Så jäkla egoistisk i mina tankar nu

[athena_arabians]

Jag läser det där som dels ett skuldbeläggande av ts. Dels som att du säger att privatlivets relationer är något slags byteshandel.

Ingetdera tror jag gynnar närhet och uppriktighet mellan parterna.

Instämmer. Jag är väldigt noga med att min sjukdom är MIN, inte något särbon ska bära. Sedan förväntar jag mig en viss förståelse för att jag har ett ångestpåslag som heter duga när jag tex fått veta att mina levervärden inte är helt ok eller om jag känner att något är fel med magen. Men det är alltid min sak att hantera.

Enda gången jag var riktigt vansinnigt förbannad på honom var något av de första åren vi var ihop. Min medicinering fungerade inte så bra och han tyckte att jag inte kämpade tillräcklig för att bli bättre (jag klagade inte men han såg ju hur dålig jag var). Då tvingade jag honom att vara med till lasarettet när jag fick behandling (dropp som tog någon timme plus förmedicinering eftersom jag hade fått en anafylaktisk chock av behandlingen tidigare). Efter det höll han tyst.

 

[Trissa]

För ett år sedan fick sambon ett allvarligt diskbrock som slutade med droppfot och operation. Han blev bra efter operationen men gick istället in i väggen och har varit sjukskriven sedan dess. Det har varit ett helvetes år på så många sätt med hans mående och en försäkringskassa som jävlats. Nu började det bli bättre men då kom ett nytt diskbrock och jag orkar inte. Jag orkar inte vara hans mamma. Jag orkar inte tjata mer, hela året har jag tjatat om att han måste göra sin rehab för att ryggen ska hålla men i depressionen har han inte orkat. Jag fick rätt och ryggen höll inte. Han skulle börja en utbildning i höst men det är tveksamt om han kan det om inte ryggen blir bra snabbt.

Nu känns det som vi börjar om igen med hela karusellen. Framtidsplanerna får vi lägga på hyllan. Igen.

Hur gör man för att orka? Jag är så arg på honom för att han slarvat samtidigt som det är han som har ont och lider.

Går han hos sjukgymnast eller motsvarande för diskbråcket? Min sambo kämpar också med ett diskbråck, och jag har en tendens att bli mamma om jag inte passar mig.... Vår lösning har varit att anlita ett fantastiskt privat rehab-ställe. Dels är de verkligen kunniga och otroligt bra, men framförallt så känner både han och jag att det är någon annan som driver rehaben, och det gör jättestor skillnad. Han har någon att bolla med som finns lättillgänglig, och som följer upp och pushar. Det gör att jag kan peppa honom utan att tjata.
Med lite tur kan man säkert hitta en lika bra kontakt i sjukvården, utan att behöva betala, men just då var vi i det läget att vi behövde hjälp snabbt. Dyrt, men värt varenda peng och valet att fortsätta har varit lätt när vi sett framstegen!

 

[Petruska]

Det är oerhört mycket skuld i det som ts skriver och förmodligen känner just nu.

Ingen kan ju trolla och få ts sambo frisk på en sekund.

Nej. Men det är en annan fråga. Dessutom är det inte alls osannolikt att sambon hade lämnat henne om hon hade varit sjuk. Statistiken är entydig: när män får en jobbig sjukdomsdiagnos minskar sannolikheren för skilsmässa. När kvinnor får en jobbig sjukdomsdiagnos ökar den sannolikheten.

 

[Petruska]

Instämmer. Jag är väldigt noga med att min sjukdom är MIN, inte något särbon ska bära. Sedan förväntar jag mig en viss förståelse för att jag har ett ångestpåslag som heter duga när jag tex fått veta att mina levervärden inte är helt ok eller om jag känner att något är fel med magen. Men det är alltid min sak att hantera.

Enda gången jag var riktigt vansinnigt förbannad på honom var något av de första åren vi var ihop. Min medicinering fungerade inte så bra och han tyckte att jag inte kämpade tillräcklig för att bli bättre (jag klagade inte men han såg ju hur dålig jag var). Då tvingade jag honom att vara med till lasarettet när jag fick behandling (dropp som tog någon timme plus förmedicinering eftersom jag hade fått en anafylaktisk chock av behandlingen tidigare). Efter det höll han tyst.

Det där sista skulle jag se som att du (något hårdhänt, måhända) lärde honom vad din sjukdom innebär. Han fick sedan själv dra sina slutsatser. Och det gjorde han.

Frid och fröjd.

Ts verkar ju tyvärr inte riktigt göra den där distinkta skillnaden mellan sig själv och sina känslor å ena sidan, och partnern å den andra. Det är väl inte så otroligt att han inte heller gör det. Många vill ju inte ens det, utan verkar se det som känslokallt eller något ditåt.