Samojed som bits.

[Blandrastik]

Min ena gör så, förvisso vid överslag, men ibland märks inte de överslagen särskilt tydligt.

Nu har det försvunnit, men jag har faktiskt markerat riktigt hårt mot henne att man gör inte så. Min hund har också haft svårt att förstå att man inte kan dunsa hårt rakt in i mig vid inkallning och hon har också svårt för gränser mot andra hundar (jag har fått sy två av mina andra pga raseriutbrott från denna).

Det är definitivt nån kromosom som blivit fel, en bror är liknande, men där har de inte fått någon fason på det. För min del funkar det, jag håller henne väldigt kort i vissa situationer och jobbar mycket med henne så att all form av överskottsenergi inte får lagras på (då blir hon ännu stingsligare). Hon litar på mig och aldrig gett sig på mig annars (inte ens när jag särat henne från de andra i slagsmål), det är bara de här huggen i låren som har kommit.

Hennes ”felbeteende” började vid 6 månaders ålder ungefär, då svarade hon upp mot min gamla hund och flög på henne. Numera går hon på min 7-åring också om hon får chansen, vilket hon inte får, men det är verkligen en Dr Jekyll och Mr Hyde i henne.
Intressant är att jag aldrig haft en hund som är så ”in your face” och gärna trycker sig mot mitt ansikte när vi sitter i soffan (det får hon inte heller göra längre) och överlag är väldigt fäst vid mig.

Den här hunden är framför allt väldigt mattig, när jag tog kopplet och gick iväg med henne bad hon genast matte om hjälp. Och hon tittar gärna på tv i mattes famn.

 

[Blandrastik]

Bland spetsar generellt så är sånt beteende när det förekommer oftast en typ av överslag, men orsaken till det kan ju variera mellan allt från "bara har tråkigt" till "felkoppling i hjärnan" och på en så pass ung hund där ingen märkbar trigger finns så är det ju hyfsat omöjligt att lite kvickt ringa in vari problemet ligger, speciellt när man inte ser den för längre perioder i vanliga vardagen.

Känner de sig osäkra när de är ute med hunden, så är munkorg ett ypperligt alternativ. Då kan de slappna av på ett annat sätt och kanske kan observera lite mer, få nån typ av fingervisning om vad som ger reaktionen.

Nu hade husse hivat på den en munkorg just i detta syfte och fått panik på hunden. Så jag tror det tar längre tid att lära in munkorg rätt än att ta tag i orsaken till problemet. Men löser jag den inte så får det ju bli munkorgsinlärning.

 

[Migo]

Den här hunden är framför allt väldigt mattig, när jag tog kopplet och gick iväg med henne bad hon genast matte om hjälp. Och hon tittar gärna på tv i mattes famn.

Kan vara ide att en utomstående gör den träningen, helt utan ägaren.

Kanske också se till att hunden verkligen får bränna sina batterier ordentligt, varje dag.

Sen är väl samojeder typiskt matmotiverade, så man kan jobba på att bygga ett nytt sätt att kommunicera? @Monstermom

 

[lady_vip]

Den här hunden är framför allt väldigt mattig, när jag tog kopplet och gick iväg med henne bad hon genast matte om hjälp. Och hon tittar gärna på tv i mattes famn.

De låter lika, tyvärr.

 

[Tonto]

Min ena gör så, förvisso vid överslag, men ibland märks inte de överslagen särskilt tydligt.

Nu har det försvunnit, men jag har faktiskt markerat riktigt hårt mot henne att man gör inte så. Min hund har också haft svårt att förstå att man inte kan dunsa hårt rakt in i mig vid inkallning och hon har också svårt för gränser mot andra hundar (jag har fått sy två av mina andra pga raseriutbrott från denna).

Det är definitivt nån kromosom som blivit fel, en bror är liknande, men där har de inte fått någon fason på det. För min del funkar det, jag håller henne väldigt kort i vissa situationer och jobbar mycket med henne så att all form av överskottsenergi inte får lagras på (då blir hon ännu stingsligare). Hon litar på mig och aldrig gett sig på mig annars (inte ens när jag särat henne från de andra i slagsmål), det är bara de här huggen i låren som har kommit.

Hennes ”felbeteende” började vid 6 månaders ålder ungefär, då svarade hon upp mot min gamla hund och flög på henne. Numera går hon på min 7-åring också om hon får chansen, vilket hon inte får, men det är verkligen en Dr Jekyll och Mr Hyde i henne.
Intressant är att jag aldrig haft en hund som är så ”in your face” och gärna trycker sig mot mitt ansikte när vi sitter i soffan (det får hon inte heller göra längre) och överlag är väldigt fäst vid mig.

Låter otroligt likt min Aussie.

 

[lady_vip]

Jag fattar bara inte vad vi ska göra åt det.

Kan du lista vad som har testats?

Jag får lite varningssignal av att det inte går att sätta munkorg på hunden. Så märkvärdigt är det inte att sätta munkorg på en normalhanterad hund, de testar att få av den, upptäcker att det inte funkar och brukar sen acceptera den relativt fort (även om den kanske är störig). Varningssignalen för mig kan då vara följande:

• Hunden är inte särskilt mycket hanterad (jag tänker direkt, kan de klippa klorna på hunden?)
• Hunden brukar få panik, varför?
• Husse/matte inger inget förtroende för hunden, munkorgen blir därför problem.

Nu är jag ingen sån där alfatyp överhuvudtaget, men vissa saker diskuterar jag inte ens med mina hundar, av säkerhetsskäl eller hanteringsskäl. Typ kloklippning, att jag ska kunna undersöka varenda liten kroppsdel utan fight, att kunna sätta på munkorg/sele/täcke whatever utan bekymmer.

 

[Monstermom]

Kan vara ide att en utomstående gör den träningen, helt utan ägaren.

Kanske också se till att hunden verkligen får bränna sina batterier ordentligt, varje dag.

Sen är väl samojeder typiskt matmotiverade, så man kan jobba på att bygga ett nytt sätt att kommunicera? @Monstermom

Åh, jag som inte har tid... Men intressant problem! Jag har verkligen inte särskilt många samojeder i min krets, men jag har träffat ett par (bokstavligen, totalt antal 2 st) som haft något som kan tänkas vara ett liknande beteende. Med enorm reservation för att det är svårt att få en bild bara från en beskrivning i kort text och att det är lätt att tolka in en massa antaganden! Båda dessa hundar (båda tikar) bet i frustration, det var verkligen typ *ngh!* "fattar inte, världen är sönder!". Det kunde bli rejäla bett eller det kunde bli nafs i kläder, det verkade inte spela någon större roll för dem.

Jag hade nog provat att lära hunden att ett grepp om en fläta betyder att den får (göra?) något den gillar, och hängt den på vanliga promenadjackan. Om hunden slutar bita och börjar greppa flätan har man en förklaring där. Biter den och struntar i flätan hade jag misstänkt något allvarligare.

Att den inte biter när du @Blandrastik är med kan bero på något så enkelt som att du tillför något nytt... Min misstanke är dock att du utgör en hämmare, och att beteendet finns där även när du är närvarande men trycks undan - givetvis väldigt, väldigt lös gissning baserad på typ... noll.

(Med de båda jag har erfarenhet av så var det väldigt tydligt att det handlade om just frustration, så vi tränade dels impulskontroll och stresshantering, dels bättre kommunikation från människorna, och dels gav dem en större repertoar att välja från, och det löste sig liksom själv.)

 

[ajdidodii]

Jag hade också en spets (svensk lapphund) som attackerade till synes utan anledning. Han bet så hårt att jag, nästan 8 år senare, fortfarande har ärr på armen och låret.
Precis som @Voff s uppfödning så blev det komplikationer när han föddes. Han andades inte, så uppfödaren fick hjälpa igång honom vilket tog några minuter. Även han var snäll mellan utfallen, lite självständig och en del resursförsvar men lekfull och vettig med andra hundar.

Han veterinärundersöktes utan anmärkning en gång, men ett par månader senare hittades en hjärnhinneinflammation som vi försökte behandla. Vi fick dock ta beslutet att ta bort honom när han hade så ont att han låg i hallen och morrade så fort jag rörde mig i vardagsrummet. Han obducerades och det konstaterades att inflammationen gått in i hjärna och ryggmärg.

 

[Riru]

Den här hunden är framför allt väldigt mattig, när jag tog kopplet och gick iväg med henne bad hon genast matte om hjälp. Och hon tittar gärna på tv i mattes famn.

Den samojed vi hade i familjen som var otroligt snäll och älskade allt och alla, kunde ”nypas” ibland med de små framtänderna vid bus eller om hon ville få igång oss och hitta på något. Det var ingen big deal för oss, men tänkte att det kanske är något liknande beteende fast hunden hugger istället. Nypas är ju inte heller trevligt men ja.
Hunden verkar ju snäll men kanske vill något och tar i alldeles för mycket.

 

[sandra87_]

Har inga råd tyvärr men ville bara dela med mig av min erfarenhet av rasen.

Vi har en samojedtik på 7 år. Hon är hur snäll som helst. Hon har bott hos oss i 3 år snart med småbarn, katter och andra hundar.
Har aldrig sett minsta tendens till att visa en tand.
Svärföräldrarna har 6 just nu. (Tränas och tävlas i spann). Även där är hela gänget snälla.
En av tikarna är inte så förtjust i barn, men hon går bara undan om barnen kommer för nära.
Har inte sett en enda gång att någon av dem tagit till tänderna mot människor.
Visst kan dom gruffa mellan sig ibland, men dom aktar noga människorna.
De kommer från olika kennlar nästan allihop.

 

[Blandrastik]

Kan du lista vad som har testats?

Jag får lite varningssignal av att det inte går att sätta munkorg på hunden. Så märkvärdigt är det inte att sätta munkorg på en normalhanterad hund, de testar att få av den, upptäcker att det inte funkar och brukar sen acceptera den relativt fort (även om den kanske är störig). Varningssignalen för mig kan då vara följande:

• Hunden är inte särskilt mycket hanterad (jag tänker direkt, kan de klippa klorna på hunden?)
• Hunden brukar få panik, varför?
• Husse/matte inger inget förtroende för hunden, munkorgen blir därför problem.

Nu är jag ingen sån där alfatyp överhuvudtaget, men vissa saker diskuterar jag inte ens med mina hundar, av säkerhetsskäl eller hanteringsskäl. Typ kloklippning, att jag ska kunna undersöka varenda liten kroppsdel utan fight, att kunna sätta på munkorg/sele/täcke whatever utan bekymmer.

Det som har testats av ägarna: Säga nej, säga nej och ta tag i nackskinn. Ta tag i nackskinn och hålla kvar, slå med öppen handflata över nosen och lägga ner på rygg. Med tillhörande verbala uttryck som eskalerat, allt från att skrika aj, till att gorma på hunden.
Det jag har provat: Att gå 15-20 meter bakom hunden pratandes med föraren, jobbat mycket med spänningar på framförallt matte. Hunden trippar alltså bredvid föraren så länge jag går bakom, om jag låter ekipaget gå ifrån mig så har de i typ 10 fall av tio hunnit ca 100 meter, då klipper hunden till. Första gången detta hände så marscherade jag dit. Husse stod då och gnuggade sig på låret, matten hade bett hunden sitta, vilket den gjorde. Jag tog då kopplet och gick iväg. Och tänkte väl i mitt stilla sitt "bit då hundj*vel", hunden gjorde då ingenting.
Sen har jag gått bakom dem och jobbat med att hunden alltid ska gå framför dem och även jobbat med att lära in ett kommando för detta, så hunden aldrig ska komma upp vid sidan på föraren. Detta går hyfsat och är än så länge det mist dåliga jag kommit på. Men det löser egentligen inte mitt problem, det känns mer som en symptom-åtgärd.

Vid hantering är det helt konfliktfritt, kloklippning funkar tex utmärkt.

 

[Blandrastik]

Åh, jag som inte har tid... Men intressant problem! Jag har verkligen inte särskilt många samojeder i min krets, men jag har träffat ett par (bokstavligen, totalt antal 2 st) som haft något som kan tänkas vara ett liknande beteende. Med enorm reservation för att det är svårt att få en bild bara från en beskrivning i kort text och att det är lätt att tolka in en massa antaganden! Båda dessa hundar (båda tikar) bet i frustration, det var verkligen typ *ngh!* "fattar inte, världen är sönder!". Det kunde bli rejäla bett eller det kunde bli nafs i kläder, det verkade inte spela någon större roll för dem.

Jag hade nog provat att lära hunden att ett grepp om en fläta betyder att den får (göra?) något den gillar, och hängt den på vanliga promenadjackan. Om hunden slutar bita och börjar greppa flätan har man en förklaring där. Biter den och struntar i flätan hade jag misstänkt något allvarligare.

Att den inte biter när du @Blandrastik är med kan bero på något så enkelt som att du tillför något nytt... Min misstanke är dock att du utgör en hämmare, och att beteendet finns där även när du är närvarande men trycks undan - givetvis väldigt, väldigt lös gissning baserad på typ... noll.
(Med de båda jag har erfarenhet av så var det väldigt tydligt att det handlade om just frustration, så vi tränade dels impulskontroll och stresshantering, dels bättre kommunikation från människorna, och dels gav dem en större repertoar att välja från, och det löste sig liksom själv.)

Fläta, eller lång leksak var en av sakerna jag provade först, den släpper leksaken och biter i människan istället. Det är möjligt att hon håller en låg profil mot mig, men av erfarenhet så brukar den släppa efter ett tag, men nu har jag haft den ett par gånger och inget skiljer sig. Blir gråhårig....

 

[Ainon]

Vad gör hunden när man sätter på munkorg?
Har nog aldrig träffat en hund som går att hantera i övrigt som inte tolererar munkorg efter lite snabb tillvänjning. Tom de rabiata (av rädsla el aggressivitet) brukar fungera att ha på munkorg problemet är då att ägaren inte kan FÅ PÅ munkorgen. Jag är en ytterst flitig användare av munkorg i arbetet.

Dä (och andra) ska ju inte behöva bli biten av en så stor hund.
Tilläggeller hund öht utan hänsyn till storleken)

 

[Killaloe]

Men det löser egentligen inte mitt problem, det känns mer som en symptom-åtgärd.

Riskerar ni inte att flytta problemet om hunden klipper förbipasserande om den går framför? (Tänker om folk kommer för nära och hund inte kan hantera situationen).
Eller är det bara ägarna som hon klipper?

 

[Hyacinth]

Jag antar att det var första gången husse försökte med munkorg?
Kan du testa? Det är ju en fördel att vara van och snabb så är det inte obehagligt. Så länge man är rädd för att bli biten slappnar man knappast av tänker jag. Även om det bara hindrar bett så är det bättre än att bli biten. Det gör ont och skadar deras relation.

 

[Sel]

Jag antar att det var första gången husse försökte med munkorg?
Kan du testa? Det är ju en fördel att vara van och snabb så är det inte obehagligt. Så länge man är rädd för att bli biten slappnar man knappast av tänker jag. Även om det bara hindrar bett så är det bättre än att bli biten. Det gör ont och skadar deras relation.

Fast att som främling komma in och forcera en munkorg är ju inte heller särskilt positivt, och bygger verkligen inte förtroende inför nästa gång?
Varken min shiba med stor integritet eller min övertrevliga terrier skulle uppskatta att en främling klev in och monterade en främmande apparat på näsan.
Jag tänker att det kräver flera träningstillfällen i så fall.

 

[Hyacinth]

Fast att som främling komma in och forcera en munkorg är ju inte heller särskilt positivt, och bygger verkligen inte förtroende inför nästa gång?
Varken min shiba med stor integritet eller min övertrevliga terrier skulle uppskatta att en främling klev in och monterade en främmande apparat på näsan.
Jag tänker att det kräver flera träningstillfällen i så fall.

Kan vara så. Min gamla hund accepterade sånt lättare från främling (typ veterinär) än mig. Mig visade hon tydligt hur hon ogillade det, främlingar var mer som hennes inställning till barn ”låt gå, ty de vet inte bättre”. Hon bet inte, men var en fena på att smita iväg.

 

[Hyacinth]

Lite som kompisen som inte kunde borsta sin hund utan att den nafsade, men jag kunde borsta utan problem. Min partner är kloklippsansvarig för vuxna hunden, hon föredrar helt klart det framför mig. I övrigt är det jag som gäller.

 

[Sel]

Kan vara så. Min gamla hund accepterade sånt lättare från främling (typ veterinär) än mig. Mig visade hon tydligt hur hon ogillade det, främlingar var mer som hennes inställning till barn ”låt gå, ty de vet inte bättre”. Hon bet inte, men var en fena på att smita iväg.

Jag tycker att det kan vara helt okej en gång eller två i nödfall, men att det inte bygger en särskilt positiv upplevelse med munkorgen om man nu vill fortsätta med den.
När jag bröt armen fick jag 'leja bort' kloklippningen till en salong, och visst gick det rätt smärtfritt när en främmande människa vant hanterade terriern men det kändes absolut inte som att det var någonting att bygga vidare på. Tvärtom fick vi backa flera steg i vår träning efter det.
Jag tror mer på att ta tid på sig och verkligen vänja in munkorgen steg för steg i så fall. Tryggt och fint med husse och matte, som ju ska ta av och på i fortsättningen.

 

[Hyacinth]

Jag tycker att det kan vara helt okej en gång eller två i nödfall, men att det inte bygger en särskilt positiv upplevelse med munkorgen om man nu vill fortsätta med den.
När jag bröt armen fick jag 'leja bort' kloklippningen till en salong, och visst gick det rätt smärtfritt när en främmande människa vant hanterade terriern men det kändes absolut inte som att det var någonting att bygga vidare på. Tvärtom fick vi backa flera steg i vår träning efter det.
Jag tror mer på att ta tid på sig och verkligen vänja in munkorgen steg för steg i så fall. Tryggt och fint med husse och matte, som ju ska ta av och på i fortsättningen.

Jag är mer pang på, det ska erkännas jag reflekterar i vardagen sällan över vad mina hundar klarar. Jag bara gör. Det ju bra tills det inte går bra.