Särbegåvning

[MiaMia]

Jag tycker det leder fel att jämföra universitetet med lägre nivåer, det är helt olika typer av undervisning även om universiteten nu till en del gör den mer gymnasielik för att möta studenters allt mer bristande förkunskaper och studieförmåga.

Och till universiteten kommer bara de som redan lyckats med att fungera i ett "skolsystemsformat".

 

[skogaliten]

(Jag pluggade med ett par som varit stjärnor i gymnasiet för de lärt sig allt. Skrev "alla rätt på proven" men man märkte att de aldrig utvecklade något till komplex analys på egen hand. Fast själva insåg de ju inte skillnaden.)

Ifrågasättandet från särbegåvade barn tror jag är mer "Varför måste man gör det här?" "Varför kan man inte sätta den saken där istället?" Som frågor för att söka sammanhang och mening som hela tiden går utöver den begränsade bit av information som de serveras. Vilket kan uppfattas som ifrågasättande, men av eleven menas de nog snarare som efterforskande. På universitetsnivå så uttrycks nog inte det alls på samma sätt.

Det där inom parentes, kommer jag också ihåg från gymnasiet!

De hade alltid alla rätt på prov där man de kunde plugga in något, men å ena sidan kom de inte ihåg ett skvatt en vecka senare, och när något skulle analyseras och beskrivas med egna ord, så gick det inte riktigt lika bra...

Flera av denna kategori med toppbetyg, kom såklart in på de utbildningarna som krävde (och kräver) maxpoäng. Få av dem avslutade sina utbildningar...

 

[kökshäxan]

Det där inom parentes, kommer jag också ihåg från gymnasiet!

De hade alltid alla rätt på prov där man de kunde plugga in något, men å ena sidan kom de inte ihåg ett skvatt en vecka senare, och när något skulle analyseras och beskrivas med egna ord, så gick det inte riktigt lika bra...

Flera av denna kategori med toppbetyg, kom såklart in på de utbildningarna som krävde (och kräver) maxpoäng. Få av dem avslutade sina utbildningar...

Jag tror på ett återinförande av nationella examensprov, det skulle ge rättvisare betyg och gynna begåvade studenter.

 

[Mabuse]

Jag tror det där kan vara en annan typ av ifrågasättare. Som mer gör det för att synas. Som är vana att kunna skylta sig som lite duktiga. Mer för att de presterat bra än för att de är begåvade? (Jag pluggade med ett par som varit stjärnor i gymnasiet för de lärt sig allt. Skrev "alla rätt på proven" men man märkte att de aldrig utvecklade något till komplex analys på egen hand. Fast själva insåg de ju inte skillnaden.)

Ifrågasättandet från särbegåvade barn tror jag är mer "Varför måste man gör det här?" "Varför kan man inte sätta den saken där istället?" Som frågor för att söka sammanhang och mening som hela tiden går utöver den begränsade bit av information som de serveras. Vilket kan uppfattas som ifrågasättande, men av eleven menas de nog snarare som efterforskande. På universitetsnivå så uttrycks nog inte det alls på samma sätt.

Det verkar ju helt oproblematiskt. Snarare ber man ju till högre makter att fler studenter ska vara sådana, att de är nyfikna på varför saker är som de är.

Jag menar dock inte studenter som är vana att plugga sig till alla rätt, utan studenter som är vana vid just att de tänker snabbare och fattar fortare än alla andra. För sådana studenter kan det vara en chock att träffa andra som tänker lika snabbt och fattar lika fort, för de är vana att kunna tänka ifrån folk, så att säga. Det kan bli en jobbig insikt för en del.

 

[Mabuse]

Och till universiteten kommer bara de som redan lyckats med att fungera i ett "skolsystemsformat".

Det är därför jag menar att det måste vara något mer än bara högt IQ som gör att särbegåvade behöver specialundervisning etc. För att det aldrig, bland tusentals studenter, skulle finnas en enda med IQ över 125? Det verkar märkligt.

 

[Tora]

Nu är det ett tag sedan jag studerade på högskola men då var det var ett välkänt fenomen att elever som alltid presterat på topp i sina klasser utan någon ansträngning på gymnasiet plötsligt hade det tufft när de började på högskola. Så då var det ett stort glapp mellan gymnasiet och högskola. Chalmers hade tex ett tag kurser innan den riktiga utbildning började för att överbrygga det glappet. Jag personligen tyckte inte skillnaden mellan gymnasiet, komvux och Chalmers var så jättestort men då har jag inget exceptionellt högt IQ men jag brukar inte ha några svårigheter att hänga med. Dock så måste jag plugga en del och får inget gratis. Min fördel är dock att jag har bra minne för det talade orden. Dvs jag kommer ihåg i slutet av kursen det läraren tog upp i början. Kanske inte bokstavligt men av det jag kommer ihåg har jag lätt för att dra slutsatser.
På Chalmers umgicks jag med många som hade riktigt hög intelligens. Det som skilde de riktigt smarta åt från de som var intelligenta var att de riktigt smarta inte var så dryga utan hade en nypa ödmjukhet. Min uppfattning var (och är) att det finns de som är så förblindade av sin egen intelligens att de inte inser att de är väldigt fyrkantiga och klarar inte av att se utanför sin intelligensfär. Däremot de som är ruskigt smarta är lite ödmjuka med båda fötterna på jorden och oftast då mycket duktiga på att förklara ett komplext problem på ett sådant sätt att även vi ”vanligt dödliga” förstår och hänger med så att även vi kan komma med viktig inputt på ett komplext problem.
Sen när det kommer till yngre barn och hög intelligens, för min del är det inte så konstigt att det blir tokigt ibland. Bara för att man har hög intelligens så behöver det inte betyda att hjärnan är lika långt framme med den emotionella utvecklingen. Att kanske ha en intelligens på en 20-årings nivå men emotionellt vara på en 7-årings nivå kan inte vara lätt. Inte konstigt det blir överslag i hjärnan då.
Min högst amatörmässiga gissning är att när det emotionella bättre matchar intelligens så är det lättare för barnet att balansera upp situationen.

 

[MiaMia]

Det verkar ju helt oproblematiskt. Snarare ber man ju till högre makter att fler studenter ska vara sådana, att de är nyfikna på varför saker är som de är.

Nej, på universitetet är det sällan ett problem, men på lågstadiet blir det ofta det.

Det är därför jag menar att det måste vara något mer än bara högt IQ som gör att särbegåvade behöver specialundervisning etc. För att det aldrig, bland tusentals studenter, skulle finnas en enda med IQ över 125? Det verkar märkligt.

Men universitetsstudier är ofta lättare att klara än grundskolestudier för dessa elever. Du ser ju inte vad dessa elever kanske behövt hjälp med tidigare, eller om de haft kompenserande faktorer (t.ex. akademisk hemmiljö) som hjälpt dem osv.
Finns säkert många med IQ 130 på universitetet, men jag förstår inte hur det skulle tala emot att det finns ett anpassningsbehov för särbegåvade elever på lägre utbildningsnivåer?
Och de särbegåvade som ev. inte fungerar på en universitetsutbildning går väl helt enkelt inte där?

 

[Mabuse]

Nej, på universitetet är det sällan ett problem, men på lågstadiet blir det ofta det.

Men universitetsstudier är ofta lättare att klara än grundskolestudier för dessa elever. Du ser ju inte vad dessa elever kanske behövt hjälp med tidigare, eller om de haft kompenserande faktorer (t.ex. akademisk hemmiljö) som hjälpt dem osv.
Finns säkert många med IQ 130 på universitetet, men jag förstår inte hur det skulle tala emot att det finns ett anpassningsbehov för särbegåvade elever på lägre utbildningsnivåer?
Och de särbegåvade som ev. inte fungerar på en universitetsutbildning går väl helt enkelt inte där?

Det jag förvånar mig är detta att IQ över 125 innebär att man tänker helt annorlunda än andra människor, kräver specialpedagogik för att kunna undervisas, och närmast har ett handikapp.

Rent statistiskt borde det ju finnas en och annan med IQ över 125 även på universiteten, men jag känner ändå inte igen detta med specialbehov, helt annorlunda sätt att tänka, osv. En del studenter är uppenbart skarpare än andra, och det är normalt till deras fördel. Vanligtvis en på hundra ungefär. De tänker inte annorlunda eller kräver specialpedagogik, de bara fattar snabbare och bättre.

 

[Snurrfian]

Här finns tyvärr bara en skola F-3 och en 4-9 F-3 arbetar enligt reggio Emilia men det säger inte mig så mycket

Det finns inte möjlighet om man åker en bit? Mina barn pendlar med buss för att ta sig till skolan och för oss har det absolut varit värt det. Reggio Emilia jobbar de flesta förskolor och skolor efter, det handlar om allas lika värda, alla barn är viktiga att lyssna på.

 

[skogaliten]

Alltså, det kanske handlar en del om att "lära sig att ha tråkigt" (men ändå stå ut med att vara där) i grundskolan, och hitta andra sätt att få utlopp för vetgirighet, uppfinningsförmåga och stimulans?

För att om fokus enbart är på att "vara duktig i skolan på läroplanens skolämnen", och det dessutom blir lite av en tävling i att hantera gymnasiematte när man går i fyran, så handlar det mer om prestation, och prestationskrav, än enbart om begåvning?

Jag hade som sagt egentligen inte tråkigt medan jag var i skolan, jag hade ju gott om tid att fundera över andra saker.
T.ex. allt roligt och spännande jag skulle få syssla med efter skolan.
Eftersom jag sällan behövde lägga tid på läxor, så kunde jag ju både vara i skogen och kolla fåglar, eller gå och fiska, eller studera en bok om ekosystemet i Amazonas när jag kom hem. Eller för den delen ge mig ut och åka skidor eller skridskor.

Det går faktiskt för den som inte har någon slags NPF att träna upp sig på att ha tråkigt när man är på "jobbet" (=i skolan).

Särskilt om belöningen är trevlig stimulans när man är ledig.

Är det verkligen så att det viktigaste är att skynda sig genom skolans läroplan?

Arbetslivet, sedan när man blivit vuxen och fått jobb efter utbildning, består tyvärr ofta i att i olika former "vänta", gå på onödiga möten (om man har är lite "snabbare" än andra så har man ju ofta analysen redan klar, och förstår vilka beslut som behöver tas, men de där andra måste ju få hinna ikapp och förstå dom också) , eller skriva om samma rapport/dokument så att detta blir redigt och begripligt även för dem som inte är snabba i tanken, och särskilt logisk-analytiska.

Jag vill slå ett slag för att träna barn på ett tidigt stadium, i "att ha tråkigt", och att med sitt mer eller mindre rika inre liv, lära sig att göra något åt saken, så att "tråkigt" och "långsamt" inte blir synonymt med att "lida".

Så nu är jag delvis tillbaka till min tidigare tro, att när man använder ordet "särbegåvad" så innebär faktiskt förleden "sär-" i ordet att vi talar om dom barn som har ett problem med att befinna sig i en situation där de inte ständigt "matas" med stimulans utav någon annan, t.ex. läraren eller föräldrar.

Jag tror att det finns gott om mycket intelligenta och begåvade barn, som inte upplever att det är något större problem, att "de andra" är "lite långsammare", just därför att de är harmoni med resten av sin utveckling, och lärt sig "att ha tråkigt".

 

[Tora]

Det jag förvånar mig är detta att IQ över 125 innebär att man tänker helt annorlunda än andra människor, kräver specialpedagogik för att kunna undervisas, och närmast har ett handikapp.

Rent statistiskt borde det ju finnas en och annan med IQ över 125 även på universiteten, men jag känner ändå inte igen detta med specialbehov, helt annorlunda sätt att tänka, osv. En del studenter är uppenbart skarpare än andra, och det är normalt till deras fördel. Vanligtvis en på hundra ungefär. De tänker inte annorlunda eller kräver specialpedagogik, de bara fattar snabbare och bättre.

Kan ju vara så att de som fattar mycket snabbt blir uttråkade väldigt fort. Ett av det svåraste att göra för en uttråkad 10-åring är att sitta stilla och lyssna. Har man då den lite utåtagerande läggningen i sin personlighet (och/eller ligger högt upp på någon av kriterierna för en bokstavskombinationdiagnos) så kanske det är lätt att hitta på ”dumheter” Och så blir det kaos av det hela.

 

[Tora]

Det där med att bli trött på att andra inte hänger med och förstår lika snabbt..
På Chalmers hade jag en helt otroligt smart föreläsare i matematik. Han var professor i matematik och hade hela sin skolgång i grundskolan varit mer kunnig än sina mattelärare. På gott och ont.
Vi hade just ett samtal om det här om han inte tyckte det var jobbigt att förklara något när vi alla satt där som levande frågetecken. Hans svar var då ”Felet ligger inte i att ni inte fattar. Felet ligger hos mig som inte kan förklara tillräckligt tydligt för att ni ska fatta. Det är jag som måste göra om och göra rätt”.

 

[Migo]

Alltså, det kanske handlar en del om att "lära sig att ha tråkigt" (men ändå stå ut med att vara där) i grundskolan, och hitta andra sätt att få utlopp för vetgirighet, uppfinningsförmåga och stimulans?

För att om fokus enbart är på att "vara duktig i skolan på läroplanens skolämnen", och det dessutom blir lite av en tävling i att hantera gymnasiematte när man går i fyran, så handlar det mer om prestation, och prestationskrav, än enbart om begåvning?

Jag hade som sagt egentligen inte tråkigt medan jag var i skolan, jag hade ju gott om tid att fundera över andra saker.
T.ex. allt roligt och spännande jag skulle få syssla med efter skolan.
Eftersom jag sällan behövde lägga tid på läxor, så kunde jag ju både vara i skogen och kolla fåglar, eller gå och fiska, eller studera en bok om ekosystemet i Amazonas när jag kom hem. Eller för den delen ge mig ut och åka skidor eller skridskor.

Det går faktiskt för den som inte har någon slags NPF att träna upp sig på att ha tråkigt när man är på "jobbet" (=i skolan).

Särskilt om belöningen är trevlig stimulans när man är ledig.

Är det verkligen så att det viktigaste är att skynda sig genom skolans läroplan?

Arbetslivet, sedan när man blivit vuxen och fått jobb efter utbildning, består tyvärr ofta i att i olika former "vänta", gå på onödiga möten (om man har är lite "snabbare" än andra så har man ju ofta analysen redan klar, och förstår vilka beslut som behöver tas, men de där andra måste ju få hinna ikapp och förstå dom också) , eller skriva om samma rapport/dokument så att detta blir redigt och begripligt även för dem som inte är snabba i tanken, och särskilt logisk-analytiska.

Jag vill slå ett slag för att träna barn på ett tidigt stadium, i "att ha tråkigt", och att med sitt mer eller mindre rika inre liv, lära sig att göra något åt saken, så att "tråkigt" och "långsamt" inte blir synonymt med att "lida".

Så nu är jag delvis tillbaka till min tidigare tro, att när man använder ordet "särbegåvad" så innebär faktiskt förleden "sär-" i ordet att vi talar om dom barn som har ett problem med att befinna sig i en situation där de inte ständigt "matas" med stimulans utav någon annan, t.ex. läraren eller föräldrar.

Jag tror att det finns gott om mycket intelligenta och begåvade barn, som inte upplever att det är något större problem, att "de andra" är "lite långsammare", just därför att de är harmoni med resten av sin utveckling, och lärt sig "att ha tråkigt".

I mitt fall hade jag varit skitnöjd om jag efter att ha läst igenom uppgifterna kunnat sitta och dagdrömma mig igenom skolan. Problemet uppstod när jag inte fick tillgodogöra mig informationen och sen vara ifred eller fördjupa mig. Eller med grupparbeten och medföljande mobbing (jag sticker ut socialt och har alltid gjort). Det handlar inte om att inte kunna ha tråkigt. För att göra en enkel metafor så kändes skolundervisning som att ägna timmar åt att sakta rita tvådimensionella streckgubbar när jag ville titta på perspektivförskjutning, bildkomposition, ljussättning och färg.

Jag minns hur arg jag var på engelskaläraren i andra ring för jag läste ut Animal Farm på rasten efter första lektionen och kunde därför inte ägna följande FEM VECKORS LEKTIONSTID åt att bokstavera den med mina gruppkamrater. Att jag läste, förstod och kunde diskutera boken efter första lektionen gav mig underkänt i läsförståelse. Än idag för mig helt obegripligt och jätteprovocerande, och ledde till att jag slutade närvara. Jag sprang sen igenom engelska A, B och C på komvux med MVG utan att lägga en enda minut på läxor.

 

[Tora]

I mitt fall hade jag varit skitnöjd om jag efter att ha läst igenom uppgifterna kunnat sitta och dagdrömma mig igenom skolan. Problemet uppstod när jag inte fick tillgodogöra mig informationen och sen vara ifred eller fördjupa mig. Eller med grupparbeten och medföljande mobbing (jag sticker ut socialt och har alltid gjort). Det handlar inte om att inte kunna ha tråkigt. För att göra en enkel metafor så kändes skolundervisning som att ägna timmar åt att sakta rita tvådimensionella streckgubbar när jag ville titta på perspektivförskjutning, bildkomposition, ljussättning och färg.

Jag minns hur arg jag var på engelskaläraren i andra ring för jag läste ut Animal Farm på rasten efter första lektionen och kunde därför inte ägna följande FEM VECKORS LEKTIONSTID åt att bokstavera den med mina gruppkamrater. Att jag läste, förstod och kunde diskutera boken efter första lektionen gav mig underkänt i läsförståelse. Än idag för mig helt obegripligt och jätteprovocerande, och ledde till att jag slutade närvara. Jag sprang sen igenom engelska A, B och C på komvux med MVG utan att lägga en enda minut på läxor.

Jag tänker mig att här finns det två olika lärartyper (om man nu ska generalisera mycket).
Som ”min” professor på Chalmers berättade från sin skoltid. Den ena var en lärare som skulle trycka till professor bara för att professorn påpekade och hittade flera fel i det läraren lärde ut. Resultatet blev en elev som skolkade mycket och fick låga betyg trots alltid alla rätt på proven. Nästa år så fick professorn en annan lärare i matte och när denne upptäckte professorns begåvning i matte så blev han alldeles lyrisk och hittade på en massa andra extrauppgift som att räkna ut hur långt det var till solen med hjälp av skuggor på marken. Där fick professorn högsta betyg och var en nöjd och glad elev. Kanske är det så att vissa lärare känner sig hotade om en elev är mer kunnig än läraren? Eller bara inte förstår vad för elev man har utan tolkar det som att eleven är jobbig och krävande?

 

[Migo]

Jag tänker mig att här finns det två olika lärartyper (om man nu ska generalisera mycket).
Som ”min” professor på Chalmers berättade från sin skoltid. Den ena var en lärare som skulle trycka till professor bara för att professorn påpekade och hittade flera fel i det läraren lärde ut. Resultatet blev en elev som skolkade mycket och fick låga betyg trots alltid alla rätt på proven. Nästa år så fick professorn en annan lärare i matte och när denne upptäckte professorns begåvning i matte så blev han alldeles lyrisk och hittade på en massa andra extrauppgift som att räkna ut hur långt det var till solen med hjälp av skuggor på marken. Där fick professorn högsta betyg och var en nöjd och glad elev. Kanske är det så att vissa lärare känner sig hotade om en elev är mer kunnig än läraren? Eller bara inte förstår vad för elev man har utan tolkar det som att eleven är jobbig och krävande?

En del känner sig säkert hotade, men många upplever jag helt enkelt inte alls förstår.

Jag har ett extremt bra arbetsminne, och hanterar stora mängder information väldigt snabbt. Ofta betyder det att jag gör associationer och kopplingar som är helt abstrakta för andra, samt tar resonemang väldigt långt av bara farten. Det funkar ju inte i ett klassrum med 35 elever, och ytterst sällan i ett grupparbete...

 

[skogaliten]

I mitt fall hade jag varit skitnöjd om jag efter att ha läst igenom uppgifterna kunnat sitta och dagdrömma mig igenom skolan. Problemet uppstod när jag inte fick tillgodogöra mig informationen och sen vara ifred eller fördjupa mig. Eller med grupparbeten och medföljande mobbing (jag sticker ut socialt och har alltid gjort). Det handlar inte om att inte kunna ha tråkigt. För att göra en enkel metafor så kändes skolundervisning som att ägna timmar åt att sakta rita tvådimensionella streckgubbar när jag ville titta på perspektivförskjutning, bildkomposition, ljussättning och färg.

Jag minns hur arg jag var på engelskaläraren i andra ring för jag läste ut Animal Farm på rasten efter första lektionen och kunde därför inte ägna följande FEM VECKORS LEKTIONSTID åt att bokstavera den med mina gruppkamrater. Att jag läste, förstod och kunde diskutera boken efter första lektionen gav mig underkänt i läsförståelse. Än idag för mig helt obegripligt och jätteprovocerande, och ledde till att jag slutade närvara. Jag sprang sen igenom engelska A, B och C på komvux med MVG utan att lägga en enda minut på läxor.

Jag kanske hade tur med mina lärare och min skola, och du råkade ha otur?

Eller råkade gå i en skola som accepterade att folk var på lite olika nivå, så länge som de inte "störde"?

Att någon skulle fått underkänt i läsförståelse, för att man läst en bok för fort hade nog inte hänt där gick i skolan. Bara man kunde skriva en sammanfattning som visade att man läst, och var närvarande (fysiskt) på lektionerna, och svarade sammanhängande på tilltal.

Jag misstänker att vissa av mina lärare valde att ignorera när jag (dolt i knäet) läste i en lärobok i aktuellt ämne istället för att att vara en del av lektionen? Eller satt och tränade på att rita ett djur med perfektion, istället för att läsa i de sidor som anbefalldes, eftersom jag redan läst dem?

I de fall vi förseddes med stenciler (ja, så gammal är jag, före kopieringsmaskinernas tid), som skulle besvaras eller fyllas i, så var jag i regel färdig på någon bråkdel av den tid det tog för resten av klassen. Och då behövde jag något annat att göra, och då brukade det vara OK att läsa något annat, rimligt ämnesrelaterat (har ett minne av att jag läste Fogelströms "stad"-serie på samhällskunskapen, sådär lite halvt ämnesrelaterat i alla fall).

Hade jag sagt att jag redan läst ut en bok, så hade jag endera fått skriva en redogörelse om den boken omedelbart, och sedan fått lov att läsa en annan bok (på aktuellt språk då), bara jag var med något lite, på gemensamma diskussioner.

Ska kanske tilläggas, att när jag gick i skolan inklusive gymnasiet, så var grupparbetena väldigt få och ovanliga.
Så få att jag knappt minns att vi hade grupparbeten, annat än att vi ofta utförde laborationer av olika slag i kemi, fysik eller biologi på gymnasiet parvis eller i grupp. Från grundskolan har jag inga minnen av grupparbeten (har jag glömt bort dem så fungerade de väl bra, antagligen gjorde jag allt själv, och fick de andra i gruppen att acceptera det jag gjort).

Jag har nog aldrig stuckit ut sådär särskilt socialt, eller varit utsatt mobbing, även om jag aldrig tillhört "balla klicken", utan snarare setts som ett lite uns nördig.
Men jag råkade vara bra på sport också, och saknade glasögon.

 

[skogaliten]

En del känner sig säkert hotade, men många upplever jag helt enkelt inte alls förstår.

Jag har ett extremt bra arbetsminne, och hanterar stora mängder information väldigt snabbt. Ofta betyder det att jag gör associationer och kopplingar som är helt abstrakta för andra, samt tar resonemang väldigt långt av bara farten. Det funkar ju inte i ett klassrum med 35 elever, och ytterst sällan i ett grupparbete...

Fast effekterna av det där snabbtänkta, är ju sådant som man måste "slipa av" för att fungera i arbetslivet på ett hyfsat sätt.

Jag har också det där fantastiska arbetsminnet, och analyserar väldigt fort, men jag har också lärt mig (till viss del) att "portionera ut" och uttrycka mina slutsatser så att omgivningen ska ha en chans att hänga med dom också.

Ja, ibland är det rent plågsamt att vänta på att de där "långsamtänkarna" ska ens fatta på vilken planet vi befinner oss, men de är ju så många, och en del av vår omgivning.

 

[MiaMia]

Jag kanske hade tur med mina lärare och min skola, och du råkade ha otur?

Eller råkade gå i en skola som accepterade att folk var på lite olika nivå, så länge som de inte "störde"?

Att någon skulle fått underkänt i läsförståelse, för att man läst en bok för fort hade nog inte hänt där gick i skolan. Bara man kunde skriva en sammanfattning som visade att man läst, och var närvarande (fysiskt) på lektionerna, och svarade sammanhängande på tilltal.

Jag misstänker att vissa av mina lärare valde att ignorera när jag (dolt i knäet) läste i en lärobok i aktuellt ämne istället för att att vara en del av lektionen? Eller satt och tränade på att rita ett djur med perfektion, istället för att läsa i de sidor som anbefalldes, eftersom jag redan läst dem?

I de fall vi förseddes med stenciler (ja, så gammal är jag, före kopieringsmaskinernas tid), som skulle besvaras eller fyllas i, så var jag i regel färdig på någon bråkdel av den tid det tog för resten av klassen. Och då behövde jag något annat att göra, och då brukade det vara OK att läsa något annat, rimligt ämnesrelaterat (har ett minne av att jag läste Fogelströms "stad"-serie på samhällskunskapen, sådär lite halvt ämnesrelaterat i alla fall).

Hade jag sagt att jag redan läst ut en bok, så hade jag endera fått skriva en redogörelse om den boken omedelbart, och sedan fått lov att läsa en annan bok (på aktuellt språk då), bara jag var med något lite, på gemensamma diskussioner.

Ska kanske tilläggas, att när jag gick i skolan inklusive gymnasiet, så var grupparbetena väldigt få och ovanliga.
Så få att jag knappt minns att vi hade grupparbeten, annat än att vi ofta utförde laborationer av olika slag i kemi, fysik eller biologi på gymnasiet parvis eller i grupp. Från grundskolan har jag inga minnen av grupparbeten (har jag glömt bort dem så fungerade de väl bra, antagligen gjorde jag allt själv, och fick de andra i gruppen att acceptera det jag gjort).

Jag har nog aldrig stuckit ut sådär särskilt socialt, eller varit utsatt mobbing, även om jag aldrig tillhört "balla klicken", utan snarare setts som ett lite uns nördig.
Men jag råkade vara bra på sport också, och saknade glasögon.

Men då har du fått syssla med "något annat" i den utsträckning som du behövt. Det är inte samma som att sitta med upplevd meningslöshet dag ut och dag in. Läsa samma sida i boken sju gånger i väntan på att de andra ska bli redo att vända blad...läsa nästa sida sju gånger...

Håller med om att det oftast är bättre att bredda på plats där man är än att springa genom högre klasser. Och att anpassningen till andra också behöver finnas i lagom utsträckning. Men bara säga stå ut kan bli långsiktigt förstörande för eleven.

Modell tyst, snäll flicka lär sig att passivisera sig själv så ingen ska märka att hon kan för mycket. Kommer ut i livet och fortsätter att aldrig ta någon plats, hävda sina egna intressen/behov eller visa upp och utveckla sin kompetens. Det är nio år som präglar en mycket och inte bara kan viftas bort efteråt. Att det man har i sitt huvud inte har något värde och att man ska bete sig så andra inte påverkas av det.

 

[kökshäxan]

Det där med att bli trött på att andra inte hänger med och förstår lika snabbt..
På Chalmers hade jag en helt otroligt smart föreläsare i matematik. Han var professor i matematik och hade hela sin skolgång i grundskolan varit mer kunnig än sina mattelärare. På gott och ont.
Vi hade just ett samtal om det här om han inte tyckte det var jobbigt att förklara något när vi alla satt där som levande frågetecken. Hans svar var då ”Felet ligger inte i att ni inte fattar. Felet ligger hos mig som inte kan förklara tillräckligt tydligt för att ni ska fatta. Det är jag som måste göra om och göra rätt”.

Det är nog egentligen en självklarhet. Sen ligger det också en matematisk utmaning i att försöka strukturera och förenkla tänkesättet för hur man löser uppgifterna så mycket som möjligt, det kan vara ganska givande även för den som lär ut och inte bara för att det är kul. Det finns ett talesätt att man kan inte något riktigt ordentligt förrän man undervisat i det och det ligger en hel del i det

 

[Snurrfian]

I mitt fall hade jag varit skitnöjd om jag efter att ha läst igenom uppgifterna kunnat sitta och dagdrömma mig igenom skolan. Problemet uppstod när jag inte fick tillgodogöra mig informationen och sen vara ifred eller fördjupa mig. Eller med grupparbeten och medföljande mobbing (jag sticker ut socialt och har alltid gjort). Det handlar inte om att inte kunna ha tråkigt. För att göra en enkel metafor så kändes skolundervisning som att ägna timmar åt att sakta rita tvådimensionella streckgubbar när jag ville titta på perspektivförskjutning, bildkomposition, ljussättning och färg.

Jag minns hur arg jag var på engelskaläraren i andra ring för jag läste ut Animal Farm på rasten efter första lektionen och kunde därför inte ägna följande FEM VECKORS LEKTIONSTID åt att bokstavera den med mina gruppkamrater. Att jag läste, förstod och kunde diskutera boken efter första lektionen gav mig underkänt i läsförståelse. Än idag för mig helt obegripligt och jätteprovocerande, och ledde till att jag slutade närvara. Jag sprang sen igenom engelska A, B och C på komvux med MVG utan att lägga en enda minut på läxor.

Grupparbeten är verkligen ett straff mot den duktiga eleven. Gymnasiet var det dock okej för där hade jag en lika stark klasskompis och vi fick snabbt privilegiet att jobba tillsammans.
Mina egna elever ber ibland om grupparbeten, och ibland är det nödvändigt men jag försöker i så stor utsträckning som möjligt ge de som hellre vill arbeta självständigt utrymme till det.

Om en elev kommer och har läst klart en bok snabbt hade jag satt nästa bok i händerna på hen och varit överlycklig. Tyvärr jobbar jag mest med elever som har matte, teknik och programmering som sina specialintressen så det händer inte så ofta. Men de frågar istället om de kan få jobba med någon sån uppgift när det är tid över. Stör de inte andra och inte förväntar sig hjälp av mig är det fritt fram när den uppgift jag har gett är klar.