Fantasipyjamas
Trådstartare
Varning, wall of text.
Det är inte ofta jag frågar buke om råd om allvarligare saker, men jag vet varken ut eller in just nu. Har inte heller lust till att diskutera det här med mina vänner just nu...
Bakgrund: Jag och min sambo, 20-25 år gamla, har varit tillsammans i snart 6 år, varav dom första 3 åren var distansförhållande med ~15 mil emellan. Jag bor nu på hans ort, där han har föräldrar, vänner och bra jobb. Vi har alltid varit varandras bästa vänner och känner väl båda två att vi lockar fram det bästa ur varandra.
Efter 3 år på hans ort har jag börjat att längta hem. Eller, jag har nog alltid längtat hem till min ort, men på senare tid har längtan varit starkare. Jag kommer från en av Sveriges största städer och där vi bor nu är en ganska liten stad med cirka 6000-10000 invånare. Jag saknar att vara nära min familj, kunna spontanfika med mina vänner och bli lite mindre beroende av min sambo.
Jag har inte hittat mig några vänner på dom här tre åren. Inte en enda. Jag umgås med folk i stallet ett par gånger i veckan, men inte mer än så och vi har inte heller den relationen att vi ses på stan eller bjuder hem varandra. Det skiljer dessutom mycket i ålder mellan mig och dom i stallet. Jag skulle vilja ha en vän i min ålder som vill umgås som folk i min ålder vill, eller vad jag ska säga. Utöver stallet har jag ett jobb, men där slutar liksom mina enskilda aktiviteter, vilket gör mig till väldigt beroende av min sambo.
Flytta hem då? Ja, men min sambo vill inte följa med. Saken är den att min sambo är väldigt rädd för allt nytt och "vet vad han har men inte vad han får". Därför är det en väldigt stor förändring för honom, kort sagt. Nu har han sagt att han vill inte, punkt. Jag har alltid trott att han bara behövde fundera på flytten, vänja sig vid tanken. Han är rädd helt enkelt, rädd för att det kommer bli dåligt på ett eller annat sätt.
Han är ju medveten om att jag gjorde samma grej för honom, jag flyttade ifrån allt för att få vara med honom och det var inte helt enkelt. Men huvudsaken för mig var att få vara med honom liksom och tyckte väl att vi löser allt tillsammans. Jag flyttade upp, fixade körkort, bil, jobb, häst att låna och liksom fixade mig en tillvaro. Det gick bra.
Det gör ont i mig att han inte vill, att han inte ens kan prova för min skull. Jag har ju fattat att om han "vägrar" så finns det två alternativ, antingen stannar jag där jag är, där det inte finns någon större framtid inom mitt yrke, inga vänner och minimalt eget liv. Eller så flyttar jag hem, utan sambo.
Det känns som att jag ligger i underläge på något sätt, han har mig runt lillfingret för att han vet att jag inte vill lämna honom = jag stannar där jag egentligen inte trivs. Hur ska jag tänka? Kan jag övertyga min sambo? Att flytta till en annan ny ort är inget alternativ, det är antingen här eller min hemstad som gäller. Bara känslan av att veta att om jag skulle ställa ett ultimatum, flytta eller jag gör slut, så hade han nog låtit mig flytta...
Tåls att tillägga att det här är mannen jag kan se som pappa till mina barn i framtiden, vill ha honom på andra sidan frukostbordet resten av mitt liv. Jag vill ju vara med honom. Men jag vill vara sann mot mig själv också.
Fråga gärna om det var något jag var oklar med...
Det är inte ofta jag frågar buke om råd om allvarligare saker, men jag vet varken ut eller in just nu. Har inte heller lust till att diskutera det här med mina vänner just nu...
Bakgrund: Jag och min sambo, 20-25 år gamla, har varit tillsammans i snart 6 år, varav dom första 3 åren var distansförhållande med ~15 mil emellan. Jag bor nu på hans ort, där han har föräldrar, vänner och bra jobb. Vi har alltid varit varandras bästa vänner och känner väl båda två att vi lockar fram det bästa ur varandra.
Efter 3 år på hans ort har jag börjat att längta hem. Eller, jag har nog alltid längtat hem till min ort, men på senare tid har längtan varit starkare. Jag kommer från en av Sveriges största städer och där vi bor nu är en ganska liten stad med cirka 6000-10000 invånare. Jag saknar att vara nära min familj, kunna spontanfika med mina vänner och bli lite mindre beroende av min sambo.
Jag har inte hittat mig några vänner på dom här tre åren. Inte en enda. Jag umgås med folk i stallet ett par gånger i veckan, men inte mer än så och vi har inte heller den relationen att vi ses på stan eller bjuder hem varandra. Det skiljer dessutom mycket i ålder mellan mig och dom i stallet. Jag skulle vilja ha en vän i min ålder som vill umgås som folk i min ålder vill, eller vad jag ska säga. Utöver stallet har jag ett jobb, men där slutar liksom mina enskilda aktiviteter, vilket gör mig till väldigt beroende av min sambo.
Flytta hem då? Ja, men min sambo vill inte följa med. Saken är den att min sambo är väldigt rädd för allt nytt och "vet vad han har men inte vad han får". Därför är det en väldigt stor förändring för honom, kort sagt. Nu har han sagt att han vill inte, punkt. Jag har alltid trott att han bara behövde fundera på flytten, vänja sig vid tanken. Han är rädd helt enkelt, rädd för att det kommer bli dåligt på ett eller annat sätt.
Han är ju medveten om att jag gjorde samma grej för honom, jag flyttade ifrån allt för att få vara med honom och det var inte helt enkelt. Men huvudsaken för mig var att få vara med honom liksom och tyckte väl att vi löser allt tillsammans. Jag flyttade upp, fixade körkort, bil, jobb, häst att låna och liksom fixade mig en tillvaro. Det gick bra.
Det gör ont i mig att han inte vill, att han inte ens kan prova för min skull. Jag har ju fattat att om han "vägrar" så finns det två alternativ, antingen stannar jag där jag är, där det inte finns någon större framtid inom mitt yrke, inga vänner och minimalt eget liv. Eller så flyttar jag hem, utan sambo.
Det känns som att jag ligger i underläge på något sätt, han har mig runt lillfingret för att han vet att jag inte vill lämna honom = jag stannar där jag egentligen inte trivs. Hur ska jag tänka? Kan jag övertyga min sambo? Att flytta till en annan ny ort är inget alternativ, det är antingen här eller min hemstad som gäller. Bara känslan av att veta att om jag skulle ställa ett ultimatum, flytta eller jag gör slut, så hade han nog låtit mig flytta...
Tåls att tillägga att det här är mannen jag kan se som pappa till mina barn i framtiden, vill ha honom på andra sidan frukostbordet resten av mitt liv. Jag vill ju vara med honom. Men jag vill vara sann mot mig själv också.
Fråga gärna om det var något jag var oklar med...