Hej, jag skriver under anonymt nick på grund av ett mycket personligt problem. Jag skulle verkligen behöva era råd kring hur jag och min man ska kunna gå vidare från en komplex situation som vi har hamnat i.
Jag har en historia av våldtäkt och andra sexuella övergrepp, som så många andra kvinnor. Tillräckligt för att det är ett mirakel att jag inte har en personlig vendetta gentemot män. Men jag lyckades gå vidare, och ha en normal sexdrift och ett normalt sexbeteende. Jag reagerar fortfarande väldigt starkt när någon går över min gräns, eller tar på mig på ett sätt som jag inte är bekväm med. Det är som om hela kroppen låser sig och fryser till is på samma gång. Lyckligtvis händer detta ganska sällan eftersom jag (mestadels) behandlats med respekt av män i mitt liv de senaste 10 åren.
Sedan träffade jag en man, en fantastisk sådan. Han är omtänksam och respektfull, vill mig allt gott och vi älskar varandra. Vi har dock haft lite problem med att han har betydligt högre sexdrift än vad jag har, och här vill jag inte gå in på hur ofta vi ligger eller inte. Det relevanta är att vi har lite olika behov, och mindre viktigt vem som eventuellt har onormalt behov åt något håll. Det vet jag faktiskt inte ens själv vad jag anser om. Men det har lett till att jag lätt känner mig pressad av honom och det triggar dåliga känslor i mig. Inte för att han fortsätter ta på mig när jag säger nej eller sådant, men för att han kanske initierar sex flera gånger under en helg och jag säger nej osv. För något halvår sedan pratade vi om det här. Jag öppnade upp om mina erfarenheter av våldtäkt och min förmåga att låsa mig när jag känner mig pressad, och bad honom backa på ett tydligare sätt när jag tackat nej till sex. Ge mig lite utrymme, så kommer jag säkert att ta initiativ själv inom kort. Detta har dock inte funkat optimalt då han tycker att jag är svår att läsa av. Han upplever att han har svårt att veta när han ska gå framåt och när han ska backa, och hans lösning har varit att backa helt nu under en ganska lång tid.
Igår var han låg, och jag frågade varför. Han berättade att det känns som att jag inte vill ha sex, och att han dessutom inte vågar initiera det så ofta som han vill med risk för att pressa mig och skjuta mig ännu längre bort. Att han känner uppgivenhet. Jag själv anser att vi har sex, att vi båda tar initiativ och förstår inte problemet. Jag försöker respektera hans känslor och hans behov, även fast jag inte fullt ut förstår dem. Men.. idag är jag bara ARG! Jag känner att FÖRLÅT för att jag har blivit våldtagen och får leva resten av livet med att hantera det, jag tycker att jag sköter det ganska bra. FÖRLÅT för att p-piller är det enda bekväma alternativet för oss på marknaden så att jag, dessutom utöver mina redan befintliga problem med sex, får proppa mig med hormoner som dämpar driften ytterligare. FÖRLÅT för att mina trauman kommer i vägen för ditt behov att få komma till precis när du känner för det. Ditt privilegierade satans AS
Ungefär sådär kom det ut igår, och det blev inte en så snygg diskussion från min sida..
Idag är jag ledsen, och jag är ARG. Jag är ARG över den situation som mina forna våldtäktsmän har satt mig i. Jag är ARG på min man som inte bara backar helvete långt bort vid minsta tillstymmelse av att jag känner mig pressad. Jag är ARG på mig själv som är ett minfält att leva tillsammans med och som blev ARG igår i stället för att lyssna när han öppnade upp sig kring hur han känner.
Nu är vi lite i situationen att ju mer vi pratar om det här och ju mer han öppnar upp sig om sina behov som inte blir fyllda, ju mer press känner jag och jag låser mig. Vilket leder till ännu mindre sex. Pratar vi inte om detta antar jag att det också kommer bli pannkaka eftersom det kommer skapa en klyfta mellan oss. Buke, hur ska vi gå vidare? Bör jag söka hjälp för mina trauman så att vi kommer vidare? Det gör mig också ARG
Ska jag behöva gå i terapi för att min man inte har en tillstymmelse av is i magen (min bedömning i affekt just idag) och kan ta en chill pill när det drar i brallan? Eller är det helt rimligt att det är ytterst svårt att leva tillsammans med mig, att jag försummar hans behov genom att dra "trauma-kortet" så fort diskussionen dyker upp?
Jag har en historia av våldtäkt och andra sexuella övergrepp, som så många andra kvinnor. Tillräckligt för att det är ett mirakel att jag inte har en personlig vendetta gentemot män. Men jag lyckades gå vidare, och ha en normal sexdrift och ett normalt sexbeteende. Jag reagerar fortfarande väldigt starkt när någon går över min gräns, eller tar på mig på ett sätt som jag inte är bekväm med. Det är som om hela kroppen låser sig och fryser till is på samma gång. Lyckligtvis händer detta ganska sällan eftersom jag (mestadels) behandlats med respekt av män i mitt liv de senaste 10 åren.
Sedan träffade jag en man, en fantastisk sådan. Han är omtänksam och respektfull, vill mig allt gott och vi älskar varandra. Vi har dock haft lite problem med att han har betydligt högre sexdrift än vad jag har, och här vill jag inte gå in på hur ofta vi ligger eller inte. Det relevanta är att vi har lite olika behov, och mindre viktigt vem som eventuellt har onormalt behov åt något håll. Det vet jag faktiskt inte ens själv vad jag anser om. Men det har lett till att jag lätt känner mig pressad av honom och det triggar dåliga känslor i mig. Inte för att han fortsätter ta på mig när jag säger nej eller sådant, men för att han kanske initierar sex flera gånger under en helg och jag säger nej osv. För något halvår sedan pratade vi om det här. Jag öppnade upp om mina erfarenheter av våldtäkt och min förmåga att låsa mig när jag känner mig pressad, och bad honom backa på ett tydligare sätt när jag tackat nej till sex. Ge mig lite utrymme, så kommer jag säkert att ta initiativ själv inom kort. Detta har dock inte funkat optimalt då han tycker att jag är svår att läsa av. Han upplever att han har svårt att veta när han ska gå framåt och när han ska backa, och hans lösning har varit att backa helt nu under en ganska lång tid.
Igår var han låg, och jag frågade varför. Han berättade att det känns som att jag inte vill ha sex, och att han dessutom inte vågar initiera det så ofta som han vill med risk för att pressa mig och skjuta mig ännu längre bort. Att han känner uppgivenhet. Jag själv anser att vi har sex, att vi båda tar initiativ och förstår inte problemet. Jag försöker respektera hans känslor och hans behov, även fast jag inte fullt ut förstår dem. Men.. idag är jag bara ARG! Jag känner att FÖRLÅT för att jag har blivit våldtagen och får leva resten av livet med att hantera det, jag tycker att jag sköter det ganska bra. FÖRLÅT för att p-piller är det enda bekväma alternativet för oss på marknaden så att jag, dessutom utöver mina redan befintliga problem med sex, får proppa mig med hormoner som dämpar driften ytterligare. FÖRLÅT för att mina trauman kommer i vägen för ditt behov att få komma till precis när du känner för det. Ditt privilegierade satans AS
Ungefär sådär kom det ut igår, och det blev inte en så snygg diskussion från min sida.. Idag är jag ledsen, och jag är ARG. Jag är ARG över den situation som mina forna våldtäktsmän har satt mig i. Jag är ARG på min man som inte bara backar helvete långt bort vid minsta tillstymmelse av att jag känner mig pressad. Jag är ARG på mig själv som är ett minfält att leva tillsammans med och som blev ARG igår i stället för att lyssna när han öppnade upp sig kring hur han känner.
Nu är vi lite i situationen att ju mer vi pratar om det här och ju mer han öppnar upp sig om sina behov som inte blir fyllda, ju mer press känner jag och jag låser mig. Vilket leder till ännu mindre sex. Pratar vi inte om detta antar jag att det också kommer bli pannkaka eftersom det kommer skapa en klyfta mellan oss. Buke, hur ska vi gå vidare? Bör jag söka hjälp för mina trauman så att vi kommer vidare? Det gör mig också ARG
Ska jag behöva gå i terapi för att min man inte har en tillstymmelse av is i magen (min bedömning i affekt just idag) och kan ta en chill pill när det drar i brallan? Eller är det helt rimligt att det är ytterst svårt att leva tillsammans med mig, att jag försummar hans behov genom att dra "trauma-kortet" så fort diskussionen dyker upp?
