Särbegåvning

[Scar]

Jag förstår dig.
Har du fått många tester?

Ett par. Mest för att jag varit nyfiken.

Vad har du själv? Hade du velat ha mer/mindre?

 

[kökshäxan]

Jag håller med.

Vill bara för ordningens skull bara poängtera att det är skillnad på högpresterande elever och särbegåvade. Många lärarkollegor tror att högpresterande elever är samma som särbegåvade och så är det ju inte.

För högpresterande elever kan det säkert bli hemskt att tidigt sättas i en pressumtiv tävlingsmiljö. För en särbegåvad att träffa jämlikar i en lagom stimulerande miljö kan det bli fantastiskt. Beroende på personlighet i båda fallen så klart.

Helt rätt. Jag använde begreppen lite slarvigt och jag lägger nog också en delvis annan betydelse i högpresterande än hur det oftast används.

 

[Happimess]

Nej matriserna är gjorda så att de ska kunna fungera i vilket sammanhang som helst. Antingen ser du ett mönster eller så gör du det inte. Du kan tom vara analfabet och se mönstret eftersom det enbart har med din logiska förmåga att göra.

Det stämmer inte alls.

Matristtester fungerar bra i "västerländska" sammanhang för personer med skolbakgrund. Logisk slutledningsförmåga är inte till fullo särskild från andra förmågor. Finns studier och samlad erfarenhet som visar att både analfabeter och till och med personer från länder som har en "höger till vänster"-lässtruktur presterar sämre på matriser. Symboliken som är representerad i matristtester kan vara oerhört obekant för personer från ex. Afrika. Minns en svensk opublicerad studie där man hade låtit analfabeter från några afrikanska länder rita av enkla symboler såsom en blomma, stjärna och ett kors. Det var helt oigenkännligt.
Problematiken att använda tester som utvärderade, standardiserade och normerade för västerlänningar har varit väldigt aktuellt senaste årtiondet i och med svårigheter att på ett representativt sätt utreda nyanlända.

För att inte tala om att det finns en uppsjö av tillstånd med hjärnpåverkan som påverkar din förmåga att prestera på sådana test, även om din logiska förmåga är intakt.

Så nej, matristtester fungerar inte i alla sammanhang för alla.

 

[Tranan]

Ett par. Mest för att jag varit nyfiken.

Vad har du själv? Hade du velat ha mer/mindre?

ett 20 tal, skolan, vården, forskare annat löst folk.

 

[TeamLundVer]

Kolla om ni har någon Kunskapsskola i närheten, de bedriver visserligen bara undervisning från åk 4 och uppåt men de ger verkligen möjligheten att gå snabbare fram i och med att de jobbar med individuella studieplaner. Ungarna går och har gått där, dottern har valt att gå vidare till Kunskaps gymnasiet och sonen går i åk 8. Båda har haft klasskompisar som har läst gymnasiekurser respektive högskolekurser. Det är helt normalt i deras värld att en från åk 5 läser vissa ämnen ihop med åk 9 samtidigt som man har tryggheten i sin basgrupp som man har exempelvis idrott och musik ihop med. Behöver man stöd finns det, vill man jobba självständigt så uppmuntras det. Mina barn är inte särbegåvade men har lätt för sig. Men det har gett två olika resultat, dottern har höga prestationskrav och lägger mycket tid på sina studier och ser ett C i betyg som ett nederlag. Sonen har en mer filosofisk inställning till det hela och konstaterar att E räcker för att bli godkänd. Det är först nu i åk 8 som han börjar inse att det kanske krävs lite mer och har snärtat upp sina betyg efter mycket tjat från oss och sina lärare, det arbete han lägger ner är dels att faktiskt arbeta i skolan och sen sitta 1h hemma några dagar i veckan eller åka in och jobba en timme på morgonen i skolan innan de börjar vilket också erbjuds.
Lågstadiet lekte sig sonen igenom men hade tack vare att de var flera starka elever lite utmaningar, han tjatade sig till engelska undervisning i åk 2 och de fick kliva upp ett år med matteböckerna. Sen flyttade vi honom till åk 5 när han kom in på kunskapsskolan och de har kunnat haft honom sysselsatt.

Här finns tyvärr bara en skola F-3 och en 4-9 F-3 arbetar enligt reggio Emilia men det säger inte mig så mycket

 

[TeamLundVer]

Är det i Sverige?
Tror bara de mer misslyckade exemplen kommer fram? Tex i min sons klass går en kille som hoppade upp en klass pga lite bråkighet och trivs väldigt bra. De drog hela 34 elever från 4 klasser i högtempogrupp det här året och han var i den gruppen. (så hoppade upp en klass och går högtempogruppen)

(Sådant där riskerar ju såklart att krascha när alla lärare går på föräldraledighet så vi får se. Vissa vikarier kan få allt att disintegrera till flugornas herre på ett par månader bara. (våra lärare i alla parallellklasser går hela tiden på föräldraledighet och ersätts av lärare som går på föräldraledighet, med vikarier emellan. Eller alltid, vi är bara inne på varv två som går nu.))

Vad menas med högtempogrupp?
Ja vi bor i Sverige

 

[Cambrie]

Nu är inte det mitt område alls och det är yngre än IQ testen, men ja det finns även avancerade EQ tester som är extremt viktiga och sägs vara korrekta och används vid tex chefstillsättningar. Sedan är det ju faktiskt så att hela historien och samhällsutvecklingen har drivits av att folk samarbetar och kommunicerar med varandra, så att arbeta i grupp, större och mindre, och i ett socialt kontext har varit och är ett krav för att även de mest basala samhällsstrukturer ska fungera och utvecklas.

@Cambrie jag är inte utbildad i HR men som jag förstår det så är det viktiga i testerna egentligen inte vad du svarar men vad du inte svarar, eg, tillsammans med intervjuer och praktiska rollspel (UD ansökan ) så är AG intresserade av gapet mellan hur du ser dig själv och hur andra upplever dig, självinsikt är ju ganska viktigt.

Tror du svarat mig i fel tråd för jag har inte skrivit i denna innan, men svarar här . I mitt fall känns den tesen fel, eftersom de referenser jag använder vet attjag är extremt introvert. Det skulle alltså innebära att jag svarar (ljuger) att jag tar plats och de svarar detsamma, det vet jag att de inte gör eftersom jag vid ett par tillfällen läst igenom deras rekommendationsbrev för utlandstjänster...

 

[morgaine]

Fast inte riktigt. Dyskalikyli innebar att man har svart for Arithmetic, vilket innebar att man har svart for multiplikations tabeller, att rakna mekaniskt och dylikt.
Mina tre barn ligger alla mellan 135 och 150 i IQ, vilket var testat under tre dagar for alla tre. Tva av dem, som nu ar en "software arkitekt och en Computer engineer" hade mycket svart for Arithmetic, men deras forstaelse for matte var "outstanding". Den ena tog massor av extra klasses i Matte pa universitetet for att det var sa roligt. De forstod ... de kunde bara inte lara sig tabellerna.

Nej dyskalkyli är många saker. Det kan tex vara att man läser 143 istället för 134.
även många andra saker, man kan ha svårt med en sak eller flera saker.
Jag är mattelärare så jag har läst om det.

 

[Mabuse]

Ja, jag har runt 130-140 i IQ men hade gärna haft lägre.

Varför det? Dessutom, det går ju att göra sig dummare genom att inte träna sig i logiskt tänkande, om man vill.

 

[morgaine]

Jag tror det är viktigt att finna en balans, att sätta enbart högpresterande elever i en klass kan också vara riskabelt, särskilt i en ung ålder. Skolan är till för att lära sig men i praktiken handlar det mycket om tävling och det är nog lätt att "matcha" en studiebegåvad ung person för hårt ungefär på samma sätt som man lätt kan gå för fort fram med en unghäst som har stor kapacitet. Jag tror mer på att i unga år lägga största vikten på att få en stabil och bra grund och göra skolan till en positiv upplevelse än att fokusera på att tidigt trycka in så mycket som möjligt. Det gäller för alla elever egentligen inte bara de mest studiebegåvade.

Ja så är det. En klass med enbart duktiga riskerar att bränna ut sig för de eleverna är väldigt prestationsinriktade och vill vara bäst. De behöver spannet som referens så att de får känna sig duktiga. Även de andra eleverna förbättras av att ha duktiga i klassen för de sporras att försöka komma ikapp dem och de blir bättre av att lyssna på frågor och svar på dialogen som uppstår när duktiga elever ställer frågor i klassrummet.

 

[Mabuse]

Jag håller med.

Vill bara för ordningens skull bara poängtera att det är skillnad på högpresterande elever och särbegåvade. Många lärarkollegor tror att högpresterande elever är samma som särbegåvade och så är det ju inte.

För högpresterande elever kan det säkert bli hemskt att tidigt sättas i en pressumtiv tävlingsmiljö. För en särbegåvad att träffa jämlikar i en lagom stimulerande miljö kan det bli fantastiskt. Beroende på personlighet i båda fallen så klart.

Men det måste väl vara något mer än bara högt IQ som gör att särbegåvade behöver specialbehandling?

För högt IQ i sig innebär väl ”bara” att man fattar snabbt och har lätt för sig att analysera, det i sig är ju inte särskilt problematiskt. Det är som att vara idrottsbegåvad och ovanligt stark och snabb, det är ju sällan ett problem. Jag tänker att det är särbegåvning i kombination med något annat som ställer till det?

 

[skogaliten]

Men det måste väl vara något mer än bara högt IQ som gör att särbegåvade behöver specialbehandling?

För högt IQ i sig innebär väl ”bara” att man fattar snabbt och har lätt för sig att analysera, det i sig är ju inte särskilt problematiskt. Det är som att vara idrottsbegåvad och ovanligt stark och snabb, det är ju sällan ett problem. Jag tänker att det är särbegåvning i kombination med något annat som ställer till det?

För mig, så fungerade det att ha andra intellektuella intressen, där jag kunde fundera över dessa om jag upplevde lektioner som "tråkiga" i skolan.

Jag började t.ex. redan i 9-10-årsåldern att jobba på att memorera de vetenskapliga namnen på svenska djur och växter, och kunde sitta på vilken lektion som helst i princip, och skriva listor med "svenskt namn - vetenskapligt namn", och så rätta mig själv när det blev rast.
Jag ägnade mycket egen tid åt att studera för mig intressanta ämnesområden, och läste massor med både fack- och skönlitteratur, det mesta avsett för vuxna, eller läroböcker på högskolenivå, som jag lånade på biblioteket.

Eftersom jag sällan behövde läsa givna läxor i hemmet, lyssnade jag bara på lektionerna, och läste igenom kapitlen under lektionen i skolan så satt det mesta, så jag hade gått om tid för förkovran i mina olika hobby-intressen efter skolan.

De enda läxor jag minns att jag gjorde, var nog inlämningsuppgifter, avsedda att göras hemma. Dessa klarades av snabbt och smärtfritt, men inte alltid med bästa betyg.
Man behöver liksom inte plugga glosor hemma, om man redan läser böcker på det aktuella språket.
Jag har vaga minnen av att jobba lite extra med den franska grammatiken, och starka och svaga verb, men då i skolan.

Så, precis som du antyder, så behöver inte "lätt för fatta" och eller "hög IQ" innebära att man t.ex. har svårt att sitta stilla, eller lider i skolan (jag tänker mest grundskolenivå här), utan man kan faktiskt hitta andra sätt att få utlopp för den där begåvningen. Att läsa själv och "tömma biblioteket" på intressanta böcker i disparata ämnen.

Det kanske t.o.m. blir ett bredare angreppssätt än att fokusera på mer avancerade stadier i de vanliga skolämnena, eftersom det ger tillfälle att läsa om saker som inte finns med någon vanlig läroplan.

För jag hade egentligen inte alls tråkigt när jag satt med mina handskrivna listor på lektionerna, jag störde ingen, jag hade faktiskt jättetrevligt, och tyckte det var tråkigt när lektionen var slut.

 

[MiaMia]

Men det måste väl vara något mer än bara högt IQ som gör att särbegåvade behöver specialbehandling?

För högt IQ i sig innebär väl ”bara” att man fattar snabbt och har lätt för sig att analysera, det i sig är ju inte särskilt problematiskt. Det är som att vara idrottsbegåvad och ovanligt stark och snabb, det är ju sällan ett problem. Jag tänker att det är särbegåvning i kombination med något annat som ställer till det?

Som jag förstår det blir det även en annan "struktur" på tänkandet. Inte bara som att öka nivån och snabbheten av samma sorts tänkande.
Och att tänkandet har en påverkan som slår igenom på allt en gör och upplever, så individen som helhet präglas mer av det än en fotbolls- eller musikbegåvning.

Någon länkande Mona Liljedahls föreläsningar på UR. Tycker båda var väldigt bra och speciellt den om "de osynliga" berättar vad det blir för problem om inget görs.

Exempel: Lärande sker från en komplex helhet som motiverar att olika kunskaper inhämtas så att traditionellt börja med små lätta saker och stegvis ökad nivån fungerar inte.
Kontrasten till förmågor och färdigheter som inte direkt följer med till samma nivå som det abstrakta tänkandet skapar problem.
Om deras hjärna inte får "springa av sig" på samma sätt som de barn som har sitt spring i benen gör på rasterna så kan de gå in i en sorts meningslöshets-passivitet.

 

[morgaine]

Men det måste väl vara något mer än bara högt IQ som gör att särbegåvade behöver specialbehandling?

För högt IQ i sig innebär väl ”bara” att man fattar snabbt och har lätt för sig att analysera, det i sig är ju inte särskilt problematiskt. Det är som att vara idrottsbegåvad och ovanligt stark och snabb, det är ju sällan ett problem. Jag tänker att det är särbegåvning i kombination med något annat som ställer till det?

Ja så tänker jag med. Min erfarenhet är att de särbegåvade är en fröjd att ha som elever, de fattar snabbt och jobbar snabbt och gör gärna extrauppgifter och läxor. De brukar vara snälla och intresserade, ibland är de sådana mönsterelever att de kan bli lite retade av kompisarna för att de är för ordentliga och ambitiösa. Givetvis stämmer det jag nu skrev säkert inte in på alla särbegåvade men på dem jag har träffat så var det så.
De särbegåvade som behöver mycket coachning är kanske mer 2e- eleverna för de har andra svårigheter och är inte lika självgående.

 

[Gry]

Men det måste väl vara något mer än bara högt IQ som gör att särbegåvade behöver specialbehandling?

För högt IQ i sig innebär väl ”bara” att man fattar snabbt och har lätt för sig att analysera, det i sig är ju inte särskilt problematiskt. Det är som att vara idrottsbegåvad och ovanligt stark och snabb, det är ju sällan ett problem. Jag tänker att det är särbegåvning i kombination med något annat som ställer till det?

Först och främst skiljer många mellan att ha ett mycket högt IQ och att vara särbegåvad. Det finns heller inte en exakt definition men många lägger in intensivitet, hög förmåga att problematisera/lösa problem och osedvanlig kreativitet också. Många drar gränsen vid de topp 5% och de är ju rätt många ändå och några vid topp 3-2%. Jag gissar också att de särbegåvade kan skilja sig lika mkt sins emellan som individer med en genomsnittlig iq.

Många särbegåvade är rastlösa, ifrågasättande, intensiva och är faktiskt inte helt lätta att ha i ett klassrum. En del hittar sätt att stå ut, gör sig dummare än vad de är, en del spelat normala och låter tankarna rasa i huvudet. Jag har träffat några som lärare; någon har varit superlugn och hur lätt att ha att göra med som helst, jobbar på självständigt och tacksamt med egna uppgifter, några är ifrågasättande, frågar om allt och utmanar väldigt mycket. Och några däremellan.

Jag tänker så här; är du särbegåvad och har en mkt hög kreativitet, tankeprocess och är intensiv, då är du understimulerad i en vanlig klass och en vanlig lärare. Hur du hanterar det ser väldigt olika ut. En del klarar av att sitta och skriva listor på djur, uppenbarligen, eller jobbar på med sitt eget. Andra misstas för att vara ett lite svårare fall av adhd. Någon är öppet fientlig och ifrågasätter allt träffsäkert. En bra lösning för många är att träffa likasinnade och utmanas. Men det är så klart individuellt. Allt beror på hur jämnmogen man är med de i klassen i övrigt och övrig personlighet.

Jag tror att det är svårt att förstå skillnaden mellan mycket högpresterande och med relativt högt IQ jämfört med att vara särbegåvad. Jag lider själv av för mkt hjärna (kreativ, tänker alldeles för mkt, ser kopplingar, får panik på för grundläggande saker, lär mig fort, sätter mig in i nytt avancerat fort) men är inte så särskilt särbegåvad. Förmodligen precis utanför skalan. MEN tillräckligt för att förstå lite av hur väldigt jobbigt det måste vara ibland i olika sammanhang. Fy, säger jag bara!! Men också så underbart att ha tillgång till i rätt.

 

[MiaMia]

Ja så tänker jag med. Min erfarenhet är att de särbegåvade är en fröjd att ha som elever, de fattar snabbt och jobbar snabbt och gör gärna extrauppgifter och läxor. De brukar vara snälla och intresserade, ibland är de sådana mönsterelever att de kan bli lite retade av kompisarna för att de är för ordentliga och ambitiösa. Givetvis stämmer det jag nu skrev säkert inte in på alla särbegåvade men på dem jag har träffat så var det så.
De särbegåvade som behöver mycket coachning är kanske mer 2e- eleverna för de har andra svårigheter och är inte lika självgående.

Största problemet är nog de som inte identifieras.
Om de inte får chans att själva inse vad de behöver och förstå sig själva. Om de kommer från sammanhang där de inte har möjlighet att möta avancerat tänkande hos andra, eller ägna sig åt eget lärande utanför skoltid. Om de slutar göra skolarbetet och går ut med dåliga betyg, eller blir hemmasittare.

 

[Mabuse]

Först och främst skiljer många mellan att ha ett mycket högt IQ och att vara särbegåvad. Det finns heller inte en exakt definition men många lägger in intensivitet, hög förmåga att problematisera/lösa problem och osedvanlig kreativitet också. Många drar gränsen vid de topp 5% och de är ju rätt många ändå och några vid topp 3-2%. Jag gissar också att de särbegåvade kan skilja sig lika mkt sins emellan som individer med en genomsnittlig iq.

Många särbegåvade är rastlösa, ifrågasättande, intensiva och är faktiskt inte helt lätta att ha i ett klassrum. En del hittar sätt att stå ut, gör sig dummare än vad de är, en del spelat normala och låter tankarna rasa i huvudet. Jag har träffat några som lärare; någon har varit superlugn och hur lätt att ha att göra med som helst, jobbar på självständigt och tacksamt med egna uppgifter, några är ifrågasättande, frågar om allt och utmanar väldigt mycket. Och några däremellan.

Jag tänker så här; är du särbegåvad och har en mkt hög kreativitet, tankeprocess och är intensiv, då är du understimulerad i en vanlig klass och en vanlig lärare. Hur du hanterar det ser väldigt olika ut. En del klarar av att sitta och skriva listor på djur, uppenbarligen, eller jobbar på med sitt eget. Andra misstas för att vara ett lite svårare fall av adhd. Någon är öppet fientlig och ifrågasätter allt träffsäkert. En bra lösning för många är att träffa likasinnade och utmanas. Men det är så klart individuellt. Allt beror på hur jämnmogen man är med de i klassen i övrigt och övrig personlighet.

Jag tror att det är svårt att förstå skillnaden mellan mycket högpresterande och med relativt högt IQ jämfört med att vara särbegåvad. Jag lider själv av för mkt hjärna (kreativ, tänker alldeles för mkt, ser kopplingar, får panik på för grundläggande saker, lär mig fort, sätter mig in i nytt avancerat fort) men är inte så särskilt särbegåvad. Förmodligen precis utanför skalan. MEN tillräckligt för att förstå lite av hur väldigt jobbigt det måste vara ibland i olika sammanhang. Fy, säger jag bara!! Men också så underbart att ha tillgång till i rätt.

Jag tänker såhär. Jag jobbar på universitetet. Varje år har jag c:a 700 studenter. Jag har aldrig träffat på en student vars intelligens ställt till det för dem. Pluggar särbegåvade aldrig på universitet, eller vad det beror det på?

Jag har absolut träffat på sådana studenter som du beskriver. Framförallt de som ifrågasätter allt. Men jag har aldrig uppfattat det som att deras problem är för hög intelligens. Snarare hybris, i så fall. De är ofta vana vid att tänka snabbare och förstå fortare än alla andra, och kan bli lite perplexa när de inser att läraren tänker lika snabbt och förstår lika fort som dem. Problemet är ofta att de inte kan så mycket som de tror, de utgår liksom från att de är smartast och kunnigast i rummet, och så är det förstås sällan på ett universitet. Man behöver ju lägga på kunskaper och skola sitt sätt att tänka för att riktigt få utväxling på den där förmågan att fatta snabbt och analysera. Så problemet är inte att de tänker för fort eller fattar för snabbt, det är att de kan för lite och har hybris.

Att inte kunna sitta still i ett klassrum eller fokusera på en uppgift låter kanske mer som en uppmärksamhetsstörning, typ ADHD?

 

[Inte_Ung]

Jag har aldrig träffat på en student vars intelligens ställt till det för dem. Pluggar särbegåvade aldrig på universitet, eller vad det beror det på?

Det slutar vara ett problem när resten av individen mognat ikapp. Vuxna klarar av att hantera en sådan situation utan problem. Barn däremot har oftast inte verktygen för det. Men det går att lära sig.

 

[kökshäxan]

Jag har absolut träffat på sådana studenter som du beskriver. Framförallt de som ifrågasätter allt. Men jag har aldrig uppfattat det som att deras problem är för hög intelligens. Snarare hybris, i så fall. De är ofta vana vid att tänka snabbare och förstå fortare än alla andra, och kan bli lite perplexa när de inser att läraren tänker lika snabbt och förstår lika fort som dem. Problemet är ofta att de inte kan så mycket som de tror, de utgår liksom från att de är smartast och kunnigast i rummet, och så är det förstås sällan på ett universitet. Man behöver ju lägga på kunskaper och skola sitt sätt att tänka för att riktigt få utväxling på den där förmågan att fatta snabbt och analysera. Så problemet är inte att de tänker för fort eller fattar för snabbt, det är att de kan för lite och har hybris.

Haha, den typen av student känner man igen, en kombination av hybris och obegåvning skulle jag vilja säga.

Jag tycker det leder fel att jämföra universitetet med lägre nivåer, det är helt olika typer av undervisning även om universiteten nu till en del gör den mer gymnasielik för att möta studenters allt mer bristande förkunskaper och studieförmåga.

 

[MiaMia]

Jag tänker såhär. Jag jobbar på universitetet. Varje år har jag c:a 700 studenter. Jag har aldrig träffat på en student vars intelligens ställt till det för dem. Pluggar särbegåvade aldrig på universitet, eller vad det beror det på?

Jag har absolut träffat på sådana studenter som du beskriver. Framförallt de som ifrågasätter allt. Men jag har aldrig uppfattat det som att deras problem är för hög intelligens. Snarare hybris, i så fall. De är ofta vana vid att tänka snabbare och förstå fortare än alla andra, och kan bli lite perplexa när de inser att läraren tänker lika snabbt och förstår lika fort som dem. Problemet är ofta att de inte kan så mycket som de tror, de utgår liksom från att de är smartast och kunnigast i rummet, och så är det förstås sällan på ett universitet. Man behöver ju lägga på kunskaper och skola sitt sätt att tänka för att riktigt få utväxling på den där förmågan att fatta snabbt och analysera. Så problemet är inte att de tänker för fort eller fattar för snabbt, det är att de kan för lite och har hybris.

Att inte kunna sitta still i ett klassrum eller fokusera på en uppgift låter kanske mer som en uppmärksamhetsstörning, typ ADHD?

Jag tror det där kan vara en annan typ av ifrågasättare. Som mer gör det för att synas. Som är vana att kunna skylta sig som lite duktiga. Mer för att de presterat bra än för att de är begåvade? (Jag pluggade med ett par som varit stjärnor i gymnasiet för de lärt sig allt. Skrev "alla rätt på proven" men man märkte att de aldrig utvecklade något till komplex analys på egen hand. Fast själva insåg de ju inte skillnaden.)

Ifrågasättandet från särbegåvade barn tror jag är mer "Varför måste man gör det här?" "Varför kan man inte sätta den saken där istället?" Som frågor för att söka sammanhang och mening som hela tiden går utöver den begränsade bit av information som de serveras. Vilket kan uppfattas som ifrågasättande, men av eleven menas de nog snarare som efterforskande. På universitetsnivå så uttrycks nog inte det alls på samma sätt.