Samhall?

Jag hade ett nytt möte med fk och af igår. Det mötet var i alla fall bättre än det första. Vi kom fram till att jag inte ska börja arbetsträna just nu utan det ska göras en arbetsförmågeutredning först. Det dröjer några månader innan det kan bli av.

Men det föreslogs också jobb på samhall. Jag känner mig inte alls positivt inställd till detta. Kan de verkligen erbjuda ett stimulerande och meningsfullt arbete? Tvivlar på det. Och så kollade jag upp vad lönen ligger på för arbete inom samhall. Den är skitlåg. Inte ens 24000 i månaden. Mer än så är man inte värd där tydligen. Men å andra sidan så betalar inte parkjobbet någon bra lön heller. I somras tjänade jag 24500 per månad. Jag känner mig inte riktigt uppskattad med en så låg lön.

Men jag är inte i läget att jag kan välja jobb. Jag får ta vilket skit som helst. Och det är ju ett kul tillskott till ett redan kasst liv.

 

[Wille]

För vilka? Du är ju knappast till någon belastning för någon.

Hela samhället. Jag kostar bara en massa pengar och är till besvär. Inget blir bättre av att jag finns. Jag får inte ens min skogsträdgård klar.

Jag har ångest idag för att jag inte orkat göra något. Litar inte på lergigan.

 

[monster1]

Hela mitt liv är misslyckat. Jag har inte lyckats klara av något alls. Idag har jag inte ens orkat borsta tänderna. Jag är liksom bara en härva med problem. Vore enklast för alla om jag inte fanns.

Du är inte till en belastning för någon. Sen kan det vara så att om du har en sådan där superhög arbetsmoral som du verkar ha, så får du helt säkert gjort mycket mer än en hel del andra även om du jobbar kortare dagar. Ur ett samhälls- och hållbarhets perspektiv är det en stor förlust om du med den kunskap och kompetens du har försvinner. Om vi nu ska titta på det.

Ur ett humanistiskt medmänskligt perspektiv vore det också en stor förlust.

Jag personligen gillar att följa dina katter, din odling, dina projekt och din fina stuga. Jag är ledsen att det är så tungt för det just nu men jag tror att det kommer att bli bättre. Som du själv beskriver det finns det ju möjligheter inom tex administration du får helt enkelt knapra dig fram som man gör. Först arbetsträning på låg procent, sen arbete på låg procent, sen upptrappning från det till en nivå som fungerar för dig. Kanske hinner en heltid omvandlas till 6h timmar innan du är där och vips har allt löst sig. .

Håll i, håll ut!

 

[monster1]

Hela samhället. Jag kostar bara en massa pengar och är till besvär. Inget blir bättre av att jag finns. Jag får inte ens min skogsträdgård klar.

Jag har ångest idag för att jag inte orkat göra något. Litar inte på lergigan.

Och du gör en insats för den biologiska mångfalden med ditt arbete i trädgården och att du sprider kunskap om det inte minst här på forumet. Mycket viktig insats! Jag tror det smittar av sig mer än du tror.

 

[Dentaku]

Nej, de kan inte göra något. Vad skulle det i så fall vara?

Till att börja med kan de se över din medicinering. Alla antidepp fungerar t ex inte lika på alla personer, och vissa behöver annan/kompletterande medicin. Utöver det finns andra behandlingar, men det är onödigt att jag sitter här och rabblar när du kan vända dig till proffs.

Innan du söker hjälp för hur du mår vet du faktiskt inte om de kan göra något eller inte.

 

[Wille]

Till att börja med kan de se över din medicinering. Alla antidepp fungerar t ex inte lika på alla personer, och vissa behöver annan/kompletterande medicin. Utöver det finns andra behandlingar, men det är onödigt att jag sitter här och rabblar när du kan vända dig till proffs.

Innan du söker hjälp för hur du mår vet du faktiskt inte om de kan göra något eller inte.

Det finns ingen annan medicin jag kan tänka mig att ta. Risken för farliga eller ovälkomna biverkningar är för hög. Viktuppgång är ju en sån där biverkning man knappt kommer ifrån med andra mediciner och jag har redan stora problem med fetma. Kommer ju inte kunna röra mig alls om jag går upp ännu mer i vikt.

Jag har ju nu fått byta från alimemazin till lergigan och det ger sjukt mycket ångest.

 

[Dentaku]

Det finns ingen annan medicin jag kan tänka mig att ta. Risken för farliga eller ovälkomna biverkningar är för hög.

Jag har ju nu fått byta från alimemazin till lergigan och det ger sjukt mycket ångest.

Det finns som sagt andra behandlingar.

Du har allt att vinna och inget att förlora på att söka hjälp om det är så illa att du saknar livslust och din tillvaro känns så hopplös.

 

[MJLee]

Men har skitjobben TS har sökt bättre lön, arbetsuppgifter och lön än Samhall, även om de accepterar deltid och anpassningar. Låter inte så realistiskt.

 

[Wille]

Det finns som sagt andra behandlingar.

Du har allt att vinna och inget att förlora på att söka hjälp om det är så illa att du saknar livslust och din tillvaro känns så hopplös.

Det enda som kan hända är att man blir inlagd några dagar och sen händer inget mer. Har ju liksom gjort den erfarenheten ett antal gånger. Och så får jag problemet att skaffa kattvakt och problemet att försöka komma på någon ersättning till kattvakten. Men inget blir bättre. Jag är heller inte så dålig att jag behöver inläggning nu.

Det jag har att förlora är att jag behöver ersätta kattvakt utan att något resultat uppnås.

 

[Grazing]

Det enda som kan hända är att man blir inlagd några dagar och sen händer inget mer. Har ju liksom gjort den erfarenheten ett antal gånger. Och så får jag problemet att skaffa kattvakt och problemet att försöka komma på någon ersättning till kattvakten. Men inget blir bättre. Jag är heller inte så dålig att jag behöver inläggning nu.

Det jag har att förlora är att jag behöver ersätta kattvakt utan att något resultat uppnås.

Du behöver ju inte söka hjälpen i slutenvården..hjälpen och behandling får man i öppenvården.

 

[Wille]

Du behöver ju inte söka hjälpen i slutenvården..hjälpen och behandling får man i öppenvården.

Nä. Men öppenvården gör ju inget de heller. Oavsett vart man vänder sig så händer inget.

 

[parellikusken]

Du behöver ju inte söka hjälpen i slutenvården..hjälpen och behandling får man i öppenvården.

Precis, slutenvården går mest ut på att få patienter att överleva och bli lite stabilare typ. Sedan i öppenvården får man bättre behandling.

 

[parellikusken]

Nä. Men öppenvården gör ju inget de heller. Oavsett vart man vänder sig så händer inget.

Du har väl fått en massa terapi och hjälp från öppenvården redan?
Så hjälp finns ju att få.

 

[cili]

Jag tänker också att om det visar sig att jag har nedsatt arbetsförmåga så kommer jag ju att känna mig värdelös p.g.a. det också. Vill känna mig kapabel och kompetent.

Arbetsförmågeutredningen säger ju dock inget annat än nuläget, egentligen.
Haft själv gjort en sådan, bedömdes ha 0 arbetsförmåga mot hela arbetsmarknaden och det sades att jag inte skulle kunna jobba igen ens på 25%. Ungefär två år senare var jag uppe på heltid igen, p.g.a. mycket jävlar anamma, livsstilsförändringar och massa rehab av både kropp och knopp (hade både en rejäl utbrändhet och fysisk skada i botten). För mig blev det mer bränsle att någon sa "du kommer inte kunna...", för det ska ingen annan bestämma över . Sen fattar jag att du och jag inte är likadana, ville bara säga att man inte behöver känna sig värdelös för att man _just nu_ har en nedsatt arbetsförmåga, den kan gå att påverka på sikt. Där och då behövde jag vara fortsatt hemma på 100%, för att få kraft att komma ur det. Då var jag inte kapabel eller kompetent, nu är jag det igen.

 

[Wille]

Du har väl fått en massa terapi och hjälp från öppenvården redan?
Så hjälp finns ju att få.

Jag gick hos en psykolog i flera år men jag har ingen aning om vad vi gjorde eller vilken terapi jag gick i. Vi pratade liksom bara och jag förstod inte poängen. Det ledde heller inte till någon förbättring på något plan. Sen gick jag i LOV-terapi och jobbade med min fobi. Resultatet uteblev.

Nu har jag ingen psykologkontakt alls. Och jag har inte särskilt stor tilltro till psykiatrin heller.

 

[Eurydome]

Nej, det har jag inte påstått heller. Men det är ju fortfarande så att man får ta det man får så länge. Jag har ju inte råd att vara arbetslös liksom.

Hos en del arbetsgivare får man lön underutbildningen. Tullverket exempelvis. Och det verkar vara ett riktigt roligt jobb!

 

[Wille]

Arbetsförmågeutredningen säger ju dock inget annat än nuläget, egentligen.
Haft själv gjort en sådan, bedömdes ha 0 arbetsförmåga mot hela arbetsmarknaden och det sades att jag inte skulle kunna jobba igen ens på 25%. Ungefär två år senare var jag uppe på heltid igen, p.g.a. mycket jävlar anamma, livsstilsförändringar och massa rehab av både kropp och knopp (hade både en rejäl utbrändhet och fysisk skada i botten). För mig blev det mer bränsle att någon sa "du kommer inte kunna...", för det ska ingen annan bestämma över . Sen fattar jag att du och jag inte är likadana, ville bara säga att man inte behöver känna sig värdelös för att man _just nu_ har en nedsatt arbetsförmåga, den kan gå att påverka på sikt. Där och då behövde jag vara fortsatt hemma på 100%, för att få kraft att komma ur det. Då var jag inte kapabel eller kompetent, nu är jag det igen.

Jag hade den attityden när jag var yngre. Nu orkar jag inte kämpa längre. För inget blir ändå bättre på sikt.

Jag vill bara ha pengar så jag klarar mig och energi nog att orka ha ett meningsfullt liv. Utveckla min skogsträdgård. Fortsätta ha bin. Ta emot airbnb-gäster.

 

[Sel]

För en person som har en stadigvarande nedsättning och år av kämpande med sjukskrivningar, arbetslöshet och vård så är det inte så länge det handlar om. Inget kommer liksom att lösa sig. Det här är nivån vi är på nu och det är så här det kommer att vara. Det är inte ett tag och det är inte inte så länge, det gör hela skillnaden.

Fast @Willes problematik behöver ju inte alls vara ett statiskt faktum och "för alltid". Det är många saker som fungerat finfint förut som av olika anledningar inte fungerar just nu, det betyder inte att det aldrig kommer att fungera igen - och exempelvis samhall kan vara en del av vägen tillbaka.

Jag tror vi är många som sitter fast i olika typer av situationer av många olika anledningar. Särskilt vi som är lågavlönade. Ibland får man nöja sig en stund och ibland helt enkelt nöja sig, punkt... det beror ju lite på.

 

[monster1]

Fast @Willes problematik behöver ju inte alls vara ett statiskt faktum och "för alltid". Det är många saker som fungerat finfint förut som av olika anledningar inte fungerar just nu, det betyder inte att det aldrig kommer att fungera igen - och exempelvis samhall kan vara en del av vägen tillbaka.

Jag tror vi är många som sitter fast i olika typer av situationer av många olika anledningar. Särskilt vi som är lågavlönade. Ibland får man nöja sig en stund och ibland helt enkelt nöja sig, punkt... det beror ju lite på.

Jag kan inte svara dig på något bra sätt utan att det trampar på TS integritet eller utan att styra i väg tråden åt ett hål som jag inte tycker den ska ta. Det finns säkert tillfällen då man är eller upplever sig vara så styrd och låst av förutsättningar i sitt liv att man inte har några valmöjligheter. Men det är svårt att toppa styrning av myndigheter och lagstiftning i mina ögon. Du kanske har andra bra exempel?

 

[Sel]

De jag sett som jobbar på Samhall har verkligen inte haft något slavtempo utan tvärtom rätt sega

Det där är en trist inställning och attityd tycker jag.

 

[monster1]

Det där är en trist inställning och attityd tycker jag.

Men det är ju också poängen med samhall att de i stor utsträckning ska erbjuda jobb till personer som inte fungerar i arbetslivet av olika anledningar. Anledningen är ju inte sällan för att man inte är lika produktiv, dvs det går långsammare. Det är ju inga konstigheter, det är ju så det ska vara.