Min typ av 40-årskris? *långt*

[manda]

Intressant.
Har inte läst rapporten än ska tilläggas, men jag undrar om inte den förekomsten har med högre uttröttbarhet att göra till någon del.
Det hjälper ju inte när betungande livsomständigheter staplas på hög om "uthålligheten" är sämre.
Jag har dock inte upplevt någon sådan förlamande trötthet och så som många beskriver just efter covid. Känner mig nog mer nednött vart efter. Så oklart om covid har någon komponent i det
Måste läsa lite senare.

Gör det om du har lust för att bilda en uppfattning. Jag har förstått det som att dessa problem undersöks med hypoteser kring neuropsykiatrisk påverkan från viruset (direkt eller indirekt) så att de inte måste vara sekundära till fatigue (men det återstår väl att se till viss del, samtidigt som det kommer belägg för att det skulle vara så).

Hoppas hur som helst du får lite luft under vingarna av sjukskrivningen osv.

 

[Cattis_E]

Uppdaterar väl lite ifall någon vill läsa.

Det kändes som jag fick luft under vingarna ett tag. Helt klart på väg åt rätt håll trodde jag.
Sen gick det ett par veckor och nur det grå soppa igen.
Gissningsvis hjälper inte PMS till direkt.

Har i alla fall lyckats kirra en (andra) intervju för ett jobb. Ska nu möta företaget IRL och inte bara rekryteraren på teams. Jag tror ju att jobbyte kan göra stor skillnad.
Jag har också bokat tid för att få in hormonspiral igen. Det lär stabilisera de hormonella svängningarna åtminstone, och på så vis hjälpa det allmänna måendet överlag.
Det funkade inte vid bytet så de tog bara ur den gamla i somras och fick inte dit en ny .
Den där mätningen gör liksom apont så det kramade ihop.
Men nu ska jag till gyn och inte bara bm på vc...

Ögat har skött sig ett par dagar. Kan inte minnas att det ryckt en enda gång på de senaste två. Men så var det för ett tag sedan också och jag trodde det slutat, så vågar inte hoppas.
Däremot har mina nackmuskler typ sagt upp sig. Det blir inte heller dorekt motiverande .

Kämpar på med det som jag egentligen uppskattar allra mest, nämligen hästarna.
Men det suger verkligen när det inte alltid känns helt givande att ut och motionera.
Göra sysslorna ska vi inte prata om hur drygt det känns .
Det är klart att det inte är så varje dag.
En del dagar lyser det roliga såklart igenom dimman.
Har på psykolog inrådan försökt göra ett schema i förväg vad jag skulle vilja göra med hästarna. På en lagom nivå och sedan försöka följa det, för att hålla igång och inte börja snurra i tankar om varför jag inte ens gör något med dem. Första veckan (onsdag-onsdag funkade det bra. Men nu är det lite blandat resultat och framförallt så motigt.

Har medryttarannons ute på shettisen efter en andra medryttare för att få in ytterligare någon i stallet. Men det är ju lite fel årstid.
Har märkt att det känns lättare med sällskap i stallet nämligen.

Just nu har jag fastnat i soffan i sadelkammaren .
Vansinnigt frustrerande att sådant som jag brukat göra av bara farten kräver massor med energi .

Bara att streta på, en dag så vänder det. På riktigt.