Jag tror jag förstår vad du brottas med och gissar att det här mer handlar om ”elefanten i rummet” i er vänskap?Jag är mest orolig att liksom bli "medskyldig" när jag spelar med i spelet låtsas som ingenting. Förstår ni hur jag tänker? Att jag liksom bekräftar att det är "normalt" att svälta sig själv. Så svårt att beskriva hur jag känner. Klart min kompis är "normal" liksom men förstår ni hur jag tänker?
En annan sak som är svårt i sammanhanget är att vår gemensamma vän är extremt smal (utan ätstörning) och tycker detta är superjobbigt. Hon har stora komplex för att hon ser ut som en utmärglad pojke liksom och tyvärr ger min anorektiska vän henne komplimanger om hur fin hon är. Ngt som orsakar ångest för motparten som alltså INTE vill se ut som hon gör. Och där står jag och liksom mår dåligt för att andra mår dåligt. Superkomplicerat.
Om jag förstår det rätt så är personen allvarligt sjuk sedan många år och saknar helt sjukdomsinsikt?
Jag hade inte velat stå bredvid och låtsas som ingenting. Det är en sak om man vet att personen går i behandling och försöker bli frisk, då tycker jag självklart att man ska göra anpassningar och underlätta.
Men när man underlättar för någon utan sjukdomsinsikt gör man det bara lättare att fortsätta vara sjuk. När vardagen inte längre ger några krockar med den friska verkligheten så finns det inget som kan skaka om och ”väcka” lite insikt.
Hade det varit min vän hade jag tagit avstånd och sagt typ ”jag ser att du är jättesjuk i ätstörning och jag ser att du har väldigt svårt att erkänna det för dig själv och andra. Jag tänker inte stå bredvid och titta på när du skadar dig själv såhär illa. Jag är rädd att du kommer dö om du inte tar emot behandling. Jag kommer finnas här för dig den dagen du är villig att göra förändringar, men om du långsamt vill ta livet av dig såsom du gör nu så tänker inte jag vara del av det.”
Det enda som kan få den som är såhär sjuk att få någon slags insikt är om livet inte längre funkar. Om ni vänner och alla andra anpassar så skyddar ni bara ätstörningen och ser till att det går finfint att leva med sjukdomen. Det skadar henne. Det är mer troligt att hon får insikt och gör förändringar om ni ser till att det finns friska och vanliga inslag i vardagen där det blir svårt för henne att både vara med och vara sjuk.