Självförtroendekris och känslig häst - medryttare, låna ut, behålla..?

Liten

Trådstartare
Vet inte riktigt vilket prefix som passar, så det får bli övrigt.
Lång historia kort: Många händelser de senaste åren har krossat mitt självförtroende som hästmänniska/ryttare. Det rimmar väldigt illa med min häst som är känslig, lyhörd och väldigt reaktiv - både på omgivningen och på ryttaren/människan. Jag vet inte vad jag ska göra nu, men inser att det inte håller längre.

Jag äger en valack som jag älskar över allt annat. Jag mötte och förälskade mig i honom sommaren 2005, och fick privilegiet att köpa honom sommaren 2011. Han är väldigt stark fysiskt (och väl medveten om det, något han varit "hela tiden"), och känslig - inte en speciellt "lätt" häst med andra ord. Han har nära till flykt och har lätt för att bli spänd. När han var yngre var han väldigt, väldigt flockbunden. Han testar sin ryttare, och låter man honom buffla sig så blir han lätt respektlös. Han behöver en ryttare med självförtroende, som slappnar av och kan få honom att slappna av. Och det är idag inte jag. Ett faktum som tar ännu mer på nämnda självförtroende.

När jag köpte honom gjorde han det till en grej att på uteritt vända och sticka hem. Jag tog hjälp och det redde sig. Han reagerade på saker genom att fly/sticka, vilket vi jobbade med och han lärde sig motsatsen (jag föredrar en häst som står och stirrar på något i en timme, framför en som drar järnet utan kontroll) - kunde pipa iväg en liten bit men kom ofta "på sig själv" och på det hela taget mattades det av. Mörker har "alltid" varit ett problem: han blir vansinnigt reaktiv, spänd och oberäknelig. När vi bodde i Stockholm hade vi dock ridhus så det "löste" sig på så vis - han kunde iaf hållas igång. På helgerna red vi i regel ut. Jag säger inte att det var en dans på rosor - hästen är inte "lätt", men det kändes överlag bra och vi utvecklades mycket ihop. Red regelbundet för tränare (som enligt egen utsago inte såg problem mellan oss, jag fick ofta beröm för att jag "hade sån bra koll på honom"). T.o.m. min mor kunde se att vi kommit långt jämfört med från början.
För tre år sen flyttade vi pga mina studier. Här är inte ridbanan inhängnad och mörkerproblemen blev tydligare, men vi jobbade med dem. Vissa dagar kunde gå ok, andra gick det åt pipan. I övrigt var det ungefär som innan. Red på ridbanan utan problem i dagsljus, året om. Mitt självförtroendes första riktiga snyting kom när jag red en kompis/bekants häst, som stegrade och slog runt (barfota, snö, ung häst - han tappade balansen). Jag klarade mig med ont och blåmärken, men det där sitter kvar och jag har sedan dess svårt när jag känner att hästen börjar tänka uppåt. Jag klarade mig, men det hade kunnat resultera i krossad rygg/bäckenben..det sitter där i bakhuvudet.
Jag tog med hästen när jag reste bort fyra månader pga studierna under hösten/vintern 2013. Hästen var stressad under vistelsen: de var bara två i stallet och de blev rätt fixerade vid varandra. Skrik, springande i hagen..och det märktes förstås också i ridning/hantering i övrigt, och blev värre mot slutet. När vi kom tillbaka hem lugnade han sig dock och ridningen gick bra tills han drog av sig en sko i början av januari. I samband med det blev det snorhalt, och det tog runt tre veckor innan jag lyckades få ut en hovslagare, så han stod. Efter det var hästen helt personlighetsförändrad. Jag ska inte dra alltihop igen (finns under Hästvård sen tidigare), men kort sagt: först stack han (slet sig upprepade gånger) för minsta lilla, hetsade som en tok och sa jag ifrån gick han på mig (som värst kunde vi inte ens gå till ridbanan för att tömköra: han reste sig och slog väldigt nära mig). Där rök resten av mitt självförtroende. Sedan fick han en inflammation i ländryggen (varm/lätt svullen, öm) och i samband med det vände det åt andra hållet: han ville inte gå alls istället. Vid det laget vågade jag inte rida, utan tömkörde i princip bara. Han kunde gå ett par steg, sen stannade han och vände sig mot mig, så upprepade vi och upprepade...bad jag om trav stack han iväg. E.T. remitterade oss till veterinär. Vi åkte in med någon dags mellanrum och fick höra att hästen beteende berodde på att jag var rädd - upp och rid bara! Veterinären upplevde ingen ömhet i länden (värmde ur under undersökningen), de reaktioner som fanns på böjprov värmde också ur vid longering/ridning även om det krävdes en del jobb för att få honom att "gå med på" longering. Galopperade runt runt runt utan problem när han väl kom igång.
Happ. Så hem och rida: kämpade som en tok och när värmen och sommaren kom kunde jag rida honom på lös tygel i skogen igen. Även barbacka. Bladsadlarna hade han breddat sig ur, så de hänger sen dess i garderoben. Red i bomlöst tills hoppsadeln blev klar. Inflammationen i länden återkom i maj och E.T. behandlade honom då. E.T. såg en rörelsestörning i höger bak, som jag också kunde känna emellanåt: att han inte sköt ifrån ordentligt med det benet. Tyckte att han var lite öm i senan vid palpering och rekommenderade liniment. Sagt och gjort. I juni tyckte jag mig känna lätt hälta emellanåt. I juni/juli blev han halt på vänster fram och vi åkte in igen. Kotledsinflammation, sprutad led, vila med promenader. Fick hjälp med lastningen (som jag jobbat med hela vintern/våren men inte kom längre med) därefter och i augusti friskförklarades hästen. Jag tog upp det som varit i början av året och blev tillsagd att ringa om problemen återkom när hästen sattes igång. Vi skrittade igång utan större problem och i slutet av året åkte jag bort pga studierna (hästen fick denna gång vara hemma).
Vid min hemkomst i december promenerade vi: hästen var överladdad deluxe och slet sig efter mycket om och men. Tur i oturen: trampade på repet och stod svettig och såg förvånad ut när jag svärande kom ikapp. Tillbaka till där han stack och det gick bra. Efter det blev det betydligt bättre ordning, och jag började planera att börja tömköra tidigare än planerat pga det. Men så blev häst skrämd, tog ett par språng och PANG! så gick mitt ena ringfinger åt pipan. Roterad fraktur med operation. Jag fick sedan inte använda handen alls och efter det fick jag bara göra lätta saker = hästen fick vila igen. Efter en drös veckor fick jag lov att hantera häst med försiktighet - handen var fortfarande ömtålig. Började med att "jobba" på stallplan, bara hjärngympa och stretchning pga understimulerad häst. Det gick bra, även om vi hade våra diskussioner. Började promenera vilket gick väldigt bra: jag var rädd att han skulle vara som innan fingret men även om han kunde blåsa upp sig och vilja trava etc etc kunde jag ha honom på slakt rep. Väldigt lyhörd! Jag fick ok att börja rida och gjorde det, med pelham (dubbla tyglar) för att ha en nödbroms iom den klena handen. Jag lärde mig då exakt hur känslig hästen är för ryttarens reaktioner: så länge jag slappnade av helt (tala om kroppskontroll! Minsta spänning räckte för att häst också skulle spänna sig.) så gjorde hästen detsamma. Åt "andra hållet" samma håll som riksvägen och ridbanan ligger, var det betydligt knepigare dock.
Jag hade under skrittperioden av igångsättningen svårt med motivationen, och hästen tyckte väl inte heller att det var skitkul att bara gå och gå och gå.. Så i slutet av juni/början av juli blev hästen skrämd (människor i skogen), vände och drog iväg. Bomlös sadel (har inte ridit med bomsadel alls i år, då hästen går upp och ner både hull och muskler etc), rund häst och förbygeln låg kvar hemma: sadeln snurrade och jag följde med den. Hade förbygeln varit på hade det inte hänt, men nu drog jag i backen rejält och blev träffad av en hov då hästen inte hann väja undan riktigt (stannade sedan intill). In till akuten och armbågsleden klarade sig - jag var bara ruggigt blåslagen och lite uppskrapad på diverse ställen. Men den motivation och självförtroende som jag lyckats pussla ihop igen tog stryk.
Tog upp tömkörningen och det gick bra i nån vecka, tills jag kanske blev lite övermodig. Tänkte att vi skulle gå åt andra hållet och gå några varv på ridbanan för första gången på..ja, ett år? Drygt, första gången sen "kaoset". När vi kom dit blev det lite hoppa och fara, men sen gick det bra i just ett par varv. Sen drog han järnet tillbaka till stallet, där jag hämtade honom och tömkörde på stallplan i skritt och trav (kände att det var vad jag skulle fixa just då), och sen gick vi en sväng åt "det dåliga hållet igen". Nån dag senare tömkörde vi ute åt samma håll, och in på en liten slinga i skogen (där travarna också kör). Hästen låg på en hel del, så jag tänkte att vi kör väl runt runt tills han slappnar av innan vi går hem. Yää right. Gick några varv, sen tänkte jag att "Ok, vi tar den här andra stigen och sen går vi hem" - hästen sa No way och drog. Där nånstans rök nog det sista av mitt självförtroende och tömkörningen ligger nu på hyllan på obestämd tid.
 
Långt blir det, men nu är vi framme vid idag.
Jag har pratat med den tränare jag tidigare anlitat för just problem (efter att han drog från ridbanan), som rådde mig att skaffa ett nytt hem till hästen och släppa taget. Jag har pratat med kliniken, som sa åt mig att rida på i alla gångarter i ett par månader och se om hästen blir halt för att "det är ju ingen vits med att titta på honom/går inte att utreda om hästen inte är igång ordentligt".
Jag började, när tömkörningen togs bort helt, att rida på stallplan (som används som ridbana vintertid, då den ordinarie inte plogas). Höjde kraven ordentligt och krävde fokus, både fysiskt och psykiskt. Det gick..skapligt. Ofta bra och hästen reagerade bra på att först jobbas på stallplan och sen ridas ut en sväng. Att han egentligen inte alls ska gå ett pass på banan ännu, det får vara som det är. Men mitt krossade självförtroende gör sig påmint gång på gång på gång..jag vill vill vill, kämpar, men det går inte att "bluffa" hästen. Som sagt: ofta går det bra. Han har dock börjat protestera mot att ridas ut: det blir en diskussion när vi ska gå från stallplan, och även under ett ridpass där får jag jobba när vi ska ut mot hörnet som också är vägen därifrån. Håller jag mig lugn och driver på men inte försöker forcera (t.ex. rappa till honom med spöet..då åker energin UPP.) går det dock oftast bra: diskuterar en stund och sen kommer vi ut.
Nu har han stått i en vecka pga jag lyckades bli sjuk: promenerade i torsdags och i fredags. I torsdags verkade han så cool, så gick åt det "dåliga" hållet och bort till terrängbanan. Han stannade några gånger och stirrade lite, men fortsatte sen lugnt - tills vi kom ner mot terrängbanan. Då var det som att nån tryckte på en knapp: stirrig, ville sticka hemåt, hetsade, pendlade mellan att vilja sticka och mellan att försöka hetsäta från de växter som fanns/finns. Lyckades iaf knalla hemåt, även om jag kände mig osäker - hem måste vi ju för tusan! Och ungefär halvvägs hem tryckte nån på knappen igen: lugn häst.

Nå. Det här håller inte - det måste få ett slut. För oss båda två. Hästen behöver vara igång, få varierat arbete och framför allt jobba ordentligt. Han behöver en ryttare som kan stärka honom inifrån igen. Jag behöver få självförtroendet åter. Jag har nog ventilerat med de som jag "har tillgång till" på hästfronten. Så nu vänder jag mig hit för bollplank. Jag ber dock, ödmjukt, att slippa bli idiotförklarad - jag är jävligt bra på att sköta den biten själv och ligger som sagt redan ner.

Jag har funderat och funderat och grinat och funderat.
Efter mycket bävande lade jag för ett par veckor sen upp en medryttarannons (för iaf 2-3 dagar i veckan) - då skulle jag få hjälp att få hästen riden och skulle själv kunna rida 2-3 ggr/veckan och kanske ha tränare 1-2 av dessa. Har fått ett par svar men den som verkade riktigt bra går inte att få tag i.. Men annonsen är uppe.
Att sälja känns inte som ett alternativ. Om jag bortser från att jag skulle ångra mig för resten av mitt liv, så är det ett faktum att det knappast är en attraktiv häst på marknaden - ens om jag skänker bort honom. 17år, fjordhäst med det psyke han har och som är där han är idag (även han behöver ju få tillbaka självförtroendet, känns det som), inte ordentligt igång och utan tjusiga tävlingsmeriter... Risken känns stor att han kommer att få åka runt, om jag ens får honom såld.

Nä. Men, är det för hästens bästa..och för mig..så ja, jag har tänkt tanken att låna ut på foder. Det har jag, allvarligt. Om nån vill låna honom, som också är "bra för honom".
Men, den där magkänslan igen. Som sedan kaoset bröt ut i början av förra året sagt att något är fel. Problemet är att de som tar mig på allvar när jag yttrar det, inte kan utreda det (E.T., även veterinären som var ut för att kolla tänder och vaccinera nu i våras). På kliniken upplever jag inte att jag tas på allvar i just det här. Och att röntga igenom hästen från öra till svans till ben till leder på egen bekostnad (försäkringen täcker inte om inte veterinären intygar att det är veterinärt fel på hästen), för att sen utreda ytterligare om något hittas och därefter behandla..helt ärligt: det blir en för stor räkning för mig att leta efter ett knappnålshuvud i en höstack. Missförstå nu inte: jag har råd att ta honom till klinik och utreda och behandla. Men inte att först betala en utredning av större delen av hästen, utöver det. Det finns en buffert, men inte en outsinig sådan - katten min har visat sig ha kronisk njursvikt vilket såklart också kostar en slant även med försäkring.
Veterinären som kollade tänderna nu sist tyckte inte alls att han ser ut som 17år, vare sig i munnen eller i kroppen. Det fanns heller ingenting i munnen som kan förklara det som varit (lite karies som togs bort, inga inpackningar/djupa fickor etc, nån lite vass kant som slipades till, inga stora hakar eller sår i munnen).
Utrustningen är utesluten. Hoppsadeln passar idag igen (gjorde den inte i början av igångsättningen nu i år: lite lite för smal), men används som sagt inte utan jag rider uteslutande i bomlöst (Sensation Sonoran).

Skulle vi åka in, utreda och hitta något illa. T.ex. kissing spines, pålagringar. Då får han somna in, då har vi kämpat och "slagits" tillräckligt. Då får det vara nog. Har han ont och det är något sådant, så får det vara. Är det t.ex. KS, kan vi nog vara överens om att vi visat att varken jag eller hästen har förutsättningar/möjlighet att motionera honom såsom jag fått intrycket att det kräver om hästen ska fungera/vara smärtfri.
Skulle vi åka in, utreda och hitta något mindre (någorlunda enkelt att behandla, iaf i teorin). Då får jag ta ställning utifrån hur behandling, konvalescens och prognos ser ut. Är behandlingen "enkel" men med massa konvalescens och stor risk att "slå upp det igen", t.ex. en pajjad sena, så finns en "risk" att jag tvingar mig att släppa taget (återigen: vi har kämpat. Det måste finnas en gräns.).
Att avliva honom som utväg, utan att hitta orsaken, om vi ponerar att det är det enda sättet.. Jag är inte den som har svårt att avliva mina djur. Eller jo, det är klart som fan att jag har, men om jag bedömer att det är det rätta så gör jag det. Men nu kan jag inte känna att det är rätt. Jag tror inte att jag kan göra det.

Jag står rådvill. Ska jag behålla hästen, måste det här lösas. På något sätt. Han blir inte bättre annars, och ingen av oss mår bra i det. Jag är trött och osäker, och väldigt ledsen. Han är osäker och blir stressad när jag är osäker, och lägger sig till med femtioelva olater.
Men han är den jag vill ha. Han har kvalitéer som jag värdesätter: lyhörd, känslig, reaktiv, tycker om dressyr, framåt (även om han kan vara precis motsatsen: han har tidigt i livet lärt sig att man inte behöver leverera om inte ryttaren begär det ;) ).. Men just de egenskaperna är det så väldigt, väldigt mycket av.. De dagar det går bra, då känns det så himla bra! Han verkar nöjd/tillfreds, jag blir glad. Jag älskar honom. Även när det går åt skogen. Men det räcker ju inte. Och jag är väl medveten om att den är ensidig, iaf den "mänskliga delen", även om jag inte tvivlar på att hästen tycker om mig - möter mig när jag kommer etc - så är det jag som är den blödiga av oss. Jag vet det. Hästen tänker inte "Oj, så kan jag inte göra, då blir matte rädd", han reagerar på om jag blir rädd när han blir det ("Ah, läskigt! Oj, matte säger också att det är läskigt - då sticker vi fort som fan härifrån!").

Om jag "gör mig av med honom" nu, så skaffar jag ingen ny. Dels pga mitt självförtroende, dels pga ekonomin (tar examen om några veckor och letar jobb - har fått en timanställning men jakten går vidare utöver det. I ett sånt läge köper jag inte på mig en ny häst. Dessutom behöver jag spara ihop pengar om en ny trygg, välutbildad häst ska köpas.), dels pga..allt. Jag måste ju rida för att "komma tillbaka", och en medryttarhäst eller ridskola är ju alternativ. Men helt ärligt: jag vet inte om jag skulle orka ta mig i kragen och "make it happen". Det finns en risk att jag lägger mig på sängen och blir kvar där med katten. Ändå känner jag att snart är min känslomässiga gräns nådd.
 
Senast ändrad:
Det låter som en jobbig sits du har hamnat i. Tyvärr har jag väl inte en massa goda råd att komma med (andra lär komma med dem) men min spontana tanke är att prova att kolla upp honom på en annan klinik än den du redan varit in till?

Men så, den där magkänslan igen. Som sedan kaoset bröt ut i början av förra året sagt att något är fel. Problemet är att de som tar mig på allvar när jag yttrar det, inte kan utreda det (E.T., även veterinären som var ut för att kolla tänder och vaccinera nu i våras). På kliniken upplever jag inte att jag tas på allvar i just det här
 
Hej!

Det där låter sjukt tufft och jar förstår om du inte orkar mer. Det låter som en häst med mycket egen vilja och såna är ju svåra att placera. Kanske att du kan hitta en fodervärd så du får vila upp dig och känna efter vad du faktiskt vill.

Jag håller med pancakes om att byta klinik och göra ett nytt försök. Jag antar att synen är kollad (tänker mest på mörkerrädslan, men även ställen han inte är "van" att gå).

Går det att löslongera/löshoppa häst så han kan bli mer igång för en utredning?

Jag önskar att jag hade nåt riktigt bra råd, men mest vill jag bara ge dig lite styrka att orka vad du än bestämmer dig för att göra.

/Lavinia
 
Den där personen som hjälpt dig, med lastningen tex, vad är det för någon? Typ NH?

Jag tycker det låter som en bekant till mig, många saker som påminner. Bland annat det du säger, att hästen är så känslig. Men också det att han är väldigt flockbunden som det verkar. Min bekantas häst är inte känsligare än någon annan häst, däremot är de (har en medryttare som är väldigt lik ägaren, så de är två om hästen) lite osäkra och hästen får ta alldeles för många beslut. Denna hästen är också spänd när han ska lämna och det finns en hel del saker som går att jämföra med era problem.
Tyvärr, tror jag, är deras bekymmer lite att de tänker för mycket, om du förstår vad jag menar. Det ser ut som att du också tänker väldigt mycket, funderar på ridningen, funderar på vad som är fel osv. Samtidigt som hästen betyder väldigt mycket för dig.

Steg ett tror jag ändå är att åka till en annan klinik. Och försöka få hjälp i hanteringen. Det är inte ok att hästen sticker i från dig och slår och sparkar, aldrig, du behöver redskap för att kunna grundhantera honom. Han är säkert stark som en oxe och har räknat ut hur han ska göra för att utmana dig.

Det låter väldigt tufft, men du kan klara det! Sen funderar jag på om inte du skulle rida och hantera någon annans häst för att få upp ditt självförtroende? Jag vet inte var i landet du finns, men det måste finnas folk som skulle kunna tänka sig att ställa upp. Du får gärna rida mina hästar iaf:)
 
Det är svårt när man blir rädd. När jag köpte min nya häst förvandlades hon till en cirkushäst, minsta lilla och hon stod på bakbenen och jag kunde inte påverka henne alls jag fick inte ta i henne inte driva henne, inget. Bara andas igenom det tills hon samlat huvudet. Det som hjälpte mig igenom det var att min tränare satt upp och red, hon stötte på samma problem som mig och löste det på samma vis men sen var hon sekunden snabbare än mig på att läsa/känna av henne. Tillsammans med att få det visioellt och se att det faktiskt går och sen med min tränare som stöd från marken har hin slutat att resa sig, ibland kommer en och annan svit men då räcker det att morra lite.
Så mitt råd till dig är att göra som mig. Be tränare rida, rid ut med sällskap, sätt bomull i öronen och minska i tryck, rid med musik och sjung med lite för magkänslans skull.
Hitta en annan häst att rida ngn dag i veckan när tränare/medryttare rider din.
Framför allt, andas, sjung och skratta! Så smittar du hästen :)
 
Jag antar att synen är kollad (tänker mest på mörkerrädslan, men även ställen han inte är "van" att gå).

Går det att löslongera/löshoppa häst så han kan bli mer igång för en utredning?

Nej., synen är faktiskt inte kollad. Jag har tänkt på det - massor av gånger. Just att han är så..fruktansvärt oberäknelig i mörker. När vi var borta (hösten/vintern 2013) märkte jag att han var bättre där det var helt svart, än där det fanns lite belysning, när vi promenerade. Och jag har märkt att om vi går ut när det är ljust och det mörknar medan vi är ute, så blir han oroligare i takt med att det mörknar.
Sen vet jag faktiskt inte hur mycket han är riden/hanterad i mörker tidigare i livet. Han gick på ridläger och sista året innan jag köpte honom gick han på ridskola. Det finns en risk att han helt enkelt motionerats i dagsljus sedan han var ung, och därför tycker att det är obehagligt med mörkret. Men samtidigt: jag är inte mörkrädd (red förra hästen i alla gångarter i bäckmörker - jag kunde lita på henne och hon såg sig för). Det borde ha blivit bättre under iaf de första 2 säsongerna (att det inte blivit bättre under 2014 och 2015 får ses som rätt förståeligt med tanke på hur det varit). Han är en vuxen häst. Blåst och regn har han också svårt för: blir spänd. Provade en gång att sätta bomull i öronen på honom vid en promenad i mörker, men det gör jag aldrig om: han blev tio resor värre och helt stirrig när hörseln "togs ifrån honom" - varje liten skugga blev ett monster.

Kan tillägga att för närvarande reagerar han på det mesta, även i dagsljus. Allt som rör sig på vägen eller i skogen: människor, fåglar.. Men det är svårt att säga att det är synen, iom att det är som det är i övrigt.

Tyvärr finns det ingen inhängad plats, förutom hagen, att hålla till. Ska jag löshoppa/löslongera så får jag hyra hela ridhuset. :(
 
När min hunds syn blev sämre var det första jag märkte just att han blev "mörkrädd". Han blev mer vaksam i mörker och skyggade för saker. Han har starr och på ena ögat ser han ingenting alls idag. Dock verkar han ha vant sig vid det så nu märker jag knappt av hans "mörkerrädsla". Men hästar är ju flyktdjur och de är väl mer beroende av synen än vad en hund är. Jag hade iaf valt att kolla hästens syn.

Låter som en jättejobbig situation du/ni hamnat i och jag hoppas du hittar en bra lösning du känner dig nöjd med!
 
Den där personen som hjälpt dig, med lastningen tex, vad är det för någon? Typ NH?

Jag tycker det låter som en bekant till mig, många saker som påminner. Bland annat det du säger, att hästen är så känslig. Men också det att han är väldigt flockbunden som det verkar. Min bekantas häst är inte känsligare än någon annan häst, däremot är de (har en medryttare som är väldigt lik ägaren, så de är två om hästen) lite osäkra och hästen får ta alldeles för många beslut. Denna hästen är också spänd när han ska lämna och det finns en hel del saker som går att jämföra med era problem.
Tyvärr, tror jag, är deras bekymmer lite att de tänker för mycket, om du förstår vad jag menar. Det ser ut som att du också tänker väldigt mycket, funderar på ridningen, funderar på vad som är fel osv. Samtidigt som hästen betyder väldigt mycket för dig.

Steg ett tror jag ändå är att åka till en annan klinik. Och försöka få hjälp i hanteringen. Det är inte ok att hästen sticker i från dig och slår och sparkar, aldrig, du behöver redskap för att kunna grundhantera honom. Han är säkert stark som en oxe och har räknat ut hur han ska göra för att utmana dig.

Det låter väldigt tufft, men du kan klara det! Sen funderar jag på om inte du skulle rida och hantera någon annans häst för att få upp ditt självförtroende? Jag vet inte var i landet du finns, men det måste finnas folk som skulle kunna tänka sig att ställa upp. Du får gärna rida mina hästar iaf:)

Nej, inte NH per se - kan inte sätta henom i ett fack. Hen är hästtränare och jobbar med att lösa problem ("problemlösare"). Ska vara en av de bättre i landet, mycket erfaren och hans sätt har fungerat väldigt bra för mig och framför allt hästen.

Jag vet att jag har lätt för att övertänka. Jag har lärt mig att inte förmänskliga hästen, är medveten om att det jag känner är just det jag känner. Men det har gnagt i över 1½år - klart att det finns en massa tankar. Blandat med kärlek, stress, oro, dåligt samvete, sorg, smärta (inte att jag blir sårad av hästens beteende, men jag kan få fysiskt ont när jag allvarligt tänker på att "göra mig av med" hästen. Jag har älskat honom oändligt i tio år.). Också det att alla tränare (även den som inte hade något gott att säga om mig som ryttare) jag ridit hästen för innan har sagt att han är en väldigt bra häst, med potential. Det gör det svårt att släppa.

Just osäkerheten är dock något som växt fram. Jag kan ärligt säga att detta är den första hästen som lyckats kasta av mig. (Åkt av har jag förstås gjort innan i livet.) Jag har varit långt mer trygg i sadeln, och utöver det, än jag är nu. Innan jag hamnade under kompisens häst hade jag inte alls samma problem med bockningar etc, även om det jag alltid funnit väldigt obehagligt just när hästar sticker. Men ja, som det är nu reagerar mitt nervsystem vare sig jag vill eller inte. Jag kan tänka att "Det där gick ju bra, nu fortsätter vi bara", men adrenalinet pumpar och pulsen skenar. :( Jag vet att jag måste jobba med det, har inte kroppskontrollen att helt stänga av de reaktionerna. Det är något jag sörjer: tidigare var jag alltid sån att jag hellre satt på en spänd, hoppig häst som kändes som att den skulle köra rodeo, än att jag stod på marken. Jag kände mig tryggare i sadeln än bredvid. Att jag blivit skrämd har hänt förut - dels åkte jag av precis när jag skulle lära mig att galoppera (bröt armen), dels blev förra hästen som en tickande bomb när hon ställdes av vid ett tillfälle..men jag har alltid rett ut det med tiden. (Förra hästen räckte det att sitta upp, hålla hårt i tyglarna och rida som en idiot rätt ut i skogen så att hon fick rusa av sig. Sen kunde jag jobba med mitt självförtroende, vilket tog tid men det redde sig sakta när hon "blev sig själv" då överskottsenergin fick pysa ur. Så varken kan eller vågar jag göra med den nuvarande, dock. Förra såg sig alltid för - nuvarande ser sig verkligen inte alls för när han sticker iväg och jag har ingen lust att dra omkull i full kareta. Plus förstås faran för eventuella mötande.).

Flockbundenheten finns absolut kvar, även om den inte alls är som när han var ung. Tidigare märktes den av på bortaplan i första hand (vilket i regel innebar tävling, och mina tävlingsnerver är verkligen skräp). När jag köpte honom kunde han sticka efter hästar vi mötte, men det fick vi bort. Idag blir han absolut spänd när vi möter hästar ute. Travarna som vintertid håller till på grusvägarna häromkring verkar han kluven till: de blir rädda för honom och han blir skrämd av ljudet (det skramlar satan om deras sulkys/snabbspännen när de börjar hoppa hit och dit..), samtidigt som de ändå är hästar :p . Rider vi med sällskap blir han lätt fixerad vid sällskapet: det har gått bra om sällskapet varit ett tryggt sådant - då hänger han på i samma tempo men är lugn i skallen, men är sällskapet stressat så smittar det.

Jag tror inte att min häst är känsligare än andra, rent generellt, men han är absolut väldigt lyhörd och han reagerar starkt. Pressar jag vid fel tillfälle och/eller för mycket, så kan han "explodera". Om han t.ex. reagerar på något "läskigt" och jag rappar till honom (just att han reagerar på småsaker hanteras bäst genom att se till att han håller fokus på ryttaren och jobbet, lärde jag mig rätt snabbt). Osäker i grunden och har egentligen inte "förmågan" att ta egna beslut, men gör det helt klart ändå när instinkten kickar in och ryttaren/människan inte kan stänga den reaktionen. Och är snabb som attan (ger inte alls samma "förvarning" som min förra gjorde när hon skulle bocka, t.ex.), och väldigt stark.
Och ja, han utmanar mig. Absolut. Åtminstone min auktoritet, min förmåga att hantera situationen. Att sticka i mörker, det har ju varit förut också, men utmanandet har blivit väldigt tydligt sedan kaoset bröt ut i början av 2014. Han beter sig precis som han skulle göra mot en häst. Grejen är att jag är rätt mycket mindre och ömtåligare än en häst, och jag tror att han lärde sig under "kaoset" att det fungerar att bete sig hotfullt och bokstavligt talat trängas (hetsar, blåser upp sig, tränger sig nära inpå..). Just att vara så övertydlig i det, har han inte varit innan dess - innan dess hade han heller inte rest sig. Han hade aldrig "gått till attack" (usch, starka ord..) mot en människa på det sättet. Just resa sig har han inte gjort sen dess, men han tänker uppåt, blåser upp sig, spänner sig. Ofta till synes oprovocerat, eller inte helt - oftast när jag säger nej eller bromsar honom om/när han t.ex. far iväg. Nu tänker jag främst på från marken (allra mest på töm). Just åt "det dåliga hållet" på vägen, från stallet sett, är verkligen hundra resor värre än det andra hållet. Och öht när han blir osäker, när vi går på "nya" ställen så kan det (som häromdagen) vara som att trycka på en knapp. Är han lugn och trygg är han i regel med på noterna, så att säga. När vi kom hem häromdagen (när han först var lugn, sen "hetsig", men lugn igen) kommenterade stallägaren att han såg helt trött ut - jobbigt för huvudet.

Vid ett tillfälle, vintern 2013 när vi fortfarande var på bortaplan, har han faktiskt sprungit rakt över mig. Bokstavligt talat. Tömkörde, han reagerade på något som jag inte såg, tvärvände och galopperade över mig. Jag vet fortfarande inte vad tusan som hände - jag hängde inte med alls där.
Nu under igångsättningen efter fingret har jag varit väldigt noga med mitt utrymme, och det har som sagt funkat bra. Tills jag åkte i backen senast (vilket jag förbannar mig själv för - jag är säker på att det inte hänt om den fördömda förbygeln varit där den skulle).
Något som är knepigt (för mig, iaf) är att om något funkar på ett ställe är det ingen garanti för att det funkar på ett annat ställe (geografiskt). Även om båda ställena är "på hemmaplan".

Jösses, vad jag svamlar på. Jag håller till i Uppland (mellan Uppsala och Sala).
Jag har absolut tänkt på att skaffa en medryttarhäst t.ex., eller börja på ridskola igen eller vad som, men krasst sett: jag har inte tid och ork. Iaf inte nu, i slutet av min utbildning. Och sen..well, sen vete sjutton om jag har råd med både det och min egen häst. Men det vore bra. Det vore väldigt bra. Jag behöver det. Att rida nån välutbildad, väldigt "lätt" häst (en sån som inte blir rädd för småsaker, är välskolad och löjligt väluppfostrad) vore..skönt. Men tid, plånbok och ork.
 
Anledningen till att hästen inte står på klinik redan är just att veterinärerna verkar tycka att det inte finns något att utreda, att jag "överdriver". ("Han verkar ju vara lite tjurskallig, så lite får du nog räkna med." fick jag höra när jag ringde sist för att bolla min oro. Då tömkörningen lades på hyllan "jobbade" jag honom på stallplan kort därefter, och då visade han samma symtom som han gjort tidigare: tydlig ovilja att gå i höger varv vid longering. Vänster varv: alla gångarter, höger varv: blåvägrade att ens skritta. Det märks inte alls lika tydligt vid ridning, det är inte så att jag får tugga grus så fort vi byter varv. Men visst, jag känner skillnad i rörelse och villighet.) Jag är ju inte veterinär själv, och när hästen inte är halt..jag vet inte vart jag ska börja helt enkelt. Och på kliniken finns ridhus = mycket av det han gör hemma "försvinner" när veterinären ska titta på det. Plus som sagt att det blir väldigt väldigt dyrt att t.ex. röntga igenom precis hela hästen (eller bara hela halsen och ryggen..) om inte försäkringsbolaget "ställer upp och tar sin del" - vilket de inte gör om inte veterinären anser att det finns bevis för att hästen är sjuk/skadad/dålig vid besöket.

Mitt dumma huvud har hunnit tänka på det mesta från skadade ryggkotor, senskada, nåt knas i höger bakben (vad som helst), snedbelastad så att nån led fått riktigt med stryk efter att han gick utan sko på ena fram i halkan i flera veckor (vänster kotled fram röntgades vid sprutningen: inget konstigt där förutom inflammationen)..till hjärntumör, halskotepelaren, nerver i kläm.. Både saker som skulle kunna vara tänkbara, och sånt som iofs är möjligt men inte särskilt sannolikt.

Men ja. Kanske är det dags att ringa nästa klinik. (Började faktiskt fiska efter referenser i bekantskapskretsen, men kom av mig när vi började "dressyra" iom att det gick bra..) Snart blir det mörkt igen..
 
Tufft. Om du vill fortsätta kämpa med honom tror jag du måste hitta en anläggning där du har en rejäl rundkorall (eller åtminstone en inhägnad ridbana/ridhus). Det är det säkraste med hästar som sticker. I korallen kan du tömköra, longera, löslongera, arbeta i repgrimma tills du får ordentlig koll på honom. Han kan förstås galoppera iväg men kommer ingenstans, och får alltså vara den som anpassar sig. Du får ha lina tills du är säker på att han inte hoppar ut. Och han måste helt enkelt lära sig att lyda. Jag tycker inte du ska göra något alls där han kan få övertaget utan gå tillbaka till ruta ett med basal markträning. Optimalt är givetvis om du kan få hjälp. Jag utgår från att han inte går på dig i markarbetet - gör han det måste du definitivt ha hjälp.

Håll dig sen till ridning på inhägnat område tills han känns helt säker. Kanske kommer du inte längre.

Det skulle innebära mycket arbete på böjt spår och är inte så bra om han har problem med kotleder etc, men på något vis måste du ju få koll på honom. Det ser jag som steg ett, under förutsättning att han inte visar tecken på hälta, ryggproblem, etc. Då får du ju ta in honom till klinik igen.

Om han inte går på lösdrift är det helt klart värt att testa. Alternativt ha honom med annat sällskap i hagen. Du skriver inte så mycket om hur han hålls men hagvistelsen kan ha väldigt stor påverkan på hur en häst fungerar. Jag antar också att du inte ger kraftfoder etc. i några mängder.

Sen är det alltid ok att ge upp. Alla häst/människa-kombinationer fungerar inte.
 
På din beskrivning så skulle jag kunna sätta min egen häst i pant på att det är smärtrelaterat. Oliksidigheten, inflammationen i länden och rörelsestörningen bak hade fått mig att vilja kolla SI-leden. Och då menar jag på klinik och med ultraljud.

Det är inte ovanligt att hästar med smärtproblematik blir "svåra" och mer reaktiva.
 
En jättejobbig situation som du är i :( Tror att du gör rätt i att börja med att utreda hästen på klinik. Jag gjorde det när jag fick en magkänsla av att något var fel med mitt sto. Beställde helt enkelt tid på Husaby veterinärklinik där de har tillgång till all expertis och utrustning. Tömde mitt sista lilla sparkonto. Hästen utreddes med bl a böjprov, longering, U-ljud av SI-led, röntgen av kota och muskulärt. För hennes del kom kotledsinflammationen av en lårmuskel som blivit skadad. Den behandlade vi efter ledinflammation med shockvawe, stretching, massage och långsam rehabilitering. Äventyret kostade mig åtskilliga tusenlappar även om försäkringen gick in och tog delar såklart. Men jag kunde iallafall säga att jag gjort vad jag kunnat.

Nästa steg var att hästen och jag trots allt hade bakslag, liknande de du beskriver med sänkt självförtroende. Hon är också en känslig och samtidigt tuff individ (inte helt enkel). Men en väldigt fin häst för rätt person. Mitt nästa försök i att komma vidare var att jag lämnade henne på vidareutbildning hos ett proffs. Hon var jättefin när hon kom hem och fungerade hur bra som helst för beridaren. Det gjorde mig än mer säker på att jag inte var rätt "man" för henne. Vi matchade helt enkelt inte varann. Det var en lång process men efter 4,5 år bestämde jag mig för att söka efter ett nytt hem till hästen och ja jag grät när jag skulle fatta beslutet och jag grät när hon åkte :cry: Under försäljningstiden hade jag en annan ryttare som tävlade, visade och red henne och de var också en god kombination. Det var en lång, krokig väg att hitta rätt hem för henne, men vi lyckades till slut.

Vad jag vill säga är att har ägt åtta hästar under mitt liv, men just detta sto och jag var ingen bra kombination. Idag börjar mitt självförtroende återvända igen efter att ha en 5-årig trygg valack i min ägo. Vi förstår varann och är bra för varann! :)
 
Om han inte går på lösdrift är det helt klart värt att testa. Alternativt ha honom med annat sällskap i hagen. Du skriver inte så mycket om hur han hålls men hagvistelsen kan ha väldigt stor påverkan på hur en häst fungerar. Jag antar också att du inte ger kraftfoder etc. i några mängder.

Sen är det alltid ok att ge upp. Alla häst/människa-kombinationer fungerar inte.

Kruxet med att flytta (för ja, jag har hållit koll och i perioder letat aktivt i ett par år iaf), är att det är svårt att hitta stall öht där det inte är hösilage som gäller. Hästens mage klarar inte av det, och nu har jag efter flera års försökande hit och dit och flera samtal med veterinärer (som varje gång sagt: Byt foder) slutgiltigt konstaterat att det är hö som gäller. Det har också att göra med att hästen är i överhull (och lägger lätt på sig, och tyvärr inte runt buken utan i andra depåer), och hittills har det inte gått att hitta ett hösilage med värden som funkar så att han kan få rätt mängd MJ (protein går ju att komplettera med om det är lågt) och rätt mängd TS. Så även om han tålt hösilage hade det varit knepigt med det. Men hade han tålt hösilage hade det funnits minst två alternativ i form av lösdrifter i krokarna (hade han dessutom kunnat gå på fri tillgång finns det ett par alternativa lösdrifter till, inkl i det stall han redan står i).
Så nej, han får heller (mtp överhullet) inget kraftfoder. Hans foderstat ligger på minimivärden överlag, med lite potatisprotein för att få proteinet i nivå och lite mineraler och salt. Hö 2/3, halm 1/3 av grovfodergivan.
Iom ovan är tyvärr hagen rätt tråkig (han sväller deluxe på bete, då i mankammen, och här finns bara rikligt bete). Men det är inget nytt, inget som ändrats i samband med det som nämns här..
Hade det funnits en passande lösdrift häromkring hade han gått där. Helt klart. Det hade varit bra för honom. Och jag håller alltid ögonen öppna.
Det som däremot har ändrats, och det nu i sommar, är rangordningen i hagen. Sommartid är det han och en ungponny, då övriga hagsällskapet har rätt illa sommareksem/knottallergi och oftast står inne. Och nu i sommar har vi noterat att ungponnyn gått från att vara "dryg" (vill busa och leka och hänger gärna etc) till att helt klart bestämma i hagen.

Det hade varit väldigt mycket lättare om det alltid varit som det är nu. Då hade jag gett upp, för länge sen. Men det har det inte. Vi har fungerat ihop. Det gör det väldigt svårt. :(
 
Tänkte nog att du redan funderat på andra stall. Men en annan sak - den här tränaren du har vad tycker hen? Jag funderar på om det är samma tränare jag fick hjälp av för många år sedan, i så fall är hen mycket bra. Det var i Uppsala.
 
Tänkte nog att du redan funderat på andra stall. Men en annan sak - den här tränaren du har vad tycker hen? Jag funderar på om det är samma tränare jag fick hjälp av för många år sedan, i så fall är hen mycket bra. Det var i Uppsala.

Troligen inte samma isf (eller ja, hen åker ju förstås. Men håller inte till i Uppsala som "utgångspunkt".). Vill på intet sätt "hänga ut" hen, som är både skicklig och erfaren på området. Jag litar på hens omdöme då hjälpen jag/vi fått tidigare varit väldigt bra. Har som sagt fått rådet att försöka hitta ett nytt hem till hästen nu när jag hörde av mig sist. Om detta och att hästen satt i system att dra iväg/sticka (som från ridbanan). (Och ja, det är ju ett råd som åtminstone en del av mig överväger..)
 
Måste ändå säga att trots alla problem och svårigheter så beundrar jag både dig och din häst. Ni kämpar och i har fasen kämpar länge! Ni har bara haft em jäkla otur och jag hoppas innerligt att ni tar er igenom det för både du och hästen är värda det, ni måste ju ändå ha vuxit ihop rätt mycket under åren och en sådan relation är värd att kämpa för. Håller alla tummar för att ni lan lösa det.

Tänkte på det med synen, att visa ovilja att röra sig i ena varvet samt bli spänd i länden kan absolut ha med synen att göra också så kolla på det. Sedan kan ju något tidigare trauma göra att sådana problem uppstår också, det kan ju ha hänt för många många år sedan och ändå dyka upp nu.
 
Hej. Lämna ut hästen till den person som du hittar och känner kommer få en fin tid tillsammans med din häst. Det finns någon därute för honom.
Ta ledigt och njut av det. Koncentrera dig på ditt jobb, så kanske du kan slippa dina grubblerier. Jag tror nämligen att grubblerierna skapar dålig självkänsla om de får härja fritt.
Men kom ihåg, vi är många som kämpar med besvärliga situationer/hästar. Du är inte ensam. Du kan alltid komma och gosa med Gasellen om du behöver känna hästpäls under fingrarna.
Lycka till
 
Tror jag håller med @Rialavargen här. Dyker det upp en lämplig person så lämna hästen en tid. Bara du är noga med att förklara vad det är för problem du har med hästen.
 
Nu vet jag att du inte vill höra det, men jag hade skänkt bort hästen eller tagit bort den. Faktiskt. Det verkar inte som hästen eller du mår bra i den här situationen och du måste ju lösa den på något vis. En fodervärd i alla ära, men tror det kan bli väldigt svårt att hitta en bra och kunnig person som vill ta sig an projektet. Betala tusentals kronor för att vara ledsen och bli skadad hela tiden är ju liksom ingen hit.
 

Liknande trådar

Hästmänniskan Hej! Jag är 14 år och älskar hästar över allt annat (förstås);) Jag behöver tips och råd om hur vida jag ska göra med en svårhanterlig...
2
Svar
25
· Visningar
1 782
Senast: ameo
·
Hästmänniskan hejhej, ursäkta för mycket text 🥲Jag har precis tagit studenten och ska flytta ganska långt bort i början på nästa år. Ponnyn som jag...
Svar
8
· Visningar
789
Hästmänniskan Jag har ett riktigt dilemma som jag mår riktigt, riktigt dåligt av. Jag har 2 ston och en äldre valack. Valacken är 20 år, har en åkomma...
2
Svar
24
· Visningar
2 812
Senast: mars
·
Hästmänniskan Har ju haft lite otur i olika lägen med hur vissa människor beter sig i stallet, och är nog blivit lite ärrad av det (inten nuvarande...
4 5 6
Svar
102
· Visningar
6 383
Senast: Reville
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp