförlöst så jag reagerar väldigt starkt.
Vilket i sin tur inte hjälper..

Nej, att reagera starkt är troligtvis inte speciellt hjälpsamt. Det är väldigt normalt och helt naturligt för utvecklingen i den åldern att känna så, och att försöka argumentera emot eller övertyga om motsatsen kommer bara skapa onödiga konflikter och en större stress kring alltsammans. Däremot får du förstås gärna kommentera det lugnt och sansat, och sedan låta det vara. Och kärleksbomba järnet i övrigt