Separera med barn

[Elektronen]

Träffade min nuvarande sambo för ca 4 år sedan och vi har ett barn tillsammans som nu är ca 2 år.

Förhållandet är inte alls bra och de senaste månaderna har jag börjat känna att det inte kommer gå att rädda.
Jag har inget förtroende för att min sambo finns där för mig och ställer upp när det behövs och har inte längre såna känslor som jag tycker att man ska ha i ett förhållande.

Sen vi fick barn har jag fått ta i princip alla tidiga morgnar och merparten av allt hemma. Vid 20 på kvällen är jag ofta så trött så jag egentligen bara vill lägga mig och gråta. Men det har blivit mitt nya normaltillstånd, känner mig aldrig pigg eller glad. Jag har börjat gå till en psykolog för att jag mår så dåligt, psykologen tror depression eller stress/utmattning. Jag har tidigare varit nära att gå in i väggen och är stresskänslig.

Min sambo har en utmattning i bagaget och har inte mycket energi. Med anledning av det bad jag honom att ta kontakt med vården för att få hjälp redan när jag fick reda på att jag var gravid. Det blev aldrig av och först nu 2,5 år senare har han kontaktat vården. På helgerna sover han ofta till 10 -11 på dagarna plus går och sover/ vilar några timmar mitt på dagen. De få gånger han lyckats ta sig upp på morgonen med vårt barn (för att jag ska få sova) så är det inte ovanligt att sambon somnat på soffan (känns inte toppen med en 2 åring som klättrar överallt). Sen vi fick barn har det kommit upp minst 1 gång/ månad att han borde söka hjälp för sin utmattning.

Redan när vårt barn var ca 6 månader började vi gå i parterapi och gick där flera månader. Det gav tyvärr inte så mycket. Han förstår inte vad jag menar eller mitt perspektiv (det säger han rent ut) tycker typ att varför skulle det lösa något om han började hjälpa till hemma mer. Han behöver mer egentid typ för att spela tv- spel med sina vänner... Hans enda problem i vårt förhållande är att det är för lite intimitet och sex...
Vilket jag har noll energi för och väldigt osugen på. Trots det är det inte helt obefintligt. Jag har försökt förklara att det inte kommer så naturligt för mig när förhållandet inte känns bra och att jag har noll engelska. Jag tycker också att sex är en del som är viktig i ett förhållande, men det ska också finnas någon lust.

I somras var det ett sånt stort problem med att vi inte haft sex på länge att han tog upp att han isf kunde lösa sexbiten på annat håll. För att situationen som den är fungerar inte för honom.
Jag blev ledsen och kände att är jag bara till för att tillfredsställa alla andras behov?! Vad jag vill eller behöver spelar ingen roll. När jag blev ledsen tog han tillbaka det "förslaget".

Efter det gick vi till en parterapeut igen. Han förstår fortfarande inte vad jag menar är dåligt i förhållandet men han ser att jag inte mår bra. Nu har han börjar hjälpa till mer hemma med sysslor, men det är fortfarande jag som går upp på morgonen.
Jag känner att det är lite för sent och han har visat så många gånger att han inte finns där för mig. Jag ser inte hur jag ska kunna bli att må bättre i det här förhållandet.
Hade vi inte haft barn tillsammans hade jag sagt hejdå för länge sedan.
Han tycker inte heller förhållandet är bra pga. för lite sex/intimitet och har sagt att blir det ingen ändring (från mitt håll) innan jul så tycker han att vi ska avsluta förhållandet.

Kan tillägga att jag misstror verkligen inte att han mår dåligt och har behov av att vila.

Dessutom har vi helt olika ekonomiskt tänk. Han investerade nyligen ganska mycket pengar i företaget där han jobbar. Det var hans hela sparande...
Jag som har ett stort behov av trygghet har såklart en ganska stor buffert, det är även jag som gått in med hela kontantinsatsen i vårt radhus.
Så även den ekonomiska tryggheten är det jag som står för, trots att han tjänar ganska mycket mer än vad jag gör.

Ledsen för långt inlägg. Men hur gör man ens om man ska separera när man har barn? Att ta det beslutet att inte träffa sitt barn varje dag känns hemskt jobbigt.
Jag hade velat bo kvar i radhuset, men enligt banken får jag inte stå på lånet själv. Hur mycket pengar behöver man ha över efter alla fasta kostnader och mat är betalt?

 

[Bexzor]

Vi är flera här inne som har separerat med barn, och det är en omställning både ekonomiskt och socialt. Den ekonomiska biten kan bara du svara på, jag själv är ensam med fyra barn varann vecka vilket kräver större boende och en högre matkostnad än om jag haft 1-2 barn.

Det är tufft att bara se mina barn varann vecka och förlora halva delen av deras liv. Men för min skull , nu 2 år efter skilsmässan, har jag insett att det var det bästa beslutet att fatta.

 

[lil-sis]

Det kommer kännas SÅ mycket bättre när ni är separerade och du bara behöver tänka på dig och barnet. Bestämma sig och genomföra är tufft men det blir bättre sen.

 

[Elektronen]

Det kommer kännas SÅ mycket bättre när ni är separerade och du bara behöver tänka på dig och barnet. Bestämma sig och genomföra är tufft men det blir bättre sen.

Ja jag tror och hoppas ju att det kommer kännas så. Men är väl rädd att jag skulle ångra mig och att jag gav upp för snabbt.

 

[lil-sis]

Ja jag tror och hoppas ju att det kommer kännas så. Men är väl rädd att jag skulle ångra mig och att jag gav upp för snabbt.

Av det du skriver låter det inte som att du har gett upp utan att försöka.

 

[Kilauea]

Ja jag tror och hoppas ju att det kommer kännas så. Men är väl rädd att jag skulle ångra mig och att jag gav upp för snabbt.

Tvärtom, du gör det som är bäst för dig och det är inte att ge upp. Du verkar ha försökt länge nog.

 

[Elektronen]

Vi är flera här inne som har separerat med barn, och det är en omställning både ekonomiskt och socialt. Den ekonomiska biten kan bara du svara på, jag själv är ensam med fyra barn varann vecka vilket kräver större boende och en högre matkostnad än om jag haft 1-2 barn.

Det är tufft att bara se mina barn varann vecka och förlora halva delen av deras liv. Men för min skull , nu 2 år efter skilsmässan, har jag insett att det var det bästa beslutet att fatta.

Ja en stor omställning blir det såklart på många plan. Men det att förlora stora delar av mitt barns liv känns ju värst.

Sen i längden, så är nog en separation säkert det som är bäst. Men det är väl en process att komma helt till den insikten.

 

[SaraXX]

Det är så ofantligt mycket lättare att vara själv än att vara i en relation där ens förväntningar på vad den andre ska bidra med praktiskt inte uppfylls.

Jag skulle säga att det är enklare när barnet är såpass litet på ett vis, hen kommer inte att komma ihåg att ni bodde ihop så att mamma och pappa har varsitt boende är det normala. Mina var 1 och 4. Ni verkar ju faktiskt vara överens om att relationen bör ta slut också.

Det är svårt att få lån som ensamstående. Skitsvårt. Har du pratat ordentligt med banken så du vet var dina gränser går?

Angående att missa dagar i sitt barns uppväxt. Jag tänker som du i perioder, och är ledsen över det. Men den tiden vi bodde ihop fortfarande är som ett töcken för mig, snacka om att missa dagar med barnen!

Jag har f.ö. mina barn 2/3 av tiden.

 

[Bexzor]

Ja en stor omställning blir det såklart på många plan. Men det att förlora stora delar av mitt barns liv känns ju värst.

Sen i längden, så är nog en separation säkert det som är bäst. Men det är väl en process att komma helt till den insikten.

Det är en ständig process, och ingenting som är självklar att man känner så. Jag själv får jobba aktivt med att se fördelarna trots att hela mitt liv kastades om från stort hus på landet till en lägenhet i stan utan balkong eller uteplats.

Om du tvekar så rekommenderar jag dig att du läser ditt inlägg som en utomstående.

 

[Anna-Bella]

Angående lån så kan det vara värt att kolla med någon annan bank om du har tex Swedbank nu, Swedbank är striktare än vissa andra

 

[Masqueradee]

Nu har jag inte barn själv, så jag kan inte svara utifrån det perspektivet.. Men du har försökt. Länge.
Du har gjort det du kan, du har pushat och ställt upp för honom under en lång tid. Till slut kan han faktiskt bara förändra sitt mående själv, det är ingen annan som kan lösa det (i form av att självmant gå till psykolog, kolla upp blodvärden eller vad det nu skulle kunna handla om).
Det som står ut mycket i denna text är just hans ultimatum om att du ska förändra dig och ha mer sex och dessutom satt en deadline. Det tyder så mycket, enligt mig, om att han verkligen inte förstår eller vill förstå vart du kommer ifrån. Finns inte lusten, orken, viljan så ska man inte ha sex. Han ser inte orsaken utan tycker bara synd om sig själv istället för att vara stöttande i ditt mående.
Sen kanske jag ska in och peta i exakta ordval, men du benämner det som att han "hjälper till mer hemma", vilket jag ser som "är barnvakt åt sitt eget barn". Inget av detta är korrekt - han tar mer ansvar för hemmet och tar hand om sina barn. Det speglar så mycket vad som förväntas av kvinnor respektive män.

 

[MiniLi]

Visst att han säkert mår dåligt, men man behöver inte bete sig som en mansbebis för att man mår dåligt. Han låter väldigt självcentrerad och det låter snarare som att du försökt alldeles för länge. Du är värd mer än det där.

Alla separationer innebär ju stora förändringar, och jag förstår att ert barn gör det ännu svårare. Men ert barn gynnas ju inte av att du stannar i en så dålig relation, tvärt om.

Utifrån det du beskriver låter det väl dessutom inte som att hans mående är tillräckligt stabilt för att han ska kunna ha barnet halva tiden. Låter som att det kanske är bättre att barnet mestadels är hos dig tills hans mående är bättre. För barnets skull.

 

[clusia]

Det är både lättare och svårare att vara själv med sina barn. Att inte träffa barnet hälften av tiden är hjärtskärande och jag har klandrat mig själv för att jag satte mitt barn i den här sitsen. Men att få frågan från sitt barn varför man alltid är arg och aldrig glad längre, det är ännu mera hjärtskärande. Jag och mitt barn har kommit närmare varandra sen jag och pappan gick isär. Nu orkar jag ge henne den kärlek hon förtjänar.

Jag hade turen att kunna köpa ut pappan ur huset så jag har inga tips där. Det är såklart en helt annan ekonomi än när man är två men det är skönt att barnet fick ha kvar sin trygga plats.

 

[Elektronen]

Det är så ofantligt mycket lättare att vara själv än att vara i en relation där ens förväntningar på vad den andre ska bidra med praktiskt inte uppfylls.

Jag skulle säga att det är enklare när barnet är såpass litet på ett vis, hen kommer inte att komma ihåg att ni bodde ihop så att mamma och pappa har varsitt boende är det normala. Mina var 1 och 4. Ni verkar ju faktiskt vara överens om att relationen bör ta slut också.

Det är svårt att få lån som ensamstående. Skitsvårt. Har du pratat ordentligt med banken så du vet var dina gränser går?

Angående att missa dagar i sitt barns uppväxt. Jag tänker som du i perioder, och är ledsen över det. Men den tiden vi bodde ihop fortfarande är som ett töcken för mig, snacka om att missa dagar med barnen!

Jag har f.ö. mina barn 2/3 av tiden.

Ja det är nog det jag börjar landa i. Då har jag ganska låga förväntningar egentligen.
Tanken att det kan vara enklare för vårt barn på ett vis att separera när han är liten och inte vet om något annat, har slagit mig också.

Vi är båda överens om att relationen inte är bra som den är, men har helt olika anledningar till varför vi inte tycker den är bra.

Jag har inte kontaktat banken, bara kollat på hemsidorna vad jag skulle få låna med min lön. Gissar att jag kanske skulle kunna bo kvar här om någon av mina föräldrar står med på lånet också.
Det är absolut inte synd om mig i den aspekten, för jag har möjlighet att köpa en 3a i området vi bor idag. Men bankerna drar verkligen av mycket på vad man får låna när man anger att man har barn.
Tyvärr nu när jag är så trött känner jag mig ju inte så närvarande och känner sig inte som den bästa mamman.

 

[Elektronen]

Av det du skriver låter det inte som att du har gett upp utan att försöka.

Tack!

 

[Elektronen]

Det är en ständig process, och ingenting som är självklar att man känner så. Jag själv får jobba aktivt med att se fördelarna trots att hela mitt liv kastades om från stort hus på landet till en lägenhet i stan utan balkong eller uteplats.

Om du tvekar så rekommenderar jag dig att du läser ditt inlägg som en utomstående.

Bra tips!
Ja hade en kompis berättat en liknande historia vet jag vad jag hade rått den vännen att göra. Men det är oftast svårare att se när det gäller en själv.

 

[Otherside]

Bra tips!

Lycka till!! Självklart ska du leta dig vidare i livet och det kommer att bli bra!

Oj, jag la upp en länk nyss som inte fungerade. Men kolla Economista på fb, jättebra grupp som ger bra råd till många i din situation!

 

[Tantan]

Personligen tycker jag att jag är en bättre förälder nu än innan. Jag har mer energi, jag har tid att ha egna hobbys och kan jobba mycket när jag inte har barnen för att ha mer tid med dem barnveckorna. Jag har sovmorgon när jag har barnlediga lediga dagar. Jag slipper ha en partner jag är arg och besviken på. Jag är ensam med mycket, men det är lättare än att vara själv i en relation. Nu har den äldsta flyttat till mig på heltid vilket är roligt (om än att jag är ledsen för hens skull att det inte funkar hos andra föräldern). Jag saknar mina barn när jag inte har dem men jag njuter också av att ha egentid. Jag är gladare, friare, har bättre ekonomi och är en bättre förälder för att jag mår bra.

 

[Elektronen]

Nu har jag inte barn själv, så jag kan inte svara utifrån det perspektivet.. Men du har försökt. Länge.
Du har gjort det du kan, du har pushat och ställt upp för honom under en lång tid. Till slut kan han faktiskt bara förändra sitt mående själv, det är ingen annan som kan lösa det (i form av att självmant gå till psykolog, kolla upp blodvärden eller vad det nu skulle kunna handla om).
Det som står ut mycket i denna text är just hans ultimatum om att du ska förändra dig och ha mer sex och dessutom satt en deadline. Det tyder så mycket, enligt mig, om att han verkligen inte förstår eller vill förstå vart du kommer ifrån. Finns inte lusten, orken, viljan så ska man inte ha sex. Han ser inte orsaken utan tycker bara synd om sig själv istället för att vara stöttande i ditt mående.
Sen kanske jag ska in och peta i exakta ordval, men du benämner det som att han "hjälper till mer hemma", vilket jag ser som "är barnvakt åt sitt eget barn". Inget av detta är korrekt - han tar mer ansvar för hemmet och tar hand om sina barn. Det speglar så mycket vad som förväntas av kvinnor respektive män.

Det stämmer jag har försökt väldigt länge och försökt att avlasta honom för att han ska kunna få vila och få möjlighet att återhämta sig. Men nej han ser inte sin egen del och verkar heller inte tacksam för hur mycket jag avlastat honom. Har snarare fått slängt tillbaka att jag inte skulle ha avlastat honom.
Blir lite att jag ska skylla mig själv. Medan jag ser det som att jag inte haft något direkt val.

För vad gör man när ens partner säger att den är supertrött och kommer somna stående och man märker att den knappt tar sig upp ur sängen på morgonen. Alla runt omkring frågar hur det är med min sambo om han börjar må bättre osv. Aldrig någon som frågat om det är jobbigt för mig, hur det påverkar mig.
Är väl först nu sista månaderna jag öppnat upp om hur det är för mina vänner.

Känner mig väl också lite besviken på mig själv att jag låtit det gå så här långt.

 

[Elektronen]

Visst att han säkert mår dåligt, men man behöver inte bete sig som en mansbebis för att man mår dåligt. Han låter väldigt självcentrerad och det låter snarare som att du försökt alldeles för länge. Du är värd mer än det där.

Alla separationer innebär ju stora förändringar, och jag förstår att ert barn gör det ännu svårare. Men ert barn gynnas ju inte av att du stannar i en så dålig relation, tvärt om.

Utifrån det du beskriver låter det väl dessutom inte som att hans mående är tillräckligt stabilt för att han ska kunna ha barnet halva tiden. Låter som att det kanske är bättre att barnet mestadels är hos dig tills hans mående är bättre. För barnets skull.

Ja mansbebis är nog en bra beskrivning faktiskt.
Nej jag är nog också lite tveksam på att han skulle orka med barnet på halvtid. Klart det finns en viss oro från mitt håll hur det skulle gå i sådana fall...