Samhall?

Jag hade ett nytt möte med fk och af igår. Det mötet var i alla fall bättre än det första. Vi kom fram till att jag inte ska börja arbetsträna just nu utan det ska göras en arbetsförmågeutredning först. Det dröjer några månader innan det kan bli av.

Men det föreslogs också jobb på samhall. Jag känner mig inte alls positivt inställd till detta. Kan de verkligen erbjuda ett stimulerande och meningsfullt arbete? Tvivlar på det. Och så kollade jag upp vad lönen ligger på för arbete inom samhall. Den är skitlåg. Inte ens 24000 i månaden. Mer än så är man inte värd där tydligen. Men å andra sidan så betalar inte parkjobbet någon bra lön heller. I somras tjänade jag 24500 per månad. Jag känner mig inte riktigt uppskattad med en så låg lön.

Men jag är inte i läget att jag kan välja jobb. Jag får ta vilket skit som helst. Och det är ju ett kul tillskott till ett redan kasst liv.

 

[Gnist]

Det är inte min uppgift att driva igång boendestödet utan det är boendestödet som ska driva igång mig.

Sant, men om de inte vet vad du vill komma igång med just den dagen (gissar att det inte är exakt samma "måsten" du vill göra varje gång den är där) så är det nog väldigt svårt att pusha/uppmuntra/styra upp någon till att komma igång med sysslorna som den vill få gjorda.

 

[Gnist]

Det är väll ioförsig det som boendestödet är där för att göra. Alltså att hjälpa till med projektledningen eftersom det är de kognitiva funktionerna man oftast har problem med när man har en npf. Om man då ska projektledare boendestödet är det ju inte direkt någon hjälp.

Hur kan man projektleda utan projekt? De är ju knappast där för att få vad de själva tycker ska göras gjort.

 

[monster1]

Givetvis är det ingen som Vill leva på sjukersättning, det vill inte staten att vi gör heller och därför finns det hjälp att få genom olika steg så att man förhoppningsvis kan komma ut på arbetsmarknaden igen. I olika kapacitet. Sjukersättningen möts dessutom ofta upp med andra typer av bidrag som hjälp med bostad till exempel.
Varför det skulle vara omöjligt för TS att någon gång komma tillbaka till arbetsmarknaden och annat förstår jag inte. Det var delvis det jag reagerade på. Att situationen på något vis vore statisk.

Sedan är det är nog få arbetsföra som Väljer att leva på existensminimum i lön heller, men fortfarande finns det omständigheter som gör att vissa människor landar där.

Om du har så låg lön att du bara får ut existensminimum så har du en väldigt tveksam arbetsgivare. Nu har vi ju tyvärr inga minimilöner i sverige men lägsta kollektivavtalade lön för heltid är 22 900 kr i månaden vilket ger 18450 kr efter skatt. Existensminimum är 12 717 kr för en ensamstående.

Hur som helst så kan jag inte diskutera TS arbeta och sjukdomshistoria utan att det blir konstigt och integritetskränkande.
Men ett långvarigt sjukdomstillstånd som grundar sig i en funktionsnedsättning med ett flertal försök till rehabillitering utan hållbart resultat över ett flertal år. Visst kan man leva på hoppet men är det hållbart? Är det inte bättre att inrätta sig efter den verklighet som faktiskt är och den erfarenhet man har av hur man fungerar i arbetslivet.

 

[monster1]

Hur kan man projektleda utan projekt? De är ju knappast där för att få vad de själva tycker ska göras gjort.

Det ska ju redan ha bestämts i den gemensamma plan man tagit fram tillsammans med en samordnare.

 

[supercalifragilistic]

@Wille Skit i vad alla här svarar dig, frågar dig om, försöker berätta för dig. Jag förstår verkligen varför du blir deppig och sur av alla onlinesamariter, så snälla ignorera alla på det här nätforumet och lägg så mycket energi du kan åt att kräva psykoterapi av vården.
Det är så uppenbart att det är din psykiska ohälsa som är det främsta och största problemet. Inget praktiskt i ditt liv kommer någonsin gå att lösa tills du tar hjälp av en (enligt dina mått mätt) duktig psykolog som du litar på och får ut något av att prata med.

Anledningen till att du får en massa konkreta men meningslösa råd är att din depressiva synvinkel är smärtsamt tydlig. Återigen, bara skit i alla inlägg här och gå i terapi.

 

[Praefatio]

Anledningen till att du får en massa konkreta men meningslösa råd är att din depressiva synvinkel är smärtsamt tydlig. Återigen, bara skit i alla inlägg här och gå i terapi.

Jamen, vad bra att du kommer in och ger ett råd som ingen någonsin har gett TS under alla de år hon sökt stöd här på forumet! Tänk att INGEN har fattat att TS är superdeprimerad och tipsat henne om att gå i terapi istället för att skriva här.

 

[gulakatten]

Återigen, bara skit i alla inlägg här och gå i terapi.

Ditt också då eller .

@Wille Det framgick inte att det var ditt eget boendestöd du syftade på när du skrev att du inte vill ha kollegor som är långsamma eller vad det var. Jag menar att det är olika saker. Dina kollegor behöver du inte bekymra dig om, ditt boendestöd har du mer än rätt att ställa krav på.

 

[Sonic76]

De personer jag tänker på har inte anpassad anställning, eller möjligen en av dem som satt och fikade i flera timmar på arbetstid.

Jag presterar på jobb och är effektiv. Men orkar inte hålla igång i åtta timmar.

Kan ju vara så att den personen hade en anpassning för att göra just det. Att det var det sociala som var viktigt där.
Man kan inte döma andra efter hur man själv är och har det.
Man vet inte alls vad som rör sig hos andra.

 

[monster1]

Ditt också då eller .

@Wille Det framgick inte att det var ditt eget boendestöd du syftade på när du skrev att du inte vill ha kollegor som är långsamma eller vad det var. Jag menar att det är olika saker. Dina kollegor behöver du inte bekymra dig om, ditt boendestöd har du mer än rätt att ställa krav på.

Jag tänker att det mer kan handla om att det är svårt att inte se när något blir fel och inte kunna göra något åt det att det byggs upp en frustration att jobba med någon som är oerhört långsam, gör tokigheter etc. Man kan ju ha mer eller mindre tålamod med sådant, min gissning är att TS tålamod med dylikt jobbtrassel är mycket lågt.

 

[gulakatten]

Jag tänker att det mer kan handla om att det är svårt att inte se när något blir fel och inte kunna göra något åt det att det byggs upp en frustration att jobba med någon som är oerhört långsam, gör tokigheter etc. Man kan ju ha mer eller mindre tålamod med sådant, min gissning är att TS tålamod med dylikt jobbtrassel är mycket lågt.

Jag förstår det. Det var därför jag initialt skrev att det är något man kan jobba på. Det i sig behöver inte vara ett hinder för att tacka ja till ett jobb. Allt jag säger är att TS inte ska ta ut nåt i förskott utan sitta lugnt i båten, se vad utfallet blir och sedan ta det därifrån. Att måla upp mardrömsscenarion (själsdödande jobb med lön som inte går att leva på med slöa kollegor) och oroa sig över dem ger ingen energi och även om det är naturligt att TS som inte mår bra tänker i de banorna så tror jag inte att hen är hjälpt av att användare här hejar på i att det kommer bli precis så hemskt.

 

[monster1]

Jag förstår det. Det var därför jag initialt skrev att det är något man kan jobba på. Det i sig behöver inte vara ett hinder för att tacka ja till ett jobb. Allt jag säger är att TS inte ska ta ut nåt i förskott utan sitta lugnt i båten, se vad utfallet blir och sedan ta det därifrån. Att måla upp mardrömsscenarion (själsdödande jobb med lön som inte går att leva på med slöa kollegor) och oroa sig över dem ger ingen energi och även om det är naturligt att TS som inte mår bra tänker i de banorna så tror jag inte att hen är hjälpt av att användare här hejar på i att det kommer bli precis så hemskt.

Vem har skrivit att det kommer att bli hemskt eller ens antytt det?

 

[gulakatten]

Vem har skrivit att det kommer att bli hemskt eller ens antytt det?

TS. Jag förklarar varför jag försöka motvikta lite. Dvs inte spä på oron.

Jag har inte sagt att folk i tråden spätt på det, jag säger bara att jag inte tror att det är hjälpsamt. Det är allt .

 

[Wille]

Sant, men om de inte vet vad du vill komma igång med just den dagen (gissar att det inte är exakt samma "måsten" du vill göra varje gång den är där) så är det nog väldigt svårt att pusha/uppmuntra/styra upp någon till att komma igång med sysslorna som den vill få gjorda.

Det finns en genomförandeplan och det är upp till boendestöd att följa den. De kan inte bara sätta sig och vänta på att jag ska ta initiativ. De måste faktiskt ha mål i munnen och tillsammans med mig komma fram till vad som ska göras just idag. Om jag svarar vagt eller inte vet så får boendestöd inte bara släppa det där. De som kan sitt jobb klarar detta.

Jag har för övrigt haft boendestöd som kommit in genom dörren och sen blivit stående där tysta och jag har undrat hur jag ska hjälpa det boendestödet. Inte riktigt så det är tänkt.

@Wille Skit i vad alla här svarar dig, frågar dig om, försöker berätta för dig. Jag förstår verkligen varför du blir deppig och sur av alla onlinesamariter, så snälla ignorera alla på det här nätforumet och lägg så mycket energi du kan åt att kräva psykoterapi av vården.
Det är så uppenbart att det är din psykiska ohälsa som är det främsta och största problemet. Inget praktiskt i ditt liv kommer någonsin gå att lösa tills du tar hjälp av en (enligt dina mått mätt) duktig psykolog som du litar på och får ut något av att prata med.

Anledningen till att du får en massa konkreta men meningslösa råd är att din depressiva synvinkel är smärtsamt tydlig. Återigen, bara skit i alla inlägg här och gå i terapi.

Och sen var det ju den där detaljen om hur man får bra terapi. Det är inte bara att be om det.

 

[monster1]

TS. Jag förklarar varför jag försöka motvikta lite. Dvs inte spä på oron.

Jag har inte sagt att folk i tråden spätt på det, jag säger bara att jag inte tror att det är hjälpsamt. Det är allt .

Jag förstår det. Det var därför jag initialt skrev att det är något man kan jobba på. Det i sig behöver inte vara ett hinder för att tacka ja till ett jobb. Allt jag säger är att TS inte ska ta ut nåt i förskott utan sitta lugnt i båten, se vad utfallet blir och sedan ta det därifrån. Att måla upp mardrömsscenarion (själsdödande jobb med lön som inte går att leva på med slöa kollegor) och oroa sig över dem ger ingen energi och även om det är naturligt att TS som inte mår bra tänker i de banorna så tror jag inte att hen är hjälpt av att användare här hejar på i att det kommer bli precis så hemskt.

 

[gulakatten]

@monster1 Du behöver inte citera mig, jag minns vad jag skrivit. Läs innantill - jag har inte sagt att nån gör så - bara att jag inte tror att det är till hjälp. Som förklaring till varför jag inte bara håller med TS utan försöker motvikta lite utan att vara för peppig.

Jag kommer inte dra det här ett till varv. Antingen litar du på att jag menade vad jag säger att jag menade eller så kan du låta bli. Men jag är klar med ditt sidospår .

 

[hundtant]

Jag tänker att det mer kan handla om att det är svårt att inte se när något blir fel och inte kunna göra något åt det att det byggs upp en frustration att jobba med någon som är oerhört långsam, gör tokigheter etc. Man kan ju ha mer eller mindre tålamod med sådant, min gissning är att TS tålamod med dylikt jobbtrassel är mycket lågt.

Man har ju ett eget ansvar också, för hur man reagerar och agerar. Det finns inte en arbetsplats där man inte stör sig på någon, skulle jag säga, men i arbetslivet får man ju bara hantera det. Och utrymmet för att hänga upp sig på en sådan detalj tycker jag minskar i samma takt som avståndet till arbetsmarknaden ökar. Först får man försöka få ett jobb, SEN kan man oroa sig för andras arbetstakt.

 

[Sel]

Om du har så låg lön att du bara får ut existensminimum så har du en väldigt tveksam arbetsgivare. Nu har vi ju tyvärr inga minimilöner i sverige men lägsta kollektivavtalade lön för heltid är 22 900 kr i månaden vilket ger 18450 kr efter skatt. Existensminimum är 12 717 kr för en ensamstående.

Hur som helst så kan jag inte diskutera TS arbeta och sjukdomshistoria utan att det blir konstigt och integritetskränkande.
Men ett långvarigt sjukdomstillstånd som grundar sig i en funktionsnedsättning med ett flertal försök till rehabillitering utan hållbart resultat över ett flertal år. Visst kan man leva på hoppet men är det hållbart? Är det inte bättre att inrätta sig efter den verklighet som faktiskt är och den erfarenhet man har av hur man fungerar i arbetslivet.

Det finns människor som av olika anledningar inte kan arbeta heltid också. Jag menar mest att situationen inte behöver vara så "att bara" för människor som inte har olika varianter av sjukdomar, funktionsnedsättningar eller liknande heller. Det finns ofta en anledning till att de blir kvar i lågavlönade yrken - ibland saker som är hyfsat lätta att förändra och ibland inte.

Nej det förstår jag och håller med om - sedan tycker jag i stort att man kan göra både och. Man behöver inte "leva på hoppet" men behöver inte heller sluta hoppas och kämpa om det finns hjälp att få som man inte provat på.

 

[Karro-Lina]

Den mindre flaskan har antagligen fel storlek på kork. Och då kan jag inte hälla upp rätt mängd munskölj.

När du är i en period där du bara ser bekymmer som du snudd på skapar (ovan är ett bra exempel) för att du skall kunna avfärda lösningar så kanske det inte är läge att försöka göra planer för en fungerande framtid.

Det var inte så hemskt längesedan du startade en tråd som, om jag inte minns fel hette ”En fantastisk vecka” där du radade upp saker du fått gjort och var positiv.

Kanske välja tillfälle lite att göra stora analyser av framtida yrke etc.

 

[Wille]

Jag känner mig så jävla liten och hjälplös. Ångesten härjar med mig igen. Jag har tagit en lergigan men litar inte på medicinen. Känner mig så jävla ensam och utsatt.

Och det blir aldrig bättre.

 

[monster1]

Det finns människor som av olika anledningar inte kan arbeta heltid också. Jag menar mest att situationen inte behöver vara så "att bara" för människor som inte har olika varianter av sjukdomar, funktionsnedsättningar eller liknande heller. Det finns ofta en anledning till att de blir kvar i lågavlönade yrken - ibland saker som är hyfsat lätta att förändra och ibland inte.

Nej det förstår jag och håller med om - sedan tycker jag i stort att man kan göra både och. Man behöver inte "leva på hoppet" men behöver inte heller sluta hoppas och kämpa om det finns hjälp att få som man inte provat på.

Nej och nu pratar jag utifrån mig själv. Men det kan bli rätt tröttsamt med alla som vill att man ska testa en det ena en det andra och "ligga på sjukvården mer" göra ditten eller göra datten, söka det ena och söka det andra. Det blir en stress i sig, förutom att man själv kan ha svårt att acceptera att man inte fungerar som önskvärt, verkar omvärlden ha ännu svårare att acceptera att vården inte kan läka allt. Som att man som "sjuk" inte gjort tillräckligt, inte sökt tillräckligt mycket vård etc, etc. Dessutom om man hela tiden tror att man ska kunna mer eller hoppas på att kunna mer än vad man kan, så överanstränger man sig hela tiden. Man anpassar inte sitt liv långsiktigt för man hoppas hela tiden på att det ska bli "bättre". Alla mål hamnar långt fram istället för nu. Det gör att man lever på gränsen hela tiden med ekonomi och allting och skjuter på saker till sedan, sen när man mår bättre då ska man göra x, y, z. Hopp är faktiskt skit! Sörj det som inte blev, gå vidare. Nu är livet så här som det är, anpassa dig, det kommer bli bra det också.