Samvetsproblem gällande middag

[Raderad medlem 68338]

Nu fick jag svar! Hon blev jätteglad över inbjudan och svarade att hon gärna kom lite senare. Jag skrev att hon gärna fick ta med sig lite snacks om hon ville.

Har även pratat med hennes syskon. Känns kanske dumt att ”prata bakom ryggen” men kändes som att vi bägge behövde prata om det.

Enda gången när jag fått henne att öppna sig lite mer för mig var när jag själv åt väldigt osunt. Då kändes det som att hon kunde connecta till mig på ett helt annat plan. Som att vi hade någon ”gemensamt”, en beröringspunkt som liksom var ”vår”. Dock var mitt ätande aldrig ångestrelaterat som jag förstår att det är i hennes fall. Sen vet jag inte om vår kontakt då egentligen var bra för henne. Visst hon kunde liksom ”erkänna” för mig att hon tänkte på maten, men kanske triggade jag bara henne?

 

[Hyacinth]

Var säkert otydlig trots min långa text. Jag vill inte utsätta henne för ångesten och vill såklart alla alla gäster ska må bra av att vara tillsammans. Men är rädd för att såra mer om jag inte bjuder henne.
Sen skulle jag också på ngt sätt vilja kunna prata med henne, men vet inte hur.

Jag skulle bjuda henne, och säga: vill du äta samma som vi eller ta med något eget? Det viktiga för mig är att du kommer och har trevligt.

 

[Hyacinth]

Nu fick jag svar! Hon blev jätteglad över inbjudan och svarade att hon gärna kom lite senare. Jag skrev att hon gärna fick ta med sig lite snacks om hon ville.

Har även pratat med hennes syskon. Känns kanske dumt att ”prata bakom ryggen” men kändes som att vi bägge behövde prata om det.

Enda gången när jag fått henne att öppna sig lite mer för mig var när jag själv åt väldigt osunt. Då kändes det som att hon kunde connecta till mig på ett helt annat plan. Som att vi hade någon ”gemensamt”, en beröringspunkt som liksom var ”vår”. Dock var mitt ätande aldrig ångestrelaterat som jag förstår att det är i hennes fall. Sen vet jag inte om vår kontakt då egentligen var bra för henne. Visst hon kunde liksom ”erkänna” för mig att hon tänkte på maten, men kanske triggade jag bara henne?

Jag tycker det spelar mindre roll, huvudsaken är att man kan umgås. Hennes sjukdom kan du ine hjälpa. Eller egentligen stjälpa.

 

[Raderad medlem 68338]

Jag tycker det spelar mindre roll, huvudsaken är att man kan umgås. Hennes sjukdom kan du ine hjälpa. Eller egentligen stjälpa.

Ja du har kanske rätt. Tänker mest att jag inte vill trigga. Samtidigt så kanske det var skönt för henne att prata om ngt som uppenbarligen upptar en stor del av livet? Svårt att veta. Det enda jag har förstått är att konfrontation inte fungerar. Då försvinner hon och slutar höra av sig

 

[Hyacinth]

Ja du har kanske rätt. Tänker mest att jag inte vill trigga. Samtidigt så kanske det var skönt för henne att prata om ngt som uppenbarligen upptar en stor del av livet? Svårt att veta. Det enda jag har förstått är att konfrontation inte fungerar. Då försvinner hon och slutar höra av sig

Ja, för det är skitsvårt att frontas med sånt.
Att bara vara där och ge möjlighet till umgänge räcker långt, man blir lätt isolerad som ätstörd.
Jag tycker man kan vara rak och säga: vad vill/kan du äta? Det är viktigt för mig att du kan äta något. Men det räcker. Det är andra än du som
vän som ska ge vård, du kan finnas där och vill hon prata så gör det.

 

[tuaphua]

Nu fick jag svar! Hon blev jätteglad över inbjudan och svarade att hon gärna kom lite senare. Jag skrev att hon gärna fick ta med sig lite snacks om hon ville.

Har även pratat med hennes syskon. Känns kanske dumt att ”prata bakom ryggen” men kändes som att vi bägge behövde prata om det.

Enda gången när jag fått henne att öppna sig lite mer för mig var när jag själv åt väldigt osunt. Då kändes det som att hon kunde connecta till mig på ett helt annat plan. Som att vi hade någon ”gemensamt”, en beröringspunkt som liksom var ”vår”. Dock var mitt ätande aldrig ångestrelaterat som jag förstår att det är i hennes fall. Sen vet jag inte om vår kontakt då egentligen var bra för henne. Visst hon kunde liksom ”erkänna” för mig att hon tänkte på maten, men kanske triggade jag bara henne?

Det har vi gjort också nu senast gällande min vän. Hon är en av mina absolut närmaste och jag känner hennes mamma väl. Vi pratade en del för att vi dels behövde det och för att försöka hitta gemensamt sätt att hjälpa.
Givetvis gjorde vi ju det för att vi älskar min vän och vill väl. Det är inget hon har behövt veta känner vi. Då hade hon nog ballat ur rejält där och då. Idag som friskskriven hade det varit lugnt.

Det ÄR ju jobbigt att se de man älskar må så dåligt. Och man blir ju rädd ang deras hälsa etc. Om de kommer överleva ens i vissa fall. Självklart kan man behöva prata om det med någon.

Många anorektiker vill inte prata om sina tvång och tankar kring mat. Just för att de lever i förnekelse och är livrädda för att behöva släppa den kontroll de upplever de har.
Så ska man smyga in där är det nog bäst att bara hålla låg profil i början. Förstå utan att försöka förändra och ställa krav direkt. Det får bli en långsam inkörning liksom så länge man inte tycker tvångsvård är alternativ.

 

[Raderad medlem 6459]

Hennes sjukdom kan du ine hjälpa. Eller egentligen stjälpa.

Jo, man kan definitivt stjälpa när man umgås med ätstörda personer. Jag har själv haft vänner som har gjort långt större skada än nytta när jag mått dåligt.

 

[Hyacinth]

Jo, man kan definitivt stjälpa när man umgås med ätstörda personer. Jag har själv haft vänner som har gjort långt större skada än nytta när jag mått dåligt.

Jo, det är ju sant. Men jag ser inte det problemet här. Jag pratar utifrån mitt perspektiv.
Jag har också varit ätstörd och tyckte nog det var värre att inte bli medbjuden än att kunna välja vad jag åt. Det påverkades inte negativt av umgänge.
Tråkigt att du har annan erfarenhet!

 

[Voeux]

Jag tänker att man både kan hjälpa och stjälpa sjuka personer, det är väl det som gör det så himla svårt (och med hjälpa menar jag inte trolla en person frisk utan agera på ett sätt som är fördelaktigt för tillfrisknande).

 

[Raderad medlem 6459]

Jag har också varit ätstörd och tyckte nog det var värre att inte bli medbjuden än att kunna välja vad jag åt.

Ja givetvis är det så. Jag menade mer generellt - att man inte skulle kunna förvärra någons ätstörning. Det kan man visst.

Huruvida umgänge påverkar positivt eller negativt beror ju helt och hållet på umgänget tycker jag.

 

[Raderad medlem 68338]

Jo, man kan definitivt stjälpa när man umgås med ätstörda personer. Jag har själv haft vänner som har gjort långt större skada än nytta när jag mått dåligt.

Det är det jag är rädd för

 

[Raderad medlem 6459]

Det är det jag är rädd för

Jag förstår det. Och det är inte helt lätt, själv orkar jag inte vara vän med ätstörda. Jag fattar att det låter jättehemskt men jag kan själv inte hantera deras ätstörning liksom, för mig är det för svårt.

Men - så länge du bjuder in, bjuder med, inte attackerar och heller inte sitter och håller med om saker som är galna så tror jag att du kan känna dig lugn. Jag tycker inte att man ska "vara på" personer med ätstörningar men inte heller vara oärlig. Så jag tycker din inbjudan lät sympatisk och när hon sen är där behandlar du henne precis som vilken vän som helst. Vill du sedan ta det här med henne - gör det någon annan gång.

 

[Lena Furberg]

Jag är mest orolig att liksom bli "medskyldig" när jag spelar med i spelet låtsas som ingenting. Förstår ni hur jag tänker? Att jag liksom bekräftar att det är "normalt" att svälta sig själv. Så svårt att beskriva hur jag känner. Klart min kompis är "normal" liksom men förstår ni hur jag tänker?

En annan sak som är svårt i sammanhanget är att vår gemensamma vän är extremt smal (utan ätstörning) och tycker detta är superjobbigt. Hon har stora komplex för att hon ser ut som en utmärglad pojke liksom och tyvärr ger min anorektiska vän henne komplimanger om hur fin hon är. Ngt som orsakar ångest för motparten som alltså INTE vill se ut som hon gör. Och där står jag och liksom mår dåligt för att andra mår dåligt. Superkomplicerat.

Det du skrev här får mig att tänka på en text jag läst om SW:s syster, som dog i anorexi. Hon var så illa däran i sin sjukdom att hon (hon var regissör) rullades omkring på arbetet på teatern i rullstol. Och vad jag förstått så spelade alla med i "spelet" och hennes tillstånd på något vis normaliserades och accepterades. Jag har verkligen inget svar på hur omgivningen egentligen borde ha agerat (om alls?) men här var det ju verkligen ett fall av Elefanten i vardagsrummet.

Väldigt svår situation. Men fint att hon ändå ville komma på festen - och att du bjöd in henne!

 

[Petruska]

Min erfarenhet av att vara ätstörd är att vänners påverkan kan vara nog så plågsam, men sällan djupare påverkar ätstörningen. Där tycker jag att liknelsen med cancer är bra. Vi kan inte göra mycket åt vänners cancer, men vi kan finnas där. Jag tycker att man lätt trivialiserar ätstörningar och andra psykiska sjukdomar om man tror att man själv ska göra något nämnvärt åt dem.

Jag tycker att den strategi du nu valde, @tornblomma , låter bra.

 

[Raderad medlem 68338]

Tusen tack för alla svar! Det blev ju uppenbart att problemet för mig var djupare än just ”hur löser jag middagsbjudningen”. Toppen att jag fick olika input och också tips från de som varit i samma sits som min kompis!
Uppskattar också att det varit så god ton i kommentarerna även om jag skrivit luddigt i trådstarten och att mina svar säkert spretar hit och dit!

 

[Raderad medlem 68338]

Tänkte också på det någon skrev. Kanske är det jag som tolkar in känslor. Kanske mår min kompis ok där och då åtminstone, då hon får sitta med vid bordet, dricka ett glas vatten och umgås med oss utan att liksom bli konfronterad? Tänker att det kanske skapar nåt slags lugn i kaoset?

 

[tuaphua]

Tusen tack för alla svar! Det blev ju uppenbart att problemet för mig var djupare än just ”hur löser jag middagsbjudningen”. Toppen att jag fick olika input och också tips från de som varit i samma sits som min kompis!
Uppskattar också att det varit så god ton i kommentarerna även om jag skrivit luddigt i trådstarten och att mina svar säkert spretar hit och dit!

Det är väl också lite därför det är bra att prata med andra om det. För just med min vän så frontade ju hon hur fantastiskt hon mådde och visade inget om att något var fel.
Iom att hon var så övertygande i det och vi inte setts på ett år började ju jag fundera på om hon alltid varit så tunn, hon kanske mår fint etc. Det är lätt att svepas med i deras förnekelse faktiskt. Även sen när man vet om problemet så blir man kluven i hur allvarligt det är/hur man själv känner iom deras förnekelse.
När man pratar om det blir det liksom som att man nyktrar till när man inser att andra "nog också reagerat lite".
Känns ju lite som att det blev så för dig nu.

 

[tuaphua]

Tänkte också på det någon skrev. Kanske är det jag som tolkar in känslor. Kanske mår min kompis ok där och då åtminstone, då hon får sitta med vid bordet, dricka ett glas vatten och umgås med oss utan att liksom bli konfronterad? Tänker att det kanske skapar nåt slags lugn i kaoset?

Det är svårt att svara på. Men mår man så dåligt kan det ju vara fantasiskt att få glömma det en stund. Tyvärr är det ju svårt att glömma det för en anorektiker omgiven av mat/annat som triggar.
Så för vissa kan det vara skönt att få vara med, skratta lite, inte bli dömd, få gemenskap. För andra är det en plåga. Och för många dubbelt.
Men vi umgås ju mycket kring mat. Så det är ju svårt att komma förbi.

 

[Raderad medlem 68338]

Tack @tuaphua mycket att fundera på!

 

[kryddelydd]

Ja alltså, det var ett svar till @kryddelydd som förklarade att problemet inte hör hemma hos dig. Jag tänker att det ibland är irrelevant vart ansvaret ligger när det kommer till saker som man ser och som man mår dåligt över. Oavsett om det är nära eller längre bort. Är man empatiskt lagd så kommer det sannolikt att sticka i hjärtat.

Gällande ätstörningar har jag tyvärr inga bra råd att ge, jag har dålig koll på hur man ska agera och inte.

Jo, men om man själv inte ska behöva ha kval över huruvida man ska bjuda en kompis på middag eller inte, så kanske de egna kvalen kan hamna på en mer lätthanterlig nivå om man påminner sig om att man faktiskt inte äger (eller skapar, för den delen) problemet.