Särbegåvning

[Tora]

Det är nog egentligen en självklarhet. Sen ligger det också en matematisk utmaning i att försöka strukturera och förenkla tänkesättet för hur man löser uppgifterna så mycket som möjligt, det kan vara ganska givande även för den som lär ut och inte bara för att det är kul. Det finns ett talesätt att man kan inte något riktigt ordentligt förrän man undervisat i det och det ligger en hel del i det

Kan säkert vara så. Detta var en grymt duktig lärare och det märktes att han tyckte det var roligt att undervisa.
Det finns dock ett till talesätt och det är ”Den som kan arbetar med det. Den som inte kan undervisar i det”

 

[kökshäxan]

Kan säkert vara så. Detta var en grymt duktig lärare och det märktes att han tyckte det var roligt att undervisa.
Det finns dock ett till talesätt och det är ”Den som kan arbetar med det. Den som inte kan undervisar i det”

Det talesättet har nog också sin bärighet, undervisningen är bara en (mindre) del av arbetet för många på universiteten. Omväxling förnöjer

 

[Gry]

Jag tänker såhär. Jag jobbar på universitetet. Varje år har jag c:a 700 studenter. Jag har aldrig träffat på en student vars intelligens ställt till det för dem. Pluggar särbegåvade aldrig på universitet, eller vad det beror det på?

Jag har absolut träffat på sådana studenter som du beskriver. Framförallt de som ifrågasätter allt. Men jag har aldrig uppfattat det som att deras problem är för hög intelligens. Snarare hybris, i så fall. De är ofta vana vid att tänka snabbare och förstå fortare än alla andra, och kan bli lite perplexa när de inser att läraren tänker lika snabbt och förstår lika fort som dem. Problemet är ofta att de inte kan så mycket som de tror, de utgår liksom från att de är smartast och kunnigast i rummet, och så är det förstås sällan på ett universitet. Man behöver ju lägga på kunskaper och skola sitt sätt att tänka för att riktigt få utväxling på den där förmågan att fatta snabbt och analysera. Så problemet är inte att de tänker för fort eller fattar för snabbt, det är att de kan för lite och har hybris.

Att inte kunna sitta still i ett klassrum eller fokusera på en uppgift låter kanske mer som en uppmärksamhetsstörning, typ ADHD?

Det är ett naturligt urval in till högskolan, där alla är över en viss intelligens. Och alla är intresserade av det ämnet och man är betydligt äldre. Innehållet lärs ut på en lite högre nivå och i en viss takt. Det är betydligt mer eget ansvar och du läser mkt på egen hand. Ialf om du jämför med grundskolan. Lärarna är ofta också på ett annat sätt; ofta rätt vassa själva och kunniga i ämnet.

Det är svårt att jämföra helt enkelt.

 

[skogaliten]

Men då har du fått syssla med "något annat" i den utsträckning som du behövt. Det är inte samma som att sitta med upplevd meningslöshet dag ut och dag in. Läsa samma sida i boken sju gånger i väntan på att de andra ska bli redo att vända blad...läsa nästa sida sju gånger...

Håller med om att det oftast är bättre att bredda på plats där man är än att springa genom högre klasser. Och att anpassningen till andra också behöver finnas i lagom utsträckning. Men bara säga stå ut kan bli långsiktigt förstörande för eleven.

Modell tyst, snäll flicka lär sig att passivisera sig själv så ingen ska märka att hon kan för mycket. Kommer ut i livet och fortsätter att aldrig ta någon plats, hävda sina egna intressen/behov eller visa upp och utveckla sin kompetens. Det är nio år som präglar en mycket och inte bara kan viftas bort efteråt. Att det man har i sitt huvud inte har något värde och att man ska bete sig så andra inte påverkas av det.

Men det är väl väl plättlätt att låta den som redan gjort klart lektionens uppgift, att läsa i en medhavd bok, eller i någon/några särskilda "fördjupningsböcker" som finns tillgängliga i klassrummet t.ex.?

Problem har nog en tendens att uppstå, när man inte låter den/de som är "fort färdiga" läsa något annat.

Då finns en uppenbar risk att de snabba "börjar kasta suddegum" (bildligt talat) eller liknande. (Jag förutsätter ett klassrum där mobiltelefoner bara förekommer om det finns tungt vägande skäl för det).

Och så uppstår kaos i hela klassrummet, eftersom de som har lite svårare för sig, blir störda av "suddegumskastande", samtidigt som läraren inte riktigt får tid att stötta dem som behöver hjälp.

Kanske moderna pedagogiska metoder lider av något slags "just-in-time" problematik?

För i min skola på 1960-talet, var det uppenbarligen inte något problem, att i samma klassrum låta de elever som kunde/ville fördjupa sig så att de var nöjda och glada, och samtidigt ge studiero och stöd för dem som hade det svårare.
Visst fanns det några få, (oftast pojkar) som undvek allt lärande, så gott de kunde, men de lyckades aldrig styra klassrumssituationen, annat än när det var vikarie...

De som uppenbarligen hade svåra ADHD liknande problem eller andra särskilda behov, fanns inte med i de vanliga klasserna på den tiden. I numerär var de dessutom betydligt färre än idag.

 

[skogaliten]

Modell tyst, snäll flicka lär sig att passivisera sig själv så ingen ska märka att hon kan för mycket. Kommer ut i livet och fortsätter att aldrig ta någon plats, hävda sina egna intressen/behov eller visa upp och utveckla sin kompetens. Det är nio år som präglar en mycket och inte bara kan viftas bort efteråt. Att det man har i sitt huvud inte har något värde och att man ska bete sig så andra inte påverkas av det.

"Tyst flicka" finns det ingen anledning att eftersträva, däremot ett mer "normalt socialt beteende", vilket innebär att man inte stör andra i onödan. Eller beter sig alltför mycket som en riktigt dryg besserwisser.
Att ha åsikter, och lufta dom, ska alla göra, men med någorlunda omdöme.
Tyvärr så är ju inte hjärnan färdigutvecklad förrän i 20-25-årsåldern, och därmed så saknas ju en hel del impulskontroll och sociala färdigheter hos yngre.

Jag läser ditt inlägg lite åt hållet att den som har mycket i huvudet, ska ha ett carte blanche för att lufta vad-som-helst, när-som-helst, men så kan du väl inte mena?

Att inte ge elever som blir färdiga snabbt, och som inte per definition "stör", en bredvidläsningsuppgift, verkar vara en stor brist i lärarutbildningen, om jag tolkar inläggen här rätt.

Eller så kanske det handlar om kommunalisering och underfinansiering av skolan, införandet av "privatskolor" och dräneringen av ekonomiska resurser eftersom kommunerna hela tiden är underfinansierade och försöker hitta sätt att "spara" pengar...

Med större klasser, sänkt värde i att vara lärare, och ökat antal elever med "problem" av olika slag, och totalt sett mindre personal så blir det ju inte så bra.

 

[MJLee]

Själv gick jag bara stillsamt till skolbiblioteket och skolkade det hände så ofta att läraren bara skickade några klasskamrater dit för att fiska upp mig när det var något viktigt som skulle avhandlas. Sedan fick jag diabetes i högstadiet och hade 80% frånvaro eftersom jag låg hemma och sov och inte orkade ur sängen. Efter diverse prov - man ska undvika prov för de hittar alltid något fel - så sattes jag på insulin och sedan tentade jag bara av 9:an vilket gick finemang (5 i svenska, engelska, historia och statsvetenskap, treor-fyror i naturvetenskapliga ämnen förutom kemi, urrk) och vidriga, vidriga matten då men eftersom jag skulle gå vad som då hette Samhällsvetenskaplig linje så gick det ändå att komma in.

Förstår inte idén med att bråka med läraren, bättre att bara stillsamt göra vad som krävdes och sedan eftersom jag inte sa något, så ta upp en mer intressant bok eller ännu bättre gå till bibblan. Läraren visste att jag gjort vad som krävdes och då fick jag göra vad jag ville så länge jag inte störde resten av klassen.

Nu är det förhoppningsvis preskriberat men när jag gick på låg och mellanstadiet i Södermalmsskolan så lyckades jag ställa upp en bakdörr till skolbiblioteket så jag kunde smita in där efter skolan och sitta och läsa ensam.

Bibliotek är underbara ställen, smultronplats på jorden.

 

[kökshäxan]

Men det är väl väl plättlätt att låta den som redan gjort klart lektionens uppgift, att läsa i en medhavd bok, eller i någon/några särskilda "fördjupningsböcker" som finns tillgängliga i klassrummet t.ex.?

Problem har nog en tendens att uppstå, när man inte låter den/de som är "fort färdiga" läsa något annat.

Då finns en uppenbar risk att de snabba "börjar kasta suddegum" (bildligt talat) eller liknande. (Jag förutsätter ett klassrum där mobiltelefoner bara förekommer om det finns tungt vägande skäl för det).

Och så uppstår kaos i hela klassrummet, eftersom de som har lite svårare för sig, blir störda av "suddegumskastande", samtidigt som läraren inte riktigt får tid att stötta dem som behöver hjälp.

Kanske moderna pedagogiska metoder lider av något slags "just-in-time" problematik?

För i min skola på 1960-talet, var det uppenbarligen inte något problem, att i samma klassrum låta de elever som kunde/ville fördjupa sig så att de var nöjda och glada, och samtidigt ge studiero och stöd för dem som hade det svårare.
Visst fanns det några få, (oftast pojkar) som undvek allt lärande, så gott de kunde, men de lyckades aldrig styra klassrumssituationen, annat än när det var vikarie...

De som uppenbarligen hade svåra ADHD liknande problem eller andra särskilda behov, fanns inte med i de vanliga klasserna på den tiden. I numerär var de dessutom betydligt färre än idag.

Skillnaden mot idag är att de relativt få som vill störa nu har i stort sett fritt utrymma att göra det. Eleverna på en del skolor har inte ens egna bänkar utan kan gå runt och sätta sig var de vill, en skola inte långt härifrån har till och med bollar och motionscyklar i klassrummet för de som tycker det är roligt och det är för elever i åk 4-9 , otroligt men sant!

 

[Gry]

Skillnaden mot idag är att de relativt få som vill störa nu har i stort sett fritt utrymma att göra det. Eleverna på en del skolor har inte ens egna bänkar utan kan gå runt och sätta sig var de vill, en skola inte långt härifrån har till och med bollar och motionscyklar i klassrummet för de som tycker det är roligt och det är för elever i åk 4-9 , otroligt men sant!

Ja, såna där skolor talar många sig varma om. Tanken är god men i praktiken brukar det sällan funka.

 

[skogaliten]

Själv gick jag bara stillsamt till skolbiblioteket och skolkade det hände så ofta att läraren bara skickade några klasskamrater dit för att fiska upp mig när det var något viktigt som skulle avhandlas. Sedan fick jag diabetes i högstadiet och hade 80% frånvaro eftersom jag låg hemma och sov och inte orkade ur sängen. Efter diverse prov - man ska undvika prov för de hittar alltid något fel - så sattes jag på insulin och sedan tentade jag bara av 9:an vilket gick finemang (5 i svenska, engelska, historia och statsvetenskap, treor-fyror i naturvetenskapliga ämnen förutom kemi, urrk) och vidriga, vidriga matten då men eftersom jag skulle gå vad som då hette Samhällsvetenskaplig linje så gick det ändå att komma in.

Förstår inte idén med att bråka med läraren, bättre att bara stillsamt göra vad som krävdes och sedan eftersom jag inte sa något, så ta upp en mer intressant bok eller ännu bättre gå till bibblan. Läraren visste att jag gjort vad som krävdes och då fick jag göra vad jag ville så länge jag inte störde resten av klassen.

Nu är det förhoppningsvis preskriberat men när jag gick på låg och mellanstadiet i Södermalmsskolan så lyckades jag ställa upp en bakdörr till skolbiblioteket så jag kunde smita in där efter skolan och sitta och läsa ensam.

Bibliotek är underbara ställen, smultronplats på jorden.

Ja, bibliotek vilken fantastisk institution för den vetgirige!

På den där gamla tiden, när jag gick i skolan, så fanns det betydligt fler biblioteksfilialer, än vad som är gängse idag. Det var öppet någon kväll i veckan på filialen närmast mig, med gångavstånd.
Där fanns naturligtvis inte supermånga böcker, men inte heller jättefå, och så var det enkelt att beställa något man ville ha, och snälla bibliotekarier som hjälpte till.

När jag läst sådant som jag bara "hittade" på bibblan (mycket fackböcker i allehanda ämnen), så började jag dels beställa sådant jag läst mig till kunde vara intressant för mig, men jag påbörjade också ett projekt som inte blev färdigt:

Jag började läsa från "A" bland skönlitteraturen...

Nu tvingade jag mig inte att läsa alla böcker till slut (en del böcker var inte "bra"), men oj vad mycket jag hittade, på det sättet.

I så motto var det nog bra med ett "något mindre" bibliotek", eftersom det ändå låg inom möjligheternas gräns, att faktiskt läsa "alla skönlitterära böcker på biblioteksfilialen".

Ja, jag läser snabbare än de allra flesta.

 

[skogaliten]

Skillnaden mot idag är att de relativt få som vill störa nu har i stort sett fritt utrymma att göra det. Eleverna på en del skolor har inte ens egna bänkar utan kan gå runt och sätta sig var de vill, en skola inte långt härifrån har till och med bollar och motionscyklar i klassrummet för de som tycker det är roligt och det är för elever i åk 4-9 , otroligt men sant!

Verkar som att man blandar ihop "rörelsebehov" som ju finns, med stillasittande, som också behövs på samma plats, vilket torde göra det ännu rörigare i skallen, för den som redan har rörigt i skallen.

 

[TeamLundVer]

Det finns inte möjlighet om man åker en bit? Mina barn pendlar med buss för att ta sig till skolan och för oss har det absolut varit värt det. Reggio Emilia jobbar de flesta förskolor och skolor efter, det handlar om allas lika värda, alla barn är viktiga att lyssna på.

Vi har 20 min med bil till Lund men vår son är väldigt orolig och osäker av sig så vill helst att han får gå i byn för han känner sig trygg.
Han bär hela världen på sina axlar, stackaren

 

[Mabuse]

Det är ett naturligt urval in till högskolan, där alla är över en viss intelligens. Och alla är intresserade av det ämnet och man är betydligt äldre. Innehållet lärs ut på en lite högre nivå och i en viss takt. Det är betydligt mer eget ansvar och du läser mkt på egen hand. Ialf om du jämför med grundskolan. Lärarna är ofta också på ett annat sätt; ofta rätt vassa själva och kunniga i ämnet.

Det är svårt att jämföra helt enkelt.

Fast om det vore så att hög intelligens är ett handikapp som gör att man behöver specialpedagogik och får svårt att klara sig i livet, borde inte det synas på högskolan också? Flera vuxna särbegåvade i tråden vittnar ju om att de tänker på ett fundamentalt annorlunda sätt än vanliga människor, på nivån att det inte riktigt går att umgås med människor, utan man får hålla sig till djur istället, t ex.

Mot bakgrund av det tänker jag att ett handikapp på den nivån borde bli synligt även på högskolan.

 

[kökshäxan]

Fast om det vore så att hög intelligens är ett handikapp som gör att man behöver specialpedagogik och får svårt att klara sig i livet, borde inte det synas på högskolan också? Flera vuxna särbegåvade i tråden vittnar ju om att de tänker på ett fundamentalt annorlunda sätt än vanliga människor, på nivån att det inte riktigt går att umgås med människor, utan man får hålla sig till djur istället, t ex.

Mot bakgrund av det tänker jag att ett handikapp på den nivån borde bli synligt även på högskolan.

Hög intelligens är inget handikapp utan det handlar om hur omgivningen, skolan, bemöter det. Det tycker jag framgår ganska klart.

 

[kökshäxan]

Vi har 20 min med bil till Lund men vår son är väldigt orolig och osäker av sig så vill helst att han får gå i byn för han känner sig trygg.
Han bär hela världen på sina axlar, stackaren

Man får heller inte glömma bort att lektionstiden bara är en del i det hela, saker som att själv kunna gå eller cykla till skolan, kamrater man själv kan ta sig till osv är också utvecklande och viktigt att beakta

 

[Migo]

Fast om det vore så att hög intelligens är ett handikapp som gör att man behöver specialpedagogik och får svårt att klara sig i livet, borde inte det synas på högskolan också? Flera vuxna särbegåvade i tråden vittnar ju om att de tänker på ett fundamentalt annorlunda sätt än vanliga människor, på nivån att det inte riktigt går att umgås med människor, utan man får hålla sig till djur istället, t ex.

Mot bakgrund av det tänker jag att ett handikapp på den nivån borde bli synligt även på högskolan.

Tänker att det är ganska stor skillnad på "inte går att umgås med människor" och "föredrar att umgås med djur".

Vi som av olika anledningar inte fungerar i systemet kommer ju aldrig till högskolan, så självklart syns vi inte där. Även särbegåvade är ju individer!

 

[Gry]

Fast om det vore så att hög intelligens är ett handikapp som gör att man behöver specialpedagogik och får svårt att klara sig i livet, borde inte det synas på högskolan också? Flera vuxna särbegåvade i tråden vittnar ju om att de tänker på ett fundamentalt annorlunda sätt än vanliga människor, på nivån att det inte riktigt går att umgås med människor, utan man får hålla sig till djur istället, t ex.

Mot bakgrund av det tänker jag att ett handikapp på den nivån borde bli synligt även på högskolan.

Det är inget handikapp mer än när du är med människor som styr din vardag, utan förståelse och utan möjlighet att få utlopp för ditt. När det funkar så funkar det, liksom.

Det ska nog mkt till att det är ett handikapp på en högskola där du äntligen passar in.

När du är äldre kanske både dessa individer och människor i omgivningen förstått varför man är som det är. Att man är intelligent, och inte annat, och förhoppningsvis då förstår sig själv.

På högskolan väljer du ju själv inriktning. Är du vass på tex programmering, och förstår tänket med självlärande system, så är du ju där med likasinnade och gör din grej. Det är lite svårt att se hur man känner sig handikappad eller uppfattas som handikappad, när man är i sitt rätta element.

 

[Lager]

Fast om det vore så att hög intelligens är ett handikapp som gör att man behöver specialpedagogik och får svårt att klara sig i livet, borde inte det synas på högskolan också? Flera vuxna särbegåvade i tråden vittnar ju om att de tänker på ett fundamentalt annorlunda sätt än vanliga människor, på nivån att det inte riktigt går att umgås med människor, utan man får hålla sig till djur istället, t ex.

Mot bakgrund av det tänker jag att ett handikapp på den nivån borde bli synligt även på högskolan.

Särbegåvning (diagnosticerad, inte bara att en elev tycker att den är supersmart och fått höga siffror på IQ-test på nätet) går under specialpedagogiken - precis som alla normbrytande behov gör. Sen är målet att lärmiljön ska så tillgänglig att så få normvariationer som möjligt ska behöva utvecklas till ett problem / en funktionsnedsättning.

För skolan är det sak samma om vi pratar om att anpassa lärmiljön efter en gravt synskadad, en person inom autismspektrat, en person som är särbegåvad, eller en dyslektiker. Det gör ingen skillnad - skolan är oavsett är ansvarig för att eleven når kunskapsmålen,

Hög intelligens i sig innebär inte att du behöver specialpedagogiska insatser, men med ytterligare problem (exempelvis neurospykiatriska, emotionella, mognadsmässiga, etc) som gör att eleven inte fungerar i klassrummet och riskerar att bli underkänd så ska eleven få en åtgärdsplan av specialpedagog.

De särbegåvade som fungerar inom skolan kommer högst sannolikt klara sig inom högskolan också - de har lärt sig grunderna i socialt samspel, och har lärt sig att inhämta kunskaper och färdigheter från olika områden för att förstå samband och kunna utföra analyser. Fördelen med högskola/universitet är ofta att du har en hög grav av självständighet, vilket brukar passa den som har lätt att hantera stora textsjok och se mönster.

Sedan kan grund- och gymnasieskola fallera att erbjuda den anpassade lärmiljön - för den särbegåvade, liksom för dyslektikern, eller den gravt synskadade. Vilken gör att eleven inte klarar målen, och kanske även blir bränd av hela skolsituationen och totalvägrar att ge sig in i utbildningsväsendet igen. Ett resursslöseri utan dess like i många fall.

 

[Lager]

Det är lite svårt att se hur man känner sig handikappad eller uppfattas som handikappad, när man är i sitt rätta element.

Exakt, och det gäller fler grupper än särbegåvade.

 

[MiaMia]

"Tyst flicka" finns det ingen anledning att eftersträva, däremot ett mer "normalt socialt beteende", vilket innebär att man inte stör andra i onödan. Eller beter sig alltför mycket som en riktigt dryg besserwisser.
Att ha åsikter, och lufta dom, ska alla göra, men med någorlunda omdöme.
Tyvärr så är ju inte hjärnan färdigutvecklad förrän i 20-25-årsåldern, och därmed så saknas ju en hel del impulskontroll och sociala färdigheter hos yngre.

Jag läser ditt inlägg lite åt hållet att den som har mycket i huvudet, ska ha ett carte blanche för att lufta vad-som-helst, när-som-helst, men så kan du väl inte mena?

Att inte ge elever som blir färdiga snabbt, och som inte per definition "stör", en bredvidläsningsuppgift, verkar vara en stor brist i lärarutbildningen, om jag tolkar inläggen här rätt.

Eller så kanske det handlar om kommunalisering och underfinansiering av skolan, införandet av "privatskolor" och dräneringen av ekonomiska resurser eftersom kommunerna hela tiden är underfinansierade och försöker hitta sätt att "spara" pengar...

Med större klasser, sänkt värde i att vara lärare, och ökat antal elever med "problem" av olika slag, och totalt sett mindre personal så blir det ju inte så bra.

Nej, jag menade att den individen som är av modellen tyst flicka från början, alltså som INTE reagerar utan anpassar sig i övermått, blir cementerad i det istället för att kunna utvecklas till att komma ur det.

När ens enda uppgift är att inte göra något som får de andra att verka dåliga/rubba lektionens plan (svara för duktigt, tänka utöver läroboksinnehållet) och att inte ta upp tid/resurser från läraren som de som har svårigheter behöver bättre (göra det som skas utan att behöva feedback eller uppmuntran).

Lära sig att inte tänka och inte märkas. (Men tänka kan man göra ändå, bara man är noga med att andra aldrig får reda på vad man tänker) Utför det som de extrerna förväntningarna säger men inget annat. - Det blir inte en bra grund att gå vidare till resten av livet med.

Om man inte medvetandegör och hanterar/bemöter särbegåvningen på något stödjande och uppmuntrande sätt kan det bli jättedåligt.

Vi talar nog förbi varandra lite för att vi tänker på "stå ut med att ha tråkigt" som olika saker. Göra något även om det inte var direkt kul, eller titta på en flugprick och (i bästa fall) rulla tummarna.

Men det är väl väl plättlätt att låta den som redan gjort klart lektionens uppgift, att läsa i en medhavd bok, eller i någon/några särskilda "fördjupningsböcker" som finns tillgängliga i klassrummet t.ex.?

Problem har nog en tendens att uppstå, när man inte låter den/de som är "fort färdiga" läsa något annat.

Då finns en uppenbar risk att de snabba "börjar kasta suddegum" (bildligt talat) eller liknande. (Jag förutsätter ett klassrum där mobiltelefoner bara förekommer om det finns tungt vägande skäl för det).

Och så uppstår kaos i hela klassrummet, eftersom de som har lite svårare för sig, blir störda av "suddegumskastande", samtidigt som läraren inte riktigt får tid att stötta dem som behöver hjälp.

Kanske moderna pedagogiska metoder lider av något slags "just-in-time" problematik?

För i min skola på 1960-talet, var det uppenbarligen inte något problem, att i samma klassrum låta de elever som kunde/ville fördjupa sig så att de var nöjda och glada, och samtidigt ge studiero och stöd för dem som hade det svårare.
Visst fanns det några få, (oftast pojkar) som undvek allt lärande, så gott de kunde, men de lyckades aldrig styra klassrumssituationen, annat än när det var vikarie...

De som uppenbarligen hade svåra ADHD liknande problem eller andra särskilda behov, fanns inte med i de vanliga klasserna på den tiden. I numerär var de dessutom betydligt färre än idag.

Fanns nästan inget sådant när jag gick på 80-talet. Några stjärnauppgifter i matteboken, men de var inte svårare det var bara att de var skrivna med text. En lärare i högstadiet gav Kamratpostens korsord för att fylla ut lektionstid, men de var löjligt fel i nivå även utan särbegåvning.

 

[Narcissa]

Det slutar vara ett problem när resten av individen mognat ikapp. Vuxna klarar av att hantera en sådan situation utan problem. Barn däremot har oftast inte verktygen för det. Men det går att lära sig.

Nja, med en hög begåvning kan andra problem som ångest mm uppkomma.
En känsla av att aldrig kunna göra sig förstådd.