- Svar: 391
- Visningar: 22 238
Fan vad jag saknar att ha en familj. Det har hunnit går 5 år nu. Jag fick ett julkort av mamma. Kanske vill hon att allt ska bli som vanligt igen. Det kan inte bli så. Jag kan inte ta den risken.
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Det är blod som är den gemensamma nämnaren för precis allting.Fast nu är det ju inte bara blod som utlöser ångest, det verkar som väldigt mycket utlöser ångest och det verkar också som att du utvecklat en fobi för att få just ångest, så minsta lilla som möjligen kan tänkas trigga obehag som kanske kan leda till ångest (program, böcker, resa, sammankomster osv) undviks, så din värld blir bara mindre och mindre hela tiden, vilket i sig verkar ge ångest och obehag.
Utan hjälp kommet det bli värre inte bättre.
Jo, jag tar medicin. Maxdos av antidepressiv medicin och lägsta dosen av en stämningsstabiliserare.Tar du inte medicin nu? Fast läkaren ordinerat?
Jag minns inte riktigt allt vi pratat om i terapin. Nu håller vi på med emdr. Vi har försökt närma oss fobin, men det är liksom bara stopp. Jag försöker, men får krysta fram vad jag tänker och känner. Samtidigt vågar jag mig inte på de värsta triggersen.Jag förstår att det känns jobbigt när så många kritiserar dig i dina trådar @Wille . Men jag tror att det är för att man utifrån ser flera olika sätt att lösa en del av de saker som du mår väldigt dåligt av.
Jag personligen blir väldigt ledsen, för din skull, över hur begränsat ditt liv är och hur dåligt du mår av det. Din ångest för att få ångest ger dig ingen frihet.
Jag menar absolut inte att du måste se på tv eller läsa om du inte är road av det. Men att du får så pass stark ångest av så många olika saker som dyker upp dagligdags i de flesta andras liv är väldigt ledsamt och ngt helt annat än att du bara inte roas av läsning etc.
För det begränsar dig ju väldigt i livet annars. Det stoppar dig från att uppleva saker och att knyta relationer.
Sen är det ju så att man blir bra på det man gör alt iaf läser på om. Och om man vill ha relationer måste man öva på att ha det. Och vara tillgänglig eller rent av uppsökande.
Sen behöver man inte tycka om alla och vilja umgås med vem som helst. Men tex är ett av mina största intressen hästar/träningen med dem etc. Jag både jobbar med det och har det som hobby. Min bästa vän har aldrig ridit och aldrig haft ett djur. Men vi har samma humor, samma värderingar, är nyfikna på livet och andra människor. Hon kan berätta om sina intressen och jag lär mig saker och uppskattar hennes historier IOM att hon brinner för det. Precis som hon nu efter många år ändå lärt dig en hel del och hästar etc.
Vår relation håller IOM att vi är öppna, intresserade och inte dömer varann. Vi räknar inte vem som gör mest, betalar mest etc. Och vi försöker alltid anta att den andra gör så gott den kan och minskar då risk för tjurigheter. Skulle en vän inte orka med mina problem för att den själv håller på att gå under finns inte en chans i helvete att jag skulle sura över det! Man kan ju inte alltid lyssna/hjälpa andra på bekostnad av egna hälsan.
Och det finns vänner som kan ta att man mår skit. Man blir inte automatiskt utan vänner för att man går igenom ngt och mår skit. Jag har själv mått piss och haft vänner som gjort det.
Jag skulle absolut få ett gäng personer som svarar om jag lägger ut på FB att jag behöver hjälp. Men då har jag också odlat de relationerna. Tex gjort/sagt saker som får de att må bra, vara glada/stolta/etc för att sprida good vibes. Har de köpt en ful soffa som de älskar håller jag med om att den är superfin och säger inget om min egentliga åsikt. Varför skulle jag liksom?
Och tycker jag ngt bra är jag tvärtom jättenoga med att säga det.
Jag har även hjälpt till själv. Och det utan att ha motkrav och känna mig besviken/sur/överkörd/utnyttjad om jag inte fått lika mkt tillbaks. Man ger för att man vill och har råd att ge. Inte för att genomföra en transaktion liksom.
Sen omger jag mig med givare. Det är en egenskap jag värderar högt och själv försöker vara.
För mig verkar det som att du vill ha umgänge. Men du ger samtidigt en bild av att vara väldigt ointresserad av andra människor. Både att prata med folk live och titta på hur andra gör. Och då blir det ju väldigt svårt!
Jag kan tycka att det är skitspännande att umgås med folk som är olika mig/har andra intressen. Man lär sig ju väldigt och det kan vara himla spännande vad olika liv man lever/levt.
Jag kan ha missat om det skrivits om det i tråden IOM mkt trött. Men har du jobbat med psykologen med fokus på relationer? På att se andras synvinkel, på dina förväntningar, på att du känner dig överkörd/utnyttjad/ej duger etc?
Har ni jobbat med fobin för att få ångest?
Tack! Det var mycket trevligt! Kom ju knappt iväg sen för det var så trevligt.Wille. Vi har ju tillbringat en hel dag tillsammans och du hade då inga problem att föra ett alldeles vanligt trevligt samtal. Du var mycket socialt kompetent (vilket jag inte alltid är) och på roadtrip genom Sverige. Men jag förstår att du mår så mycket sämre idag. Jag hoppas att du kommer att må bättre. Hade du bott i närheten hade jag gärna tagit en kopp kaffe med dig då och då.
Oj vilket elakt inlägg. Vad är det som gör att du hade behov av att skriva så? Det är faktiskt inte alla förunnat att svara på mediciner, terapier och annat som gemene man gör men att håna någon för det? Varför? Om du har behov av att få positiva och tacksamma svar så är det ju så men det kravet kan du faktiskt inte lägga på andra. Det behovet får du ta hand om själv.Och så var vi igen tillbaka vid cirkelns början.
Oavsett vad man än försöker resonera med dig om så kommer man tillbaka till ruta ett för att det finns fyra miljoner orsaker till att du inte kan/inte vill/är så unik att det i världshistorien aldrig funnits någon som du.
Förlåt för sura ord men det känns som att vad man än säger så finns det bara mothugg och negativitet till svar.
Lycka till med allt.
För fjärde gången, det finns ingen medicin mot fobin.Men du har väl inte provat så mkt medicin egentligen? Du har ju bla vägrat testa vissa mediciner?
Det kan ju vara så att rätt medicin kan göra så att annan behandling fungerar. Det är ju värt att prova - för som du har det nu funkar uppenbarligen inte.
Och om depressionen blir hjälpt kanske du klarar att stå emot fobier/ångest bättre? Läkaren hade kanske en tanke, trots allt.För fjärde gången, det finns ingen medicin mot fobin.
Det jag erbjudits är medicin mot depressionen.
En av mina vänner fick en sort antidepressiva som hjälpte mot hennes spindelfobi. Bara åsynen av husspidlar fick vännen att springa ut från huset men med just den antidepressiva så kunde hon bara konstatera och säga typ "I vanliga fall hade jag flytt för livet men nu känner jag bara jaha en spindel" och sitter kvar med spindeln mindre än 2m ifrån sig.För fjärde gången, det finns ingen medicin mot fobin.
Det jag erbjudits är medicin mot depressionen.
Knappast. Har ju som sagt haft problem i typ 45 år. Och depressiv har jag bara varit i drygt 4 år.Och om depressionen blir hjälpt kanske du klarar att stå emot fobier/ångest bättre? Läkaren hade kanske en tanke, trots allt.
Aldrig hört talas om. Och inget vården erbjudit.En av mina vänner fick en sort antidepressiva som hjälpte mot hennes spindelfobi. Bara åsynen av husspidlar fick vännen att springa ut från huset men med just den antidepressiva så kunde hon bara konstatera och säga typ "I vanliga fall hade jag flytt för livet men nu känner jag bara jaha en spindel" och sitter kvar med spindeln mindre än 2m ifrån sig.
Nu är detta ett gäng år sedan och vännen äter inte den antidepressiva längre då den inte funkade så bra för henne som antidepressiv utan fick leta ny antidepressiv som passade henne.
Jag antar att det var en positiv biverkning. En sådan som man - med tur - kan få om man testar det som erbjuds.Aldrig hört talas om. Och inget vården erbjudit.
Var inget vännen blev erbjuden utan var en bieffekt på en antidepressiv vännen testade. Som jag skrev innan så var den antidepressiva inget för vännen i övrigt då hon som hon beskrev det flög runt på små rosa moln. Så blev att åter testa ny sort för att hitta den antidepressiva som passade henne just då.Aldrig hört talas om. Och inget vården erbjudit.
Så bra för dig att du klarat av din fobi.@Wille
Jag hade skräck för orm. Var det en orm på TV så var mina fötter borta från golvet på mindre än en sekund. Jag kunde knappt kolla på ett klipp med en orm utan att känna extremt obehag.
Sedan började jag fundera på varför jag var rädd, om ormar egentligen är så farliga som det sägs. Kom fram till att de egentligen inte är det. Sedan kollade jag på videos på en liten tjej som hade en youtubekanal som hade ormar. Hon blev biten av små ormungar som ännu inte var helt tama och självklart var ormarna inte giftiga. Hon bara skrattade när hon blev biten. Kom sedan in på en annan youtubekanal som fungerar mer som utbildning. Lärde mig massa om ormar.
Sedan fick jag en vän som hade ormar. Jag höll mig långt från men ville till slut klappa. Sedan hade jag ormen i min famn.
Idag har jag själv en orm.
Jag har fått kbt och hypnosterapi tidigare. Det enda verktyget jag fått är att spänna kroppen maximalt för att undvika svimning (vilket nästan har hänt ändå). Det hindrar dock inte ångesten/paniken.Har du några verktyg för att hantera din ångest?
Själv får jag KBT för depression och ångest. Jag var inte ens medveten om att jag har ångest innan jag påbörjade behandlingen
Upplever att de verktyg jag lär mig nu hjälper mycket men det kräver mycket och dagligt arbete.
Sen vet jag att KBT inte fungerar för alla men jag antar att alla former av terapi ger verktyg att arbeta med?