Var det någon som svarade på de här? (bygger vidare på
@Thaliaste )
Nåja jag har fått dem förklarade för mig så (alltså i andra sammanhang).
Folk vill inte alltid det de pratar om, de kan prata extra mycket om en sak för att de tycker om den i teorin men inte i praktiken. Ibland ju mer de pratar desto mindre vill de.
Folk tycker också om att klaga, dvs nära som en hobby. Speciellt tycker studenter/ungdomar om att klaga på att deras utbildning är den svåraste, eftersom det ger en känsla av att de lär sig någonting på riktigt som är värdefullt.
Tex häst, man vill jättejättegärna ha en häst en dag i soligt väder på en uteritt och varje solig dag så säger man det och känner den härliga känslan. Men man vill egentligen inte ha en häst eftersom man inte vill ha en häst en regnig dag i december.
Sedan vill kollegorna ibland inte alls vad de säger utan det är bara så att det är vad alla deras vänner vill. Tex resa en vecka med jobbet har mycket perks utöver själva resan. Tex att kunna säga till sina vänner att man ska resa med jobbet (dvs jobbet är lyckat/går bra, jag är lyckad/går bra eftersom jag får resa. Möten verkar ha liknande tendenser.).
Haken ligger i "vad man säger" biten, djur säger ju ingenting med munnen. Eller alltså de pratar inte lika mycket på fikarasten. (det är klart de säger saker, men om man tolkade människor som man tolkar djur skulle de kanske säga samma sak och vara lika logiska.). Likaså om människor har en dålig dag (har ont) kan de bitas plötsligt, men det behöver inte vara ditt fel.
(Rent bortsett såklart från det där med mannen, om man är ihop med en idiot som trycker ned en. Och jobbet LAS.)