Saknar min häst men inte hästlivet

[Qelina]

Hej hej,

Jag har alltid hållit på med hästar, varit med i stallet sen jag var 2 år och har haft flera foderhästar innan jag köpte en egen häst i gymnasiet. Jag jobbade hårt och köpte henne för egna pengar och har stått för allt det ekonomiska på egen hand (fick lite hjälp innan jag fyllde 18 men det var inga stora summor).

Nu är det 8 år sedan jag jag lärde känna henne. I somras var jag tvungen att låna ut henne på foder, både för att jag inte har råd,tid eller ork för att fixa allt som hästlivet innebär. Alla dessa uppoffringar man har varit tvungen att göra, allt annat som har prioriterats bort, hur kämpigt det har varit att som ung ha hela ansvaret för den ekonomiska biten, hinna med skolarbetet, pendla, ta sig till och från stallet. Långa dagar och hårt jobb, att aldrig kunna vara ledig. Veterinärkostnader och skador.

Problemet är att jag saknar henne jätte mkt, jag saknar min fina, fina häst. Jag känner ingen längtan efter andra hästar och jag vill inte leva hästlivet igen med allt det innebär. Men jag saknar ju min vän, jag vill finnas där för henne, jag vill rida henne, borsta henne och klappa på henne. Jag vill kunna titta på henne och känna stolthet över att hon är bara min, jag vill se henne lysa upp när hon hör min röst eller ser mig. Jag hälsar såklart på henne ibland nu när hon är utlånad och har mkt kontakt med fodervärden.

Men ändå känns det som att jag nog inte kommer orka att ta tillbaka henne eller köpa någon annan häst på väldigt väldigt länge. Jag förstår inte hur det går ihop sig. Har jag tappat intresset för hästar? Kommer jag aldrig mer leva hästlivet och tillhöra den världen? Jag tror ju att en del av det hela är att jag inte alls mår bra, för jag vet ju att jag egentligen älskar livet med häst, och jag saknar ju hästvärlden ibland även om jag ofta tänker på hur skönt det är att inte ha häst just nu.

Finns det någon som känner igen sig? Att man saknar en speciell häst men ändå inte klarar av att leva hästlivet? Är det här normalt? Kommer jag komma tillbaka till det som varit en så stor del i mitt liv?

 

[Ariadne]

Sv: Saknar min häst men inte hästlivet

Känner du dej inte redo för att dra i det där tunga igen så hade jag väntat, ge dej själv ett år till. Fråga om du kan få komma ut och pyssla med hästen lite för att du saknar den?
Det kanske är så att det bara är den där sista biten du ska släppa och lämna hästlivet bakom dej helt, eller så behöver du en vila bara, och då kommer det nog tillbaka i sinom tid.

Jag har själv haft en istid när det gäller hästarna... Min egen häst skadade sej mycket svårt i ett bakknä, på gränsen till att vi fick ta bort henne. Hon kom tillbaka men kommer aldrig att kunna ridas som hon gjorde förr. Lillasyster fick problem med ryggen och tappade sugen helt, så helt plötsligt var jag själv i stallet jämt, fick ingen direkt hjälp av familjen (hästarna står på pappas egen gård och det är bara dom två hästarna där). Båda hästarna var ouppfostrade och dåligt inridna och hade massor av olater för sej när vi fick dom, och det krävdes galet massa tid, tålamod och arbetet för att förvandla min häst till ett duglig riddjur. Kände inte för att göra om hela proceduren med en annan häst till när min egen var konvalescent så ja, jag hade en istid. Hästarna har stått oridna länge och jag har bara gjort själva stallsysslorna och ryktpysslet. Var på väg att sälja ett tag, men dom är gamla tjejer, borde få fortsätta vara tillsammans och jag var orolig för vilken sorts hem dom skulle komma till...

Så jag har varit utan lusten för hästlivet länge, men saknat myset och ridningen till vis del. Det hela kändes tungt och ensamt.... Men nu har lusten kommit tillbaka! Små saker först, som att ge stallet en grovstädning tände lågan, sen blev jag medlem på Buke igen efter 100 års bortavaro och det inspirerade mej med att ta tag i hästlivet igen på riktigt! Mål är något som hjälper mej - som tex att veta att vi ska måla om stallet i sommar är en sak som taggar mej jättemycket! Då följer dom andra, lite trista sakerna med av bara farten!

 

[Lovisaleonora]

Sv: Saknar min häst men inte hästlivet

Jag har totalt bränt mig på hästeriet. Vi hade en totalt omöjlig situation i tre år, som slet mig sönder och samman. Det var en mardröm från början till slut. Vi har bägge haft hästar i m e m hela vårt vuxna liv (jag och maken) på varierande nivå. Men detta var något jag verkligen inte längtar tillbaka till.

Det hela fick ett abrupt slut när vi hittade hästen död i hagen i november 2010. Det löste sig för oss på ett helt oväntat sätt.

Och det går inte en dag utan att jag saknar den hästen. Det är i höst två år sedan vi förlorade honom, men att inte få träffa honom igen gör mig ibland så tung i hjärtat att det är svårt att andas.

Jag kan sakna ridandet ibland, men har bränt mig på tidsåtgången, ekonomin, jobbet, slitet och hela sitsen. Visst kan jag tänka mig en häst igen, men bara om jag hittar ett vettigt fullservicestall med normalt sinnad stallägare, bra natur att rida i, bra ridhus och tillgång till tränare. Om inte - så får det vara för mig.

Kanske ser det annorlunda ut om några år. Men just nu står jag gärna över.

 

[MiaMaria]

Sv: Saknar min häst men inte hästlivet

Jag har haft en lång period av att inte orka med hästarna riktigt. För två år sedan lånade jag därför ut mitt halvblod. Det har varit så skönt att bara ha en pensionär och en unghäst hemma, som inte krävt så mycket av mig. Under förra året bodde jag inte heller hemma, och då var det min man som skötte hästarna. Jag åkte bara ut ibland och pysslade lite med dem, när jag orkade.

Nu börjar lusten återvända. Har börjat lite med unghästen, helt i min egen takt. Och har bestämt mig för att ta hem mitt halvblod. Han kommer inte förrän till sommaren, men nu kan jag knappt vänta på att få hem honom och sätta igång med ridning och träning igen

Det har aldrig varit aktuellt att sälja honom, men om jag skulle bli trött igen skulle jag definitivt låna ut honom. Det har varit så skönt att få koppla bort alla måsten, och att känna att hästen ändå har det bra, rids och blir ompysslad. Kanske inte helt på mitt sätt, men på ett bra sätt ändå!

 

[Qelina]

Sv: Saknar min häst men inte hästlivet

Vad skönt att höra att det finns fler som haft dess svackor men att man kan få tillbaka lusten igen. Jag antar att det hänger ihop en hel del med hur livet i övrigt ser ut och hur man mår osv. För er som fått tillbaka lusten, vad var det som ändrades? Var det att ni behövde en paus och hämta krafter? Eller förändrades något i era liv? Eller var det något helt annat?

Jag tänker aldrig sälja min häst, jag vill alltid känna att jag kan påverka så att hon har det bra och det har varit några saker som jag varit mindre nöjd med efter att hon lånades ut, men det har vi fixat till nu. Det hade ju aldrig gått om hon inte längre var min. Nu vet jag att hon har det bra, att fodervärden är jätte snäll och fin och hästen verkar må bra och vara pigg och glad. Men jag har ändå svårt att slappna av helt, jag drömmer mardrömmar om att saker händer henne och oroar mig och tänker på henne. Men jag hoppas jag kan släppa lite på kontrollen och lita på att fodervärden tar hand om henne på bästa sätt och att allt kommer fortsätta vara så bra som det är nu. Men det är svårt att slappna av och släppa taget...

Jag inser också att med min planering framöver med nya utmaningar och sen vartefter plugg på universitet så kommer en häst inte passa in, det kommer inte gå att förena allt utan att återigen bli utbränd. Så jag måste kanske låta allt vara som det är, låta mig själv sakna min häst men acceptera att det inte går att göra annorlunda just nu. Kanske när jag är klar med allt och har ett stabilt liv. Men jag är så rädd att hon ska glömma mig (hälsar ju på med jämna mellanrum men det är ju inte samma som förr) och att hon ska hinna dö eller bli invalid innan mitt liv är i balans. Det är så jobbigt att tänka så, att jag kanske aldrig mer kommer ha henne hos mig.

 

[stjarnfrugt]

Sv: Saknar min häst men inte hästlivet

Vad skönt att höra att det finns fler som haft dess svackor men att man kan få tillbaka lusten igen. Jag antar att det hänger ihop en hel del med hur livet i övrigt ser ut och hur man mår osv. För er som fått tillbaka lusten, vad var det som ändrades? Var det att ni behövde en paus och hämta krafter? Eller förändrades något i era liv? Eller var det något helt annat?

Jag brände ut mig totalt på allt vad hästar hette när jag var 17-18 år. Det handlade nog aldrig om hästarna i sig utan snarare om allt runtikring såsom dåligt fungerande stall, för mycket slit och stalltjänst i kombination med heltidsstudier, långt avstånd och inget körkort. Jag hade häst på schemat både i skola och på fritiden och kunde aldrig hålla isär betygshets med fritidsnöje... Så det sket isg. Dessutom var jag sjuk oc blev sämre i samma veva.

Jag var precis som du - jag älskade min häst och saknade honom när han bodde hos fodervärden. Men jag insåg att jag inte hade tid eller hälsa till att sköta honom. Han gick bort under den tiden och totalt hade jage tt uppehåll på 5-6 år. Jag bröjade sedan om igen som medryttare och sedan på ridskola. Jag köpte min nya häst nu i vinter äntligen känns det som att det kanske kan fungera. Jag har hittat ett stall med fullservice, vettigt folk, träniare och ridhus på plats. Och jag har råd. Dessa kriterier är något jag inte kan kompromissa på, då kommer jag inte längre att tycka det är värt det tror jag...

Slusats: Det går att hitta tillbaka, men i mitt fall är det helt beroende på vilka omständigheter som råder. Det är väldigt mycket allt eller inget för mig. Slita häcken av mig kollektivt, bråka med okunniga idella föreningar eller att inte kunna träna med enkla medel gör för mig att jag lika gärna kan låta bli.

 

[avslutat medlemskap]

Sv: Saknar min häst men inte hästlivet

Jag bestämde redan när jag fick sista hästen att det skulle bli min sista häst och sen skulle mitt hästliv vara över. 17 år fick jag med min älskade Madam och det har nästan hela tiden varit en dans på rosor då hon var kärnfrisk och åldrades med värdighet. Att lägga av innan vi var tvungna att ta farväl för alltid existerade inte och att lämna över henne till nån annan, nää inte en travare och inte med det psyket, det hade kunnat blivit hur fel som helst så jag är glad att vi fick 17 fina år tillsammans men jag saknar inte slitet med höhämtning mm. och jag ska definitivt inte ha nåt mera djur öht. Jag har kommit till ett vägskäl i livet där jag står med ett ben i graven och att då skaffa djur som nån annan får ta reda på i värsta fall, det gör jag inte.

 

[norrsol]

Sv: Saknar min häst men inte hästlivet

Känner delvis igen mig.

Det där med tidsbrist. Man sitter ju lite i moment 22. Jobbar man inte får man inga pengar & har inte råd att ha häst, har man råd att ha häst så har man ingen ork och lite tid att hinna med.

Skötsel prutar jag aldrig på men det kanske inte blir den träning som jag skulle önska fullt ut.

Jag trode man skulle ha mer ork efter jobbet, men jag är helt slut efter en arbetsdag

Så ibland blir jag också fundersam om man verkligen har tid med dessa hästar, fast hästarna i sig är ju det så underbara

Knepigt situation. Men hästeriet är inte som jag minns det då man bodde hemma, i dag ska man ju sköta ett helt hem & barn. Svårt att få tiden att räcka till

 

[stjarnfrugt]

Sv: Saknar min häst men inte hästlivet

Knepigt situation. Men hästeriet är inte som jag minns det då man bodde hemma, i dag ska man ju sköta ett helt hem & barn. Svårt att få tiden att räcka till

Jag har inga barn men känner igen mig i resten. Mina ponnyer hade jag då jag bodde hemma och gick på högstadiet, det är inte ens jämförbart. Ponnyerna stod på den lokala ridklubben där alla ens kompisar hängde, man såg det inte som slitigt att åka dit utan mer som en fritidsgård. Jag fick sköta hästarna själv men hålla reda på hovslagare osv gjorde mina icke hästkunniga föräldrar så gott de kunde, samma sak med att skjutsa vid skitväder och hjälpa till med stallhelger. För att inte tala om att man hade mat på bordet hemma och slapp tänka på allt det där...

Första storhästen hade jag under tidigare nämnda förhållanden, men då gick jag också in i väggen. Förvisso gick jag på gymnasiet och bodde på annan ort men man hade ändå hjälp hemifrån på ett helt annat sätt än man har nu.

Nu jobbar jag skiftgång heltid, jag har hundra mil till släkt och familj, förvisso inga barn men en hund jag inte hinner med. Så ska man även tänka och planera kring allt vad ett hem och ett vuxet liv innebär vad gäller matinköp, räkningar, hålla snyggt hemma, socialisera med karln emellanåt etc etc. Träffa vänner har jag tur om jag hinner/orkar varannan månad någon gång.
Jag är helt slut bara av att tänka på det. Men samtidigt känner jag att livet kan helt enkelt inte vara så kasst att allt man ska göra är att jobba och vila upp sig så att man orkar jobba. Nog måste man få ha roligt nån gång också va..? Jag hoppas bara att det håller...

 

[Qelina]

Sv: Saknar min häst men inte hästlivet

Ja precis så som ni skriver är det, när man var yngre och började vara i stallet ensam (högstadiet, fick inte vara själv innan utan mamma var med för att det inte skulle hända något) så var det som en fritidsgård. Jag skyndade mig hem från skolan,slängde i mig ett mellanmål och bytte om. Tänkte alltid att jag fick vara hemma max en halvtimma innan jag kom iväg. Sen var man i stallet hela eftermiddagen och kvällen, kom hem sent och pluggade men det var så värt det. Alla kompisar och hästarna var det viktigaste och alla projekt man hade var så lätta. Som att måla om hela stallet, lasta hö, måla hinder, ordna tävlingar osv. Helgerna var jag säkert 10 timmar/dag i stallet, inte alltid men väldigt ofta.

Men sen kom det in så mkt annat, att pendla fram och tillbaka, att ha långt till stallet, att hinna med tyngre plugg som innebar timvis med studerande varje dag och helger, pojkvän, vänner, släkten, träna regelbundet, jobba extra för att ha råd med hästen, laga mat, ekonomisk oro som var bland det värsta, att inte kunna köpa kläder, inte kunna gå på bio eller restaurang med vänner, alltid stressa för att hinna med hästen. Och ovanpå allt detta en psykisk ohälsa som inte direkt blev bättre av all stress och oro...

Hästlivet tappade liksom det där magiska, ungefär som när julen slutade vara så där skimrande som när man var barn. Det var fortfarande en väldigt viktig del i mitt liv men det var ju inte alls så där som man hade drömt om, att bara jag får en egen häst så kommer ALLT i mitt liv bli bättre.

Jag kan ångra att jag inte lånade ut hästen tidigare, jag får panik när jag tänker på de enorma summor pengar lag lagt ut på hästeriet och att jag faktiskt inte kunnat njuta av det i flera av dessa år. Hade t.ex. 3 år då jag inte fick rida pga sjukdom och ändå betalade jag allt. Och alla månader med skadad häst då man inte heller kunde rida...

Undrar inte ni också ibland vad det är som får en att fortsätta? Vad som gör att man offrar så mkt? Får ni också panik över alla pengar ni lagt på hästen/hästarna och all stress det inneburit? Vad är det med hästar som får oss att lägga så mkt av oss själva i det? Det känns inte som ett vanligt intresse direkt, det blir ju en livsstil. Men när man inte trivs med livet och inte har lust att åka till stallet, trots att man ÄLSKAR sin häst. Varför fortsätter man ? Är kärleken större än allt det andra? Är de positiva bitarna värda mer än de negativa? Är det ansvarskänslan och oron för att hästen inte ska få det bra hos någon annan? Är man rädd för all tid man skulle få över om man slutade, rädd för att genomföra en så pass stor förändring?

Edit: Nu låter det ju som att det bara varit negativt med häst. Men så är det ju inte, vi har haft så mkt bra tillsammans. Uteritter i fantastisk natur i alla årstider, underbara dressyr och hopp pass. Gos och mys i stallet, NH träning, frihetskänslan och allt det där andra...

 

[Unit]

Sv: Saknar min häst men inte hästlivet

Känner igen mig i dt mesta....

Jag har ett tungt jobb o när man kommer hem så är man mestadels jättetrött. Hade eget i sjutton år med allt va det innebär, upp kl strax före fyra, ut med hö, på med täcken o så in o hinna tvätta av sig o fika lite sen jobb 6-3, sen hem o försöka hinna göra så mycket som möjligt, mocka, rida o sen in o laga middag, ducha o stupa i säng. I samma veva så har vi renoverat vårt hus och försöka hinna träffa släkt o vänner. Tog in eget hö på sem så någon längre sem än två veckor blev det aldrig på dessa år.
Låter så klart bara som jobb jobb men naturligtvis var det ingen som tvinga en men det är mycket slit för sin dröm.

Tagit ett break sen 07 men knasigt nog så saknar jag det, inte allt slit men allt pyssel o egen häst igen.
Har försökt rida på ridskola, varit medryttare men nää inte samma sak för mig iaf.

Jag kan tycka att det är svårt att hitta hästkompisar nu som vuxen, bara någon som man bolla lite tokigheter med o ta härliga långturer med, kanske de inte är lika många som håller på nu för tiden...el jag vet inte

Pengarna man lägger ut har ju oxå betydelse, spec då man inte är miljonär el får uppbackning av föräldrar, (inget ont om dem)

Går i tankarna o skaffa eget igen men utan att ta in eget hö utan köpa för o göra det mindre slitit.

Intresset har kommit smygande med åren o jag får se om det blir en kuse till sommaren el nästa

Har tre hundar som håller igång både mig o gubben men det mättar inte hästbehovet tyvärr, trodde ju det då jag köpte dom :/
Har önskat mer än en gång att det ska finnas någon form av tablett o ta då behovet sätter in men men....

Känns bra o läsa att man inte är ensam om o vara hästtokig

 

[MiaMaria]

Sv: Saknar min häst men inte hästlivet

För mig handlade det om att jag själv skadade mig för några år sedan, och hade svårt att rida regelbundet. Behövde mycket hjälp och det var frustrerande. Sen fick jag bekymmer med en axel, och det var det som avgjorde att jag valde att låna ut min ena häst.

Sen har jag haft mycket annat i mitt liv som gjort att jag inte riktigt orkat med hästarna, så det var helt nödvändigt med en paus. Första året utan min häst var värst, detta andra året har det fungerat jättebra för mig. Tror det är som du säger, att man får släppa taget och kontrollen lite och tänka att hästen saknar ju inte. Den är nöjd bara den får vad den behöver, mat, utevistelse, pyssel och lite ridning

Var sak har sin tid!

 

[Qelina]

Sv: Saknar min häst men inte hästlivet

Vad skönt att det finns fler som känner igen sig.

Och MiaMaria, det sista du skrev känns som något jag behöver tänka på ibland, att var sak har sin tid. Eftersom hästlivet inte bara är en hobby utan en hel livsstil så är det ju egentligen inte konstigt att det inte passar in i alla stadier i livet.

Jag håller med om att det var värst i början,jag blev så rastlös och visste inte vad jag skulle fylla ut tiden med, sen kom en period då jag tyckte det var skönt att vara fri utan allt ansvar och nu har saknaden bara blivit värre och värre. Men jag måste nog bara acceptera läget och tillåta mig att sakna min fina vän men inse att det inte går just nu. Och se det positiva med hur jag lever nu istället för att tänka på det jag saknar. För det är mkt som blivit bättre när jag fick mer tid, ork och pengar över efter att hästen flyttade (usch, känns hemskt att säga så, som om jag är en förrädare men tyvärr är det ju sant). Jag får försöka tillåta mig att känna alla känslor, både saknaden och lättnaden. Men våren och det fina vädret gör att jag längtar ännu mer efter långa ridturer i skogen och sen sommarbetet i juni...

Jag har en hund också så helt utan djur är jag inte, för det klarar jag inte. För mig är ett liv utan djur inte något liv alls har jag kommit fram till. Jag klarar mig inte utan djuren och så har det alltid varit. Och just nu passar en hund in så mkt bättre i mitt liv och jag har upptäckt ett nytt sorts djurliv. Jag har alltid velat ha hund men inte fått men när jag flyttade hemifrån var det första jag gjorde att välja ut en valp. Och jag upptäckte att precis som det finns en hästvärld finns det en egen hundvärld. Faktiskt ganska spännande att få utforska även denna värld.

Så vi får väl se, antingen kommer jag hålla mig till hundar i framtiden eller kanske blir det både häst och hund. Jag vet inte nu och det behöver jag nog inte heller. Var sak har sin tid och nu är det min och hundens tid. Förhoppningsvis kommer min häst tillbaka till vår trio men det får inte ske på bekostnad av min hälsa, min ekonomi och mitt plugg/arbete.

 

[sommardag]

Sv: Saknar min häst men inte hästlivet

Jag är också uppväxt i stallet, har alltid haft egen häst. Minst en och som mest tre samtidigt och dessutom haft flera hästar jag vart medryttare på. Jag red jämt, så fort jag var ledig var jag i stalllet.

Nu är jag 24 och dom senaste åren har inte varit lika roliga, har inte så mycket hästkompisar längre och det är ensamt i stallet och heltidsjobb, bo sjäv och killar tar mycket tid, jag känner att jag vill göra mer än lägga all fritid i stallet! Senaste året har vart tufft, jag har stått i stall med hemska stallägare som fått mig att tappa gnistan, hästen har vart skadad och jag har fått astma och allergier, i vintras var jag så dålig att jag inte kunde rida alls..

Så igår tog jag beslutet att lägga ut mina två hästar på annons, jag ska börja plugga till hösten och har ingen möjlighet att ha häst då. Det känns faktiskt skönt att få slippa allt jobb!! Men samtidigt kommer jag sakna mina hästar enormt, inte hästlivet men mina två hästar, det är mina bästa kompisar som gnäggar när jag kommer och allt det där.. Den ena har jag haft i 7 år och ridit in själv så man blir ju väldigt fäst. Men jag hoppas jag hittar någon som tar bra hand om honom, tyvärr verkar det väldigt trögt att sälja hästar idag?

 

[Charlotta737]

Sv: Saknar min häst men inte hästlivet

min häst gick hastigt bort i höstas och har haft både upp och ner om jag ska fortsätta med hästar. Denna tiden har det både varit skönt att inte ha häst och en period i ren plåga!
Skolan och att ta körkort har tagit mkt tid i höst/vår så det har varit lite lugnare att inte ha häst, men allt det där slitet som någon nämnde att hämta hö eller spån i mitt fall är en stor saknad! Allt som rör hästlivet är nästan jobbigt att prata om för jag hör nästan inte dit längre... något som jag saknar oerhört mkt är att komma till stallet och inte bara säga hej hästarna utan även, hej tjejen! Att någon behöver en och väntar på en.



Att du just saknar din häst är inte alls konstigt! Alla som har haft djur vet hur mkt de betyder för oss, speciellt när de försvinner som bortgång, försäljning eller som i ditt fall borta på foder.
Du saknar henne som du saknar en kompis! om en av dina bästa vänner åkte/reste bort skulle du sakna henne men ingen annan människa!

 

[hindalhunned]

Sv: Saknar min häst men inte hästlivet

Jag saknar delen som har med hästen att göra men inte hästlivet, jag kan förstå hur du känner det.

Stod i stall där ingenting fungerade när jag hade egen häst, varken det praktiska kring utsläpp och fodring eller det personliga mellan människorna i stallet. Detta gjorde att jag har problem med att lita på hästmänniskor och att jag förutom delen kring hästen tycker att det är jobbigt att vara i stall.

Förra året försökte jag igen som medryttare men fick från ett oväntat håll höra att det inte fungerade att ha mig som medryttare, trots att jag gjorde allt och lite till för ägaren och hästen. Detta gjorde att jag är tillbaks på ruta 1 igen, lite som att vara utbränd komma tillbaks till jobbet och vara med om samma belastning och situation igen.

Fast framöver om jag skaffar hus vill jag ha häst, när jag inte är beroende av andra för att få saker att fungera.

 

[Qelina]

Sv: Saknar min häst men inte hästlivet

Ni som har sålt era hästar, kan ni slappna av och lita på att hästen har det bra? Hör ni av er ofta till den nya ägaren och hälsar på eller är det ett helt avslutat kapitel? Oroar ni er för att den nya personen inte ska förstå hästen på rätt sätt eller att det ska hända något dåligt? Även om jag valt personen noga och vet att hon verkligen vill väl har jag svårt att slappna av...

Min häst är väldigt speciell på många sätt, jag har ridit in henne själv och jobbat extremt mkt med hennes förtroende för människor, alla hennes rädslor och annat som kom av att hon tidigare blivit misskött. Hon är nu en trygg och glad häst men hon är fortfarande väldigt speciell och det finns så mkt småsaker som man måste veta för att klara av henne, både hur hon fungerar mentalt och lite kroppsliga saker.

Jag är fortfarande delaktig i henne på många sätt, fodervärden hör av sig ganska ofta och frågar om råd och ber om hjälp så fort hon undrar något både när det gäller hästens hälsa, beteenden och stall osv. Ja det mesta som rör henne. Och jag är så glad för att kunna hjälpa till och jag känner mig ofta som ett språkrör mellan hästen och hennes fodervärd, för det finns så mkt som bara jag vet om min häst och jag kan ofta förklara saker bara av att höra dom beskrivas eftersom vi känner varandra utan och innan.

Har någon erfarenhet både av att låna ut en häst och att sälja? Släpper man taget mer mentalt efter en försäljning, finns det någon skillnad där? Oroar man sig mer när man vet att man inte kan påverka eller oroar man sig mer när man faktiskt kan det till viss del? Jag kommer aldrig sälja henne men är nyfiken på om det skiljer sig? Och slutar man någonsin att sakna sin vän?

Jag håller verkligen med om liknelsen med kompisar eller för den delen släktingar/familj som reser bort,det blir ett stort tomrum efter just den personen. Och ser man det på det viset är det ju inte konstigt att man känner som man gör. Ungefär som när man haft ett förhållande och insett att man verkligen tycker om personen men inte klarar att leva med den av olika skäl.

 

[Kiwifrukt]

Sv: Saknar min häst men inte hästlivet

Jag känner igen mig delvis. Har haft x antal foderhästar under de senaste fyra åren som det inte har funkat med. Har det funkat med hästen så har det inte funkat med ägaren, och vice versa.

Nu sist hade jag en helt underbar D-ponny på foder, nio år gammal, precis lagom stor, pigg och glad och positiv på livet. Det var sagt redan från början att jag inte ville hoppa, efter en ridolycka för ett par år sen, jag tränade lite dressyr med henne och tyckte det var roligt, tränaren gav även hästen lovord och sa att hon hade potential (hon har aldrig direkt fått något markarbete alls tidigare). Jag hade henne först ett halvår utan några som helst problem, sen började ägaren krångla från och till. Varje gång jag trodde att vi hade löst problemet så kom hon på att det inte alls var löst. Till slut hade hon bestämt att jag var tvungen att rida sju dagar i veckan och jag var tvungen att hoppa 1,20 för att få ha henne kvar. Att hoppa de höjderna fanns inte på min världskarta, och att rida sju dagar i veckan var också svårt med tanke på skolan och att det inte finns några upplysta vägar att rida på om det är mörkt. Jag fick inte flytta henne till ett annat stall där ridmöjligheterna skulle vara bättre. Lägg till att min gamla trotjänare har varit halt till och från sen i september. Jag tappade sugen fullständigt. Det var inte alls roligt att åka till stallet, för allting där var bara jobbigt. Jag kände att jag inte hade tiden att lägga så mycket energi som ägaren krävde och jag hade inte heller lust eftersom jag inte vågade hoppa.

I månadsskiftet januari/februari lämnade jag tillbaka henne och köpte istället en liten tvååring som inte är mycket hanterad alls innan. Med henne blev det ett helt annat läge. Det är MIN häst som jag får göra vad jag vill med, och om jag inte hinner så mycket vissa dagar kan det räcka med att borsta henne lite som träning. Jag pluggar, och lever på ett ekonomiskt minimum. Att ha två hästar frestar på, och när det inte ens var roligt att åka dit till slut så undrar man ju varför man håller på. Nu är det roligt igen, men jag känner ändå att om det skulle gå åt skogen med den gamla så vi måste ta bort henne så kommer jag bara ha en häst efter det.

 

[Qelina]

Sv: Saknar min häst men inte hästlivet

Vilken tråkig upplevelse. Det var pga av liknande erfarenheter som jag tillslut också köpte min egen häst. Jag blev alltid så ledsen om jag inte kunde ha kvar hästen eller om ägaren krånglade massor och var elak eller la sig i allt när jag hade foderhästar. Det var så skönt då att det var bara min häst! Att inte behöva vara rädd för kommentarer eller att göra fel och att få bestämma allt själv.

Fast jag måste bara tillägga, det fungerar väldigt bra med min hästs fodervärd. Hon är jätte gullig och tar bra hand om hästen och är lätt att ha att göra med, jätte positiv tjej . Det är bara det att jag inte kan slappna av och sluta tänka så mkt på hästen trots att jag inte har det dagliga ansvaret.

Med alla egna erfarenheter jag har av hästägare lägger jag mig inte i saker om det inte är "akut" eller om fodervärden inte har frågat. Ber hon om hjälp får hon det direkt och även om jag ser något som är väldigt viktigt för hästens hälsa. Jag försöker att vara en positiv hästägare och vill inte att min fodervärd ska få samma erfarenheter som jag haft (och även du Iskall). Jag är nog en snäll hästägare hoppas jag