Sheltie vs pudel

[ufot]

Jag håller på att leta valp (och har så gjort ganska länge).

Ett problem är att jag inte kan bestämma mig för ras. Jag tittar både på Sheltie och dvärg/mellan pudel.

Nu söker jag alla som har egna erfarenheter av raserna. Jag vill veta allt, från mentalt, aktiveringsbehov till vad ni gör med hunden, hur ni upplever just er hund och om ni är nöjda med rasvalet.

Ett stort problem inom Sheltie är ledproblem. Tyvärr är det få som röntgar vilket gör urvalet av uppfödare starkt begränsat. Rasförbundet i våra grannländer kräver röntgen och jag har funderat på att söka valp utanför Sverige gränser, men som förstagångsköpare känns det tryggast (och enklast) att köpa från Sverige.

På grund av att båda rasera är populära finns det mycket ”skit”. Jag har hittat flera valpar till salu som jag medvetet valt att inte köpa pga oseriösa uppfödare, ingen röntgen och dålig magkänsla.

Jag har efter mycket funderande bestämt mig för att det ideala är om föräldrarna gjort bph eller liknande. Detta gör att antalet uppfödare minskar än mer.

Jag har kontaktat i stort sett alla uppfödare som röntgar och gör bph, men antingen svarar de inte, eller så har de inga valpkullar på gång. Jag har fått några namn till, så än har jag inte gett upp (även om jag börjar misströsta att hitta valp vars föräldrar både är röntgade och gjort bph med godkänt resultat).

Är det jag som är för kräsen?
Har jag för stora krav på föräldrarna till min blivande valp?

Angående ras var jag länge övertygad om att det är en Sheltie jag vill ha. Men när jag upptäckte hur få som röntgar och hur mycket ”skit” det finns inom rasen började jag också kolla på pudel … bara för att upptäcka att även om utbudet av valpar är större är andelen seriösa uppfödare inte större.

Jag söker efter en lagom stor (5-10 kg) hund som är frisk, sund och glad. Jag vill inte ha en jakthund och jag vill ha en hund med rak nos utan (alltför mycket) rasbundna sjukdomar.

Jag söker efter en kompis som glatt följer med på långa skogspromenader, träningar och kanske lite tävlingar. En glad pajas som tycker livet är underbart, är lättlärd och tyr sig till husse. Jag söker kort och gott efter den perfekta kompisen/hunden.

Jag är väl medveten om att uppfostran är viktigt. Det finns inga ”färdiga” hundar. Men jag lever med övertygelsen om att är föräldrarna bra så är det större sannolikhet att valpen blir bra.

 

[Red_Chili]

Jag tycker det låter som att du resonerar klokt och att du har väldigt bra krav på uppfödare/föräldradjur.

Sedan vet jag inte hur du tänkt/gjort när du kollat det här med BPH tex. Om det är få hundar som gått BPH, kan det då vara så att någon uppfödare tänker para en tik som gått BPH med en hane som förvisso inte själv gjort det, men som har syskon som gjort det eller där det på något annat sätt finns indikationer på hur mentaliteten är? Kanske tidigare avkommor med BPH eller halvsyskon?

I min ras tex är det extremt ovanligt med BPH, även om vi jobbar på att få folk att förstå nyttan med det hela. När jag ska hitta hane till min tik så är det därför inte ens ett kriterium, för då hade det aldrig kunnat bli några valpar då det fåtal hanar som gått BPH inte är intressanta av andra anledningar. Troligen kommer den blivande partnern till min tik inte ens bo i Sverige. Min tik har däremot gått BPH, och för de blivande valpar som stannar i Sverige så kommer jag göra allt i min makt för att uppmuntra valpköparna att gå BPH. Både för att utvärdera kullen och för att normalisera det i rasen.

Med blivande partnern till min tik så gör jag istället så att jag försöker träffa så många hundar i rasen som möjligt, både intressanta och inte intressanta (för att veta dels vad jag vill ha, men också vad jag inte vill ha och varför, få koll på blodslinjer osv). Jag pratar med ägare och uppfödare till intressanta hundar samt deras vänner, som ju ger en annan bild av hur hundarna är. Och så försöker jag se till att få träffa hundarna för egen del också och då inte i stil med "Hej hundägare, jag vill använda din hane, nu vill jag träffa honom!" utan se till att träffa så många intressanta hanar som möjligt så tidigt som möjligt, och sedan förhoppningsvis fastna för en av dem.

I raser där läget är likt hur det är i min ras så finns det garanterat flera som gör på liknande sätt för att i möjligaste mån försäkra sig om bra mentalitet, även om det såklart kräver mer jobb än att bara gå in på hunddata och snoka runt och det tyvärr inte finns något direkt för valpköparen att gå på. Men det är där det gäller att prata med folk, prata med uppfödare och se hur de gjort för att kolla upp mentaliteten hos hundarna när BPH saknas.

De du pratat med som inte har valpplaner, har de sagt något om när de har planer nästa gång även om det är långt in i framtiden? Eller har de kvar någon tik hemma/på foder som de håller på och utvärderar? I så fall är det ju troligt att det blir en valpkull när de blir äldre, även om de inte vågar säga att "Precis då kommer en kull".

 

[Lhas]

Jag tycker ofta det är människor som väljer mellan just sheltie och pudel och jag förstår inte riktigt det valet då dom inte är lika för fem öre.

En sheltie är en vallhund (fd)
En pudel är en apportör(fd)

Själv hade jag valt pudel utan tvekan då jag har svårt för shelties reaktiva beteende och rädslor dom dras med en pudel känns överlag betydligt mer stabil.

Att kall är merparten uppfödare av både raserna oseriösa tycker jag är fel och vill du ha en valp från en viss uppfödare gör som alla andra och vänta tills det blir en valp därifrån?

 

[Lhas]

Du skriver även att du vill ha en glad pajas det beskriver ju pudeln rätt bra.
En sheltie skulle jag inte beskriva som en glad pajas dom är allvarligare.

 

[Olympus]

Vi har två shelties. Dom är från två olika uppfödare. Den ena av våra (som varit i avel) är röntgad.
Våra hundar är väldigt olika. Den äldre är och har alltid varit ganska tuff och framåt, älskar människor och är ganska självsäker, inga problem med rädslor. Den yngre är lite mesigare, springer aldrig fram till okända människor men står gärna på avstånd och viftar på svansen. Hon backar undan om hon blir rädd/osäker medan den äldre går fram och undersöker.

Våra hundar har alltid följt med på allt. Jag jobbar i stall och dom är med mig där. Funkar lika bra att ha med ute i arbetet som att låta dom ligga och slappa på kontoret. Går i princip alltid lösa. Tränade en del när dom var yngre (agility och rallylydnad) men sen vi fick barn räcker tiden inte riktigt till och dom är lika nöjda ändå.

Kanske inte skulle beskriva dom som pajasar men dom är glada och älskar att leka och busa samtidigt som dom har en offknapp och har lätt för att koppla av.

Den äldre är frisk och sund, den yngre har opererats för slipped tendon.

 

[Skjøldur]

Enda vovven jag haft var en mellanpudeltik. Pappa var lite hundrädd och mamma tyckte det räckte med tre katter som hårade ned. Jag var bara 13 då jag köpte lilla Beauty. Den snabbaste, smartaste och goaste vovve man kan tänka sig. Hon var orädd och följde med mig överallt. Och hon älskade folk och dom henne. Hon hade ingen medfödd defekt eller sjukdom och blev nästan 15 år. Men pudlar är hemskt olika. Be att få träffa båda föräldrarna innan du beställer en valp för att se vad de är för personligheter.

 

[Sel]

Jag tycker ofta det är människor som väljer mellan just sheltie och pudel och jag förstår inte riktigt det valet då dom inte är lika för fem öre.

En sheltie är en vallhund (fd)
En pudel är en apportör(fd)

Själv hade jag valt pudel utan tvekan då jag har svårt för shelties reaktiva beteende och rädslor dom dras med en pudel känns överlag betydligt mer stabil.

Att kall är merparten uppfödare av både raserna oseriösa tycker jag är fel och vill du ha en valp från en viss uppfödare gör som alla andra och vänta tills det blir en valp därifrån?

Nåja. Vall är lika lite ett utmärkande drag hos sheltien idag som apport är det hos småpudlarna. De är idag små aktiva sällskaphundar helt enkelt. Jag förstår absolut att båda två hamnar på listan när man söker en mellanaktiv, hyfsat förig och mellanstor/liten sällskapshund som man även kan sporta med.

 

[Lhas]

Nåja. Vall är lika lite ett utmärkande drag hos sheltien idag som apport är det hos småpudlarna. De är idag små aktiva sällskaphundar helt enkelt. Jag förstår absolut att båda två hamnar på listan när man söker en mellanaktiv, hyfsat förig och mellanstor/liten sällskapshund som man även kan sporta med.

Nog har en sheltie vall i sig fortfarande det märks tydligt på många utav dom
Och nog har pudeln apporten i sig det märks tydligt på många utav dom också.

 

[Sel]

Nog har en sheltie vall i sig fortfarande det märks tydligt på många utav dom
Och nog har pudeln apporten i sig det märks tydligt på många utav dom också.

Jag tycker absolut inte att de dragen är så framträdande att det är det minsta märkligt att folk kan stå och väga mellan de två raserna och tycka att båda passar kriterierna för en förig, trevlig och rätt lättsam aktiv sällskapshund.

Det är liksom inte en BC och en labbe vi pratar om.

Men mer on topic TS - "för" kräsen kan man nog inte vara men om Alla bitar ska falla på plats måste man nog ha en hel del tålamod. Jag tycker gott du kan fortsätta kontakta uppfödare av båda raserna när du hittar sådana som verkar intressanta samtidigt som du kanske kan gå på en del rasträffar och andra aktiviteter för att bilda dig en egen uppfattning ombåda raserna.

Jag har främst erfarenhet av pudlar i vardagen och de är jättefina, mysiga hundar. Tror faktiskt inte att jag mött ett enda skräckexempel utöver en hane som pissade inne i främmande hus. Shelties har jag framför allt mött i agilitysvängen, och ja... de skäller. Men det är ju också en situation med rätt hög stres, jag har inte hört ägarna prata om att de haft problem med ljudnivån hemmavid.

 

[ildiko]

Jag håller på att leta valp (och har så gjort ganska länge).

Ett problem är att jag inte kan bestämma mig för ras. Jag tittar både på Sheltie och dvärg/mellan pudel.

Nu söker jag alla som har egna erfarenheter av raserna. Jag vill veta allt, från mentalt, aktiveringsbehov till vad ni gör med hunden, hur ni upplever just er hund och om ni är nöjda med rasvalet.

Ett stort problem inom Sheltie är ledproblem. Tyvärr är det få som röntgar vilket gör urvalet av uppfödare starkt begränsat. Rasförbundet i våra grannländer kräver röntgen och jag har funderat på att söka valp utanför Sverige gränser, men som förstagångsköpare känns det tryggast (och enklast) att köpa från Sverige.

På grund av att båda rasera är populära finns det mycket ”skit”. Jag har hittat flera valpar till salu som jag medvetet valt att inte köpa pga oseriösa uppfödare, ingen röntgen och dålig magkänsla.

Jag har efter mycket funderande bestämt mig för att det ideala är om föräldrarna gjort bph eller liknande. Detta gör att antalet uppfödare minskar än mer.

Jag har kontaktat i stort sett alla uppfödare som röntgar och gör bph, men antingen svarar de inte, eller så har de inga valpkullar på gång. Jag har fått några namn till, så än har jag inte gett upp (även om jag börjar misströsta att hitta valp vars föräldrar både är röntgade och gjort bph med godkänt resultat).

Är det jag som är för kräsen?
Har jag för stora krav på föräldrarna till min blivande valp?

Angående ras var jag länge övertygad om att det är en Sheltie jag vill ha. Men när jag upptäckte hur få som röntgar och hur mycket ”skit” det finns inom rasen började jag också kolla på pudel … bara för att upptäcka att även om utbudet av valpar är större är andelen seriösa uppfödare inte större.

Jag söker efter en lagom stor (5-10 kg) hund som är frisk, sund och glad. Jag vill inte ha en jakthund och jag vill ha en hund med rak nos utan (alltför mycket) rasbundna sjukdomar.

Jag söker efter en kompis som glatt följer med på långa skogspromenader, träningar och kanske lite tävlingar. En glad pajas som tycker livet är underbart, är lättlärd och tyr sig till husse. Jag söker kort och gott efter den perfekta kompisen/hunden.

Jag är väl medveten om att uppfostran är viktigt. Det finns inga ”färdiga” hundar. Men jag lever med övertygelsen om att är föräldrarna bra så är det större sannolikhet att valpen blir bra.

Du har rätt, Sheltien har ungefär lika mycket HD-fel som schäfern om man ska se till de Shelties som röntgas, samt en del andra tillstånd som är så befästa. Också andra sjukdomar i nämnvärd och ibland skrämmande frekvens.
MEN det FINNS många uppfödare nu (fler än förr) som faktiskt har som rutin att röntga potentiella föräldrardjur och då är det iaf större chans att du får en hund som inte har det.

Och pudlar.....försök sålla bort de som färgavlar så kan du absolut hitta uppfödare.

I båda fallen. Välj uppfödare som embarkar och kolla COI/genetisk inavelsgrad då den är för tok för hög i snitt och att du åtminstone inte vill hamna över medlet för rasen.

Du har extremt mycket större chans att få en frisk valp som lever längre om du låter den ena föräldern vara av den ena rasen och den andra av den andre och att båda är fritestade för de åkommor som är utbredda inom respektive ras.

 

[ufot]

Du har rätt, Sheltien har ungefär lika mycket HD-fel som schäfern om man ska se till de Shelties som röntgas, samt en del andra tillstånd som är så befästa. Också andra sjukdomar i nämnvärd och ibland skrämmande frekvens.
MEN det FINNS många uppfödare nu (fler än förr) som faktiskt har som rutin att röntga potentiella föräldrardjur och då är det iaf större chans att du får en hund som inte har det.

Och pudlar.....försök sålla bort de som färgavlar så kan du absolut hitta uppfödare.

I båda fallen. Välj uppfödare som embarkar och kolla COI/genetisk inavelsgrad då den är för tok för hög i snitt och att du åtminstone inte vill hamna över medlet för rasen.

Du har extremt mycket större chans att få en frisk valp som lever längre om du låter den ena föräldern vara av den ena rasen och den andra av den andre och att båda är fritestade för de åkommor som är utbredda inom respektive ras.

Jag är personligen mer orolig för dåliga höfter (som är genetiskt) och dåliga ögon (som också är genetiskt) än inavelsgraden.

Inavelsgraden är i och för sig också viktig, men det finns betydligt viktigare frågor att jobba med.

Jag köper hellre en hund med röntgade föräldrar som gjort bph med godkänt resultat, men som har högre inavelsgrad, än en blandras där man inte har en aning om vad föräldrarna nedärver.

 

[Sel]

Jag är personligen mer orolig för dåliga höfter (som är genetiskt) och dåliga ögon (som också är genetiskt) än inavelsgraden.

Inavelsgraden är i och för sig också viktig, men det finns betydligt viktigare frågor att jobba med.

Jag köper hellre en hund med röntgade föräldrar som gjort bph med godkänt resultat, men som har högre inavelsgrad, än en blandras där man inte har en aning om vad föräldrarna nedärver.

Var försiktig med att öppna den här diskussionen.

 

[ufot]

Var försiktig med att öppna den här diskussionen.

Du har rätt.
Moderator - om det blir fortsatt diskussion om inavel, bryt gärna ut det till en egen tråd och låt denna handla om just hundarnas egenskaper och inte om inavelsgrad.

 

[Bulldoozer]

Vill påpeka att ett bph inte heller säger allt, vet hund som gjort ett bra boh trots starka rädslor och en betydligt stabilare hund som gjort ett ganska kasst bph. På inviduell basis säger bph inte allt utan det bästa är om en stor del av syskon/släkt gjort det då kan man få en bättre helhets bild. Om du hittar röntgade föräldrar så kanske du ändå kan skaffa dig den bilden genom att träffa/prata med folk som har eller känner hundarna, släktingar till hundarna och ev. avkommor till hundarna och bilda dig en uppfattning trots avsaknaden av bph. Sen kan man ju avstå från att välja en valp som verkar tillbakadragen om sådan finns i kullen, det skulle jag göra även om föräldrarna hade ett strålande bph bägge två.

 

[Pilot]

Jag tänker att hur du skriver ditt mejl också kan sålla bort dig, har någon annan läst vad du skickar ut? Jag tänker att de som inte svarar osv att det kan spela roll.

 

[Takire]

Jag tycker inte det är konstigt att vela mellan olika raser även om de är olika . Man kan ju tycka om flera sätt som hundar är på.

Jag har ett älskat litet måndagsexemplar till sheltie och han är en mycket lättsam hund i vardagen. Tycker om att vara nära och vill alltid vara med och "hjälpa till" när man gör något. Gillar alla aktiviteter vi provat på. Vill ha belöning men det räcker ofta med pyttesmå bitar av vanligt torrfoder för att motivera. Vill ofta gå hur långt som helst utom i vissa väderlekar, tar initiativ till aktivitet om det blir för tråkigt men är som vuxen bra på att slappa också.

Min har en social osäkerhet men inte så att det märks särskilt mycket alls i vardagen. Skulle inte avla på honom dock.

När jag tänker på raserna så har jag uppfattningen att pudlar är friskare. Men då har jag förstås själv en sheltie som haft en del problem. Slipped tendon och lite oklara hältor/rörelsestörningar.

Min väns vän fick ta bort sin sheltie i veckan p.g.a. dess väldigt dåliga höfter .

 

[Ajda]

Min kompis fick ta vort sin sheltie når han var två pga problem med knäna. Hoppade ur led konstant.
Annars en urtrevlig hund.

Pudlar har jag aldrig träffat några jag gillar.