turbofling
Trådstartare
Emilia (snart 2,5 år) är väldigt kvällspigg och nu under sommaren låter vi henne ha dom rutiner som hon trivs bäst med (dvs vara vaken på kvällen och sova länge på morgonen).
Det jag funderar lite på är tv´n på kvällarna. Jag och hennes pappa brukar tittar inte så mycket på tv men vi vill gärna se nyheter och någon serie då och då. Sällan någon läskigt men nyheterna kan visa saker som kanske inte är lämpliga för små barn ibland. Än har vi inte märkt att Emilia blir rädd för något men hur ska man tänka runt det? (hon sitter gärna med oss i soffan och tittar).
En annan sak jag funderar på är hur "ärlig" man ska vara mot ett litet barn. Vi är överens om att inte undanhålla sanningen tex när det handlar om kött så vet hon mycket väl att det är djur vi äter (eller så mkt man förstår i den åldern).
Igår satt jag och min syster och tittade på ett program där dom opererade och senare tittade jag på förlossningskliniken. Emilia satt med och verkade väldigt intresserad. När en bebis föddes så sa hon "snart bebis". När dom opererade pratade vi mycket om vad dom gjorde och vad vi såg.
Hur tänker ni runt sånt här? Hur mycket ska man låta barnet få veta?
Det jag funderar lite på är tv´n på kvällarna. Jag och hennes pappa brukar tittar inte så mycket på tv men vi vill gärna se nyheter och någon serie då och då. Sällan någon läskigt men nyheterna kan visa saker som kanske inte är lämpliga för små barn ibland. Än har vi inte märkt att Emilia blir rädd för något men hur ska man tänka runt det? (hon sitter gärna med oss i soffan och tittar).
En annan sak jag funderar på är hur "ärlig" man ska vara mot ett litet barn. Vi är överens om att inte undanhålla sanningen tex när det handlar om kött så vet hon mycket väl att det är djur vi äter (eller så mkt man förstår i den åldern).
Igår satt jag och min syster och tittade på ett program där dom opererade och senare tittade jag på förlossningskliniken. Emilia satt med och verkade väldigt intresserad. När en bebis föddes så sa hon "snart bebis". När dom opererade pratade vi mycket om vad dom gjorde och vad vi såg.
Hur tänker ni runt sånt här? Hur mycket ska man låta barnet få veta?