R
Raderad medlem 68338
Detta är väl egentligen inget klassisk "Bukelina Ribbing" case då det är lite mer komplicerat men vill gärna ha utomståendes input.
Jag ska anordna en trerätters middag och eftersom jag inte bor i en oändlig paradvåning (well underdrift
) så har jag lite begränsat med plats för sittande gäster. Jag kan således inte bjuda typ alla jag känner utan det blir lite mer intimt. Inte konstigt alls, egentligen. Ofta faller det sig naturligt att man bjuder gäster från olika "segment" av ens umgänge. Nu har jag tänkt bjuda de närmaste, typ barndomsvänner.
"Problemet" här är att det finns en person som jag räknar in i ovanstående och som jag gärna skulle bjuda men som har rätt stora problem med just mat.
Jag tycker att det är jättekul att laga mat och har planerat menyn noga i lång tid. Förra gången jag bjöd denna person satt hon vid bordet åt drack tre glas vatten. Jag vet inte om jag kanske är lite känslig här men jag tyckte att det kändes jättekonstigt, när man serverar vid bordet liksom och sitter tillsammans.
Jag hade gärna bjudit henne om hon själv känt av situationen och sagt ngt i stil med "jättekul jag hinner nog inte till middagen (alt jag äter hemma, eller valfri ursäkt) men jag tycker gärna upp efteråt och umgås!". Vet dock att detta inte kommer hända.
Nu är frågan, kan jag bjuda på middag utan att bjuda denna person? Vi är liksom i samma "gäng" och det är inte riktigt min grej att smyga bakom ryggen på folk.
Nu kanske ni tänker att vi borde prata om det, att jag borde vara rak liksom. Problemet är att jag har försökt att vara det i snart 20 år. Det har inte fungerat. Alls. Jag har till och med skjutsat personen till psyket efter ett sammanbrott då fasaden krackelerade och ångesten kom upp till ytan. Trodde då att "äntligen" får hon hjälp. Istället blev personen förnärmad när psyket skrev en remiss till ätstörningsenheten. Och HELT oförstående att de kunde tro att HON hade problem av det slaget. Då vägde personen 40 kilo (hon är lång!), hade hår över hela kroppen och ansiktet och nervösa ticks.
Känns som att alla gett upp. Hennes familj har kontaktat mig och varit oroliga flera gånger för att de inte når fram. Samma med hennes sambo. Men nu orkar ingen mer. Hennes sambo har vant sig vid att hon inte äter när någon ser eller att han äter sin mat och hon äter en tallrik kålsoppa. Det är deras "normala vardag" liksom, hur spårat det än låter. Det har blivit normalt. Hennes svärmor är sjuksköterska och har flera gånger konfronterat henne och liksom "rört" i det. Vilket gjort att de inte kan ha en relation överhuvudtaget. Min vän ser det som att "min svärmor gillar inte mig, hon gör allt för att anmärka på mina fel och brister".
Så kära Buke, vad gör jag? Är jag kanske bara egoistisk och vill ha en trevlig middag? Kanske är det så?
Ska vi bara spela med, låtsas som att elefanten i rummet inte finns? Ska jag ändå försöka ta upp det igen fastän jag vet att det är lönlöst? Vad är bäst att göra tycker ni?
Jag ska anordna en trerätters middag och eftersom jag inte bor i en oändlig paradvåning (well underdrift
) så har jag lite begränsat med plats för sittande gäster. Jag kan således inte bjuda typ alla jag känner utan det blir lite mer intimt. Inte konstigt alls, egentligen. Ofta faller det sig naturligt att man bjuder gäster från olika "segment" av ens umgänge. Nu har jag tänkt bjuda de närmaste, typ barndomsvänner."Problemet" här är att det finns en person som jag räknar in i ovanstående och som jag gärna skulle bjuda men som har rätt stora problem med just mat.
Jag tycker att det är jättekul att laga mat och har planerat menyn noga i lång tid. Förra gången jag bjöd denna person satt hon vid bordet åt drack tre glas vatten. Jag vet inte om jag kanske är lite känslig här men jag tyckte att det kändes jättekonstigt, när man serverar vid bordet liksom och sitter tillsammans.
Jag hade gärna bjudit henne om hon själv känt av situationen och sagt ngt i stil med "jättekul jag hinner nog inte till middagen (alt jag äter hemma, eller valfri ursäkt) men jag tycker gärna upp efteråt och umgås!". Vet dock att detta inte kommer hända.
Nu är frågan, kan jag bjuda på middag utan att bjuda denna person? Vi är liksom i samma "gäng" och det är inte riktigt min grej att smyga bakom ryggen på folk.
Nu kanske ni tänker att vi borde prata om det, att jag borde vara rak liksom. Problemet är att jag har försökt att vara det i snart 20 år. Det har inte fungerat. Alls. Jag har till och med skjutsat personen till psyket efter ett sammanbrott då fasaden krackelerade och ångesten kom upp till ytan. Trodde då att "äntligen" får hon hjälp. Istället blev personen förnärmad när psyket skrev en remiss till ätstörningsenheten. Och HELT oförstående att de kunde tro att HON hade problem av det slaget. Då vägde personen 40 kilo (hon är lång!), hade hår över hela kroppen och ansiktet och nervösa ticks.
Känns som att alla gett upp. Hennes familj har kontaktat mig och varit oroliga flera gånger för att de inte når fram. Samma med hennes sambo. Men nu orkar ingen mer. Hennes sambo har vant sig vid att hon inte äter när någon ser eller att han äter sin mat och hon äter en tallrik kålsoppa. Det är deras "normala vardag" liksom, hur spårat det än låter. Det har blivit normalt. Hennes svärmor är sjuksköterska och har flera gånger konfronterat henne och liksom "rört" i det. Vilket gjort att de inte kan ha en relation överhuvudtaget. Min vän ser det som att "min svärmor gillar inte mig, hon gör allt för att anmärka på mina fel och brister".
Så kära Buke, vad gör jag? Är jag kanske bara egoistisk och vill ha en trevlig middag? Kanske är det så?
Ska vi bara spela med, låtsas som att elefanten i rummet inte finns? Ska jag ändå försöka ta upp det igen fastän jag vet att det är lönlöst? Vad är bäst att göra tycker ni?
