Så ledsen och besviken..

[junken]

Finner egentligen inga ord över hur jag känner just nu.. Vet inte heller riktigt vart jag ska börja berätta.. Men vi gör ett försök.

Jag har alltid i hela mitt liv hjälpt vänner och familj med diverse olika saker. Stora som små. Jag har funnits där och alla har kunnat ringa vilken tid dom velat på dygnet för att prata, om dom behöver hämtning från en fest (om jag själv inte är ute), jag är djurvakt/husvakt, jag ställer ALLTID upp för dom som behöver mig. Lika såklart för sambon men även HANS vänner och bekanta ställer jag upp för.

Några har tackat mig ordentligt och tycker att jag är så bra att prata med för jag kan vända och vrida på saker och är grym på problemlösning och krishantering.. Men det är sällan jag får något tillbaka. Tidigare har jag inte brytt mig alls om detta, inte tagit illa vid utan jag har fortfarande sett det som en självklarhet att ställa upp och vara snäll.. (lite för snäll..)

Men idag. Jag hade sagt till alla i min närhet att idag, den 3e mars skulle jag till läkaren för att få en diagnos/er som jag har kämpat för i 5 års tid. Många vet om att detta har varit väldigt jobbigt för mig och att jag har kastats fram och tillbaka till olika sjukhus och läkare och jag har blivit väldigt misstrodd och illa behandlad i vården. Så jag har sagt till alla flera gånger att jag skulle dit idag. Att jag var orolig, förväntansfull, rädd, att jag har tappat hoppet om att någonsin få hjälp med mina besvär osv..

Ändå är det inte EN ENDA som har hört av sig idag för att ens fråga hur det har gått. Om jag ens fick någon diagnos, vad det är för diagnos eller hur jag mår efter dagens läkarbesök.. Var lixom på sjukhuset i 7 timmar för undersökning och diagnosticering vilket jag också sagt, att det skulle ta hela dagen..

Men INGEN har brytt sig om att fråga. Inte ens sambon, min mamma, min pappa, min bästa vän INGEN. Blir så fruktansvärt ledsen.. Jag ställer alltid upp på alla..

Och droppen var när 2 andra hörde av sig om SINA problem.. inte rätt dag för det lixom när jag har tankarna på mitt egna och är helt slut i både huvud och kropp efter en lång sjukhusdag. Känner mig så ensam just nu...
Varför bryr sig ingen om mig tillbaka

 

[EmmaBovary]

Sv: Så ledsen och besviken..

Men stackare, inte ens din sambo och dina föräldrar alltså? Det är ju fruktansvärt Den enda förmildrande omständigheten jag kan komma på är att de kanske antog att det var en känslig fråga, och att du, om du inte fått ett tillfredsställande svar kanske inte vill prata om det.

 

[Manji]

Sv: Så ledsen och besviken..

Hur gick det på sjukhuset idag?

*krampådig*

 

[AgentCarter]

Sv: Så ledsen och besviken..

Men stackars dig
Med din sambo tycker jag faktiskt att du ska prata med, höra varför hen inte har sagt ett skit? Hen borde ju veta om någon hur du har haft det.

Men jag har själv märkt tendensen att om man bara är en sådan som ger, får man inget. Jag slutade ge och har förlorat några på det, men de som står kvar är bättre än de som jag förlorade.

 

[OutOfService]

Sv: Så ledsen och besviken..

Du har kommit till rätt ställe, för på buke finns det gått om människor som bryr sig

Men förstår att det känns förjävligt Och vet känslan, var med om liknande i höstas när jag gjorde en abort som resluterade i att jag även aborterade en av mina absolut bästa vänner. Då denne tyckte att hens problem var viktigare att prata om och hen hörde inte ens av sig samma dag som jag gjorde aborten
Det är vidrigt och man känner sig som världens mest ensamma människa, men lik förbannat så fortsätter man att ställa upp för andra för det är sån man är.

Men jag tycker också att du ska ifrågasätta iallafall din sambo och dina föräldrar, även din bästa vän. För dom närmaste ska bry sig, annars är det något väldigt galet

Tyvärr är det inte förrän man behöver någon som mest som man märker om dom verkligen finns där.


Finns på pm om du vill prata av dig mer!


*stor kram*

 

[TinyWiny]

Sv: Så ledsen och besviken..

Jag känner igen mig så mycket! Jag har alltid ställt upp i alla lägen på alla jag känner men när jag blev skadad och sedan sjuk och inte kunde vara barnvakt eller fixa allt åt alla och inte längre orkade köra och greja då fanns det helt plötsligt ingen kvar. Alla de som jag hade kallat mina vänner försvann en efter en. Endel med dunder och brak och endel slutade bara höra av sig och hade aldrig tid att prata när jag ringde och ringde inte upp vid ett bättre tillfälle själva heller. Tre år efter att en av de jag hade kallat min vän hade slutat höra av sig ringde hon plötsligt och ville låna min hästtransport. Då sa jag nej. Fy fan vad arg jag var då. Hur kan man ens med? Inte hört av sig på så lång tid och inte ens fråga hur det är med mig utan bara fråga om hon fick låna transporten...

När jag hamnade i rullstol så slutade många att hälsa och andra skulle av någon märklig anledning klappa mig på kinden

Att som dina vänner inte ens bryr sig om att du skulle få ett viktigt besked idag är så fruktansvärt tragiskt och jag blir verkligen ledsen för din skull.

Du är inte ensam men vet du. Det finns människor som faktiskt vill och kan ge lika mycket som de tar. Trots att jag är väldigt sjuk idag så har jag fått nya vänner. Vänner som bryr sig även när jag har en dålig dag. Vänner som inte slutar höra av sig bara för att jag inte kan ställa upp på dem i tid och otid. De människorna finns. De som vill finnas för mig och inte bara förväntar sig att jag ska finnas för dem. Det gör fruktansvärt ont att inse att man har blivit utnyttjad så länge och så mycket men du ska veta att det finns schyssta människor också.

Jag finns på pm om du vill prata.

Kramar

 

[ASKAPLASKA]

Sv: Så ledsen och besviken..

Usch din stackare, förstår att du är ledsen!

Jag har en liten teori kring varför vissa är "hjälpare" och sällan får stöd när de själva känner att det skulle behövas, jag som många andra har varit där själv.
Jag tror du betraktas som stark. Som den där klippan som alltid löser allt. Problemfixaren, administratören, den rationella och den som ordnar upp saker.
Att en sådan person skulle vara i djup nöd och helt plötsligt den svaga ter sig nog väldigt främmande för andra och de förstår helt enkelt inte situationen.
Så är det nog för mig iallafall, kan det kanske vara nåt liknande i ditt fall?

 

[sthu]

Sv: Så ledsen och besviken..

När jag hamnade i rullstol så slutade många att hälsa och andra skulle av någon märklig anledning klappa mig på kinden

Det här gjorde mig riktigt arg! Klappa på kinden?! Hur fasen tänker folk! Jag blir en bitter kärring av sånt.. Usch usch!

TS
Jag antar att alla tycker det är en känslig fråga och försöker vara fina på något sätt. Och jag tror Aska har en poäng i att du upplevs som en klippa bland alla i omgivningen och därför klarar dej på egen hand.

Prata med sambon. Tror det kommer kännas bättre efteråt.

 

[junken]

Sv: Så ledsen och besviken..

Tack alla för era svar! Blir alldeles varm inombords av era ord
Jag har pratat med min sambo och han förstod inte vikten av att fråga hur det gått, i alla fall inte direkt efteråt. Han sa att HAN inte tyckte det var så viktigt och han man kunde vänta med det till sen.. Även fast jag förklarade för honom att för MIG är det viktigt att han frågar direkt när jag kommer hem och ger mig en kram och visar att han bryr sig. Men det förstod han inte alls och sen sa han att han skulle gå på toa och att han kunde fråga hur det gick när han kom tillbaka. Men då blev jag så irriterad eftersom han inte alls förstod hur viktigt det var för mig så då sa jag att han inte behövde fråga alls, blir ändå inte samma sak när han frågar efter jag bett honom fråga typ..

Jag tror också att många ser mig som en klippa när havet stormar och att det kan vara skrämmande att även min tillvaro kan svaja till ibland, men det är inte kul att vara stark jämt.
Just nu har jag lust att säga upp kontakten med hela bekantskapen och flytta härifrån för att leta reda på alla de underbara och snälla människor ni pratar om.. haha. Är fortfarande riktigt besviken på att folk bara låter detta passera obemärkt..

 

[junken]

Sv: Så ledsen och besviken..

Hur gick det på sjukhuset idag?

*krampådig*

Tack snälla för att du frågade!
Jag fick göra flera djupgående undersökningar hos sjukgymnast, arbetsterapeut och läkare. Och läkaren har nu börjat gå på min linje och det lutar åt att diagnosen fastställs helt i slutet av nästa vecka, dom ville göra några fler undersökningar nästa vecka innan dom säger helt säkert.

Och det är bara det att jag sa från första början att jag trodde att det var detta.. men i 5 år har jag fått strida och utredas och ingen läkare har trott på mig. Jag har blivit utredd för allt annat utom just detta och nu ÄNTLIGEN börjar läkaren tro på mig och lyssna på mig och förstår mer och mer varför jag tror det är just den här sjukdomen..

Kram!

 

[OutOfService]

Sv: Så ledsen och besviken..

Tack alla för era svar! Blir alldeles varm inombords av era ord
Jag har pratat med min sambo och han förstod inte vikten av att fråga hur det gått, i alla fall inte direkt efteråt. Han sa att HAN inte tyckte det var så viktigt och han man kunde vänta med det till sen.. Även fast jag förklarade för honom att för MIG är det viktigt att han frågar direkt när jag kommer hem och ger mig en kram och visar att han bryr sig. Men det förstod han inte alls och sen sa han att han skulle gå på toa och att han kunde fråga hur det gick när han kom tillbaka. Men då blev jag så irriterad eftersom han inte alls förstod hur viktigt det var för mig så då sa jag att han inte behövde fråga alls, blir ändå inte samma sak när han frågar efter jag bett honom fråga typ..

Jag tror också att många ser mig som en klippa när havet stormar och att det kan vara skrämmande att även min tillvaro kan svaja till ibland, men det är inte kul att vara stark jämt.
Just nu har jag lust att säga upp kontakten med hela bekantskapen och flytta härifrån för att leta reda på alla de underbara och snälla människor ni pratar om.. haha. Är fortfarande riktigt besviken på att folk bara låter detta passera obemärkt..

Fy, jag hade blivit helt tokig om det vart min sambo Även om han tycker det är mindre viktigt, så ska han som din sambo förstå hur du känner det, åtminstone försöka! Kan förstå att du inte ville ha frågan sen alls, man inte behöva be om det.


Och du behöver inte flytta, du kan fly en stund bara till någon av alla underbara buke-människor Någon bor säkert i din närhet!

 

[fryckan]

Sv: Så ledsen och besviken..

Känner så väl igen mig. Känner med dig totalt!

Hur har det gått för dig?

 

[MadicDomino]

Sv: Så ledsen och besviken..

Jag har haft samma jävla skitmänniskor. När jag fick problem med ryggen blev jag tvungen att säga nej till vissa saker tex. Hjälpa vissa i stallet, hjälpa till på med tävlingar, klippa deras hundar mm.

Sakta men säkert försvann vännerna. För det dög inte att umgås utan krav. Vad är det fel på en helt vanlig fika på stan eller myskväll? Tydligen är det något fel på det...

Ett exempel:
En fd vän till mig hade inte haft kontakt med mig på nästan 1år. Då hör hon av sig om jag inte kan klippa hennes hund. Jag ger svaret -" Ja emot 200kr." Alla som har hund vet att en cocker klippning kostar långt mer än 200kr.

Jag fick aldrig några gentjänster ifrån den människan. Jag frågade ifall hon kunde köra mig till sjukhuset en dag. Det gick inte att hon skulle jobba! Aja tänkte jag, måste man jobba så måste man. Samma tid jag bett om hjälp taggades hon på fb på ett café i stan....

Får svaret: "Det har jag inte råd med. Kan jag inte bara få låna dina saxar och klippmaskin?"..

Jag la på. Hur har man mage att undvika kontakt med mig i 1år och sen tro att jag bara ska finnas där? När man gjort så mycket för personen tidigare? Hell Nooo.
Människo som stjäl energi och inte ger tillbaka, behöver man inte..

Söker du en ny vän, så finns jag i NV-Skåne! Eller över pm!
Alltid trevligt med nya bekantskaper!

 

[Myzan87]

Sv: Så ledsen och besviken..

Vad bra att dom börjar ta dig på allvar! Hoppas att diagnosen kommer snabbt för det är inget roligt att vänta.

Jag hade också blivit arg på min sambo om han inte hade frågat något som var viktigt för mej. Ingen klandrar dig för att du blev sårad! Det är bara synd att du behövde bli det och att de inte brydde sig om något som var viktigt för dig. På Buke finns det många underbara människor som har erfarenhet av både det ena och det andra så det är guld värt att ventilera sig här

Finns i NV Skåne om du skulle vilja gå och fika någon dag. Min bästa vän träffade jag faktiskt genom buke

Kram på dig!

 

[Myzan87]

Sv: Så ledsen och besviken..

Människo som stjäl energi och inte ger tillbaka, behöver man inte..

Söker du en ny vän, så finns jag i NV-Skåne! Eller över pm!
Alltid trevligt med nya bekantskaper!

Så sant så

 

[Manji]

Sv: Så ledsen och besviken..

Så himla trist att du inte blivit trodd tidigare, fem år är en lång tid att behöva gå sjuk utan behandling och må dåligt utan att veta varför

Får man fråga vad du haft för problem och så? Eller mer sagt, vill du prata om det?

 

[junken]

Sv: Så ledsen och besviken..

Finns i NV Skåne om du skulle vilja gå och fika någon dag. Min bästa vän träffade jag faktiskt genom buke

Kram på dig!

Söker du en ny vän, så finns jag i NV-Skåne! Eller över pm!
Alltid trevligt med nya bekantskaper!

Säger ju att jag behöver flytta haha! Hade gärna träffat er båda men bor i Norrland så det blir ju aningens långt ):

 

[junken]

Sv: Så ledsen och besviken..

Så himla trist att du inte blivit trodd tidigare, fem år är en lång tid att behöva gå sjuk utan behandling och må dåligt utan att veta varför

Får man fråga vad du haft för problem och så? Eller mer sagt, vill du prata om det?

Det började efter en olycka för 5 år sedan, ett trauma som gjorde att jag utvecklade fibromyalgi bara någon vecka senare. Men jag har varit "för ung" för att ha denna sjukdom enligt läkare och trots att jag har skrivit ut från olika sidor om fibro och markerat vad jag känner igen mig i så har inte läkarna varit intresserade. Utan bara avfärdat med "det är inte så du känner", "du är för ung", "fibro finns inte".. Och man gjorde alla möjliga undersökningar förutom att utreda om det möjligtvis kunde vara fibro ändå.

Men nu har jag träffat en läkare, som tror också att fibro är det närmsta man kommer och som även säger att om jag fick rätt vård från början så hade det inte behövt gå så långt...

Man har även kommit fram till att jag är en så kallad HSP, så mitt nervsystem är extra känsligt både psykiskt och fysiskt vilket jag förmodligen har haft hela livet men bara blivit avfärdad som en bråkig unge som är extra trotsig typ. Att jag har dramatiserat allt och bara sökt uppmärksamhet..

Jag är även ansiktsblind och kommer inte ihåg människors ansikten om jag inte träffar dom ofta och regelbundet.

 

[fryckan]

Sv: Så ledsen och besviken..

Bor du nära Östersund?

 

[Emor]

Sv: Så ledsen och besviken..

Eller Skellefteå?