Så svårt det ska vara då!

[Fidelin]

Hej alla kloka buke-mammor (och pappor om ni finns här)

Min första tråd här på förälder-forumet, känns nästan heligt, som en stor ära att få skriva här

Behöver verkligen era kloka råd nu, och lite pepp kanske också.

Ska försöka fatta mig lite kort, såhär ligger det till:
Jag och min älskade sambo bor ihop (som ni säkert förstår med tanke på att jag kallade honom sambo) i hus, har hund och bil och allt sånt.
Och vi har det väldigt bra tillsammans, känner mig fortfarande nykär efter 2,5 år ihop.
Jag har fast jobb sen 3 år, han blir färdig elektriker till Jul och börjar då jobba med sin pappa.

Vi har pratat om barn, tror det var tidigt i våras, och han ville (klok som han är) bli klar med plugget först, samt inte ha alltför bråttom.

Nu känner jag att jag gärna skulle vilja ta upp det igen, börjar bli mer än lite sugen på tillökning i familjen, men där tar det tvärstopp!
Jag vågar inte!
Vi har inte svårt att prata, vi pratar om allt och inget, har aldrig vart rädd att ta upp något, viktigt eller oviktigt, med honom innan, men nu..SHIT!
Har försökt i 3-4 dagar att tala om det för honom, men jag kan liksom inte få mig själv till att säga orden.

Så hjälp mig snälla ni, det här är svårt!

 

[lovehorses]

Sv: Så svårt det ska vara då!

Nu har vi en son som är 3 år. Med honom blev till om det hände.Var lite planerat.
Nu skulle jag ville ha en till. Vi har ju pratat om det, det är väl att säga rakt ut. Det gjorde vi sen har jag gett små pikar till min man.om man har sätt någon bäbis på tvn. Mest på skoj vilket min man vet...

 

[Fidelin]

Sv: Så svårt det ska vara då!

Vet du att jag lyckades faktiskt klämma ur mig det igår kväll, bara som du sa, rätt ut!

Gissa om det känndes bra

Min kära sambo var helt med på noterna, vi väntar tills han börjar jobba och tar upp det då på allvar, planerar och så.

Känns så skönt, det handlar om kanske ett halvår innan det blir åka av, vilket känns jättelagom, man hinner vänja sig vi tanken, planera och fundera, ja som ni kanske förstår så har en väldans tung sten just lyfts från mitt bröst

 

[Mammadutt]

Sv: Så svårt det ska vara då!

Känner igen det där.... eftersom det är så STORT att ta beslutet att bilda familj är det även svårt och stort att säga det... Det är lite som att fria eller boka kyrkan inför bröllop tror jag. Det är ganska definitivt, har man väl tagit steget så vill/kan man ju inte ändra det hela... Lite som i amerikansk film säger någon nej till frieri så avslutas relationen helt istället.

Jag kände samma sak som dig tog kanske 6 månader innan jag vågade tala seriöst om det. Men det är ju BRA att det är pirrigt och stort.... det betyder att man tänker en och tolv ggr på vad det är och inte tar det annat än vad det är STORT.... det största steget man kan göra i livet.

You can do it! Det värsta du kan få är "nej vi väntar ett tag till" tror jag... och det är ju helt okej, för det kan vara bra att "planera" och diskutera och vrida och vända på hur det är att bli förälder osv. Diskutera igenom hur man ser på föräldrarollen, barnledighet, uppfostran.... och även prata andra livsplaner, resor osv.

Edit: såg att du berättat nu!

 

[kamomillo]

Sv: Så svårt det ska vara då!

Min man och jag hade lite löst börjat prata om barn, men jag kände mej lite väl ung...23 år.
Han är 4 år äldre och hade längtat efter barn i flera år.
Men så när han fyllde år så fick han endast en liten "smycke ask" med ett enda litet piller i....
Han förstod direkt

Det var mitt sätt att berätta att jag ville ha barn lika gärna som han.

* Jenny *

 

[Fidelin]

Sv: Så svårt det ska vara då!

Tack för ditt svar!
Du har helt rätt, känns så otroligt stort..
Tror det var så att när vi pratat om det innan så har det varit lite mer på den nivån att det ligger "nånstans i framtiden", och nu kom det till den punkten att det blir mer på riktigt, mer "snart är det dags"..och då blir jag skiträdd att vi liksom inte är på samma plan.
Nu kan vi ju glädjas ihop, planera och drömma om dagen vi blir 3 istället för 2, och det var väl där jag var rädd att det skulle gå snett.

Har tänkt att börja äta vitaminer och folsyra redan nu, så det finns rejält att ta av när den dagen kommer och det behövs, samt läsa på ordentligt och bara njuta av att snart...
Som att vänta på Julafton när man var liten, halva glädjen och spänningen ligger i själva väntan!
Så akta er, kommer nog komma med fler trådar och funderingar i fortsättningen

 

[Fidelin]

Sv: Så svårt det ska vara då!

Min man och jag hade lite löst börjat prata om barn, men jag kände mej lite väl ung...23 år.
Han är 4 år äldre och hade längtat efter barn i flera år.
Men så när han fyllde år så fick han endast en liten "smycke ask" med ett enda litet piller i....
Han förstod direkt

Det var mitt sätt att berätta att jag ville ha barn lika gärna som han.

* Jenny *

Åh vilken fin present! Vad glad han måste ha blivit

Men då är vi lika gamla du och jag, fyller 23 i oktober