Samvetsproblem gällande middag

[Raderad medlem 68338]

Det är nog svårt.
Om kompisen inte tycker att hon har en ätstörning är det nog svårt att lyfta frågan. Du beskriver ju hennes reaktion gentemot svärmoderns omtanke...
Men att vid något tillfälle säga att "du, jag har tänkt på att du inte verkar vilja äta något i mitt sällskap. Finns det någon särskild orsak?" kan väl funka som något slags försök till öppning.

Ska försöka testa det.. var ett tag sen nu. Då fick jag svaret att hon precis ätit och var jättemätt. Samt en utläggning om allt vad hon ätit med tillägg i stil med: "ja jag är ju sånt matvrak, helt sjukt".

 

[kryddelydd]

Ska försöka testa det.. var ett tag sen nu. Då fick jag svaret att hon precis ätit och var jättemätt. Samt en utläggning om allt vad hon ätit med tillägget: "ja jag är ju sånt matvrak, helt sjukt".

Då tror jag inte att du kan tvinga fram en diskussion om ätstörningar om du inte vill riskera att hon blir jättearg på dig, precis som på sin svärmor.

 

[Raderad medlem 68338]

Jag hade bjudit henne och låtsats som ingenting. Hur hemskt det än är går det inte att hjälpa en person som verkligen inte vill ha hjälp. Man kan säga något i stil med att man finns där och gärna hjälper/stöttar den dagen personen vill ha hjälp, men man kan inte tvinga en vuxen människa att ta emot hjälp eller prata om något den inte vill.

I övrigt hade jag sett det som en sjukdom bara. Hade en bekant som fick cancer i halsen och därför inte kunde äta eller dricka något, då bjöd man ju självklart fortfarande personen och hen satt med vid måltiden men åt inget. Vi gjorde ingen grej av det. Det här är ju samma sak men en annan sjukdom.

Egentligen är det ju som du säger. Men ändå känns cancer som ngt mkt mer fysiskt konkret liksom. Fattar du? Jag förstår ju inte att jag kan "hjälpa" ngn med cancer, att det står utom min förmåga liksom.

 

[Raderad medlem 68338]

Då tror jag inte att du kan tvinga fram en diskussion om ätstörningar om du inte vill riskera att hon blir jättearg på dig, precis som på sin svärmor.

Ja kanske är det så Hon har en väldigt dålig relation med sitt syskon då hen försökt ta upp det flertalet ggr under uppväxten.

 

[tuaphua]

Detta är väl egentligen inget klassisk "Bukelina Ribbing" case då det är lite mer komplicerat men vill gärna ha utomståendes input.

Jag ska anordna en trerätters middag och eftersom jag inte bor i en oändlig paradvåning (well underdrift ) så har jag lite begränsat med plats för sittande gäster. Jag kan således inte bjuda typ alla jag känner utan det blir lite mer intimt. Inte konstigt alls, egentligen. Ofta faller det sig naturligt att man bjuder gäster från olika "segment" av ens umgänge. Nu har jag tänkt bjuda de närmaste, typ barndomsvänner.
"Problemet" här är att det finns en person som jag räknar in i ovanstående och som jag gärna skulle bjuda men som har rätt stora problem med just mat.
Jag tycker att det är jättekul att laga mat och har planerat menyn noga i lång tid. Förra gången jag bjöd denna person satt hon vid bordet åt drack tre glas vatten. Jag vet inte om jag kanske är lite känslig här men jag tyckte att det kändes jättekonstigt, när man serverar vid bordet liksom och sitter tillsammans.
Jag hade gärna bjudit henne om hon själv känt av situationen och sagt ngt i stil med "jättekul jag hinner nog inte till middagen (alt jag äter hemma, eller valfri ursäkt) men jag tycker gärna upp efteråt och umgås!". Vet dock att detta inte kommer hända.

Nu är frågan, kan jag bjuda på middag utan att bjuda denna person? Vi är liksom i samma "gäng" och det är inte riktigt min grej att smyga bakom ryggen på folk.

Nu kanske ni tänker att vi borde prata om det, att jag borde vara rak liksom. Problemet är att jag har försökt att vara det i snart 20 år. Det har inte fungerat. Alls. Jag har till och med skjutsat personen till psyket efter ett sammanbrott då fasaden krackelerade och ångesten kom upp till ytan. Trodde då att "äntligen" får hon hjälp. Istället blev personen förnärmad när psyket skrev en remiss till ätstörningsenheten. Och HELT oförstående att de kunde tro att HON hade problem av det slaget. Då vägde personen 40 kilo (hon är lång!), hade hår över hela kroppen och ansiktet och nervösa ticks.
Känns som att alla gett upp. Hennes familj har kontaktat mig och varit oroliga flera gånger för att de inte når fram. Samma med hennes sambo. Men nu orkar ingen mer. Hennes sambo har vant sig vid att hon inte äter när någon ser eller att han äter sin mat och hon äter en tallrik kålsoppa. Det är deras "normala vardag" liksom, hur spårat det än låter. Det har blivit normalt. Hennes svärmor är sjuksköterska och har flera gånger konfronterat henne och liksom "rört" i det. Vilket gjort att de inte kan ha en relation överhuvudtaget. Min vän ser det som att "min svärmor gillar inte mig, hon gör allt för att anmärka på mina fel och brister".

Så kära Buke, vad gör jag? Är jag kanske bara egoistisk och vill ha en trevlig middag? Kanske är det så?
Ska vi bara spela med, låtsas som att elefanten i rummet inte finns? Ska jag ändå försöka ta upp det igen fastän jag vet att det är lönlöst? Vad är bäst att göra tycker ni?

Svårt!

En av mina bästa vänner levde ett tag utomlands. Då hon kom hem över sommaren fick jag och andra en jättechock. Hon var supermager och så nedsatt fysiskt att hon till slut lades in då kroppen gav upp.
Jag försökte gradvis bearbeta henne innan. Vi hade kommit till ett läge där hon iaf förstod att hon hade anorexi och att hon var smalare än kroppen mådde bra av.
Men oj vilka känslosvallningar, förnekelse och utåtagerande i viss form det var längs den vägen.

Jag har själv haft anorexi. Så just därför var det väl just jag som kunde nå fram till henne. Just också för att jag var jäkligt noga med att hålla mig från att kliva över gränsen för vad hon klarade utan att gå i försvar och stänga ute mig.

Men under den här tiden var hon självklart bjuden på middagar, födelsedagsfirande, kräftskivor etc.
Precis som jag alltid varit det då jag var sjuk.
Ibland åt hon inget och i ett senare stadie åt hon vissa saker och behövde även väga de sakerna. Då fick vi tex på en födelsedagsmiddag jag hade smyga undan och väga.

I ditt fall verkar det ju knepigare iom att din vän fortfarande lever i förnekelse. Det hör ju sjukdomen till tyvärr.
Jag hade nog iom det bara bjudit in personen. Alt frågat om den kan vara med och "hjälpa mig förbereda och så kan vi fixa något till dig som du gillar".

Sen förstår jag det där med att man försökt och försökt tills man inte vet vad man ska göra mer. Men så länge jag orkat hade jag i andra lägen försökt nå fram gällande ätstörningen.

 

[westernsuzie]

Egentligen är det ju som du säger. Men ändå känns cancer som ngt mkt mer fysiskt konkret liksom. Fattar du? Jag förstår ju inte att jag kan "hjälpa" ngn med cancer, att det står utom min förmåga liksom.

Ja av någon anledning är det lättare att acceptera, men egentligen kan du ju lika lite hjälpa en person som verkligen inte vill ha hjälp. Om du envisas när hon tydligt visar att hon inte vill säger hon kanske upp kontakten. Jag tror att det är till större hjälp att säga att du finns där om hon vill ha hjälp och sedan låta det vara och fortsätta bjuda henne på middagar och umgås med henne.

 

[BornAgain]

Jag tror att det bästa sättet att hjälpa är att fortsätta att vara en vän och försöka låtsas att inte se ätstörningen. Att bjuda som vanligt, men att inte truga. Att tänka på t.ex. att den som har en ätstörning behöver känna att den har kontroll (vilket i den stora bilden är en del av problemet - men i det lilla, när man inte orkar/vill/kan ta i tu med det stora, något att anpassa sig till). Bre inga mackor. Servera om möjligt dressingar och såser bredvid.

Tjata och säga sanningar måste man vara riktigt nära för att kunna göra. Så nära att personen inte kan göra det enkelt och bara fly. Att ha en ätstörning är som att vara rökare eller kokainist - risken finns hela tiden att man helt enkelt inte orkar/förmår välja vännerna före sitt missbruk om man tvingas välja.

 

[Raderad medlem 68338]

Jag är mest orolig att liksom bli "medskyldig" när jag spelar med i spelet låtsas som ingenting. Förstår ni hur jag tänker? Att jag liksom bekräftar att det är "normalt" att svälta sig själv. Så svårt att beskriva hur jag känner. Klart min kompis är "normal" liksom men förstår ni hur jag tänker?

En annan sak som är svårt i sammanhanget är att vår gemensamma vän är extremt smal (utan ätstörning) och tycker detta är superjobbigt. Hon har stora komplex för att hon ser ut som en utmärglad pojke liksom och tyvärr ger min anorektiska vän henne komplimanger om hur fin hon är. Ngt som orsakar ångest för motparten som alltså INTE vill se ut som hon gör. Och där står jag och liksom mår dåligt för att andra mår dåligt. Superkomplicerat.

 

[Aliche]

Jag är mest orolig att liksom bli "medskyldig" när jag spelar med i spelet låtsas som ingenting. Förstår ni hur jag tänker? Att jag liksom bekräftar att det är "normalt" att svälta sig själv. Så svårt att beskriva hur jag känner. Klart min kompis är "normal" liksom men förstår ni hur jag tänker?

En annan sak som är svårt i sammanhanget är att vår gemensamma vän är extremt smal (utan ätstörning) och tycker detta är superjobbigt. Hon har stora komplex för att hon ser ut som en utmärglad pojke liksom och tyvärr ger min anorektiska vän henne komplimanger om hur fin hon är. Ngt som orsakar ångest för motparten som alltså INTE vill se ut som hon gör. Och där står jag och liksom mår dåligt för att andra mår dåligt. Superkomplicerat.

När jag var yngre var jag underviktig och vissa envisades med att ge mig komplimanger om hur smaaal och fiiin jag var trots att jag hade gett vadsomhelst för att gå upp i vikt. Till slut sa jag ifrån till de jag träffade ofta att jag inte uppskattar kommentarer (bra eller dåliga) om min kropp. De flesta slutade faktiskt, jag tycker din vän, för sin egen skull, ska säga ifrån att hon inte upskattar den andra vännens kommentarer om hennes kropp. Det sliter väldigt mycket mentalt att bli påmind om något man tycker är jobbigt

 

[alazzi]

Ska försöka testa det.. var ett tag sen nu. Då fick jag svaret att hon precis ätit och var jättemätt. Samt en utläggning om allt vad hon ätit med tillägg i stil med: "ja jag är ju sånt matvrak, helt sjukt".

Läsvärd bok om problemet.

 

[kryddelydd]

Jag är mest orolig att liksom bli "medskyldig" när jag spelar med i spelet låtsas som ingenting. Förstår ni hur jag tänker? Att jag liksom bekräftar att det är "normalt" att svälta sig själv. Så svårt att beskriva hur jag känner. Klart min kompis är "normal" liksom men förstår ni hur jag tänker?

En annan sak som är svårt i sammanhanget är att vår gemensamma vän är extremt smal (utan ätstörning) och tycker detta är superjobbigt. Hon har stora komplex för att hon ser ut som en utmärglad pojke liksom och tyvärr ger min anorektiska vän henne komplimanger om hur fin hon är. Ngt som orsakar ångest för motparten som alltså INTE vill se ut som hon gör. Och där står jag och liksom mår dåligt för att andra mår dåligt. Superkomplicerat.

Du behöver försöka placera problemen där de hör hemma och det är inte hos dig.
Det är inte ditt fel att din anorektiska kompis ger komplimanger till din ofrivilligt smala kompis.
Det är inte ditt fel att din ofrivilligt smala kompis blir stött eller ledsen över att få komplimanger över det.

Det är inte ditt ansvar att dina kompisar missförstår varandra. Det är inte ditt ansvar att behöva må dåligt över att de gör övertramp gentemot varandra.

Jag kan begripa att det inte är enkelt, men försök se objektivt och neutralt på din roll i det hela och låta dina kompisar sköta sina misslyckade komplimanger själva.

 

[Raderad medlem 68338]

Läsvärd bok om problemet.

Tänkte du till mig?

 

[alazzi]

Tänkte du till mig?

Nej, tråden handlar väl om din vän som har en ätstörning?

 

[Raderad medlem 68338]

Nej, tråden handlar väl om din vän som har en ätstörning?

Ja precis. Tänkte du att jag skulle ge henne boken?

 

[Voeux]

Du behöver försöka placera problemen där de hör hemma och det är inte hos dig.
Det är inte ditt fel att din anorektiska kompis ger komplimanger till din ofrivilligt smala kompis.
Det är inte ditt fel att din ofrivilligt smala kompis blir stött eller ledsen över att få komplimanger över det.

Det är inte ditt ansvar att dina kompisar missförstår varandra. Det är inte ditt ansvar att behöva må dåligt över att de gör övertramp gentemot varandra.

Jag kan begripa att det inte är enkelt, men försök se objektivt och neutralt på din roll i det hela och låta dina kompisar sköta sina misslyckade komplimanger själva.

Jag tänker att man kan må dåligt över eländen man ser i samhället utan att det nödvändigtvis behöver vara ens eget ansvar.

 

[Raderad medlem 68338]

Jag tänker att man kan må dåligt över eländen man ser i samhället utan att det nödvändigtvis behöver vara ens eget ansvar.

Svårt dock när det gäller det närmsta umgänget tänker jag. Även om mycket hemskt händer i världen så blir det ju mycket mer konkret och nära

 

[Voeux]

Svårt dock när det gäller det närmsta umgänget tänker jag. Även om mycket hemskt händer i världen så blir det ju mycket mer konkret och nära

Ja alltså, det var ett svar till @kryddelydd som förklarade att problemet inte hör hemma hos dig. Jag tänker att det ibland är irrelevant vart ansvaret ligger när det kommer till saker som man ser och som man mår dåligt över. Oavsett om det är nära eller längre bort. Är man empatiskt lagd så kommer det sannolikt att sticka i hjärtat.

Gällande ätstörningar har jag tyvärr inga bra råd att ge, jag har dålig koll på hur man ska agera och inte.

 

[tuaphua]

Jag är mest orolig att liksom bli "medskyldig" när jag spelar med i spelet låtsas som ingenting. Förstår ni hur jag tänker? Att jag liksom bekräftar att det är "normalt" att svälta sig själv. Så svårt att beskriva hur jag känner. Klart min kompis är "normal" liksom men förstår ni hur jag tänker?

En annan sak som är svårt i sammanhanget är att vår gemensamma vän är extremt smal (utan ätstörning) och tycker detta är superjobbigt. Hon har stora komplex för att hon ser ut som en utmärglad pojke liksom och tyvärr ger min anorektiska vän henne komplimanger om hur fin hon är. Ngt som orsakar ångest för motparten som alltså INTE vill se ut som hon gör. Och där står jag och liksom mår dåligt för att andra mår dåligt. Superkomplicerat.

Jag tänker att bara för att man ignorerar problemet på tex en middag med en massa annat folk där och med förväntningar om skön kväll så betyder inte det att man inte kan ta upp det annars. I lite mer privat miljö där det är ok om utgången blir att man bryter ihop tex.
Just iom att det är en förnekelsesjukdom är det ju himla svårt med att få sjukdomsinsikt och att låta andra veta.

 

[alazzi]

Ja precis. Tänkte du att jag skulle ge henne boken?

Nej. Det var ett tips till dig. Hon läser knappast här.

 

[Raderad medlem 68338]

Nej. Det var ett tips till dig. Hon läser knappast här.

Ok det jag menade med min fråga om det var till mig var om tanken var att jag ska läsa boken för att förstå henne bättre? Menar du så? Sorry om jag missförstår dig