Fast här håller jag inte riktigt med dig, särbegåvade behöver särskild anpassning i skolan för att få jobba vidare. Här gäller det mest för skolorna att de ska ha råd att sköta anpassningar både för de som behöver mer stöd och långsammare tempo och de som behöver få mer utmaningar. Det är till gagn för hela samhället att alla får möjlighet att nå så långt som de har kapacitet till.
Visst kan man alla sig igenom skolan också men man få då aldrig lära sig saker som studieteknik, utmanas i sitt tänkande och få förståelse för de svårigheter som faktiskt finns. Genom att ge utmaningar på lektioner men ändå kunna gå kvar med jämnåriga behåller man även möjligheten att utvecklas socialt. Det är viktigt att ha med sig att högt iq/särbegåvad fortfarande har ett socialt behov, och behov av att tränas i socialt beteende som ung. Risken med att flyttas upp till äldre elever har visat sig betyda att det sociala spelet inte utvecklas på samma sätt.
Jag anser att det är fel på de senaste läroplanerna, och att det är fundamentalt fel, att kommunerna ska vara huvudman för skolan.
Jag är fullständigt övertygad (såsom själv varandes "särbegåvad" enligt modernt språkbruk), att det är en andel av ytterst "begåvade" elever, som behöver "anpassningar". Annars behöver man som "särbegåvad", snarare rätten, att utan att störa eller förstöra, läsa vidare i egen takt.
Samtidigt så anser jag att ett ensidigt fokuserande på "resultat", "framsteg", och betyg, i de ämnen som är gängse i dagens läroplaner är förödande och onödigt för att stimulera den som är högt begåvad i största allmänhet.
Låt barnet läsa om vad-som-helst, inklusive valfri skönlitteratur.
Det viktigaste för att bli en lycklig och hel människa är faktiskt inte att hinna med så mycket matte, eller franska som möjligt innan skolan är "slut", eller att nödvändigtvis ha bäst betyg, det räcker med "good enough".
Läsning av skönlitteratur, öppnar för en vidgad förståelse av omvärlden, och stör ingen.
Och samtidigt så framhåller jag, och envisas:
De som har problem med att göra något av att "ha tråkigt", och inte klarar av att läsa i en god, eller intressant bok, medan kamraterna i klassen gör något hen redan är klar med, skulle ha problem med att vara i klassen oavsett den s.k. särbegåvningen.
Jag är f.ö. hjärtligt konfunderad över att var och varannan ska "diagnosticeras med det ena eller det andra, när man snarare borde öka spannet för vad som är "normalvariation".
Skolan behöver mer resurser, för att hantera individerna inom denna normalvariation , medan det idag istället blir så att de som är långt utanför normalvariationen ibland, om de har tur, får enorma extraresurser istället.
Det blir liksom en tävling i att få del av extraresurserna via att skaffa sig en diagnos , vilket har gjort att man smalnar av spannet för "normalvariation".
)
(De skrev där att testet var utformat för åldrarna 18-30 och att man skulle lägga på lite på resultatet om man var äldre. Vaffödådå?)
