Saknad

Fan vad jag saknar att ha en familj. Det har hunnit går 5 år nu. Jag fick ett julkort av mamma. Kanske vill hon att allt ska bli som vanligt igen. Det kan inte bli så. Jag kan inte ta den risken.

 

[Motacilla]

Hon förväntade sig att jag skulle vara likadan.

Hur kan du veta det?

 

[Wille]

Hon gjorde samma mot dig som du gör mot din mamma och du tog väldigt illa vid dig, så varför kan du inte tro att din mamma känner sig lika sårad och ratad som du?

Mamma vet ju åtminstone om att hon gjort mig illa.

 

[Motacilla]

Jag har varit sjuk i nästan hela mitt liv. Känner att jag bara är ett stort misslyckande. Vem vill umgås med någon som är sjuk liksom?

Sök dig till nån patientgrupp för deprimerade, eller folk med ångest. Där finner du måhända den acceptans du önskar.

 

[WhoIsItAgain]

Nej, det sa hon inte förrän kanske ett år senare när jag frågade om varför hon aldrig svarade på tilltal.

Och det var ju hennes sätt att tackla situationen. Alla reagerar olika.

 

[Wille]

Hur kan du veta det?

Hon gav exempel. Om man ramlade ner för en trapp så skulle man glatt utbrista "jäklar vad snabbt jag kom ner".

 

[Motacilla]

Mamma vet ju åtminstone om att hon gjort mig illa.

Tänk om det är för smärtsamt för din mamma att acceptera att hon gjort sitt barn så illa? Så smärtsamt att hon vägrar acceptera det?

 

[Wille]

Sök dig till nån patientgrupp för deprimerade, eller folk med ångest. Där finner du måhända den acceptans du önskar.

Där får man inga svar. Och inga vänner heller.

 

[WhoIsItAgain]

Mamma vet ju åtminstone om att hon gjort mig illa.

För att dom åkte hem utan att säga hejdå, efter att du bett dom lämna. Du kan inte alls se saken från deras sida?

 

[Wille]

Tänk om det är för smärtsamt för din mamma att acceptera att hon gjort sitt barn så illa? Så smärtsamt att hon vägrar acceptera det?

Vad ska jag göra åt den saken då?

 

[Motacilla]

Hon gav exempel. Om man ramlade ner för en trapp så skulle man glatt utbrista "jäklar vad snabbt jag kom ner".

Ja då är ni ju uppenbarligen väldigt olika.
Varför vill du vara vän med henne?

 

[Wille]

För att dom åkte hem utan att säga hejdå, efter att du bett dom lämna. Du kan inte alls se saken från deras sida?

NEJ! Jag har inte bett dem lämna mig. Absolut inte!

 

[gammalek]

Hon förväntade sig att jag skulle vara likadan.

Ja, hon hade kanske nog med sitt eget mörker. Hon orkade inte med någon annans mörker, för då hade det blivit nattsvart.

Det var kanske hennes sätt att förklara det; om vi ska kunna ha kontakt nu, så behöver jag ljus och lätthet.

Det betyder inte att du måste göra så, men hon månade om sig och sitt mående. Hon förklarade spelreglerna för sin del, vad hon orkade med just då.

 

[Motacilla]

Vad ska jag göra åt den saken då?

Då måste du acceptera att det är som det är, och att din mamma inte kommer att se ditt perspektiv av det hela.

Att du måste acceptera att det inte är svart-vitt.

 

[Wille]

Ja då är ni ju uppenbarligen väldigt olika.
Varför vill du vara vän med henne?

Trodde vi kunde vara vänner. När hon tog bort sin häst som jag red så trodde jag att hon skulle sluta vilja ha kontakt med mig, precis som alla andra jag varit medryttare hos. Så jag blev lite förvånad faktiskt när hon ville upprätthålla kontakten. Men det var kanske mest för den hjälp hon kunde få av mig.

 

[ainasoja]

Jag har varit sjuk i nästan hela mitt liv. Känner att jag bara är ett stort misslyckande. Vem vill umgås med någon som är sjuk liksom?

Jag har inga problem med att umgås medd folk. Jag identifierar mig inte med mina kroniska sjukdomar.

Jag är ändå jag.

 

[ainasoja]

NEJ! Jag har inte bett dem lämna mig. Absolut inte!

Men snälla. Du sa ju åt dom att dom skulle åka därifrån.

 

[Motacilla]

Där får man inga svar. Och inga vänner heller.

Hur vet du det? Har du försökt engagera dig?

Här två organisationer:

"

Välkommen till Balans!​

Vi är en rikstäckande, ideell patient- och anhörigorganisation för människor med diagnoserna Depression, Utmattningssyndrom och Bipolär sjukdom. Vi arbetar för att sprida kunskap och förståelse för de diagnoser vi företräder samt vara ett stöd för drabbade och anhöriga."
https://balansriks.se/

"

Välkommen till Ångestförbundet​

För dig som lever med panikångest, generaliserad ångest, social ångest och fobier. Även du som har ångest i samband med depression, utmattningstillstånd, stress- och krisreaktioner samt högkänslighet är välkommen, liksom närstående."

https://www.angest.se/

 

[monster1]

Ja, så är det. Omvärlden har ett förhållningssätt till mig och ett annat till andra.

Jag har inte lyckats knäcka koden för hur andra människor blir omtyckta. Så jag försöker att inte göra fel och vara så perfekt jag kan, så det inte finns något att klaga på. Men jag misstänker att jag är född som en person som inte går att tycka om, alldeles oavsett vad jag gör.

Man ger och tar, man låter bli att väga och mäta. Sen är det allmänt känt att det ÄR svårt att bibehålla relationer när man är deprimerad eller har problem med sin psykiska hälsa. Sen har man ju kommit fram till att personer som upplever sig ensamma även upplever både andra människor och världen som mer hotfull och därmed avskärmar sig mer eller tolkar saker negativt/hotfullt/som ett angrepp på sin person. På något sätt så gör hjärnan så. Ensamhet ger alltså mer ensamhet. Så det är svårt att bryta det.

Sen lyssnade jag på en föreläsare en gång som pratade om förtroendekapital, dvs det som gör att vi har förtroende för andra. Din mamma tex står på 0 eller kanske tom minus hos dig vad det gäller ditt förtroende för er relation. Förtroendekapitalet är ju något man får bygga upp, beroende på den andra partens inställning till andra människor eller människor "som jag" (kanske till mig som tjänsteperson, vuxen, kvinna eller vad det nu må vara de läser in i mig). Ju mer jag visar att jag är en person att lita på, att jag tex kan ta ett par "smällar" och ändå finnas där eller att jag är hjälpsam och ställer upp eller vad det nu är som behövs. Ju mer ökar mitt förtroendekapital hos den personen, sen kan det minska igen beroende på om jag gör något som upplevs som negativt. Har man relationer som går långt tillbaka så krävs det ju ofta ganska mycket för att rucka på dem oavsett om man har mycket på minuskontot eller på pluskontot. Har någon behandlat en illa under en långtid krävs det en långtid av att bli välbehandlade av samma person eller har en person behandlat en bra under långtid krävs det oftast flera mindre bra tillfällen för att den ska avskrivas.

Jag tror att du också har både höga förväntningar på folk samtidigt som du oftast förväntar dig att de ska misslyckas med att leva upp till dom, vilket de också ofta gör, eftersom de är människor.

Jag vet inte vad jag vill säga mer än att din bild är inte fel, det är svårt att skapa nya djupa relationer i medelåldern, det finns mycket som gör det svårare än när man var barn. Depression hjälper inte heller eftersom de flesta vänskaper börjar under lättsamma förhållanden och depression gör lättsamhet svårt. Men det är ju inte omöjligt att få nya vänner även när man är vuxen och deprimerad, men det krävs mer tid och tålamod både med sig själv och andra.

Pratar du om det här med vänskap med din terapeut?

 

[Wille]

Jag har inga problem med att umgås medd folk. Jag identifierar mig inte med mina kroniska sjukdomar.

Jag är ändå jag.

Fast jag duger ju inte men de sjukdomar jag har.

Men snälla. Du sa ju åt dom att dom skulle åka därifrån.

Men jag vet ju vad jag sa! JAG SA INTE att de skulle åka.

Hur vet du det? Har du försökt engagera dig?

Här två organisationer:

"

Välkommen till Balans!​

Vi är en rikstäckande, ideell patient- och anhörigorganisation för människor med diagnoserna Depression, Utmattningssyndrom och Bipolär sjukdom. Vi arbetar för att sprida kunskap och förståelse för de diagnoser vi företräder samt vara ett stöd för drabbade och anhöriga."
https://balansriks.se/

"

Välkommen till Ångestförbundet​

För dig som lever med panikångest, generaliserad ångest, social ångest och fobier. Även du som har ångest i samband med depression, utmattningstillstånd, stress- och krisreaktioner samt högkänslighet är välkommen, liksom närstående."

https://www.angest.se/

Har provat med ett annat ställe. Där är det helt tyst.

 

[dobbis]

NEJ! Jag har inte bett dem lämna mig. Absolut inte!

Du ska nog gå tillbaka till tråden du gjorde för 5 år sedan, du bad dom åka efter att din syster fått skit för att hon inte stängde fönstret på DITT sätt.